När jag gick på låg- och mellanstadiet hade jag en riktigt sadistisk tandläkare. Antingen det, eller så var hon scientolog. Fast det kanske bara är psykofarmaka de inte tror på? Hur som helst, att säga att hennes behandlingar gjorde ”ont” är som att säga att 11 september var en ”incident”. Ur ett intellektutellt perspektiv kan jag tycka att det var den renaste formen av smärta jag hittills upplevt, det fanns liksom bara smärta och ingenting annat. Till alla som citerar att ”smärta är bara en högre form av njutning” kan jag säga: säg om det efter att ha hånglat upp en tandläkarborr.
Jag minns fortfarande paniken jag kände vid tanken på att borra utan bedövning. Om det gjorde så ont med bedövning, då skulle jag nog dö på fläcken utan den där sprutan. För hon satte dit en spruta med bedövning, hon bara sket i att vänta på att den skulle börja verka. Resultatet blev att bedövningen satte in ungefär när hon var klar. Men det fick jag inte reda på förrän långt senare, när jag bytte tandläkare.
På samma sätt som den upplevelesen gav mig tandläkarskräck har jag än idag aversioner mot tvättmedelsreklam på grund av den vidrigt käcka tvättmedelsreklamen från 90-talet. Det läskigaste jag kan tänka mig idag är att sitta fastbunden i en tandläkarstol, medan clownen från ”Det” viftar med en tandläkarborr och säger ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent” med dålig läppsynk.
Jag är medveten om att reklamen för Vanish Oxygel är ungefär lika upphetsande som Kinderägg-reklamen, alltså bara snäppet mer upphetsande än scenariot med clownen ovan. Det gör att det smärtar mig att behöva rekommendera just Vanish. För det funkar. Fast det är inte fläckar jag tänker på, utan sunkiga träningskläder.
Nackdelen med materialen i dagens träningskläder är att de inte tål tvätt i hög värme. Det finns massor med fördelar – de kyler effektivare, de torkar snabbare, de håller formen bättre och de väger mindre – men det är alltid lika trist att upptäcka att ett av mina favoritplagg börjar lukta unket så fort jag blir lite varm, trots att jag nyss tvättat det. Sköljmedel är ett stort no-no. Dels förstör det plaggets funktionalitet genom att täppa till kanalerna, dels är det som en raggardusch: det döljer lukten men skiten sitter kvar.
Lukten i träningskläder kommer av bakterier som gror i kanalerna inuti materialet. Bakterierna äter bland annat oljor som finns i svett, och de trivs sjukt bra kring 30 och 40 grader. De verkar inte fungera att dränka dem heller. Det enda som händer av en tvätt i låg temperatur är att de somnar för att vakna under nästa träningspass.
Medan jag fortfarande drev min friskvårdsblogg stötte jag på ett tvättmedel som lanserats i USA, och som fått enormt bra kritik i en krönika i LA Times. Tyvärr finns inte krönikan kvar online längre. Hur som helst, att en tidning är stor är förvisso ingen kvalitetsgaranti – se bara på DN här i Sverige, men att en krönikör vågar ägna en hel krönika åt något som nästan blir produktreklam säger en del. Win, som tvättmedlet heter, finns inte i Sverige – men den aktiva substansen verkar vara densamma som i … just det, Vanish Oxygel. Så jag testar. Och det funkar.
Kläderna blir inte som nya, men den där lite småunkna lukten som tidigare dykt upp så fort jag börjat värma upp är nu nästan helt borta. Inte ens när det droppar från mina kläder efter ett pass känns lukten speciellt mycket. Jag vet inte om det funkar med vilken variant av Vanish Oxygel som helst. Jag använder den som har en tvättboll som man stoppar in i maskinen, och som används tillsammans med det ordinarie tvättmedlet.
Jag tror jag skulle behöva idka seriöst bajssex för att känna mig lika smutsig som nu, när jag gjort tvättmedelsreklam helt gratis.
För övrigt …
… har väldigt många hittat till min blogg på när de sökt på a) korprofil (person som gillar kiss- och bajssex) och b) matsex. Ibland har de sökt på bägge två. Samtidigt. Intressant kombination.
