Författare: Michael Kazarnowicz

Nyhetsmorgon i TV4 uppvisade i söndags mellan raderna en attityd gentemot hbt-ungdomar och sociala medier som mest hör hemma i förra millenniet.

EDIT: Lisa Magnusson och Richard påpekar i kommentarer här på bloggen och på Twitter att jämförelsen är indirekt, och att vinkeln därmed blir ohederlig. Jag ser deras poäng, och reviderar inlägget lite. Originalformuleringarna är kvar, överstrukna, för transparensens skull. Det är alltid intressant och bra att få möjlighet att ändra sig, även om det är plågsamt för någon som är katederskadad som jag.

Tilde de Paula och Parisa Amiri var rörande överens: att vara hbt-ungdom är jämförbart indirekt jämförbart med att vara barn med tarmcancer och det är problematiskt när vem som helst får tycka på Twitter och Facebook.

Osmakligheten i att jämföra vilket kön man blir kär i, med en dödlig sjukdom och den tragedi sjukdomen innebär för alla inblandade, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.

Osmakligheten i att jämföra en kampanj som rör självmordsförebyggande i en minoritetsgrupp, med kampanjer för att samla in pengar till forskning kring en dödlig sjukdom, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.

I grund och botten är det här en fråga om kompetens. Eller snarare brist därpå. Att Tilde de Paula inte har koll på sociala medier är i sig inget konstigt. Hennes roll är att sammanfatta och leda. Det är därför man tar in personer med expertkunskaper. Det är inte heller konstigt att Tilde de Paula håller med sin expert.

Problemet är experten: Parisa Amiri. Det förakt hon uppvisar mot den demokratisering av samtalet som sociala medier innebär, är tragiskt. Den liknelse som ligger närmast till hands, är att Nyhetsmorgon skulle ha expertkommentator om riksdagsvalet, som beklagar sig över att ”vem som helst får rösta”.

Amiris värdering av vad som är ”viktigt i sociala medier” baserar sig på om det skrivits om det i traditionella tidningar (om än i digitalt format). Elin Grelssons krönika i Aftonbladet om kritiken mot ”Det Blir Bättre”, som Amiri hänvisar till, är toppen på ett isberg. Att en expert på sociala medier inte ens ids googla ämnet hon bedömt som veckans största snackis är så beklämmande att ”inkompetent” inte räcker. Amiris sätt att sammanfatta Elins krönika kan bara tolkas hon inte läst den, än mindre satt sig in i debatten. Poängen i såväl Elins krönika, SVD:s ledarblogg, Isobel Hadley-Kamptz blogg, Johanna Koljonens krönika i DN, Jon Lax inlägg på Rodeo och den överväldigande majoriteten av kommentarer och blogginlägg som mitt eget blogginlägg (där även Rädda Barnens PR-ansvariga kommenterar och blir bemött) för fram är denna: Rädda Barnen och TV3 gör en bra sak på helt fel sätt. Amiri framställer det som att debatten handlar om ändamålet.

Att Amiri sen inte förstår skillnaden mellan en potentiellt dödlig sjukdom och sexuell läggning är bara pricken över i:et.

Amiris brist på kompetens får henne att dra slutsatser som i sin tur resulterar i att Nyhetsmorgon och Tilde de Paula framstår som unket konservativa. Mitt tips till Nyhetsmorgon: Det finns en uppsjö av tjejer och killar som är riktigt bra på sociala medier och som skulle få Tilde att framstå som påläst och Nyhetsmorgon som ett nyanserat program. Vill ni ha tips ställer jag gärna upp.

Fotnot: den riktiga svenska Det Blir Bättre-kampanjen finns på www.detblirbattre.se. Det Blir Bättre finns även på Facebook och på Twitter

Klippet kan ses nedan. Det är de första tre minuterna som är aktuella. En transkribering finns längre ner.

Transkribering av delen som handlar om ”Det blir bättre”:

Parisa: Det jag har tänkt mest på är ”Det blir bättre”. [förklaring om ”It Gets Better”-kampanjen] … roten till det [=Rädda Barnens/TV3:s version av ”Det blir bättre”] som i Sverige är till för alla barn. Reaktionen mot det är att man tycker att det bara borde varit hbt-ungdomar, att det här att det är till alla barn exkluderar barn i den sektorn liksom

Tilde: Men alltså är inte det lite snålt? Kan man inte liksom … de barn som känner att de behöver stöd …

Parisa: Ja … Nån sa väldigt träffande att det är som att säga att Barncancerfonden exkluderar barn med tarmcancer när de vänder sig mot alla med cancer. Det är liksom inte hållbart …

Tilde: Du har tagit fram en krönika här …

Parisa: Ja, av Elin G:sson, som är en fantastisk skribent, absolut, som lyfter den frågan om att det bara borde varit hbt-ungdomar … och i allmänhet på twitter och facebook om man kollar sina statusfeeds, så har man tyckt att det varit väldigt bra initiativ ändå som lyfter frågan om mobbing som fortfarande finns i skolan. Man minns ju själv när man var liten och gick in på friends-mottagningen och såg fula bilder på kändisar som var töntiga i högstadiet. Men du var kanske cool i högstadiet?

Tilde: näähej, jag var en av de fula känn-igen-disar som du har sett på bild

Parisa: men vem vet, det kanske kommer nåt sånt exempel i ”Det blir bättre” framöver. Det är alltid så här i början av säsongen så dömer man hela programmet på förhand på ett program. Men jag tror att det kan lyfta …

Tilde: Alltså så här är det, om man bara ska dra med den stora penseln istället för den där lilla detaljpenseln: är det någonsin fel att försöka hjälpa människor som upplever att de har det svårt?

Parisa: Nej det är det det inte är. Det här har verkligen varit så här … det här visar verkligen på hur det går till när vem som helst får tycka. Vem som helst är inte Elin G:sson, hon är ju fantastiskt duktig, men jag menar bara när det här lyfter en fråga på twitter så att man glömmer den viktiga frågan.

Tilde: Det här landar vid sidan av lite grann

Parisa: Det är så många som får hjälp tror jag, som känner bättre av det här med det här programmet, att det finns liksom en framtid. Det är klyschigt men det är faktiskt så det är.

Tilde: Man får vara klyschig så länge man är snäll.