Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Jag har en sektion i min Google Reader som heter ”Bloggtjyrkogården” dit jag förpassar flöden från bloggar jag följt men som inte längre är aktiva. Till skillnad från hundar och barn som begravs, blir jag glad när saker jag lagt här kommer tillbaka.
Dagens återuppståndelse är (drum roll, please) … Pojkfröken.
Fast jag vet inte om jag ville veta det där om tvättstugerunkare.
EDIT: Efter att Sjumilakliv tipsat om att Rolf Hillegren förtydligat sitt ställningstagande i Aftonbladet och verkligen inte tycker att våldtäkt i en relation är en våldtäkt (och då pratar jag inte om ”gentlemannaregeln” utan om att han inte tycker att lägstastraffet för våldtäkt, 2 år, är tillämpningsbart på våldtäkt utan våld i relationer) inser jag att det krävs extremt mycket välvilja för att tolka honom som något annat än verklighetsfrånvänd på en sån nivå att han är direkt olämplig som åklagare. Jag inser också att jag är världsmästare på att bygga meningar som skulle få en tysklärare att bli lite varm och rosenkindad, om de vore formulerade på tyska.
—
Jag skulle inte vilja vara Rolf Hillegren efter hans extremt osmidiga citat om tilltvingat sex i relationer i SvD.
De flesta har fokuserat på det här stycket:
[…] Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.
Citatet i sin helhet är
– Det ska vara höga beviskrav i brottmål, även i sexbrott, säger han.
Han menar att lagen i dag har urlakat vad begreppet våldtäkt betyder.
– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse, säger han.
Tittar man på vad Rolf Hillegren tidigare sagt och gjort så hamnar citatet i ett lite annat ljus, och den första rasande ilska jag kände när jag läser originalcitatet svalnar snabbt.
Rolf Hillegren har aldrig varit en försvarare av rätten att våldta, eller begå sexuella övergrepp. Det han har varit motståndare till är urlakandet av det juridiska begreppet ”våldtäkt” bara för att en oinsatt opinion kräver det. Det är alltså en fråga om juridisk terminologi, och det är extremt viktigt att den har exakta definitioner.
Jag tror att varken jag, någon av läsarna eller Rolf Hillegren anser att det är okej för någon att fortsätta ha sex ifall den andra parten någon gång under tiden skulle vilja avbryta. I vardagligt tal skulle jag (och jag är säker på att Rolf, om han inte vore yrkesskadad, skulle hålla med mig) klassa det för våldtäkt. Men går vi över till juridiska termer är det en helt annan sak. Det som är ”våldtäkt” i folkmun är kanske ”sexuellt utnyttnjande” i juridiken, på samma sätt som ”mord” egentligen kan vara ”dråp” eller ”vållande till annans död”.
Jag baserar det här på följande:
2006 skrev Rolf Hillegren på SvD Brännpunkt om just det: att det fanns (och fortfarande finns) en högljudd opinion som ville få fler saker klassade som våldtäkt därför att det i allmänhetens öron låter allvarligare, utan att begrunda vilka följder det kan få:
I SvD 17/3 citeras en riksdagsman som säger: ”Vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta på att flera 13-åringar inte ska få brotten bedömda som våldtäkt.”
På så vis! Är det verkligen rubriceringen som är det viktiga? Och är det offret som ska bestämma brottsrubriceringen?Det är möjligt att det ger bättre offerstatus att vara våldtagen än sexuellt utnyttjad, i synnerhet i dessa tider när allt högre skadestånd döms ut. Men det är orimligt att offret ska få styra brottsrubriceringen.
Den möjligheten finns inte vid några andra brott. Den bestulne får finna sig i att vara bestulen även om han skulle anse sig vara rånad.
2006-2007 rasade en debatt om våldtäktsbegreppet och åklagarväsendet, med Christian Diesen, Madeleine Leijonhufvud (och Peter Eriksson, Miljöpartiet) på ena sidan, och åklagarväsendet och till exempel SvD på den andra. Efter att ha läst de inläggen (SvD:s ledarredaktion, inlägg 1 och inlägg 2 från Rolf Hillegren och tre andra åklagare) ser jag Rolf Hillegrens poäng: han värnar om de juridiska termerna, för en klar och tydlig definition som inte tillåter en godtycklighet som (tyvärr redan förekommer i Sverige och) som vi annars förknippar med skendemokratier och bananrepubliker.
Andra bloggares inlägg om rolf hillegren, våldtäkt, sexuellt utnyttjande, samhälle, rättspraxis, juridisk terminologi
Idag såg jag människor springa av den mer än femton minuter sena tunnelbanan för att hinna med bussarna vid Danderyds Sjukhus. Det slog mig att dessa förmodligen inte känner till att SL har en resegaranti, och att den är enkel att utnyttja.
Resegarantin gäller så fort du riskerar att bli mer än tjugo minuter sen på grund av förseningar i kollektivtrafiken. Det fina i kråksången är att den även gäller missade anslutningar. Missar du en nattbuss med halvtimmestrafik för att tunnelbanan är sen, är det bara att sätta dig i en taxi, lägga ut pengarna och sen få tillbaka dem från SL.
Att få tillbaka dem är enkelt: använd formuläret på SL:s sajt för att generera ett brev, skriv under det och stoppa det tillsammans med originalkvittot i ett kuvert. Lägg i närmaste brevlåda. Du behöver inte ens ett frimärke, eftersom det är portofri svarspost. Det dröjer oftast inte mer än någon vecka innan du har pengarna tillbaka på ditt konto.
(Jag vet att SL är skattefinansierat till del, och att det i slutändan är skattebetalarna som delvis betalar dessa taxiresor. Tyvärr vet jag med mig att framföra synpunkter till SL är ungefär som att ställa sig mitt i urskogen och primalskrika: rätt skönt ibland, men genererar inga resultat i längden. Den här typen av ekonomisk feedback är det enda incentivet för SL att faktiskt skärpa sig.)
Andra bloggares inlägg om sl, kollektivtrafik, resegaranti, tunnelbana
Jag har alltid undrat hur man får byggkranar på plats. Nu vet jag: man använder en sån mobil kran som Peak Experience hade ställt i Pride Park förra veckan. Dyr, men stabil och snabb. Det tog inte många sekunder för kranen att hissa upp korgen till ~85 meter.
När jag hoppat första gången tänkte jag att jag skulle hoppa igen. Det är tråkigt att göra om exakt samma sak på exakt samma sätt. Hela grejen med bungy jump är ju att det är läskigt. Vad är mer läskigt än att hoppa bungy jump? Att hoppa bungy jump naken.
(Colloquial: en viss i gaysammanhang inte helt okänd centerpartistik politiker hoppade strax efter mig – iförd bara kalsonger. Jag säger inte att det var uppmärksamheten från åskådarna efter mitt hopp som drev honom till halvmesyren, men jag säger att det i sammanhanget blev rätt blekt. Som Yoga säger: ”Do, or do not. There is no try.”)
(Fotona är tagna av universalgeniet John Cargill)
Andras blogginlägg om bungyjump, nakenbungy, peak experience, utmaningar, pride park
Årets fest: Bögjävlarnas underklädesfest. Den hölls redan på tisdagen, men stack ut i mängden. Avslappnat, roligt, svettigt, bra musik och mycket hud. Det enda som var tråkigt var att festen hölls på en tisdag och slutade klockan ett.
Årets nyhet: Bungyjump i Pride Park. Peak Experience ställde dit en 90-meterskran (och den sötaste funktionären av dem alla) och visste inte om det skulle gå runt, men bögarna och flatorna hoppade flitigt och det blev en succé.
Årets tristaste repris: Rengöringsskummet i urinorarena tog slut på onsdagkvällen och fylldes på … aldrig. Hur man för elfte året i rad kan göra samma misstag undgår mitt förstånd.
Årets succé: 90-talskvällen, som kommer att ta rollen som den nya schlagerkvällen. Att se Dr Alban och Haddaway i duett, höra ”What is love?” live och sen dansa till E-type (med originaluppsättning i bandet!) och ”This is the way” var magiskt. Jag gjorde varje 90-talssteg jag kunde få plats med på den lilla dansytan jag hade.
Årets flopp: Schlagerkvällen. Till och med QX, som sällan sågar saker (dags att byta chefredaktör, kanske?) sågade floppen.
Årets karriärbarometer: Söndagsshowen på stora scen. Jag vill inte påstå att Nanne Grönwalls karriär är på väg utför, men att gå från att vara ett nummer på populäraste kvällen (torsdagen) till att bli söndagsunderhållningen (när parken är en-tredjedelsfull med folk som inte ids gå hem efter drugbingon) är onekligen inte ett steg i rätt riktning.
Årets kommentar: ”Seså, schas. Spela inte kränkt. Vi är alla kränkta här.” Robert Fuchs och de övriga i Cunigundas Mammor var i högform under årets drugbingo.
Årets ”det är så dags nu”: Grillen precis innan Zinkensdamms IP hade regnbågsflagga utanför. Elva år senare, och sista året Pride är i Tantolunden.
Pridelycka Ungefär så här lycklig kan jag också känna mig av Pride.
Securitas Det var mycket uniformer i årets Prideparad. Poliser, militärer, brandmän, sjuksköterskor och: väktare. Jag gillar speciellt killen som gick med skylten ”Stolt kollega”. Han har mer civilkurage än Hammarbys och AIK:s A-lag (som inte var representerade alls) har tillsammans.
Såpbubblor Det är lite synd att sajten ”whatsgaytoday.com” har lagt ner. Jag är ganska säker på att ”såpbubblor” kommer högt upp på listan över saker som är gay.
Sjömanskvintett Jag har rannsakat mig efter fetischer, men där andra ser ”fem personer i sjömansutstyrsel” ser jag ”en kille med bar överkropp”.
Röda änglar. En av damerna som stod bredvid mig på bron över Kungsgatan tyckte att ”de är jättefina, men vad är det där röda bandet?”. ”Det är prostatacancer” blev svaret från damen bredvid. Jag kände mig tvungen att rätta dem.
RFSL Regnbågen Jag gillar verkligen dövas och hörselskadades motsvarighet till hörandes ”klappa händerna”: de lyfter upp händerna i huvudhöjd, med handflatorna framåt och vrider sen händerna i snabb takt.
Less is more Ibland, även i färg- och kreationsstarka sammanhang som Stockholm Pride, kan klyschan ”less is more” vara sann.
QX sektion QX hade, likt SLM, änglar som annonserade deras ekipage. Jag föredrar SLM:s mörkare variant framför QX vanilj-änglar, men QX hade kanske den bästa musiken under bägge gångerna jag såg paraden. De hade också en jättelycklig Ken aka Oswald i sjömansuniform på flaket, och utan konkurrens den största folkmassan bakom sig direkt efter start.
Pride Park i Tantolunden by night. I år hade man byggt upp en mycket snyggare scen än tidigare år. Man hade dessutom flyttat den. Det var som om någon hade möblerat om mitt vardagsrum medan jag var bortrest, och jag var vilse i parken den första halvtimman. I år hade man också dekorerat elstolparna med ljus, vilket gav en snygg effekt.
Polyamorösa Det gör mig glad att den här sektionen växer för varje år. Det är dags att på riktigt börja driva frågan om fler än två vårdnadshavare för barn (inte bara för regnbågsbarn, utan också för skilsmässobarn) och så småningom få staten att inrätta civila partnerskap som kan ingås av fler än två parter.
Black Angels De svarta änglarna förebådade SLM:s ekipage. Jag har alltid tyckt att uttrycket ”kissed by an angel” är läskigt (tänk bokmärkesänglar, eller Dogma) men det här kan jag absolut förlika mig med.
Baby girls Jag vet inte om Barney Stinson i ”How I Met Your Mother” skulle säga att det här var ”sexy” eller ”kinky”. Inte för att de två tar ut varandra, det är snarare som en Bostonruta. (Colloquial: var hamnar dessa två på the crazy-hot-scale?)
Anarchopride Jag är ett fan av att låta alla som ställer upp på Prides grundläggande värderingar gå i Paraden, men det är en miss att placera arga, unga anarkister längst bak. De borde placeras nånstans i mitten. Nu blev det något slags antiklimax-slut på paraden. Dramaturgi, people!
Amnesty En av sektionerna som berörde mig mest. ”Gay rights are human rights” är något som inte ens alla svenska myndigheter fattat. Ironiskt nog var en av dem, Migrationsverket, representerad i paraden.
Burlesk modevisning. Jag gillar den burleska sektionen. Hela Agent Provocateur-looken är i mina ögon sexig på tjejer, och hommagen till Heath Ledger som Jokern i The Dark Knight är briljant!
Kyrkan i Sitges. Den har ingenting med Pride att göra. Förutom att Sitges är rätt gay. Men det är en fin bild.
So facking proud Om jag trodde på reinkarnation så skulle jag vara övertygad om att jag under mina senaste liv varit göteborgare, för jag älskar såna här vitsar.
Folkhemshomon Mark Levengood och Jonas Gardell rev ner en hel del applåder även på Kungsgatan, vilket visar deras etablerade status som folkhemshomon.
Marching for those who can’t Det här är den sektion som berörde mig absolut mest. Solidaritet är en hörnsten i hela pride-rörelsen, och det blir väldigt effektfullt att ha en sober, tyst sektion med förtejpade munnar bland de (övervägande) lättsamma ekipagen.
Lilla spindelmannen Den här lilla krabaten gjorde mig riktigt glad. Att någon så liten är så trygg i paraden känns skönt, och den lilla linslusen flexade för alla kameror.
Libra Okej, det är inte Babsans och Debenhams hunk-ekipage från 2006 (som för övrigt ännu inte slagits av något ekipage sedan dess), men det var kanske det sexigaste ekipaget i årets prideparad. Och då pratar jag inte om Carola.
Karaoke Prides styrelse hade livemusik framförd av Prides snyggaste (och smartaste) band med bland annat Julia, Isobel, Helena Bergman och Sanna Rayman. Kärlek! (Jag gillar speciellt hur lycklig Isobel ser ut i andra bilden)
Hetero Utstyrseln till vänster på den här bilden är kanske den bästa på årets Pridetema: hetero.
Gyrohjul Jag hoppas att det inte var samma person som snurrade i det här hela paraden. Jag testade det här i parken under torsdagskvällen, och jag blev rätt andfådd efter bara fem minuter.
Harry Potter slash fiction Jag är lite ledsen över att den här sektionen minskat från tidigare år. Jag hade gärna ett en utökning av slash fiction. Förslag på framtida slash fiction-teman: X-men, Teletubbies, Sagan om Ringen, Kill Bill, Pirates of the Caribbean, Alien, Matrix.
Harnesk och piska Rent estetiskt den snyggaste outfitten i SLM:s ekipage, men det kittlar fortfarande ingenstans.
Hanky Jag antar att det är den regerande Mr Gay Sweden som står ovanför Bobby och Mirre, men jag måste opponera mig lite mot titeln. Det borde vara ”Cute boy sweden” efter ”Mr” förutsätter ”man” och well … om jag hade ett jobb för en man så skulle jag inte skicka den pojken.
Söt gaypolis Fortfarande ingen fetisch, han hade varit söt även utan uniformen.
Ballonger i Pride Park På lördagen hölls den traditionsenliga tysta minuten för alla som dött i AIDS. Sedan sjöng Andreas Lundstedt ”Ovan regnbågen” samtidigt som ballongerna släpptes upp mot den kvällsblå himlen. Jag tycker att det här är en fin tradtion.
Alla mina bilder kan ses på Flickr. Samtliga är okej att använda för icke-kommersiellt bruk så länge du ger mig cred (och gärna en länk).
Andra bloggares inlägg om stockholm pride, prideparaden, prideparaden 2009, fotografier, homorelaterat, hbt
Här är ett urval av de bilder jag tagit under gårdagens parad, tillsammans med kommentarer. Det kommer fler, jag behöver bara sova ikapp lite först. Kan du inte bärga dig kan du gå till min Flickr-sida där du hittar samtliga foton i hög upplösning. De är fria att använda för icke-kommersiellt bruk så länge du ger mig cred (och gärna en länk).
Andra bloggares inlägg om stockholm pride, pride, prideparaden 2009, fotografier, hbt, homorelaterat
Jag insåg ikväll vad det jobbigaste med att en dag plötsligt vakna upp som kvinna skulle vara: att ständigt vara ett objekt.
Först en generalisering: i dagens samhälle är vi fortfarande till mångt och mycket skolade till killar är jägare (subjekt) medan tjejer är byten (objekt). En av de bra sakerna med att vara bög är att man i gaylivet skolas in till att flyta mellan bägge. Så fort man kommer ut på sin första gayklubb börjar inskolningen i objektsrollen. Subjektsrollen är inlärd sedan tidigare, på samma sätt som vi lär oss att pojkar inte ska gråta, att kvinnor är duktigare på att vara omhändertagande och så vidare.
Ikväll var vi i Prideparken. Snabbspola fram till omkring 23, när A Camp just gått av stora scenen. Området framför lilla scenen har förvandlats till ett dansgolv där latin- och r’n’b-rytmer börjar spelas. Jag får feeling och hoppar upp på dansgolvet. Vi dansar och hoppar, det blir varmt. Efter ett tag tar jag av mig skjortan, helt medveten om att jag går djupare in i objekt-rollen när min överkropp är bar. Det är här aha-upplevelsen börjar. Uppenbarligen är det faktum att jag är lättklädd ett startskott till att börja ta på mig. Det är som att slå på en knapp. Plötsligt behöver man inte längre köra hela grejen med att flirta, skapa kontakt och känna in om det finns något intresse. En rycker i mitt skärp och öppnar det en bit. Lite senare försöker försöker en ta på mina bröstvårtor. Jag tappade räkningen på hur många gånger min häck blev nypt eller greppad under de fyrtio minuterna jag dansade med bar överkropp.
Jag säger som Leeloo i ”Femte elementet”, när hon trycker en pistol mot Korbens tinning efter att han försökt kyssa henne Törnrosa-style: ”Senno ekto gamat!”
Sofia, min straighta arbetskamrat och vän som debuterar på Pride i år, undrade varför jag var så vass och arrogant mot några av killarna. Jag förklarade att jag inte gillar att man ser mig som något slags public domain bara för att jag väljer att vara lättklädd. Hon ser först förvånad ut, och säger sen ”Välkommen till min värld”. Det slår mig då att (straighta) tjejer måste leva i den här rollen varje gång de går ut på (straight) klubb. Ju mindre, färre eller porrigare kläder du har, desto mer lovligt byte är du. Det gäller överallt, hela vägen in i rättssalen där din klädsel kommer att diskuteras och värderas ifall du skulle råka ut för en våldtäkt.
På väg hem diskuterar vi killar, och Sofia tar upp ett exempel: en kille får tag i sin tjejkompis mobil, går igenom den och hittar nakenbilder på henne. Han skickar dessa till sin egen mobil. När det uppdagas blir tjejen rasande, kräver att han raderar bilderna och säger upp bekantskapen. Killen försöker lugna henne med ”Men vadå, du har inget att skämmas för, din kropp är jättefin!”. I hans värld har tjejen uppfyllt sin roll som objekt. Hon kan inte bli kränkt av det mer än en stol kan bli kränkt av att någon sitter på den.
För straighta tjejer (eller tjejer oavsett läggning som hänger på heteroklubbar) är det här kanske som att skriva att vatten är vått. För mig var det en praktisk erfarenhet av något jag bara känt till i teorin. Jag ser det poetiska i att jag lär mig det här i Pridepark under ett Pride som har ”hetero” som tema.
Andra bloggares inlägg om stockholm pride, pride, pridepark, antasta, objekt, subjekt, könsroller, heteronormen
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3, del 4): Jag är i Sitges och råkar på Arnaud, en av de vackraste killarna jag sett, på hotellet där jag bor. Efter några om och men spenderar vi tre magiska timmar ihop, vilket är allt vi har då han är på väg till Madrid. Jag trodde det var över, men livet hade en epilog att regissera …
Tryck på play för soundtrack till del 5:
Del 5: Al niente (epilog) Scenario: en torsdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.
Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten.
När jag sitter och äter frukost ser jag en sömdrucken, vacker figur komma nerför trapporna från rummen. Han stänger grinden bakom sig försiktigt, som om han inte vill väsnas, går ut på uteplatsen och tänder en cigarrett. När han rökt klart går han in. Hans fotsteg gör inga ljud; Han är barfota.
Han går trappan till frukostetaget. Vi ler när våra ögon möts. Han kommer fram till mig, ger mig en kyss och ett lågt ”Good morning”.
Vi äter frukost tillsammans. Han visar samma omtänksamma stråk, samma nyfikna intresse och samma pojkbusiga charm som igår. Vårt samtal är lågmält, det är som om alla hans sinnen är nyvaket känsliga. När vi är mätta går vi ut till uteplatsen, där vi fortsätter vår konversation från frukosten medan han röker ännu en cigarrett. Vi håller varandra i handen och avbryter ibland samtalet för en kyss. Smaken av rök på hans läppar är intensivare. Jag vet inte om det är för att vi är utomlands, eller för att rökningen är som en skönhetsfläck som accentuerar allt det vackra hos honom, men jag bryr mig inte om röksmaken.
”Well, Michael, I’m going back up ..” säger han och gör en ansats att ställa sig upp.
”Dodo?” frågar jag. Igår kväll, när vi suttit på balkongen och han rökt klart sin efter sex-cigarrett, hade han lärt mig att det är vad barn i Frankrike säger när de vill lägga sig och sova.
”No. I wish I could. I have to pack, we’re leaving”
Ännu en kyss och han försvinner upp.
Jag går upp och hämtar min dator, beställer en cortado och sätter mig på uteplatsen. Jag vill minnas den här upplevelsen. Jag vill ta en Polaroidbild av den och bevara den för alltid. Det bästa sättet jag behärskar är att skriva, så jag skriver.
Gatan är full av liv som alltid vid den här tiden på dagen. Turister på väg till stranden, lokalbor på sociala promenader. Jag är mitt inne i en mening när jag känner en hand på min axel. Jag vrider på huvudet i lagom tid för att se Arnaud böja sig ner mot mig. Hans resväska står bakom honom, och hans bror står en bit längre bort. Den här kyssen smakar av sval, fräsch mint.
”Thank you” säger vi nästan i kör. Jag skakar hand med Pascal, och kysser Arnaud en sista gång. Jag tittar efter dem när de går med resväskor i släptåg. De viker runt hörnet på hotellet och försvinner.
Jag sitter kvar och läppjar på min cortado. Datorn ligger i mitt knä, men mina tankar ligger långt ifrån den. De kretsar kring hur vackert livet är när man är öppen för att det kan regissera sig. På hur mycket belöning man kan få om man bara vågar satsa. Jag vet att jag om några dagar kommer att gråta över det här avskedet, men just där, just då, är jag förundrad. Förundrad över hur blek sorgen över att det är över känns, i jämförelse med styrkan i lyckan över att det hände.
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse, gayliv
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2, del 3): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Några om och men senare pratar jag med honom på ett strandparty och vi utbyter rumsnummer och löfte om att ses.
Tryck på play för soundtrack till del 4:
Del 4: Crescendo Scenario: Sitges, en charmig och gaytät badort utanför Barcelona en onsdagmorgon i juli.
[Scen 1: Lobbyn på Hotel Celimar, ett charmigt hotell av äldre snitt med sju rum per våning i tre våningar]
Klockan var efter ett. Jag hade hunnit äta frukost, slänga ett öga på mina sociala nätverk och få en recap av kvällen innan från de andra i gänget. En barfota promenad i två kilometer tack vare ett par borttappade skor och en ofrivillig med-huvudet-före-dykning ner i skummet – som tur var utan skador på annat än stoltheten – var bara två av grejerna, men resten av historierna tillhör någon annan. I min historia började jag känna småpanik. Jag var inte säker på sista siffran i rumsnumret som Arnaud bodde i. I mitt visuella minne hade jag markerat rummet som ”till höger om trappan”, men där låg tre rum. Var det rum 205, 206 eller 207 de bodde i?
Det fanns inte tid att vänta ut det. Dagen därpå skulle Arnaud och Pascal åka vidare till Madrid innan de återvände hem till Paris. Jag fick en idé och frågade i receptionen, och tre minuter senare knackade jag på rum 205.
Jag hörde hur någon rörde sig i rummet, strax därefter öppnade Arnaud. Han såg nyvaken ut när han gnuggade ansiktet med ena handen samtidigt som han klev ut i korridoren och drog igen dörren. Jag såg att Pascal fortfarande låg och sov i rummet. Arnauds röst sprack lite sömndrucket när han leende sa ”Hi Michael”.
”Hey! Sorry. I didn’t mean to wake you. I thought you’d have the ’don’t disturb’ sign if you were sleeping.”
”We don’t have one. Don’t worry. Are you going to the beach?”
”Yeah, I’m on my way just now. I just wanted to ask you out. How about dinner tonight?”
”I’ll check our plans with my brother when he wakes and tell you at the beach, okay?”
”Allright. See you later!”
Jag funderade lite på hur vi skulle hitta varandra på stranden. Gaystranden har hundratals människor under likadana hyrparasoll på likadana hyrbäddar, och det är inte helt lätt att hitta folk där. Det enda jag kunde göra var att lita på att livet skulle fortsätta regissera sig.
[Scen 2: Bassa Rodona, den mest centrala av gaystränderna i Sitges.]
Det var bara någon vecka före semestern som jag senast sa ”Jag har inte tålamod att ligga still och sola. Jag orkar max en kvart och sen måste jag göra något.” Jag kände mig själv sämre än jag trodde, för det här var femte dagen jag låg på en solstol och söp in värmen och havsbruset. Jag var till och med för lat för att läsa, jag hade knappt hunnit hundra sidor i min semesterbok.
En sak jag fortfarande höll på att lära mig var badandet. Det var dags att träna lite på det.
”Jag drar ner och badar en sväng”, sa jag till David och Thomas. Sanden var mycket varm, och jag halvsprang ner till vattnet. Efter att jag doppat mig knackade någon mig på axeln. Jag vände mig om och såg en leende Arnaud i sina röda American Apparel-shorts.
”Hi”
”Hello”
”Are you enjoying yourself?”
”Yeah. I’m still getting used to this.”
Det fanns ett trevande i samtalet, men inte på det där pinsamma sättet. Vi såg på varandra och log. Han flöt runt i vågorna, och vi pratade lite till. Han hade ännu inte hunnit stämma av kvällens planer med sin bror. Vi kom överens om att ses lite senare.
”Where on the beach are you?” frågade han. Jag pekade mot kanten, där vi satt. Han svarade ”We’re in the middle, just by the water”.
[Scen 3: samma strand, senare samma eftermiddag]
De tre isglassarna var så kalla att min vänsterhand brände när jag gick på stranden och sökte efter en skymt av röda shorts och gröna ögon. Jag gick två varv fram och tillbaka längs med vattenlinjen innan jag till slut kapitulerade inför tanken att Arnaud och Pascal gått på lunch. Förmodligen låg de på några av de tomma handdukarna som låg på stranden. Längre bort var det stor uppståndelse. Två ambulanssjukvårdare skyndade förbi mig mot folkmassan som samlats längre bort på stranden. Jag undrade vad som hänt, och tänkte att min närvaro där inte skulle förbättra situationen på något sätt. Jag gick tillbaka till David och Thomas och vi åt upp glassarna jag tänkt ge till Arnaud och Pascal.
[Scen 4: samma strand, ytterligare en stund senare]
Jag togen tur till för att se om jag hittade Arnaud. Den här gången var det bingo. Han och Pascal låg nära vattenlinjen. Det var Pascal som först la märke till mig när jag kom gående mot dem. Han knuffade till Arnaud, som satte sig upp och log när han såg mig. Han flyttade sig lite och tecknade åt mig att sätta mig bredvid honom på hans handduk.
Vi pratade alla tre en stund, innan Pascal försvann ner för att ta ett dopp. Jag och Arnaud låg nära varandra och pratade. ”Me and my brother are going to have dinner tonight, but he’s taking a nap at 7, and then we will have two hours together”. ”It’s perfect,” svarade jag och vilade min hans bara axel. Hans solvarma hud var sträv av saltet från havet. Han la sig lite närmare, och la en hand på mitt ben. Det var elektriskt. Vi pratade inte längre, vi väntade på ögonblicket.
Det infann sig strax.
Han smakade av salt och cigarettrök, men till skillnad från hans saltsträva hud var hans läppar lena, mjuka, följsamma. Vågorna dränkte det mesta av ljudet omkring oss, och vi försvann in i varandra.
När vi kom tillbaka låg Pascal och solade bredvid oss. Bandet mellan de två bröderna var starkt, och det var tydligt att det här var deras tid tillsammans. Jag ville inte inkräkta och sa ”I’ll be back at seven”, kysste Arnaud en sista gång och sprang ner i vattnet för att kyla av mig.
[Scen 4: Mitt hotellrum på Hotel Celimar, 21.40 på onsdagkvällen]
Jag tittade på hans siluett i balkongdörren där han stod och rökte en cigarrett. Han tittade på mig med ett leende och blinkade mot mig. Det var en av sakerna som fascinerade mig: hur han likt kvicksilver kunde växla mellan att vara nyfiken och reflekterande till att vara en retsam liten buspojke. Också sexet hade på en bråkdels sekund växlat från stilla ömhet till hungrig passion och sen tillbaka igen.
Jag hällde upp två glas till från vinflaskan på byrån. Det var fortfarande kallt och fräscht. Vi hade knappt hunnit få i oss det första glaset innan vi inte längre kunde vänta. Den här gången hade saltsmaken från hans hud varit borta, istället fanns där en antydan av sötma. Jag vet inte om det var spontantiteten i allt från första mötet och framåt som gjorde det så perfekt, eller om det var att vi visste att vår tid tillsammans var begränsad. Något gjorde att där fanns en sällsynt intimitet.
”Did you have a nightmare when you were sleeping?” frågade jag och förklarade; När vi legat och sovit hade jag vaknat till av att han oroligt vänt sig och lagt sig på rygg. Han hade inte jämrat sig eller muttrat, men hans andning hade varit snabb och ytlig, som om han sprungit. Jag hade lagt armen om honom och somnat om.
”Oh, sorry” sa han. Jag var osäker på vad han bad om ursäkt för, men istället för att fråga gick jag fram till honom och kysste honom igen.
Klockan 22 hade vi bägge stämt träff på varsitt håll. Han med sin bror, jag med mina vänner. De tre timmar vi fått tillsammans var nästan slut. Vi fyllde de sista minuterna med mer hångel, drack upp det sista vinet och utanför min dörr kysstes vi en sista gång. När vi gick ut i den varma Sitgesnatten tänkte jag att det var udda att där inte fanns någon sorg för at det var över. Där fanns bara en glädje över att det hade hänt. Och en känsla av förväntan och nya möjligheter runt hörnet, för livet skulle alltid fortsätta att regissera sig självt.
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse, gayliv
Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Jag tar honom för straight, men senare på kvällen dyker han upp med sin (pojk-?)vän och köper biljetter till det ”gay beach foam party” vi är på väg till.
Tryck på play för soundtracket till del 3:
Scen 3: Den andre mannen. Scenario: Strax efter 02.00 på en utomhusklubb, som ser ut som ett rymdskepp som landat vid stranden och cabbat ner taket. Partyt har precis dragit igång och känslan av förväntan är nästan påtaglig. Housemusiken är hög och dränker ljudet från vågorna som slår mot stenstranden. Om några timmar kommer crescendot (skumpartyt).
… dary. Legendary! Det här stället är välplanerat. Tillräckligt långt bort från boende för att housemusiken som dånar ut från högtalarna inte ska störa någon som försöker sova, tillräckligt nära för att det ska fungera att gå hem. Discoljusen är inklädda i plastkupor och liknar Star Wars-droider som vänts upp och ner och hängts från ställningarna som omger dansgolvet.
”Okej, utmaning. Där borta är ett tomt podium. Gå upp och dansa där resten av den här låten” David pekar ner mot dansgolvet som är beläget i en stor torrlagd swimmingpool. Egentligen är det en alldeles för lätt utmaning, men jag har aldrig tidigare dansat på ett podium iklädd endast shorts. Jag rör mig bort och hoppar upp på podiet. När jag kommer tillbaka har röda shortsen och hans sällskap dykt upp. De står med ryggen mot havet och tittar ut över dansgolvet, småpratandes.
”Utmaning. Gå och prata med dem” säger jag till Thomas och Patrik. Återigen dyker diskussionen upp om att de förmodligen är tillsammans, vilket får mig att tappa tålamodet. Utan att avsluta diskussionen vänder jag och går mot röda shortsen.
”Hey guys, we’re staying at the same hotel. I saw you at breakfast this morning”, säger jag. Röda shortsen ler och nickar. Vi presenterar oss; Röda shortsen heter egentligen Arnaud och hans sällskap Pascal. Jag orkar inte smyga som katten kring het gröt utan går rakt på sak: ”Are you guys dating?”
”No, we’re brothers. Half-brothers, actually.”
Vi småpratar lite. En festfotograf kommer till oss och frågar om han får ta ett foto på oss tre. Jag kollar frågande på killarna, som bägge två skakar på huvudet. Fotografen försöker övertala oss ”I’m an official photographer” säger han och visar ett inplastat kort som hänger runt halsen på honom ”you guys are very goodlooking”. Smickret går inte hem, och fotografen går vidare. Pascal förklarar att Arnaud inte gillar att ställa upp på bilder så här. När jag frågar varför visar det sig att han är skådespelare i Frankrike.
Lite småprat senare berättar Pascal att Arnaud hade nämnt att han såg en snygg kille vid frukosten. Han frågar vilket rumsnummer jag har, och jag får deras i utbyte. ”I’m going to check in on my friends. I’ll see you later!” säger jag till dem, och vi skiljs åt.
Upprymd, glad och självförtroendeboostad till bristningsgränsen åtvervänder jag för att kolla om de andra tre musketörerna är kvar på samma ställe. De är det perfekta resesällskapet: ingen är obekväm med att underhålla sig själv. Under kvällarna har vi flutit mellan att hänga, skiljas åt och sen hänga igen. Det är befriande att vara själv i gemenskap.
Framåt fyratiden är det fortfarande beckmörkt, varmt och intensivt. Folk dansar, pratar, flirtar. Atmosfären är laddad. Jag pratar med en snygg fransman som lustigt nog kommer från Lyon, precis som Pascal och Arnaud. Han är flirtig och snygg och rakt på sak, men jag har fått smak på något som inte kan ersättas med klubbhånglets tillfälliga bekräftelse. Jag ställer mig och dansar och byter till endast vatten för att vara fräsch dagen därpå. När skummet slås på rör jag mig upp från swimmingpooldansgolvet och betraktar lyckligt den barnsliga lusten och glädjen bland människorna i skummet.
Jag blir erbjuden en trekant med två snygga killar. Jag tackar nej samtidigt som jag blir full i skratt. Jag tänker på min straighta kompis Andy i den här situationen: party på stranden med en massa snygga, storbröstade blondiner som slänger sig i skummet och erbjuder en trekant är saker som väldigt sällan händer straighta.
Framåt fem rasar festen fortfarande. Skummet är på sina ställen över två meter, och även folk som inte varit i skummet får sin del av såpa. Jag känner mig nöjd och när jag får en kram bakifrån av en såpig random kille bestämmer jag mig för att det är dags att åka. Bussen tar mig tillbaka till Sitges, där den traditionella gryningstangon redan dragit igång. Gryningen är fortfarande någon timme bort, men paren dansar stillsamt på piren. Himlen över staden var sjärnklar, samtidigt som bergen täcktes av en massiv åskstorm. Jag gick och la mig med tanken ”Det här är inte en legendarisk semester. Den är episk.”
(fortsättning följer …)
Andras blogginlägg om sitges, flirtar, singelliv, dejting, sommarflirt, sommarförälskelse, gayliv, skumparty, gay beach foam party
