Inlägg av privat natur – Sida 16 – Being Micke Kazarnowicz

Fredagsmys på Bromma flygplats

Jag sitter på Bromma flygplats och väntar på ett försenat flyg, tillsammans med instruktörskollegerna Oscar och Beatrice. Vi ska upp till Umeå och köra ett konvent imorgon, jag ska köra nya Bodypump- och Bodycombat-programmen. Det är en intressant kombo. Med ”intressant” menar jag ”jobbig som fan”.

Fördelen med att har varit instruktör i sju år är att jag numera har rutin på inlärningen av program. Så länge det inte är några nya övningar i Bodypumpen, eller avancerade kata-sekvenser i Bodycombaten kan jag numera lära mig dem i huvudet.

När jag igår körde Bodypump (release 76) på World Class Hornsgatan var det alltså första gången jag nånsin körde passet. Jag följde viktrekommendationerna i häftet, vilket gjorde att jag under sista delen gick på ångor och vilja. Visste du förresten att man höjer adrenalinnivån genom att höja rösten/skrika? Adrenalin ger en högst tillfällig styrke- och uthållighetsboost. Vilket förklarar varför jag nästan skrek mig hes på passet igår.

Jag har också en deal med mina deltagare som ger dem möjligheten att låta och få upp adrenalinet. Varje gång jag gör fel i koreografin får jag fem armhävningar. Varje gång jag ställer en fråga till dem, och inte är nöjd med hur högt och tydligt de svarar, får de kollektivt fem armhävningar. På slutet räknar vi ihop armhävningarna och gör dem tillsammans. Jag tror att många instruktörer skulle bli imponerade av att höra hur högt och tydligt deltagarna på en Bodypump på World Class Hornsgatan låter under slutet på, säg, benlåten.

Nu återstår att se om vi kommer iväg. Planet skulle först gå 20.05, sen 20.50, sen 21.20 och nu 21.40 … Bromma stänger 22, så marginalerna är inte stora. Bredvid oss sitter ett gäng som uppenbarligen ska hem igen till Umeå. En har druckit sig så full att han slocknat. På teven i cafét går ”På Spåret”. Hade spriten här inte varit så dyr hade jag funderat över att göra honom sällskap.

Om du är nyfiken på att testa ett Bodypump, Bodycombat (eller för den delen Bodyjam-pass) med mig och befinner dig i Stockholm – säg till så får du vara med som min gäst.

En av de där dagarna …

Idag är en dag när min stubin försvann tre minuter efter att jag gått hemifrån på morgonen. Sedan dess har jag varit tvungen att med jämna mellanrum lugna ner mig med min favoritjulsång, ”Walking in the air” med Peter Auty. Jag gillar verkligen sagostämningen i den.

Datorer som strular, program som inte gör som jag vill, personer som stannar mitt i vägen, förseningar på flygbuss och flyg, folk som har fel på internet, politiker som förhalar sprutbyte trots att det kostar liv … listan över saker som gjort mig nästan oresonligt arg är så lång att bara det i sig gör mig irriterad.

Det finns olika sätt att hantera ilska. Nuförtiden försöker jag andas, inse att jag har kort stubin och medvetet lägga på ett så tjockt lager tålamod jag förmår (och lyssna på Peter Auty). År 2000, när jag jobbade som webbutvecklare, gjorde jag saker i fantasin till dem som orsakade min irritation:

(Ett mail som jag skickade till en mailinglista för att hantera min frustration. Notera att jag tror att Netscapeutvecklare är män, och ironin i att jag har ett zencitat i min mailsignatur.)

The lady doth protest too much

John Travolta är på krigsstigen mot Gawker.com, en nyhets/skvallerblogg av det större slaget. Gawker skrev om en bok som beskriver hur Travolta har sex på ”bathhouses”. Nu vill Travoltas advokat att sajten tar bort inlägget och skriver ett ”otvetydigt och eminent tillbakadragande av de falska och nedsättande påståendena”.

Travolta själv kunde inte kommentera för att han var upptagen med att hälsa på sin ”vän”.

(via härliga Towleroad)

Dagens iPhone-tips: Path

Jag fick tips om Path, en app för iPhone som är ett mellanting mellan en bilddagbok och ett sätt att dela med sig av sitt liv till sina närmaste vänner. Jag var lite skeptisk först, vän av transparens och att dela med sig som jag är. När jag för första gången startade denna app var min första tanke ”Eh, kan man inte koppla ihop den med Facebook?”

Men efter att ha smält den lite så gillar jag den skarpt, och kommer använda den som en personlig dagbok om inte annat. Varför? Enkelheten och ett snygg och överskådligt resultat.

Så här ser resultatet ut i en webbläsare:

Att lägga till grejer är supersimpelt. När man startat appen, tar man ett foto och kan sen lägga till en mening. Meningen kan innehålla tre saker: en kort beskrivning (things), en plats och en eller flera personer.

Path, steg 1: när fotot är taget kan man lägga till en mening

Klickar jag på places får jag upp en lista över ställen i närheten. Finns inte mitt ställe med, kan jag lägga till det.

För att lägga till en beskrivning klickar jag på ”things”. Jag får upp förslag som jag och andra lagt till tidigare, och kan skriva in nya saker:

När jag är klar med att lägga till platser, personer och saker ser det ut så här:

Path: precis innan man postar — Path: precis innan jag skickar

Så här ser slutresultatet för mig ut på min iPhone:

Jag gillar simpelheten. Jag tror att det här kan slå, därför att vissa saker vill man inte dela med sig av till sitt stora nätverk för att de helt enkelt inte är intresserade. Att jag är på en fest, eller att jag städar hemma är intressant för de närmaste men inte för mina 1300 Twitterföljare. Det här är ett sätt att skapa ett filter där jag delar med mig av saker på en relevant arena.

Vad tycker du? Tror du att det kommer att slå?

Veckans Youtube-tips

Här är några av veckans fynd jag gjort på Youtube:

Katt mot katt mot kråkor. Hur läskiga är inte de här fåglarna? Tack till fina Åsk för tipset.

Varför tycker vi att saker är vackra? På grund av evolutionen. Mycket intressant TED-talk som lägger fram en teori om att ”vackert” är en universell, kulturellt oberoende företeelse för människor. Sen kan man argumentera huruvida yx-argumentet håller, men det här är första teorin jag hittat som förklarar varför vi tycker att vackra saker från andra kulturer är just vackra. Hittad via Nononicoclolasos.

Stå upp-komiker brukar säga att man inte kan roasta någon man inte gillar. Det krävs kärlek för att kunna roasta någon. Det gäller även pastischer. Det har gjorts många Lady Gaga-pastischer, men denna är en av de bästa.

Har du träningskallingar eller är du bara glad åt att se oss?

Jag har har egentligen inte funderat så mycket på träningskallingar annat än att jag aldrig tränar i samma kallingar som jag bär till vardags. Till vardags är det bomullskallingar som gäller, på träningen föredrar jag syntetmaterial som torkar snabbare och inte suger åt sig lika mycket vätska som bomull. I övrigt har jag inte funderat så mycket på det. Ända tills jag för provade riktiga funktionskalsonger: material som andas och aktivt leder bort fukt, lite längre ben, och ficka för paketet.

Extra intressant är det eftersom jag för tre år sedan sågade Frigos kalsonger med just en ficka för paketet. Då var det dock mer kvaliteten på kallingarna än själva funktionen, även om den senare var omständlig med dragsko-konstruktionen. Här är funktionen enklare, det är en ficka utan dragskor eller inställning som separerar paketet från kroppen.

Björn Borg-kalsonger med ficka för paketet

Just fickan håller paketet på plats utan att klämma in det, mycket på samma sätt som jag föreställer mig att en bra tränings-BH gör för tjejers bröst. En annan bonus här är att de sitter kvar på plats efter två tuffa pass, även om man som jag har fotbollslår. Samtidigt smiter de inte åt för hårt runt låren.

Igår hände dock en intressant sak. Fickan lyfter även upp paketet, och under andra passet så hamnade det lite snett. Shortsen jag hade på mig var ett par Nike i ett tunt tyg med ganska tungt fall. Konturer syns igenom väldigt bra. Det resulterade i att sista halvan av passet såg mitt skrev väldigt mycket ut som Julius skrev gör i bilden nedan (Julius är killen i röda Rufskin-byxorna, fotot från senaste numret av V Man och är signerat Mario Testino – det är värt att kolla in hela fotoserien)

Jag kunde inte gärna ställa mig och gräva i byxorna inför tjugotalet Bodypump-deltagare, så jag fick vackert försöka låtsas som ingenting. Nå, jag rev i alla fall inte sönder byxorna den här gången.

Vaselin i träningsväskan

Det finns några saker jag alltid har i träningsväskan: hänglås, vattenflaska, sladd så jag kan koppla iPhone till en stereo och numera vaselin.

Vaselin, min nya favorit i träningsväskan

Jag svettas mycket (se bevis A respektive bevis B). Nackdelen med det är att jag inte kan ha på mig dubbla lager (eller enkla lager av, säg, merino-ull) under sommaren, att jag alltid måste tänka på att gå hyfsat lugnt, och att svetten rinner ner i ögonen. Det senare är smärtsamt, får mig att se galen ut och gör att jag inte ser deltagarna på passen. Någon gav mig tipset att stryka vaselin ovanför ögonbrynen, och jag testade igår. Helt fantastiskt. Jag svettades mängder, men inget hamnade i ögonen.

Enkelt och snyggare än pannband (såvida man inte ser ut som en ung Björn Borg).

När Barbie är borta suger Ken av sin ”kompis”. I min bokhylla.

(Detta inlägg innehåller en bild som är NSFW)

Jag har snart bott i min lägenhet i ett år. Förutom ny säng i sovrummet och takbelysning i detsamma har jag det mesta på plats. Hyllor i badrummet? Check! Det är de där små sakerna som saknats: konstverk, inredning, prydnadsföremål. Jag har länge funderat på vad jag ska fylla mina bokhyllor med för prydnadsföremål. Buddhastatyer? Dalahästar? Pierrotfigurer i porslin? Ingendera är speciellt jag. Jag vill gärna ha något slags relation till det jag har i bokhyllan. Buddhismen är för mig en större bluff än någon annan religion (även om jag gillar delar av zen-filosofin). Dalahästar är visserligen fina men en dalahäst fyller ingen bokhylla. Pierrotfigurer är nästan lika illa som vissa fondväggar i sovrummet.

Egentligen hade jag svaret hela tiden. Jag är popkultur mer än något annat. Filmer, tevespel, reklam, konsumentprodukter. Sedan tidigare hade jag en alienfigur (Alien-quadrilogin ligger definitivt på min topp-10-lista). Denna är inköpt i en leksaksbutik.

I Turkiet köpte jag 2007 två aluminiumflaskor från en begränsad upplaga av Coca-Cola-flaskor. Dessa går att hitta bland annat på eBay De flesta är tomma, vilket för mig är ointressant. De ska så klart ha originalprodukten i sig. Jag har lyckats köpa ytterligare tre stycken, bland annat en av Karl Lagerfeld, som snart borde landa i min brevlåda:

I New York var jag inne på Kidrobot och köpte en Munny (som jag tänkte köpa kritor till och måla):

För två veckor sedan hittade jag kronan på verket via Julia Skott. En konstnär i USA restaurerar gamla (och nya) Ken-dockor. Bland annat målar hon om deras ögon, ser till att de får ordentliga bröstvårtor och ger dem anatomiskt korrekta underliv. Jag hittade två stycken med böjbara armbågs- och knäleder och numera har jag en ekivok popkulturell installation i min bokhylla. Mattel stämde popgruppen Aqua för ”Barbie girl”. Jag undrar vad de tycker om mina Ken-dockor? (Notera den spännande skuggeffekten från Alien-figuren)

Världens coolaste namn

Näst efter Micke Kazarnowicz-Gyllenhaal¹ kommer dessa två.

Rad Heroman. Soldat. Frågor på det?

Jed I Knight. Det är kanske det coolaste namnet i historien.

¹ Jag vet att man inte skriver dubbelnamn med bindestreck i Sverige. Men så har jag inte heller planerat att bo kvar när när jag gifter mig med Jake. Svensk film är ju så kackig att svenska skådisar som kan skådespela (=inte uttalar alla repliker som stod de på Dramatens scen) rymmer till USA så fort de får chansen. Det skulle jag också ha gjort.

7 kvinnor som lätt platsat i SIME-juryn

Jag vet inte vilka kretsar Christoffer Granfelt rör sig i, eftersom han finner män mer lättillgängliga. Män som rör sig i gammaldags styrelserum är uppenbarligen så homosociala att en bögklubb ter sig som rena jämställdhetskonferensen. Jag tänker alltid att då mitt umgänge är ganska homosocialt (hey, jag är ju bög) så borde jag vara sämre än random affärsman, eftersom deras jobb är att ha koll på talang. Därför blir jag så förvånad när jag gör en snabb inventering av kompetenta kvinnor som lätt platsat i en jury vars uppgift är ”to honor excellence in online communication, business practice and technology, recognize the individuals and organizations responsible and inspire the Internet industry of the North to world-class performance.”, och utan att anstränga mig hittar 7 stycken.

Utan att tänka speciellt länge, och utan inbördes rangordning:
Julia Skott. Multitalang som bland annat är med och kör Lillagumman.se, en tekniksajt för tjejer.

Sofia Mirjamsdotter. Gör bland annat fantastiska veckosammanfattningar över vad som hänt överlag i ”sociala medier” och medievärlden varje söndag på Same Same but Different.

Annika Lidne. CEO på Disruptive Media och en viktig pusselbit i mitt filter inom ”sociala medier” på Twitter.

Kristin Heinonen. SSWC – det är allt jag behöver säga.

Brit Stakston. En av få PR-konsulter som verkligen förstått sociala medier – och som lever i dem (det är mycket synd att Paul Ronge, som inte har någon koll på sociala medier, så ofta tillfrågas när Brit finns)

Therese Reuterswärd. Egenföretagare som jobbar med sociala medier och som, precis som Annika, är en del av mitt mänskliga filter kring nyheter inom området.

Lisa Lindström. Vass affärshjärna och har varit med och grundat Doberman där hon är VD.

Den här listan består av personer som ligger top of mind hos mig. Den tog mig 5 minuter att slänga ihop (okej, 10 med motiveringar). Det dessa har gemensamt är att de är doers, många av dem gör saker på sitt sätt och på det nya sättet och inte det gamla. Jag kan lätt se att den som rör sig i gammelvärldens homosociala styrelsekretsar kommer att tycka att dessa kvinnor ”inte åstadkommit något lika bra som de 18 nuvarande jurymedlemmarna”. Den som tänker så och anordnar en konferens som SIME bör se sig om efter ett nytt jobb.

Så klart har Rättviseförmedlingen ännu fler namn. Det handlar alltså inte om tillgänglighet, det handlar om att inte ha koll och inte våga titta utanför sina egna kretsar där män är mest tillgängliga.