Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 3: Den andre mannen

Previously on Åsiktstorped (del 1, del 2): Under resan i Sitges ser jag en snygg främling på mitt hotell. Jag tar honom för straight, men senare på kvällen dyker han upp med sin (pojk-?)vän och köper biljetter till det ”gay beach foam party” vi är på väg till.

Tryck på play för soundtracket till del 3:

Scen 3: Den andre mannen. Scenario: Strax efter 02.00 på en utomhusklubb, som ser ut som ett rymdskepp som landat vid stranden och cabbat ner taket. Partyt har precis dragit igång och känslan av förväntan är nästan påtaglig. Housemusiken är hög och dränker ljudet från vågorna som slår mot stenstranden. Om några timmar kommer crescendot (skumpartyt).

… dary. Legendary! Det här stället är välplanerat. Tillräckligt långt bort från boende för att housemusiken som dånar ut från högtalarna inte ska störa någon som försöker sova, tillräckligt nära för att det ska fungera att gå hem. Discoljusen är inklädda i plastkupor och liknar Star Wars-droider som vänts upp och ner och hängts från ställningarna som omger dansgolvet.

”Okej, utmaning. Där borta är ett tomt podium. Gå upp och dansa där resten av den här låten” David pekar ner mot dansgolvet som är beläget i en stor torrlagd swimmingpool. Egentligen är det en alldeles för lätt utmaning, men jag har aldrig tidigare dansat på ett podium iklädd endast shorts. Jag rör mig bort och hoppar upp på podiet. När jag kommer tillbaka har röda shortsen och hans sällskap dykt upp. De står med ryggen mot havet och tittar ut över dansgolvet, småpratandes.

”Utmaning. Gå och prata med dem” säger jag till Thomas och Patrik. Återigen dyker diskussionen upp om att de förmodligen är tillsammans, vilket får mig att tappa tålamodet. Utan att avsluta diskussionen vänder jag och går mot röda shortsen.

”Hey guys, we’re staying at the same hotel. I saw you at breakfast this morning”, säger jag. Röda shortsen ler och nickar. Vi presenterar oss; Röda shortsen heter egentligen Arnaud och hans sällskap Pascal. Jag orkar inte smyga som katten kring het gröt utan går rakt på sak: ”Are you guys dating?”

”No, we’re brothers. Half-brothers, actually.”

Vi småpratar lite. En festfotograf kommer till oss och frågar om han får ta ett foto på oss tre. Jag kollar frågande på killarna, som bägge två skakar på huvudet. Fotografen försöker övertala oss ”I’m an official photographer” säger han och visar ett inplastat kort som hänger runt halsen på honom ”you guys are very goodlooking”. Smickret går inte hem, och fotografen går vidare. Pascal förklarar att Arnaud inte gillar att ställa upp på bilder så här. När jag frågar varför visar det sig att han är skådespelare i Frankrike.

Lite småprat senare berättar Pascal att Arnaud hade nämnt att han såg en snygg kille vid frukosten. Han frågar vilket rumsnummer jag har, och jag får deras i utbyte. ”I’m going to check in on my friends. I’ll see you later!” säger jag till dem, och vi skiljs åt.

Upprymd, glad och självförtroendeboostad till bristningsgränsen åtvervänder jag för att kolla om de andra tre musketörerna är kvar på samma ställe. De är det perfekta resesällskapet: ingen är obekväm med att underhålla sig själv. Under kvällarna har vi flutit mellan att hänga, skiljas åt och sen hänga igen. Det är befriande att vara själv i gemenskap.

Framåt fyratiden är det fortfarande beckmörkt, varmt och intensivt. Folk dansar, pratar, flirtar. Atmosfären är laddad. Jag pratar med en snygg fransman som lustigt nog kommer från Lyon, precis som Pascal och Arnaud. Han är flirtig och snygg och rakt på sak, men jag har fått smak på något som inte kan ersättas med klubbhånglets tillfälliga bekräftelse. Jag ställer mig och dansar och byter till endast vatten för att vara fräsch dagen därpå. När skummet slås på rör jag mig upp från swimmingpooldansgolvet och betraktar lyckligt den barnsliga lusten och glädjen bland människorna i skummet.

Gay Beach Foam Party, eller en helt vanlig tisdagkväll i Sitges

Jag blir erbjuden en trekant med två snygga killar. Jag tackar nej samtidigt som jag blir full i skratt. Jag tänker på min straighta kompis Andy i den här situationen: party på stranden med en massa snygga, storbröstade blondiner som slänger sig i skummet och erbjuder en trekant är saker som väldigt sällan händer straighta.

Framåt fem rasar festen fortfarande. Skummet är på sina ställen över två meter, och även folk som inte varit i skummet får sin del av såpa. Jag känner mig nöjd och när jag får en kram bakifrån av en såpig random kille bestämmer jag mig för att det är dags att åka. Bussen tar mig tillbaka till Sitges, där den traditionella gryningstangon redan dragit igång. Gryningen är fortfarande någon timme bort, men paren dansar stillsamt på piren. Himlen över staden var sjärnklar, samtidigt som bergen täcktes av en massiv åskstorm. Jag gick och la mig med tanken ”Det här är inte en legendarisk semester. Den är episk.”

(fortsättning följer …)

Andras blogginlägg om , , , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en feelgoodföljetång i bloggform del 2: Intermezzo

Previously on Åsiktstorped: Jag är i Sitges och råkar på en av de snyggaste killarna i stan under frukosten på hotellet. Han verkar måttligt intresserad, och med ”måttligt” menar jag ”inte alls”.

Tryck på play för soundtracket till del 2:

Scen 2: Intermezzo. Scenario: uteserveringen på gatan utanför hotellet senare samma tisdag. David, Thomas, Patrik och jag sitter och dricker vin och slöspelar texas hold’em (som en paradox till allt gay vi i övrigt gör på den här semestern) innan det är dags för middag, barrunda och skumparty på stranden.

”Han där är het” säger Thomas och pekar ut en kille i röda shorts och linne, på väg mot hotellet. Jag tittar upp från kortblandningen och känner igen den snygge främlingen från frukosten ”Visst är han? Han bor här. Jag såg honom vid frukosten i morse.”

David, resans fashionista som plockat hem alla tillgängliga gaypoäng med snygga preppy outfits och flip flops från Hermes, lägger så klart märke till detaljen ”American Apparel-shorts. Bra smak!”

Killen går in på hotellet, skenbart utan att lägga märke till oss. Vi återgår till vårt spel. Det slutar med att jag förlorar 6 euro.

[klipp till tidig kväll, med spanska mått mätt: vi dricker drinkar på Parrot’s och diskuterar biljettköp till kvällens skumparty]

Vi sitter och försöker smälta de två tank-topsen i tajt, röd- respektive blåfärgat kamouflagemönstrat läder som gick förbi tidigare. Plötsligt tågar en procession med vitklädda biffar in på torget. De gör reklam för skumpartyt på stranden, som uppenbarligen är kvällens stora happening. Vi lägger mest märke till den osmickrande skärningen på deras t-shirts. Den hade gjort sig bättre om de suttit på en aftonklänning på Yasmine Bleeth (vilket för övrigt var vårt smeknamn på alla random biffar på gaystranden). The yasmines delar ut flyers för i form av något som ser ut som solfjädrar i hårdpapp.

”Man köper tydligen biljetter från kvinnan i baren på andra sidan” konstaterar Patrik, som förutom att vara resans Samantha också är vår spanskatolk, efter att ha sett biljettkravet på flyern och frågat vår servitör.

”Där är röda shortsen från hotellet”. Det är återigen Thomas som lägger märke till honom. Den här gången går han brevid en kille som ser ut som Dominic Purcell (Linc i ”Prison Break”). Vi diskuterar huruvida de är tillsammans eller inte medan de går in på baren mittemot.

”Gå och snacka med honom”, utmanar jag Thomas, allt i enlighet med kvällens tema: blir man utmanad att göra något får man inte säga nej.
”Äh. Vad ska jag säga?”
”Fråga om de är tillsammans”
”De är inne och köper biljetter till festen ikväll. Gå in och köp biljetter till oss” säger Patrik och erbjuder ett upplägg till Thomas
”Ja, och så passar du på att säga hej till dem”, fyller jag i. Vi halar fram kontanter och Thomas går mot baren. Halvt förgäves; vår konversation om huruvida de är tillsammans eller inte har tagit för lång tid. Samtidigt som Thomas går igenom uteserveringen kommer röda shortsen ut med sitt sällskap och försvinner bort i folkvimlet.

När Thomas kommer tillbaka med våra biljetter konstaterar vi att vi i alla fall kommer att se dem ikväll på standpartyt. Jag lovar fler utmaningar, och vi fortsätter dricka drinkar under en barrunda. Vid halv två tar vi gratisbussen som kör oss ut till stället där ”the gay beach foam party” ska äga rum. Den taklösa lokalen ser ut som ett rymdskepp från Star Wars som tagit av taket och ordnat för fest. Stämningen är förväntansfull. Det kommer att bli legen – wait for it …

(Fortsättning i del 3: Den andre mannen)

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Tre dagar i Sitges – en fransk feelgoodföljetång, pt 1

Jag älskar när livet regisserar sig självt. På den här resan har livet regisserat en fransk romantisk feelgoodfilm som slår de jag har sett i verkligheten. Ingen film är komplett utan ett soundtrack, så tryck på play innan du börjar läsa. (Jag har kollat med Arnaud att det är okej att publicera denna historia)

I huvudrollerna: jag och Arnaud
Övriga roller:
Pascal (Arnauds halvbror),
Thomas, David och Patrik (mina vänner).

Scen 1: Frukosten. Scenario: en tisdagsmorgon i juli på etaget med frukostplatsen på ett charmigt litet hotell med 25 rum, beläget vid Medelhavets strand.

Min vana trogen under den här galna veckan gick jag upp några minuter före tio och klev i princip raka vägen ur sängen ner till frukosten. Det enda jag tog mig tid för var att dra på mig shorts, t-shirt och blaska ansiktet med kallt vatten. Hotellet vi bor på är litet, med föga mer än en kontinentalfrukost vid tolv bord som är små även med spanjorers mått mätt. Jag räknade med att vara ensam där. Det var sällan många människor vid frukosten, och mina vänner låg med största sannolikhet fortfarande och sov. Jag hade lämnat Sitgesnatten i deras händer och gått hem tidigt (även det med spanska mått mätt) kvällen innan – mer exakt vid 02.08.

När jag kommer upp på etaget där frukosten serveras håller frukostvärdinnan på att ställa i ordning, men det är inte henne jag ser; Jag ser vackra mannen som sitter vid ett bord och intensivt fokuserar på sin frukost. Krulligt hår, lite skäggstubb och mörkgröna ögon; Jag gissar att han är spanjor. Sen ser jag att han ser ut att vara lång, bordet han sitter vid ser ut att vara gjort för ett barn; Kanske inte spanjor trots allt, då. Frukostvärdinnan hälsar ”¡Hola!”, varpå han väldigt hastigt tittar upp och säger detsamma på, såvitt jag kan bedöma, mycket bra spanska. Jag hälsar med ”Good morning”, plockar min frukost och sätter mig vid ett bord snett mitt emot honom. Jag försöker få något slags kontakt, men får ingen lön för mödan. Det enda han verkar se är sin frukost. Det är för tidigt, och minst tre koppar kaffe fattas innan jag skall kunna tänka på att inleda en casual konversation med någon som kanske inte ens är bra på engelska.

En kort stund senare går han, och jag tänker ”Jag verkar vara hungrig igen” följt av ”oh well, vad är en bal på slottet?” – men hey, det här är Sitges och det är fullt med nästan lika snygga män, och ikväll innehåller planerna beachparty med skum. Jag avslutar min frukost och går upp på rummet för att göra mig redo för en dag på stranden. När jag börjar smörja in mig med solkräm har jag redan glömt bort den mystiska främlingen.

Forsättning i del 2: Intermezzo

Andras blogginlägg om , , , , ,

Tio tecken på att du är på en gaybar

Sitges bjuder på ganska många upplevelser. En dragshow som skulle ha kunnat vara med i en europeisk version av ”Priscilla, queen of the desert” – strippshow inkluderad. Dels strippade killarna bakom baren (well, ena av dem, den andra vägrade) och dels strippade en lite trind irländare, som var en manifestation av uttrycket ”vad gör ni med mig, hoppas jag, otäcka drag queen?”. Ett skumparty som får Patricias att likna en söndagsskola övervakad av stränga nunnor. Ett gäng barer som är så generiska att det är svårt att hålla reda på var du är efter några drinkar för mycket.

På en av dessa generiska barer föddes igår en idé till en ny, engelskspråkig blogg som främst riktar sig till riktiga rövbögar med självdistans och humor. Ladies and gentlemen, we give you: Versatile line Ett ämne som kommer att återkomma är ”Top ten signs that …” och här är första inlägget, fast på svenska:

”Tio tecken på att du är på en gaybar”
10. Fotbollsspelarna på storbildsskärmen spelar inte fotboll
9. Vita byxor
8. Händer i luften
7. Männen är utsmyckade.
6. Voyage, voyage
5. Sex on the beach är inte ett drinkförslag
4. Kamouflage
3. Du blir erbjuden hjälp med att ”hålla i” på toaletten
2. Det är inte en massa tvillingar, det är par

och topptecknet på att du är på en gaybar …
1. Du får ett sugrör i din stor stark.

Andras blogginlägg om , , , ,

Motsatsen till kåt

Sitges är väldigt annorlunda. Det finns en pittoreskhet i stadsbilden och livet här som inte riktigt rimmar med charter, samtidigt som turismen är en viktig del av stadens inkomster. Turisterna består mestadels av barnfamiljer, bögar och Barcelona-bor, vilket i sig är en udda blandning.

Det är svårt att förklara den känsla av mättnad som gradvis växt fram hos mig under de fem dagar vi spenderat i Barcelona och Sitges. Jag kan se en snygg kille som flirtar med mig i en situation som vanligtvis skulle få mig att gå igång på alla åtta, men istället för entusiasm känner jag mest en trött, likgiltig mättnad.

Thomas drog en parallell som förklarar känslan, när han sa att det var som att konstant sitta vid en buffé. Den gaystrand vi varit på i två dagar är en buffé av kött. Det finns något för alla smaker: muskelpuggor, björnar, uttrar, delfinbögar och boy next door-typer. Likaså är barerna, klubbarna och gatorna så raggvänliga att de flesta som är här skulle kunna ligga i parti och minut (vilket många gör – bless them!). Men det dröjer inte länge innan jag upptäcker att det finns en hunger som inte ens det mest prima köttstycke kan mätta. Ett sug efter något komplext, med tuggmotstånd som bjuder på något jag inte förväntat mig, eller ens vet att jag vill ha, förrän jag testar det.

Det handlar om en känsla av samhörighet. Intimitet. Engagemang. Där hånglandet inte bara är ett självändamål utan en hållplats på vägen till något annat.

Som (den mycket briljanta) Oscar Wilde sa: ”Det finns två tragedier i livet. Den ena är att inte få det man vill ha. Den andra är att få det.”

Andras blogginlägg om , , ,

Bögkaka söker bögmaka

Två fenomen med homosexuella män som vi har observerat och diskuterat under vår Barcelona- och Sitges-vistelse hittills:

Ett:
Är det vanligare att bögar och flator blir tillsammans med en klon av sig själva, eller är det bara synligare för att bägge har samma kön (och därmed även utseendemässigt kan bli kloner)? Det som triggade diskussionen var det här blogginlägget, eller mer korrekt: den här bilden:

Daniel och Marius

Jag kan inte släppa tanken på ett det ser ut som ett tvillingpar (nå, där ena har färgat håret då) och inte ett bögpar (vilket det alltså är) på bilden. Jag sitter inte och kastar pil i gummibåt, jag erkänner villigt att jag allt som oftast raggat på killar som är lika mig i såväl klädstil som kroppsbyggnad och utseende. Så visst, utseendemässigt skulle jag lätt kunna tänka mig någon som jag. Men när frågan blir: ”skulle du vilja dejta dig själv?” blir mitt svar ett solklart nej. Inte för att jag inte gillar mig själv, utan för att förutsägbarheten skulle tråka ihjäl mig. När den jag är tillsammans med gillar exakt samma grejer, vill exakt samma saker, har samma intressen och vet vad jag tänker innan jag ens har sagt det (och inte för att han känner mig bra, utan för att han känner sig själv) så försvinner all spänning i relationen. Det blir som att läsa en bok jag redan vet slutet på. Det blir tråkigt. I don’t do boring.

Brukar du falla för personer som är som du, eller faller du för personer som är olika dig?

Två:
Vi kom fram till att talesättet ”bättre en fågel i handen än tio i skogen” på bögspråk blir ”bättre tio potentiella ragg på krogen, än ett val i handen”. Det finns liksom alltid något bättre bakom nästa hörn. Snyggare, smartare, roligare, större muskler, större kuk, mer spännande. Att välja en betyder att välja bort alla andra, och rätt som det är så står man där med ett andrahandsval medan ens personliga Jake Gyllenhaal valsar förbi. Problemet är att det i de flesta fall snarare är åren som valsar förbi, och har med sig bitterheten i släptåg.

Samtidigt är bögar extremt noga med att aldrig stänga dörren. Det är sällan ”tack, men nej tack” och desto oftare ”tack, inte just nu”. Jag vet inte om det är vetskapen att man i så fall bränner bron till något potentiellt bra (men inte lika bra som det som kanske finns bakom hörnet), eller om det bara är en försäkring mot bitterheten som smyger sig på när man gått runt tillräckligt många hörn utan att hitta sin Jake.

Nu är det snart middagsdags här i Sitges. Vi har gjort en av gaystränderna idag, vilket var en smått bisarr upplevelse. Nästan bara män så långt ögat når, och jag har aldrig sett en mer bokstavlig köttmarknad än så här. Just nu sitter jag utanför hotellet med ett glas vitt och tittar ut över medelhavet och förbipasserande människor. Fortsätter vädret vara så här komer jag att komma hem med en dödligt snygg solbränna lagom till Pride.

Andras blogginlägg om , , , ,