Kategori: Inlägg av privat natur

1+1=0 (något om muffins-semlor)

Jag tillhör släktet som tycker att semlor innan fettisdagen är som att börja julskylta i augusti. Espresso House har löst det genom att sälja Muffins-semlor. Jag tycker att det mer ser ut som en semmelmuffin, men om vi ska låta bli namnet så är det här en bastard av typen kanelbulle-tårta eller popcorn-chips. Det är också ett bevis på 1+1=0-regeln. Två saker som för sig blir goda, blir inte automatiskt goda ihop. Kött = gott. Glass = gott. Köttglass = fail.
Muffinssemla

Andras blogginlägg om , , ,

Hur twitter lärde mig varför man begår seppuku

När jag duschade efter två träningspass igår började jag i huvudet räkna hur mycket energi jag i genomsnitt fick i mig en vanlig vardag. Det slog mig att jag förmodligen låg på tok för lågt och gjorde en mental anteckning att räkna ut det när jag kom hem. Föga visste jag att det skulle resultera i något som jag hoppas är årets pinsammaste grej, för mycket mer än så här skulle jag inte riktigt palla.

För att förstå historien, behöver du ha lite bakgrund:
När jag uppdaterar mina sociala nätverk (statusen på Facebook, inlägg på Twitter, Bloggy, Brightkite och Jaiku) gör jag det genom en och samma tjänst: ping.fm. På det sättet slipper jag skriva samma sak fem gånger, ping.fm sköter uppdateringen av alla sociala nätverk åt mig. Dessutom har de en mobilsajt, som gör att jag kan sköta uppdateringar när jag är på språng.

På de flesta nätverk har man max 140 tecken på sig för att skriva sitt meddelande. Allt därutöver blir klippt. Det gäller att hålla sig kort, och har man långa adresser kortar man med fördel ner dem med tjänster som Shorl.com, Tinyurl.com eller is.gd. När man har en URL som denna: http://www.uppladdningen.nu/uppladdningenwww/main.nsf/page.items.www/92BDB88ACB662CE7C1257050004CDF59?open (106 tecken) är det skönt att kunna korta ner den till: http://is.gd/hAV2 (17 tecken)

Okej, nu tillbaka till historien:
När jag räknat ut mitt energibehov upptäckte jag att jag låg på 1000-1300 kalorier för lågt per dygn i energiintag. Det var en sån där perfekt grej att uppdatera med, samtidigt som jag tipsar om länken till Uppladdningen, där man kan räkna ut sin energiförbrukning. Sagt och gjort, jag skrev en statusuppdatering och gick vidare till att läsa alla bloggar jag prenumererar på flödet till.

Efter en halvtimma inser jag att det varit en del aktivitet både på Facebook och Twitter, där jag fått kommentarer på min uppdatering. De första var ganska ospecifika, och jag tänkte bara ”Wow, folk gillar verkligen det där med energiförbrukning och kalorier”.

Ända tills jag såg ett Twitter-svar från Anna:
Twitter

För att citera illern Görans ägare: ”Börjar … ana … oråd”

Jag kollar min uppdatering. Allt ser okej ut. Jag klickar på länken. Det som dök upp var inte ett energiberäkningsformulär. Det var en porrsajt.

Enter blamageguden.

Som tur är kan man radera saker på Facebook och Twitter, och jag tror aldrig att jag raderat något så fort som igår. När jag gick och la mig tänkte jag: ”Tänk om jag gått och lagt mig direkt där och det där hade legat ute hela natten och morgonen istället för 25 minuter? Då hade jag nog behövt begå seppuku, alternativt bli eremit på något ställe där ingen hört talas om mig, Internet eller för den delen teknik nyare än elden.”

Anti-grädden på den här mosiga soppan till historia är att det inte ens var mitt porrsurfande som orsakade det. Inte för att jag inte porrsurfar (det gör jag, and I love it) utan för att jag inte porrsurfat alls de senaste dagarna. Inte för att det spelar någon roll i det stora hela. Jag vet dock en sak: i framtiden när jag kortar adresser, kommer jag alltid att kolla var det jag postar leder innan jag klickar på ”skicka”-knappen.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Världens snyggaste t-shirt!

Ibland behöver man välja. Cookie Dough eller Half Baked. Short stack med lönnsirap och blåbär, eller våfflor med sylt och grädde. Jake Gyllenhaal eller Ewan McGregor. Det är tur att jag inte behövde välja när jag hittade Marc Eckös Star Wars-serie. Darth Vader eller Chewbacca? Ibland kan man få både och.
Världens snyggaste t-shirt

Andras blogginlägg om , , ,

På hypnosshow i Las Vegas

Jag har alltid undrat om det där med hypnos funkar. I Sverige krävs Socialstyrelsens tillstånd för att anordna hypnosshower, och det är sällan de får tillåtelse. Men Las Vegas är inte Sverige, och när jag var där 2006 hittade vi en hypnosshow på Excalibur.

Showen baserades på att personer från publiken ställde upp som frivilliga. Ska man göra något, så ska man göra det ordentligt. Jag ville verkligen veta, och enda sättet var att testa själv. Jag klev upp på scen.

Själva hypnosen var ganska enkel. Det handlar om avslappningsövningar där man ska slappna av i hela kroppen. Vi hade ett ganska behagligt blått sken i ögonen, så att vi knappt kunde se publiken även när vi hade ögonen öppna. Det lyste igenom ögonlocken lite grann. Där fanns en känsla av att jag var ensam på scen när jag blundade och slappnade av i hela kroppen. Jag har både gjort och guidat avslappningsövningar under min tid som personlig tränare, så jag var klar med kroppen innan han hunnit klart med benen. Det lustiga är att huvudet kändes ganska tungt när jag var klar, och jag lät det hänga mot bröstet.

Jag minns inte hela hypnosförfarandet exakt, men jag minns att när jag satt där, så avslappnad jag kunde vara (trodde jag) så började showvärden gå runt och kolla huruvida deltagarna var tillräckligt avslappnade eller inte. Han tog mig i handen och ryckte till, och det var som om han stängt av alla mina muskler. Jag föll ihop i en position som inte ser speciellt bekväm ut på videon, men det kändes som världens mest komfortabla ställning att sova i.

Det fanns två lägen, ett när vi ”sov” och ett när vi var ”vakna”. Anthony, som showvärden hette, hade förklarat att vi skulle vara medvetna om vad han sa och tänka ”Jag kan gå ner när jag vill”. Men som han sa, ”You’ll just not want to [go down from the stage]”.

Det var ungefär 20 som satt på scen till att börja med. En hel del skickades ner direkt efter hypnosen, eftersom de uppenbarligen inte blivit hypnotiserade. Ytterligare några skickades ner efter första instruktionerna. Minst en var planterad, han var inte hypnotiserad på riktigt utan var en skådespelare. Förmodligen är han en säkerhet ifall ingen alls skulle visa sig vara hypnotiserbar, och dessutom en dragkrok för att få igång oss andra.

Att vi sov stämmer inte riktigt. Jag hörde allt han sa, jag hörde publikens reaktioner och jag kunde tänka ganska logiskt. När Anthony till exempel ger instruktionerna i videon nedan om att vi ska spela ett instrument tänker jag ”No way, sånt gör inte jag. Jag tänker gå ner från scen.” Sen händer något. Det är som en reflex att resa sig upp och följa hans instruktioner, och när musiken väl satte igång … well, du kommer att få se själv:

Det finns såklart ytterligare delar i den här följetången. Avslutet är ett jätteklimax (och jag pratar inte bildligt). To be continued …

Andra bloggares inlägg om , , ,

Vem är jag då?

Idag gjorde jag en inventering i min nätvaro och publicerade äntligen sidan jag kan länka till nästa gång någon på Qruiser frågar ”Vem är du då?” eller ”Vad gör du på fritiden?” eller någon annan av de tusen och-bilen-går-bra-frågor jag ibland får från folk som inte riktigt kan komma på mer fantasifulla frågor.

Jag är grymt nöjd med sammanfattningen, men mest nöjd är jag med det fyndinga namnet ”Mickellanea”. Jag var förmodligen göteborgare i många av mina tidigare liv.

Andra bloggares inlägg om , ,

Privat, personlig eller professionell?

Idag gjorde jag en inventering av min nätvaro och ställde mig återigen frågan om privat vs professionell. Vi kan sammanfatta det så här: ”Hur privat kan man bli på Facebook när man har kunder bland sina Facebook-vänner?”

Det började med bloggar, fortsatte med Facebook och är mer aktuellt någonsin med svensk-explosionen på Twitter. Jag har tagit aktiv ställning i den här frågan för länge sen, så att jag ställde mig frågan idag var mest en statuscheck på om mitt beslut håller. Och det gör det: Idag har jag formaliserat mitt ställningstagande genom att strukturera om lite här på bloggen. Men mer om det i ett annat inlägg.

Så här såg gränsdragningen ut för mig när jag inledde mitt yrkesliv:

Professionellt, personligt, privat 1

Jag blandade sällan mitt arbetsliv med mitt privata dito. De närmaste arbetskamraterna kände till min familjesituation ungefär på nivån ”bekanta”, medan andra professionella kontakter på sin höjd visste var jag bodde.

Med sociala nätverk, bloggar och olika online-communities i olika intressesfärer är det svårt att hålla den åtskillnaden, såvida man inte gör allt under pseudonym eller låser allt sitt innehåll så att bara ens godkända vänner kan se det – och sedan håller ett vattentätt skott mellan vänner och professionella kontakter. Jag tror att det i längden blir ohållbart, dels för att det mesta kommer ut ändå i ett samhälle som blir mer och mer transparent, och dels för att det är en mycket steglös skala mellan vän – bekant – professionell kontakt. Att neka någon som man tycker är en ”professionell kontakt” att vara ens vän på Facebook är faux pas, och enda sättet att undvika situationen är att undvika de sociala nätverken.

(Ett sidospår: Bögar som använder Qruiser har, oftast ofrivilligt, mött den här problematiken för länge sedan. Har man surfat in på en profil och ser en helnaken bild på någon som man annars mest sett i kostym vid kundmöten gäller det att kunna hantera situationen. Och då har vi ändå kvar det något mer pikanta scenariot att sitta och sexchatta med någon, bara för att efter ett tag få en bild och inse att man snackat intima sexdetaljer med någon som jobbar på ett partnerföretag.)

Samtidigt har relationerna även i ”det verkliga arbetslivet” blivit mindre strama; Avståndet mellan ”personligt” och ”professionellt” har minskat betydligt. För personer som använder sig av sociala nätverk som Facebook skulle jag vilja säga att avståndet har försvunnit helt. Ungefär så här:

Professionellt, personligt, privat 2

Mitt beslut kring min nätvaro och mina sociala nätverk kan visualiseras så här:

Professionellt, personligt och privat i min tappning

Att följa mig på Twitter, eller att bli min vän på Facebook är samtidigt ett beslut att ta ett kliv in i området mellan ”professionellt” och ”personligt”. Mina statusuppdateringar kan lika gärna innehålla en personlig detalj, som ett länktips i yrket. Väljer man också att läsa min blogg får man räkna med att man ibland hamnar i området ”privat”. På samma sätt som jag utgår från att personer i min närhet kan hantera svaret till frågor de ställer, räknar jag med att de kan hantera information om mig som privatperson som de aktivt letar upp på min blogg.

Har du funderat på hur din nätvaro påverkar avståndet mellan dina sfärer?

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

Alanis hade fel: It didn’t blow up in my face

2008 stavades frihet. Det var det bästa året hittills i mitt liv, och jag har anledning att misstänka att 2009 kommer att bli ännu bättre.

Januari
Jag började sluta trygghetsknarka. Jag sa upp mig från ett jobb jag inte var kompatibel med, utan att ha något annat påskrivet. Känslan av frihet var påtaglig.

Februari
Jag började på det bästa jobb jag någonsin haft.
Jag köpte årets snyggaste sneakers, som nästan behöll sin titel hela året. Det vill säga, ända tills jag åkte till USA och kom hem med tre par som alla lätt kunde göra anspråk på samma titel.

Mars
Jag upptäckte Sirap (brunschstället, inte den söta kryddan), och träffade Mr. O (där dock kallad mr. M) på samma dag, utan att veta att jag ett halvår senare skulle ha en första dejt med mr O på just Sirap. Livets regi, någon?

April
Jag fick en av de bästa komplimanger jag hittills fått: multi-spontan, jag hade årets värsta karatefylla.

Jag inledde den tio veckor långa protesten mot FRA-lagen, med en fjärrstyrd övervakningskamera i lägenheten, vilket också ledde till att jag lärde känna min favvo-läkare D.

Maj
Upplevelser. Jag var i Barcelona för första gången, efter en bloggomröstning gick jag på bastuklubb och jag gick min UGL-kurs, vilket är en av de tio bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Juni
Jag åkte på klamydia i lungorna (eller i alla fall en lunginflammation orsakad av TWAR) och lät bloggläsarna bestämma för om jag skulle spara skägget eller inte. Skägget blev en hit – det var både snyggt och hångelvänligt enligt flera oberoende källor – och sitter kvar än idag (och förmodligen väldigt länge till).

Juli
Jag insåg till sist – efter ett år – att mr P. inte var typen som kunde ta beslut. Så jag tog ett, att avsluta vår semi-dejting. Istället åkte jag till Irland och letade snygga irländare att hångla med, bara för att upptäcka att de antingen flytt landet eller var upptagna. Till slut hittade jag en söt en.

Augusti
Slagsmål är väl att ta i, men jag örfilade upp en tjej. Jag tänker att om man börjar slåss så får man vara beredd att ta konsekvenserna, oavsett om man råkar ha kuk eller fitta. Jag är inte riktigt så zen/Jesus än att jag vänder andra kinden till.

Jag började dejta mr. O.. Jag visste att vi hade träffats i mars, han hade inget minne av det. Det är skägget, I tell you. Min fuckable-faktor gick upp ett par snäpp med det.

September
Jag gjorde slut med Jake, och hade en intensiv dejtingperiod med mr. O. Det har bara hänt mig två gånger att jag klickat så bra med någon från början, och bägge gångerna inträffade 2008. Men nu springer jag händelserna i förväg.

Årets absolut tyngsta period började när jag or Mr. O bestämde oss för att bryta.

Oktober
Jag började ta mitt körkort inför USA-resan. Jag hade åtta veckor på mig att ta det från scratch. Jag började gå i KBT, en annan av de tio bästa enskilda saker jag gjort i hela mitt liv.

Jag skapade ett eget avslut för första gången i mitt liv

November
Jag tog mitt körkort, och gjorde gigantiska framsteg med KBT:n. UGL var en bra grund att bygga på, och mitt jobb är ett fantastiskt växthus.

December
Det var här jag för andra gången i mitt liv träffade en person som jag klickade med direkt. Jag drog iväg till USA på den längsta resa jag någonsin gjort, körde omkring 250 mil, blev nyförälskad i San Francisco och fick en massa upplevelser. Ett perfekt avslut på ett grymt bra år.

Andra bloggares inlägg om ,

Till och med satelliterna såg Obamas installation

Två miljoner människor var på plats för att se Obamas installation live. När så stora folkmassor samlas på ett och samma ställe ser satelliterna det. Geoeye-1, som sköts upp förra året och bland annat förser Google med satellitbilder, fångade allt på bild.

Området kring Washington-monumentet i vanliga fall:

Området kring Washington-monumentet under Obamas installation:

Här är en större version av bilden med själva Capitol Hill på.

(via Techcrunch)

Andras blogginlägg om , , ,

Apropå (den heterotrista) Guldbaggegalan

Hur vaniljtråkigt är inte ”bästa manliga huvudroll” och ”bästa kvinnliga huvudroll”? Hur gör man i fall där huvudrollen spelas av ett barn, som i ”Låt den rätte komma in”? Eller i fall som ”Transamerica” där en kvinna spelar en man som blir en kvinna?

Det är svårare att jämföra insatser mellan genrer, som drama och komedi, än insatser av män och kvinnor. Jag skulle hellre se ”bästa huvudroll i drama”, ”bästa huvudroll i komedi” och så vidare. MTV Movie Awards har i alla fall ”Best villain” och ”Best comedic performance” som inte är knutna till kön.

När jag ändå håller på och kräks över heteronormativitet i prisutdelningar kan musikbranschen också får sig en släng: P3 Guld har fattat grejen. Årets upplaga skippar indelningen ”manlig” och ”kvinnlig” när det gäller artister. Rockbjörnen har det inte.

Andras blogginlägg om , , , , ,