Jag har förstått att det finns människor som tycker att män inte kan bära shorts i innerstan. Det jag inte har förstått är varför. Under min USA-resa köpte jag på mig tre par shorts och bestämde mig redan där att det här skulle bli sommaren när jag nästan uteslutande bar det plagg, som näst efter kilt, måste vara det skönaste att bära en varm sommardag.
Idag när jag uppdaterade min Facebook-status om shortsoffensiven blev det diskussioner. Dels om håriga ben, dels om att män ska bära shorts hemma eller på stranden – aldrig i stan eller på jobbet.
Jag förklarar härmed krig mot modereaktionärerna och hatare av håriga ben. Jag kommer att bära shorts varje dag fram till sista augusti. Varje dag kommer jag att posta #dagensshorts och samlingshashtaggen för offensiven är #shortsmaffia
Här är dagens shorts: Dagens shorts: chinosshorts från Björn Borg
X på Twitter i november: ”Det är så jävla kallt i Sverige på vintern!”
X på Twitter i maj: ”Det är så jävla varmt, jag orkar inte!”
Vem X egentligen är spelar ingen roll. X lyckas symbolisera gnällspiken som finns i dig, mig, arbetskamraten, grannen och kompisen. Gnällandet är enkelt och bekvämt, det ger oss något att samlas kring och att prata om. Lite gnäll kan vara kul, men märker vi när lite lagom jag-har-inte-fått-kaffe-än-negg övergår i Lyckliga Kompisarnas hit ”Allting är skit”?
Jag tror att många fastnar i neggoträsket, inklusive mig själv. Det är klart att det finns människor som har rätt att negga. Livet är inte rättvist, och vissa människor drabbas av mångdubbelt fler motgångar än de statistiskt sett borde; en av föräldrarna dör i förtid samtidigt som man blir arbetslös och ena barnet får cancer och partnern lämnar en. Dessa personer neggar dock sällan, de har fullt upp med att hantera sin sammandrabbning med livet.
Eller, för att uttrycka det i min favorittyp av diagram:
Venn-diagram över folk som neggar
Igår gick jag på Götgatan och såg ett studentflak på avstånd. Plötsligt kom jag på mig själv med att tänka ”åh fuck – studentflak. Orka. Jävla idioter som spelar hög musik och blir fulla på flak. Hoppas ni trillar av och bryter båtbenet allihop.”
Studentflak, bild av Tobias Björkgren
Jag tror att vi väljer väldigt mycket av vår syn på livet. Jag kunde där och då välja att störa mig på det, rycka på axlarna eller bejaka det. Vilket känns mest konstruktivt? Faktum är att jag, när jag tänkte efter, hellre tolererade. Så länge de inte kör studentflaken utanför mitt sovrumsfönster på natten så kan jag hantera det. Det minsta jag kan göra är tolerera det, om inte annat så för min egen mentala hälsa. Att gå runt och vara småsur på saker jag ändå inte kan påverka känns som ett bra sätt att förkorta livet.
Men jag vill ta det ett steg längre: jag vill bli ännu bättre på att bejaka. När jag nyligen var i USA aktualiserades en generalisering jag håller för sann: amerikaner är generellt bättre på att bejaka andra människor än vad vi svenskar är. Tänk dig att en kille endast iklädd kalsonger och högklackade skor skulle dansa poledance i Stockholms tunnelbana. Vad skulle reaktionen bli? Jag sätter pengar på att den inte skulle bli så här:
Min utmaning är alltså att under hela juni bejaka allt sånt som folk gör för att ha kul eller trevligt, eller för att visa hur annorlunda de är och som inte direkt påverkar mina val och min frihet att göra som jag vill. Det ska bli ett intressant experiment som jag tror kommer att göra mig till en ännu gladare och trevligare människa. Hakar du på?
Om du gör det och har Twitter eller blogg: hjälp till att inspirera andra genom att berätta vad du bejakat istället för att negga. Hashtaggen #bejaka känns självklar. Bloggar du och länkar hit (eller skickar länken till mig) så sammanställer jag historierna.
PS. Saker som är undantagna: personer var inkompetens i vilket yrke de än må ha, drabbar mig och personer som spelar dragspel eller fiol på tunnelbanan. Men här kommer jag, istället för att negga tyst, knyta näven i fickan och vara småsur, ta upp det med dem direkt.
Jag ångrar absolut ingenting, att ångra är att hata sig själv en smula och det har jag förbjudit mig själv att göra. Egenkärlek är en plikt. Och det heter sexarbete och inte prostitution. Det finns fler prostituerade i Sveriges riksdag än det någonsin funnits på Malmskillnadsgatan. Att prostituera sig är att sälja sin själ för pengar och framgång. Att sälja sexuella tjänster är något helt annat.
– Alexander Bard i senaste Magasinet Neo på frågan om att han bland annat varit sexsäljare i Amsterdam och om han ångrar något han inte gjort.
Jag gillar verkligen Magasinet Neo. Den innehåller alltid intressanta vinklar på aktuella ämnen och är härligt fri från moraliserande. Om du inte redan prenumererar på det så rekommenderar jag den skarpt!
Den här reklamfilmen är helt fantastisk. Om vi bortser från anspelningarna att det rika paret med perfekt smak verkar idka toalettsex så återstår frågan: vem har en toalett i sovrummet?Jag gillar dock idén med integrerad bidé, även om just bilderna här får mig att tänka på South Park-avsnittet där Eric Cartman får en analsond. Hur som helst är det betydligt mer hygieniskt med bidé än toalettpapper som vi kör med i västvärlden.
Fjärrkontrollen är lite för retro för denna futuristiska skapelse. Om man idag kan göra diadem med djuröron som man kan styra med tanken borde man kunna applicera samma på toaletten. Tankestyrd toalett. ”Jag behöver pinka, fäll upp locket” eller ”Jag är klar, skölj och spola tack”. Du sköna nya värld!
Jag fick e-post från gänget bakom ”It Gets Better”. De har uppmärksammat att TV3/Meter Television/Rädda Barnen skapat en svensk version av ”Det Blir Bättre” och för nu diskussioner med dem kring rättigheter. Under tiden har IGB:s advokater bett mig ta ner detblirbattre.se, eftersom ytterligare en svensk version som kör utan tillstånd från ”It Gets Better” bara komplicerar förhandlingarna med TV3/Meter Television/Rädda Barnen ytterligare.
Jag återkommer med mer information när jag har den.
Jag är inte speciellt känd. Skulle jag bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil (det var inte Claes Elfsberg, det var jag). Jag är kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa såväl småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare av judar, personer med CP och bögar. Jag bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina syskon till högstbjudande. Jag är personen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.
Allt ovanstående skulle framstå som sant om du skulle citera sånt jag sagt i slutna sällskap med vänner, utan att samtidigt förmedla kontext, vilken jargong jag och mina vänner har sinsemellan eller hur vi resonerar i övrigt. Givet är att jag inte skulle säga de flesta av dessa saker i mer publika forum, på samma sätt som jag inte skulle ha sex på Sergels Torg (men gärna har det på mer privata ställen). Det finns saker som jag aldrig skulle skriva på Facebook eller Twitter, men som jag gladeligen skriver på slutna mailinglistor. I stundens hetta kan jag uttrycka min frustration och ilska på sätt som varken är konstruktiva eller salongsfähiga, och vänner emellan behöver jag aldrig förklara att ”helvetesjävlafittmargitkukarsel” inte innebär att jag hatar kvinnokön, manskön, rumpor eller personer som heter Margit.
Jag anpassar också min kommunikation. När jag är med mina vänner behöver jag aldrig förklara skillnaden mellan ”pedofili” och ”sexuella övergrepp på barn” och därmed kan våra diskussioner hållas på en nivå som jag inte skulle hålla på en fest där jag bara är ytligt bekant med de flesta. Det gäller oavsett om det sker digitalt eller analogt.
Ganska liknande text skrev jag när DN och Mustafa Can använde fikarumssnack mellan en begränsad mängd kända och okända människor för att skapa en nyhet. Nu kör Nyheter24 samma grej mot Alexander Bard. Jag trodde att jag gillade Nyheter24, men nu blir det tydligt att jag gillade ”Nyheter24 under Aaron Israelssons ledning”. Det går snabbt utför sedan han avgick som chefredktör. Det är ett djupt ohederligt grepp att smygläsa någons e-post, välja några mail från en privat konversation och citera dem ur sitt sammanhang, för att sedan erbjuda personen man hängt ut att skriva en (gratis) debattartikel för att bemöta uthängningen av den privata konversationen.
Full disclosure: jag är medlem på Elit, även om jag varit lite avsomnad ända tills det här uppenbarade sig. Jag har också gjort ett par skribentjobb för Nyheter24. Jag hatar varken män eller kvinnor, har aldrig skadat eller fantiserat om sex med barn och/eller smådjur. Jag har dock slagits ett antal gånger med min lillebror när vi var barn. Min relation till avföring är högst osexuell. Huruvida min person är mer eller mindre karismatisk än Juha Valjakkalas eller Hannibal Lecters låter jag betraktaren avgöra.
För ett tag sedan läste jag något tänkvärt om donationer. James Altucher skriver att de småslantar han kan ge till, säg, cancerforskning är en piss i Vättern jämfört med de 100 miljarder dollar som Bill Gates och Warren Buffett spenderar på att just bota och utrota sjukdomar som cancer, AIDS och malaria. Sen kan man visserligen argumentera om ”den långa svansen” och att den förmodligen kan bidra med mer pengar än både Gates och Warren. Altucher’s poäng är dock inte att man ska sluta donera. Han förespråkar istället att göra en skillnad lokalt. Läser du om någon som utförsäkrats och har svårt att klara sig, hjälp dem på något sätt. Istället för att ge pengar till Cancerfonden hjälper du en cancerpatient. Jag gillar den tanken. Det är därför jag älskar KIVA.
PS: Kan du inte bidra med 100 kronor eller mer, men har Flattr – flattra detta inlägg. Jag lovar att ge alla Flattr-pengar för detta inlägg till Andreas insamling, och blir det inte 100 kronor eller mer så fyller jag i det som saknas.
Nyhetsmorgon i TV4 uppvisade i söndags mellan raderna en attityd gentemot hbt-ungdomar och sociala medier som mest hör hemma i förra millenniet.
EDIT: Lisa Magnusson och Richard påpekar i kommentarer här på bloggen och på Twitter att jämförelsen är indirekt, och att vinkeln därmed blir ohederlig. Jag ser deras poäng, och reviderar inlägget lite. Originalformuleringarna är kvar, överstrukna, för transparensens skull. Det är alltid intressant och bra att få möjlighet att ändra sig, även om det är plågsamt för någon som är katederskadad som jag.
Tilde de Paula och Parisa Amiri var rörande överens: att vara hbt-ungdom är jämförbart indirekt jämförbart med att vara barn med tarmcancer och det är problematiskt när vem som helst får tycka på Twitter och Facebook.
Parisa Amiri och Tilde de Paula jämför hbt-ungdomar med barn med tarmcancer i Nyhetsmorgon
Osmakligheten i att jämföra vilket kön man blir kär i, med en dödlig sjukdom och den tragedi sjukdomen innebär för alla inblandade, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.
Osmakligheten i att jämföra en kampanj som rör självmordsförebyggande i en minoritetsgrupp, med kampanjer för att samla in pengar till forskning kring en dödlig sjukdom, är så låg att jag blir förvånad när Tilde de Paula bara nickar och håller med.
I grund och botten är det här en fråga om kompetens. Eller snarare brist därpå. Att Tilde de Paula inte har koll på sociala medier är i sig inget konstigt. Hennes roll är att sammanfatta och leda. Det är därför man tar in personer med expertkunskaper. Det är inte heller konstigt att Tilde de Paula håller med sin expert.
Problemet är experten: Parisa Amiri. Det förakt hon uppvisar mot den demokratisering av samtalet som sociala medier innebär, är tragiskt. Den liknelse som ligger närmast till hands, är att Nyhetsmorgon skulle ha expertkommentator om riksdagsvalet, som beklagar sig över att ”vem som helst får rösta”.
Amiris värdering av vad som är ”viktigt i sociala medier” baserar sig på om det skrivits om det i traditionella tidningar (om än i digitalt format). Elin Grelssons krönika i Aftonbladet om kritiken mot ”Det Blir Bättre”, som Amiri hänvisar till, är toppen på ett isberg. Att en expert på sociala medier inte ens ids googla ämnet hon bedömt som veckans största snackis är så beklämmande att ”inkompetent” inte räcker. Amiris sätt att sammanfatta Elins krönika kan bara tolkas hon inte läst den, än mindre satt sig in i debatten. Poängen i såväl Elins krönika, SVD:s ledarblogg, Isobel Hadley-Kamptz blogg, Johanna Koljonens krönika i DN, Jon Lax inlägg på Rodeo och den överväldigande majoriteten av kommentarer och blogginlägg som mitt eget blogginlägg (där även Rädda Barnens PR-ansvariga kommenterar och blir bemött) för fram är denna: Rädda Barnen och TV3 gör en bra sak på helt fel sätt. Amiri framställer det som att debatten handlar om ändamålet.
Att Amiri sen inte förstår skillnaden mellan en potentiellt dödlig sjukdom och sexuell läggning är bara pricken över i:et.
Amiris brist på kompetens får henne att dra slutsatser som i sin tur resulterar i att Nyhetsmorgon och Tilde de Paula framstår som unket konservativa. Mitt tips till Nyhetsmorgon: Det finns en uppsjö av tjejer och killar som är riktigt bra på sociala medier och som skulle få Tilde att framstå som påläst och Nyhetsmorgon som ett nyanserat program. Vill ni ha tips ställer jag gärna upp.
Klippet kan ses nedan. Det är de första tre minuterna som är aktuella. En transkribering finns längre ner.
Transkribering av delen som handlar om ”Det blir bättre”:
Parisa: Det jag har tänkt mest på är ”Det blir bättre”. [förklaring om ”It Gets Better”-kampanjen] … roten till det [=Rädda Barnens/TV3:s version av ”Det blir bättre”] som i Sverige är till för alla barn. Reaktionen mot det är att man tycker att det bara borde varit hbt-ungdomar, att det här att det är till alla barn exkluderar barn i den sektorn liksom
Tilde: Men alltså är inte det lite snålt? Kan man inte liksom … de barn som känner att de behöver stöd …
Parisa: Ja … Nån sa väldigt träffande att det är som att säga att Barncancerfonden exkluderar barn med tarmcancer när de vänder sig mot alla med cancer. Det är liksom inte hållbart …
Tilde: Du har tagit fram en krönika här …
Parisa: Ja, av Elin G:sson, som är en fantastisk skribent, absolut, som lyfter den frågan om att det bara borde varit hbt-ungdomar … och i allmänhet på twitter och facebook om man kollar sina statusfeeds, så har man tyckt att det varit väldigt bra initiativ ändå som lyfter frågan om mobbing som fortfarande finns i skolan. Man minns ju själv när man var liten och gick in på friends-mottagningen och såg fula bilder på kändisar som var töntiga i högstadiet. Men du var kanske cool i högstadiet?
Tilde: näähej, jag var en av de fula känn-igen-disar som du har sett på bild
Parisa: men vem vet, det kanske kommer nåt sånt exempel i ”Det blir bättre” framöver. Det är alltid så här i början av säsongen så dömer man hela programmet på förhand på ett program. Men jag tror att det kan lyfta …
Tilde: Alltså så här är det, om man bara ska dra med den stora penseln istället för den där lilla detaljpenseln: är det någonsin fel att försöka hjälpa människor som upplever att de har det svårt?
Parisa: Nej det är det det inte är. Det här har verkligen varit så här … det här visar verkligen på hur det går till när vem som helst får tycka. Vem som helst är inte Elin G:sson, hon är ju fantastiskt duktig, men jag menar bara när det här lyfter en fråga på twitter så att man glömmer den viktiga frågan.
Tilde: Det här landar vid sidan av lite grann
Parisa: Det är så många som får hjälp tror jag, som känner bättre av det här med det här programmet, att det finns liksom en framtid. Det är klyschigt men det är faktiskt så det är.
Tilde: Man får vara klyschig så länge man är snäll.
