Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Tevespel, film, teveserier och musik. Ofta i den ordningen.
”Spider-Mans egentliga superhjälteegenskap är att han kan spruta ur tre hål samtidigt.”
– Jane Magnusson recenserar Spider-man 3 i DN, men det är oklart huruvida hon försöker vara rolig eller snuskig eller bara halkade med fingrarna.
För övrigt har jag hört att hångel med mig är en bättre upplevelse än Spider-man 3. Jag hoppas filmen är sjukt bra.
Andra bloggar om: citat, dn, spider-man 3, recensioner, hångel
Det här är ett foto från en affisch för en kommande film. Det är en känd skådespelerska på bilden, men retusch-/airbrush-trenden har gått så långt att jag inte kunde gissa rätt. Ser du vem det är?
Igår såg jag ”Hot Fuzz”, en film som är svår att kategorisera genremässigt. Brittisk meta-pastisch på snutfilmer ligger nära till hands, men det låter så sjukt avskräckande. Rullen är grymt sevärd. Tillsammans med Pans Labirynt är det den bästa film jag sett hittills i år på bio. Framför allt gillar jag de små antydningarna om ett förhållande mellan de två huvudpersonerna. Dessa antydningar skulle lätt kunnat göras till lätta poänger om straighta män i gaysituationer (tänk Chandler och Joey) men hamnar aldrig där. Fräscht!
För övrigt är det ett rätt gott betyg till Vodafone när deras nät används för att berätta exakt hur långt bort från civilisationen den lilla staden egentligen ligger. Typ ”inte ens Vodafone har täckning här, så långt ut är det!”
Hur som helst, innan filmen gick trailern för ”Zodiac”. Thriller (löst) baserad på en verklig mördare (som aldrig fångats) med min pojkvän Jake Gyllehaal i en av rollerna. Jag fick nästan spontan ägglossning när jag såg honom (tänk lite köttigt ”klonk!”) men sen kom jag på att jag inte har några äggstockar och dräglade lite i min godispåse istället.
Andra bloggar om: spontan ägglossning, hot fuzz, bio
”När det gäller homosexuella artister är det ett faktum att en viss sorts fjollighet är vanligare än hos heterosexuella. Inte jätteintressant, men sant. Och de flesta av mina homosexuella vänner för sig på ett tydligt homosexuellt vis, gestikulerar på ett homosexuellt vis, pratar på ett homosexuellt vis (man kan nästan kalla det en dialekt). Men inte alla. Min närmaste homosexuelle vän kände jag i många år innan jag fattade att han hade pojkvän. Så folk är olika, oavsett vilken grupp man sorterar in dem i.”
– Nils Hansson på DN slår knut på sig själv när min kompis ifrågasätter huruvida det är relevant att ägna halva recensionen av en konsert åt artistens sexuella läggning och (brist på) fjollighet. Tydligen är Mika straightacting på scen, vilket är väldigt relevant i DN:s ögon.
Andra bloggar om: dn, mika, nils hansson, homosexualitet, fjollighet, straightacting, homorelaterat
Jennifer Lopez, också känd som ”JLo”, uppges inte vara helt förtjust i att porrindustrin fått slut på filmnamn inspirerade av Hollywoodproduktioner. Såväl teveserier (”Buffy the Vampire Layer”) som actionfilmer (”Die Hard-on”) och barnfilmer (”The Loin King”) har bidragit, men nu har porrfilmsmakarna hittat en ny och outforskad inspirationskälla: musikindustrin. Till JLo:s stora förtjusningtret är resultatet filmen ”Jenny from the Cock” med stjärnan ”JHo”.
Svensk porrindustri är, till skillnad från Svensk Filmindustri, duktiga på att förutse trender och jobba med dem, och redan i dagarna lanseras en dvd med två releaser, med branschlingo kallad ”dubbelmacka”, med titlarna ”Jag går och fistar” och ”Fittorna på tv2” med Perg Arsle och Gyllene Blygder.
Kommentarerna från musikindustrin låter inte vänta på sig. ”Vad i helvete? 
Hur kan de påstå att de inspireras av svensk musikindustri och inte ha med något av mig?” rasar Ulf Lundell, som nu planerar en egen serie porrfilmer under pseudonymen Gylf Bordell. Minst tio filmer ska det bli, och Ulf uppges vara mycket stolt över arbetsnamnen. ”(Knull la la) Jag vill ha dig”, ”Venusbergets topp”, ”Hon trivs bäst i slutna herrskap” och ”Dagar utan sprut” får honom att fnissa förtjust.
The artist formerly known as Petter, numera kallad ”Spruter” svarar genom att gå ihop med kollegan Anali. ”Vi gillar inte hela mainstream-grejen, och tänker inte köra på traditionell p-macka. Vi ska spela in värsta grymma musikvideon istället där jag spänner på hoes och joes från höger och vänster i ’Knulla med oss’. Det blir lite skönt Jay Z-gangsta-kinky också när vi spelar in ’Pissa på mig’, och så avslutar vi med en hederlig remake på ’Mikrofonkåt’.”
Men alla är inte så positiva. En svensk världsstjärna uppges vara mycket upprörd. ”Musik är något heligt. Porr är en sjukdom, och de som tittar på sånt snusk kommer få spendera en evighet i skärselden. Jag är enormt lättad över att mitt material, som till mångt och mycket är inspirerat av Gud själv, inte smutsats ner på det här viset. Det vore som att bajsa på min nya julservis, om du förstår liknelsen. För inte har de väl tänkt göra en film med titeln ”Stångad i min bakgrind”, hoppas jag?”
Andra bloggar om: porrbranschen, svensk musikindustri
Le Parkeur, det gymnastiska sättet att ta sig fram i stadsmiljöer, är sjukt vackert att kolla på. Företeelsen är inte ny, men den är poppis att använda sig av för att skapa action. Hela öppningscenen i Bond-rullen ”Casino Royale” är en snygg orgie i le parkeur.
Här är tre musikvideos som hakat på trenden med traceurer.
Madonnas ”Jump” gör det snyggast.
David Guettas ”Love don’t let me go” ligger tätt i hälarna. (Räknar man fuckables så vinner den här lätt, vare sig man är gay, straight eller bi)
Eric Prydz ”Proper Education” faller lite platt. Upplägget i videon känns väldigt ”New Kids On The Block hoppar över tunnelbanespärrarna, vänder sig om och lägger in pengar efteråt”. Bad boys, but good guys. Snark.
Andra bloggar om: le parkeur, eric prydz, david guetta, traceurer
Du vet den där känslan av att stå i videobutiken (jag bävar för den dag jag pratar med en ungdom som säger ”Vadå videobutik?”) och inte ha något bra att välja på? Du står där med en skräckfilm i handen och undrar om du vågar spela rysk roulette med din filmkväll – det finns porrfilmer med bättre storylines än många slasherfilmer.
Jag kommer aldrig mer uppleva den känslan, för jag har vaccinerat mig. Camp Slaughter är på sitt sätt ett mästerverk. Budgeten bestod av en halvtrasig videokamera, ett paket Toy (tuggade) och fem liter jordgubbs-saft. Sen snodde någon sin mormors klänning, drog ihop sina polare och lånade en sommarstuga för att göra en slasherfilm. Den hade gjort vilken 13-åring som helst stolt, om det varit ett specialarbete i nån kreativ klass på högstadiet. Den är så dålig att den snott 29:e platsen på IMDb:s lista över de hundra sämsta filmerna någonsin om den bara fått fler röster.
Men det är inte det mest tragiska. Det mest tragiska, om trivian på IMDb stämmer, är att en av gick skådisarna upp tio kilo för sin roll. Att ta en sån här roll på sånt allvar är ungefär som att ge Nobelpriset i ekonomi till Paris Hilton för att hon är så rik.
Till min förvåning såg jag att regissören hette Martin Munthe och är gift med den sköna bloggaren Emma Gray Munthe. Nu väntar jag med spänning på storyn bakom filmen, för det måste finnas någon.
Eftersom jag spenderade helgen med att hänga på Torget, vara bakis, ignorera städningen, spela Gears of War och mixa världens bästa aerobicskiva så kommer två slaktade älsklingar på en gång:
Eftersom jag är bög så handlar många inlägg om homorelaterade grejer. Som till exempel när en pastor går ut och påstår att öländska ungdomar är latent homosexuella (plats 4). Som incitament för de där latenta ungdomarna att utveckla sina homokrafter skrev jag om det bästa med att vara bög:
”Vad sa dina föräldrar när du berättade?”
”Hur knullar ni?”
Det var den typen av frågor som eleverna ställde till mig när jag var ute i olika skolor och informerade om homo- bi- och heterosexualitet. Det är bra frågor, eftersom de ställdes av uppriktig nyfikenhet, med en vilja att veta. Den bästa frågan jag fått kom från en gymnasieelev: ”Vad är det bästa med att vara homosexuell?”
Jag fick tänka en stund innan jag svarade att ”det bästa, det är att jag är friare än heterokillar”. Om en heterokille gillar att dansa och blir aerobicinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.
Såklart finns det nackdelar också, som att alltid förväntas kunna svara på varför (vissa) homosexuella beter sig som de gör. Nästa gång någon oförhappandes frågar mig om ”varför alla bögar gör si eller är så”, ska jag kontra med att fråga ”Vad är dealen med heterosexuellas våldtäkter hela tiden? Man läser ju bara om killar som våldtar tjejer, är det genetiskt tror du?”
Andra nackdelar är att alltid behöva komma ut eftersom jag antas vara hetero tills jag säger motsatsen. Och, som Robin sa häromdagen: ”Jag pratade med en kompis som undrade varför det finns stadsdelar för homosexuella utomlands. Jag sa åt henne att se sig omkring. Hon kan flirta i matbutiken, på gatan, i krogkön. Hela Stockholm är hennes lekplats. Vi bögar har Lino.”
(Nu är det inte riktigt sant. Vi har Mälarpaviljongen och Torget också.)
Egentligen är hela Stockholm också vår lekplats, men utbudet är inte detsamma. När man väl hittar någon så kommer en annan grej: hålla handen på stan. Det är sjukt att det ska kännas som ett politiskt ställningstagande att hålla sin pojkvän i handen. Det är galet att behöva överväga riskerna att bli nerslagen innan man pussar den man är tillsammans med. Det är helt sjukt att individer som inte har ett skit att göra med vem jag blir kär i eller knullar med anser sig ha rätt att tycka till om eller fördöma mitt liv.
Men fördelarna överväger. Inga förväntningar på barn eller giftemål. Om man får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis. Det är okej att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.
Det är klart skönt att vara bög, och jag skulle inte vilja byta bort det. Såvida inte jag fick Angelina Jolie på köpet, då kan jag börja tänka på saken.
(Det där med Angelina är inte riktigt sant. Jag har inget sexuellt intresse för tjejer whatsoever. Men jag skulle bra gärna vilja ha det.)
Andra bloggar om: camp slaughter, populärkultur, homorelaterat, bögliv
På lunchen tog jag fel på Meryl Streep och Glenn Close för jag vet inte vilken gång i ordningen. När jag kom tillbaka hade en av mina omtänksamma arbetskamrater hängt upp den här bilden på min vägg. Det sorgliga är att det tog ett tag för mig att se att han gjort en sån där ”lika som bär”-förväxling av namnen. (Det här är också ett test för att se om det funkar att bildblogga via Flickr.)
Emma frågade om topp fem tevehändelser, någonsin. Jag har fyra:
1. När vi fick ny, stor färgteve och kabelkanaler. MTV, TV3 och Kanal 4. Jag kunde äntligen följa Beverly Hills som alla andra pratat om.
2. ”V”. Enda serien jag följde maniskt. Jag visste inte om jag ville vara Mike Donovan, eller ligga med honom. Det kanske är samma sak?
3. ”En röst i natten”. Serien var egentligen mesig, men när man jobbar med närradio (det här är innan reklamradion, kids, och närradio var stort då) och är tolv år gammal är Jack Killian the shit. Jag visste inte om jag ville vara Jack, eller ligga med honom.
4. Fredagskvällen när min moster och hennes man är på besök. Alla vuxna sitter och pratar i soffan, jag bläddrar mellan kanalerna. Helt plötsligt är det ”Fräcka fredag” i rutan, med ett par som har missionärssex i motljus. Min moster utbrister ”Men vad är det du tittar på?”, jag får panik, tappar fjärrkontrollen och önskar intensivt att jag finge dö där och då.
Det finns två typer av grymma spelupplevelser: de som får upplevelsecentrat att bli blixtförälskat genom att göra saker du aldrig tidigare sett, och de som långsamt suger upp dig i brygga genom att göra bra saker du varit med om förut, fast bättre.
Gears of War tillhör de senare. (Och på ett annat spår: att IMDb numera listar spel måste vara det ultimata tecknet på att film och tevespel i slutändan har samma funktion och i framtiden kommer bli ett och samma som i eXistenZ)
jag hade läst recensionerna och insåg att det här var ett spel jag var tvunget måste testa. En nästintill enig kritikerkår gav spelet enormt höga betyg, tänk Half-Life och Halo. Vi kan lugnt konstatera att förväntningarna var höga. Samtidigt är jag pc-gamer i botten och hyser därmed en enorm skepticism inför att spela den här typen av spel med handkontroll à la tevespel. Tangentbord och mus är mer min melodi när det kommer till de flesta typer av shooters.
Höga förväntningar och skepticism mot styrningen av den här tredjepersonsshootern – det går att ha bättre förutsättningar. Jag var inte heller helt imponerad i början. Lite lagom svalt konstaterade jag att visst, det var en snygg grafisk förpackning. Fantastiskt snygg, till och med. Och visst, musiken var skönt suggestiv, lika delar skräckfilm och dystopisk science fiction-rulle. Men det kändes inte riktigt som ett spel som får toppbetyg. Det tog halva första kapitlet innan jag började förstå spelets mekanik på allvar, och det var här jag började gå upp i brygga.
Spelet i sig handlar om en jord-lik värld som anfalls av ”Locust”, ett drottningstyrt svärm-samhälle som omfattar (men inte är begränsad till):
– något som mest liknar gravt anabolastinna dörrvakter med problemhy och stora granatkastare
– den anabolastinna dörrvaktens Hulken-liknande blinda syster (spår av ananabola och problemhy även här)
– en flygande svärm som får Hitchcocks ”Fåglarna” att likna kolibrierna i Kalle Ankas julafton
Som spelare är man en av soldaterna i en enhet som ska genomföra en plan som förhoppnigsvis utrotar större delen av den fientliga rasen.
Vad är det som gör Gears of War så bra?
Kort: Snygg grafisk implementation av shooter-möter-realtidsstrategi utan att vara för enkelt eller komplicerat i överkant.
Gears of War har drag av krigsdokumentär i realtid. Quake hade sin yxa, Half Life hade sin kofot. Gears of War har en … motorsågsbajonett. Varva upp den och du klyver motståndaren på mitten samtidigt som hans blod stänker ner kameran. När du väljer att springa hukandes för att undvika fiendes salvor sjunker kameran och verkar bäras av någon som springer bakom, en teknik som också ibland kallas för ”the CNN run”.
En annan skillnad mellan Gears of War och till exempel Halo är att man inte överlever länge om man inte tar skydd i Gears of War. En dörrpost, en låg mur, eller en kvaddad bil: allt som stoppar motståndarnas kulor kan vara ett skydd. Du kan kasta dig från ett skydd till ett annat, rulla ut actionfilm-style med ditt hagelgevär och ta hjälp av dina soldatpolare som engagerar fienden medan du smyger runt och plockar dem från sidan. (Men tro inte att de bara står och låter dig skjuta, de använder sig av skydden lika effektivt som du)
Sen har vi de små detaljerna som fyller spelupplevelsen med vällust:
Till exempel att man, när man laddar om sitt vapen, kan välja att göra en aktiv omladdning. Tajma knapptryckningen och du halverar omladdningstiden – misslyckas och magasinet hänger sig. Din karaktär svär och slår loss det, men det hjälper inte det faktum att omladdningen nu tar längre tid än om du inte försökt göra något alls.
Berättartekniken när du stöter på något som kan hjälpa dig eller för historien framåt. En ikon indikerar att du ska trycka på Y-knappen, varpå kameran zoomar in på den detalj som är aktuell. Denna berättarteknik är direkt lånad från filmer, och väldigt effektivt implementerad.
Samarbetsläget. Gears of War är roligt att spela själv – men det är ännu roligare att spela med en kompis. Faktum är att jag misstänker att en kompis är ett måste på svårighetsnivån ”insane”, eftersom du då kan köra långt mer avancerade stridsplaner med en människa än med en AI-kontrollerad parhäst. Tänk Counter-Strikes laganda, men med betydligt fler taktiska lösningar.
Lagomheten. Här finns ingen BFG, och de få vapen som finns har alla sina för- och nackdelar. Du kan bära två olika vapen förutom dina fyra granater och din pistol, och det är inte alltid helt lätt att välja: kommer du ha mer nytta av hagelgeväret eller krypskyttsgeväret?
Styrningen visade sig vara mycket enkel. Så genomtänkt och okomplicerad att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att spela det här spelet på PC.
Gears of War har lånat mycket från både filmer och spel, och de ger snygga vinkar tillbaka till dessa. Du som har sett Pitch Black kommer definitivt känna igen en av scenerna. Ljudeffekten varje gång du hittar COG-tags, identifikationsbrickor som tillhört andra soldater, är en tydlig hälsning till Alien-quadrilogin. Soundtracket bär definitivt också spår av Alien och, på ett ställe, Diablo. En av Locust-enheterna är en vink till Quake II, på grund av dess klara likheter med ”Parasite”. Det finns till och med en pastisch på Brokeback Mountain-repliken ”I wish I knew how to quit you” i spelet.
Reklamfilmen för spelet är på sitt sätt också fantastisk:
Det dåliga med spelet är att bakgrundsstoryn är alldeles för kort i spelet. Det är först när jag läser hela bakgrunden på Wikipedia som jag förstår varför världen ser ut som den gör. Jag hade också gärna sett lite mer story i spelet. Det skulle också kunna innehålla lite fler motståndartyper, eller i alla fall utnyttja vissa typer av motståndare mer. Men det är ungefär så mycket jag hittills kan invända mot det här som verkligen är 2006 års bästa spel (i alla fall för spelkonsoller).
Nu saknar jag bara en sak: en kompis som också har Xbox 360 och är lika tokig i det här spelet som jag är. Visste du förresten att det sägs att anledningen till att Xboxen har 512 meg minne istället för 256 är att det var ett krav från EPIC, tillverkarna av Gears of War? Stämmer det så kostade det Microsoft i runda slängar en miljard dollar.
Andra bloggar om: gears of war, tevespel, recensioner, xbox 360
