- Får jag fotografera dig naken och publicera på nätet?
Om vi vill att samhället, och ungdomarna i synnerhet, ska kunna göra rätt – då måste vi anstränga oss att leverera en ledstång.
Det här är väldigt bra. När jurister alltid säger “det beror på” (för att juridik är komplicerat) så sticker Jocke Jardenberg ut hakan och ger svar kring fotografering. Det behövs. Det här är också en bra start på en diskussion vi alla måste föra – för lagen kommer inte hinna ikapp: hur gör vi när teknik som livsloggarkameran Memoto och tekniska hjälpmedel som Google Glass blir tillgängliga för gemene man?
Jag vill här också lägga in min invändning mot CC-BY-licensen. Jag har tidigare haft mina verk delade under CC-BY, men jag har sedermera ändrat mig på grund av fallet där ett homosexuellt par fick sin bröllopsbild använd i en kampanj mot samkönade äktenskap. I Sverige skulle det kanske ändå gå att släppa bilder under CC-BY, tack vare lagen om namn och bild i reklam. Frågan är dock om det skulle räknas som reklam eller samhällsdebatt om t ex Sverigedemokraterna använde en av mina bilder från Pride i propaganda mot HBT-personer. Dessutom är en CC-licens internationell, och i andra länder finns andra regler kring reklam och ansikten. Givet att en frånvaro av CC-BY-licens inte hindrar någon från att sno bilden ändå, men friktionen blir större, och det finns en liten möjlighet att göra rättssak av det. Därför kommer jag även fortsättningsvis som default ha CC-BY-NC-SA på mitt material och uppmana att kontakta mig om man vill ha en annan licens (t ex CC-BY)
- SR snedvrider konkurrensen | Brännpunkt | SvD
Vad vi har här är alltså en statlig jätte med tydliga ambitioner att konkurrera med de fria marknadskrafterna, men där vi som ska konkurrera inte tillåts spela på samma planhalva.
Något av det märkligaste jag läst på länge, dessutom från bland annat Bengt Ottosson, VD för Expressen. Tips: att ni inte spelar på samma planhalva har inget med finansiering att göra. SR spelar på planhalvan “kvalitetsjournalistik” medan Aftonbladet och Expressen spelar “sensations- och skandaljournalistik”. Jag säger som jag alltid gör: när någon skriker på pappa statens beskydd för sin affärsmodell, då är det dags att börja investera sina pengar någon annanstans.
Läs också Daniel Alséns, i min värld helt korrekta, analys av Tidningsutgivarnas krokodiltårar.
- ”Mediecheferna har Spotify som förebild – men missar de viktigaste lärdomarna” – Dagens Media
De var nämligen bara digitaliserade cd-skivor, precis som de flesta dagstidningar på nätet fortfarande bara är digitaliserat papper.
Väldigt insiktsfullt om tidningskrisen, och hur de misslyckats. Det ska bli spännande att se hur länge DNs betalvägg håller.
- Eventkalender » API – Mashup.se
Jag har själv saknat en kalender som samlar alla events som har att göra med APIer, Öppen data, Semantiska webben, Hackathons och Internetteknologi i allmänhet, så nu har jag gjort en själv.
Andreas Kronh är veckans hjälte för det här. Snygg översikt över evenemang som kan vara bra att hålla koll på för alla oss som jobbar med “digitala medier”.
- Bäste Jasenko, du har fel. Låt mig förklara varför. | Politisk Filosofi
Låt mig ger er ett exempel. Jag är mot sexism. Men jag är sexist. Till exempel så lyssnar jag mer på vad män säger än på vad kvinnor säger när jag är på fester. Till exempel så föreställer jag mig en man när jag tänker “läkare”, “filosof” och “geni” och en kvinna när jag föreställer mig “elallergiker”, “miljömupp” och “irrationell”.
Ett utmärkt svar på Jasenko Selimovics märkliga och (i mitt tycke) nedlåtande svar till Jonas Hassen Khemiri.
- Blågul självgodhet | Fokus
De är knappast främlingsfientliga. De är bara alldeles för principlösa för att i rådande situation, med sverigedemokraterna på över tio procent i opinionsmätningar, kosta på sig att försöka förstå det Jonas Hassen Khemiri försökte säga dem.
Johannes Forssberg sätter huvudet på spiken när det gäller Reinfeldts, Asks och Billströms agerande i REVA-frågan. Valet 2014 blir återigen ett val av de jag tycker minst illa om, snarare än de som har den ideologi som bäst passar mig.
- ClickOk.se stämde mig i Tingsrätten för ett köp hos dem – Konsumenträtt – SweClockers.com
ClickOk åtalade mig i Göteborgs Tingsrätt för att jag vägrat betala mer i efterhand för varor jag redan betalat och fått. I rättegången framförde ClickOk nya falska påstående. De påstod att varorna var lanserade bara några dagar innan jag köpte dem, vilket inte stämmer. De fanns på marknaden redan år 2011! De påstod även i Tingsrätten att priset var i Euro och inte svenska kronor.
Fascinerande historia. Det här är ett praktexempel på när man borde ha insett “shit, vi gjorde en miss, men vi kan inget göra”. Istället går ClickOk till kronofogde och domstol för att driva ett fall som de sen förlorar. Men värre är att den här tråden på forumet Sweclockers tagit fart – sån fart att ClickOk svarar, men lyckas bara framstå som än mer förvirrade. Lägg därtill att de raderar negativa kommentarer från sin Facebook-sida så har du ett företag som uppenbarligen försöker dölja något.
Lärdom att dra: det krävs en klok general att inse när ett slag kommer kosta dig mer i PR och goodwill än vad det kan dra in. Ibland är det bättre att dra ett djupt andetag och inse att slaget är förlorat redan innan du ger dig in i det.
- Jo. Du måste faktiskt flytta på dig. | Vian Tahir
Vet du varför du inte har märkt av något av allt det här? För att det är du som är normen. Det är helt naturligt för dig att bli behandlad bättre. Det är normalläget i samhället. Det är klart att du inte märker det. Det är det avvikande som märks. Jag ser orättvisorna, för att de drabbar mig.
Vian Tahir skriver utmärkt. Här är svaret på frågan “Varför ska jag [som vit, heterosexuell man] stå tillbaka när jag kämpat lika hårt som [person i minoritetsgrupp]?”
- Weird Science » Öppet brev till HBO Nordic
Mitt råd till er, HBO nordic: Byt PR-byrå. Byt till en som förstår att ta till vara på fansen och nördarnas energi och entusiasm, och ni kommer få ett mycket mer givande event. Ett event som kommer ge er mycket mer goodwill och mycket mer cred än några blaserade stureplansprofilers närvaro någonsin kommer generera.
Nu tror jag visserligen att MSL Stockholm, som är HBO Nordics PR-byrå har bra kvaliteter, men jag skulle definitivt ta hjälp av en byrå som förstår de nya tiderna lite bättre. Att bjuda in en bunt blasé-kändisar till en nördig premiär av det här slaget är mer än tjänstefel. Det är idioti.
- Muslimska hotet är en paranoid fantasi
Den muslimska invandringen är inte annorlunda än tidigare vågor. En grupp av ofta fattiga men ambitiösa människor som genomgår en tuff omställning. Ofta från landsbygden till moderna städer allt trots nationella och språkliga barriärer.
Det bär hårt emot att länka till Aftonbladet, eftersom jag tycker att alla länkar dit bidrar till allt skräp de skriver, men det här är väldigt läsvärt: Katrin Kielos tar kål på European Defense Leagues samtliga argument om att det skulle ske en “islamifiering” av Europa.
-
Fortfarande har dock människor idag betydligt större möjligheter att nå utanför sina egna kretsar och få intryck och kontakter långt utanför de sociala gränser som förr utgjordes av fysisk närhet och fysisk begränsning i kommunikationsmöjligheter (fysiska möten, telefon, brev och andra tidiga kommunikationssätt hade inte alls samma möjligheter att hålla kontakt och kommunicera med människor utanför ens närhet).
Tobias Brandel skrev i SvD om Twittercensus och filterbubblan, och Fredrik bemöter vissa delar på ett skarpt sätt. Jag tycker dock att det är viktigt att problematisera och synliggöra filtrena. Jag är mindre rädd för filterbubblan på Twitter, där jag aktivt väljer vilka jag följer och mer rädd för Facebooks EdgeRank, som aktivt väljer ut inte bara vilka vänners uppdateringar som visas för mig utan även vilka uppdateringar från dessa vänner (t ex “länkar men inte bilder från X”). Det går egentligen inte att jämföra dessa.
Och bubblan finns även i Tobias branch, där den får större konsekvenser. Det här är en intressant betraktelse om när Yahoo! News bestämde sig för att en läsare gillade att läsa om barnmord.
Filter är i sig varken goda eller onda. De är ett verktyg, som kan användas på olika sätt. Men det är viktigt att vi är medvetna om när de appliceras. Jag skulle vilja se en märkning på alla produkter som filtreras, typ Facebooks flöde eller Yahoo! News.
-
- 6 171 929 twitterkonton analyserades för att göra undersökningen
- Det finns 475 474 svenska Twitterkonton
- Av dessa är 219 732 aktiva (har twittrat minst en gång de senaste 30 dagarna)
Jag skulle ha varit där, men åkte på en rejäl förkylning. Som tur är sammanfattar Fredrik årets Twittercensus från Hampus Brynolf och Intellecta. Väldigt intressant läsning. -
Pappas kompis N som hittades av en polispatrull och blev instängd i en fyllecell eftersom han sluddrade och först dagen efter märkte poliserna att något var fel och på akuten upptäckte de hjärnblödningen och på begravningen sa hans tjej: Om de bara hade ringt mig så hade jag ju kunnat berätta att han inte drack alkohol.
När #homoriot gick på Twitter var det någon som sammanfattade problemet: “de tusen och åter tusen små skärsår som omedveten homofobi delar ut”. Det är exakt samma med andra strukturer, som här till exempel rasism. Beatrice Ask är den politiker som jag uppfattar som mest omänsklig i hela kåren (tätt följd av Tobias Billström). Jag har röstat borgerligt förut – 2014 finns det inte en chans att jag lägger en röst på ett parti som samarbetar med Moderaterna.
-
Dessutom verkar vi gilla att det är så här. Vi rankar högt bland de lyckligaste länderna i världen. För att inte tala om att många andra länder tittar på med avund på vår enormt starka ekomomi.
Martin Palacios listar en radda saker varför Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Ibland är det bra att bli påmind!
Etikett: twitter
Johan Hilton om Anja Pärson och välvillighetens förtryck
Tidigare idag skrev Johan Hilton en serie tweets om hela Anja Pärson-grejen som jag tycker är riktigt bra och vill bevara för världen. Tur att Storify finns:
Arla vs Veckans Affärer: handfasta lärdomar om PR och sociala medier
Sociala medier har förändrat många branscher. Inte minst PR, där det idag krävs ett helt annat typ av engagemang och nätverk och en helt ny approach. Mejerijätten Arlas senaste fall är ett praktexempel:
1 september publicerar Veckans Affärer artikeln ”Den köpgalna kon”. Det är en gedigen text som är allt annat än smickrande för Arla.
Arla skrev genast ett svar på detta. Det är en klassisk PR-text undertecknad av ordföranden, koncernchefen och Sverigechefen på Arlas egen sajt.
Innan sociala medier hade sagan varit all här, men den 8 september händer något. Artikeln på Veckans Affärer får nytt liv när den börjar spridas på Twitter. Tittar man på statistiken på en av de mest populära URL-förkortarna, bitly.com så ser man att länken klickas mer en vecka efter publicering, än på publiceringsdatumet.
Arla försöker få spridning på sitt svar. Bland annat twittrar de ut länken till sitt svar till alla som de sett twittra om Veckans Affärers artikel:
[blackbirdpie url=”http://twitter.com/#!/arlasverige/status/114297976356220928″]
Tyvärr går det inte alls lika bra för dem. Tittar vi på statistiken för Arlas egen länk (som även den använder sig av URL-förkortaren bitly.com) ser det ut så här:
Arla lyckas nå drygt en tiondel så många som artikeln till Veckans Affärer. Statistiken ser liknande ut även när man tittar på andra verktyg som Sharedcount, som räknar delningar på Facebook, Twitter och LinkedIn bland annat:
Tittar vi på Topsy, som gör lite mer analyser är det än mer deprimerande för Arlas räkning: Topsy om Veckans Affärer-artikeln respektive om Arlas svar.
Bortsett från att Arla med stor sannolikhet bryter mot grundregeln i det nya affärsklimatet: ”be honest and do good shit” (antagandet baserar jag på att deras svar är mest luft och rosa fluff) finns ett annat problem:
Arla har inget nätverk och därmed ingen trovärdighet i sociala medier. Att återuppväcka ett hälften avsomnat Twitterkonto för att sprida en PR-text skriven av det gamla gardet är inte att använda sig av sociala medier. Min reaktion i ett annat forum på Arlas svar var:
Arla har ett problem med trovärdigheten. Ett traditionellt svar från en traditionell PR-avdelning kommer generellt ha lägre trovärdighet än en journalistisk text, oavsett vilka sociala medier den första sprids igenom. Arla borde nu underhålla publiken med roliga skämt istället för att skicka ut ett pressmeddelande som på ett långt och omständligt sätt säger ”vi är faktiskt jätteroliga”
Det Arla hade behövt göra är att bygga upp ett nätverk av medlemmar som gillar dem och som är aktiva i sociala medier. Då hade de aldrig själva behövt försvara sig, istället hade dessa personer kunnat göra det. Det är alltid mer trovärdigt när tio andra säger ”Micke är snäll” än om jag själv skriver det. Det här hade varit mest effektivt i det här fallet, eftersom Veckans Affärer är en journalistisk produkt och dessa åtnjuter oftast större förtroende än en PR-avdelning. Tyvärr är det för sent när det händer, du måste börja bygga ditt nätverk långt innan du behöver det.
Det andra alternativet är att agera på det sätt som man anser sig vara. Att säga ”oj, är det det här ni tror om oss?” istället för det offerkoftedoftande ”Veckans Affärer skriver felaktigheter om oss” (framför allt när man inte lyckas bemöta majoriteten av kritiken i artikeln). Det här kostar både i form av pengar och arbetstid, och kräver att beslutsfattare i organisationen förstår vad transparens betyder idag. Kort sagt: agera schyst och låt andra berätta historien om hur schyst du agerar. Genom att bjuda in, vara transparent och agera schyst börjar du också bygga det nätverk du hade behövt.
Rekommenderad läsning om du tyckte att det här var intressant: ”The greatest customer service story ever told”
Elitism, #flickjox och olyckliga omständigheter
När det pratas om elit i sociala medier blir jag alltid skeptisk. Så även igår, när jag läste Anna Nilssons ”Varför elitdebatten fortfarande behövs”. Jag avfärdade och började i huvudet snickra på ett blogginlägg som tog strid för poängen om att inte finns någon ”elit”. Sen började jag titta runt i mina cirklar och plötsligt såg jag lite av det Anna beskrev.
Det handlar om #flickjox, ett internskämt som blev spritt utanför den internkrets där det var roligt. Anna Raftsjö har gjort en liten Storify av delar av diskussionen.
Det som är olyckligt med stundens hetta blandat med 140 tecken är att det lämnar mycket utrymme för tolkningar, framför allt om man som jag har en tendens att vara raljant. Mina tweets blev tolkade som att jag ville peka ut en syndabock, eller att jag höll upphovspersonerna för skämtet ansvariga. Det är jag uppriktigt ledsen för, det har aldrig varit min mening.
Problemet är inte #flickjox, i alla fall inte ursprungligen. Problemet uppstod när skämtet började leva ett eget liv i publika forum (som Twitter ändå är), kombinerat med att det var just ett internskämt och därmed pratades om av människor som har klout inom området det skämtas om, kombinerat med att folk utanför den interna kretsen började utveckla skämtet till att handla lite mer om att folk inte fattade att #flickjox inte var på allvar. Bara det att direkta frågor om #flickjox bemöttes av tystnad eller undvikande svar är ett tecken på att något är konstigt.
Det handlar om kontext och olyckliga kombinationer.
Att säga exakt när skämtet gick från att vara roligt till att bli elakt är som att säga exakt när en trådstump blir ett snöre eller som att specificera exakt hur många snöflingor som krävs innan det blir en snöboll. När jag läser Nikkes förklaring kring #flickjox så ser jag den varma internhumorn i det. Jag ser den gemensamma storytellingen, det är som en kul pjäs som utspelas inför en införstådd publik. Jag ser också att om det här vore det enda jag visste om #flickjox, så skulle jag vara en av de mest militanta försvararna av skämtet (och här blir jag än mer fascinerad av @jockes ödmjuka hållning där han försöker förstå, jag hade snarare avfärdat och tyckt att kritiken var ytterst fånig). Men det är inte det #flickjox jag såg i mitt flöde.
Det jag såg i mitt flöde var storytelling som börjat utspelas inför en publik som inte förstod skämtet, och där det blev en poäng just att folk inte förstod. Istället för att förklara när folk ställde frågor bemötte man dem med tystnad. Kanske var det för som en revanschlusta, att man själv gått på skämtet och ville att andra också skulle göra det. Kanske var det för att man inte ville vara den tråkiga typen som förstör skämtet genom att avslöja det. Kort sagt: istället för att handla om metahumor började det handla om exklusion.
Det hela var en drift med hur inbjudningar till Google+ funkar. En viktig poäng i det här fallet är att Google+ skapat en osäkerhet i sociala medier sedan lansering. Jag har full förståelse för att de och andra liknande tjänster väljer att bjuda in personer med klout1 först, av många anledningar. Jag ser också att det i sig skapar en viss separation i nätverken: de som har tillgång och de som inte har. Ofta är det samma personer som får först, också av anledningar som jag ser som uppenbara och självklara. Det gör delvis att systemet reproducerar sig självt: idag är information värdefull – att ha klout och få tidig tillgång till information ger mer klout och än mer tillgång till information.
Det skapar också en känsla av utanförskap hos dem som inte har tillgång. Ansvaret för den känslan ligger helt och hållet hos dem som har den. Men om man skapar den i någon annan med ett skämt så håller jag i alla fall skämtaren delvis ansvarig. Det är det #flickjox jag såg. Det hade genomgått en crowdsourcad transformation och blivit något mystiskt som ingen ville berätta om. Samtidigt pratade skaparna av internskämtet vidare (återigen – ingen skugga på dem, de hade inte sett transformationen, de spelade fortfarande pjäsen inför en införstådd publik) och gav skämtet liv och klout. Det är här det blev ett ”vi” och ”ni”. Det är här elitismen började synas för mig: ”Om ni inte fattar så tänker inte vi förklara”
Sen kan man argumentera ”du ska inte tro allt du läser och hör på internet” och ”bli mer kritisk”. Det är för mig hål i huvudet att höra de argumenten från folk som varit med och drivit #flickjox framåt – det är som att säga ”du ska inte tro på allt jag säger, för ibland kommer jag att medvetet ljuga”.
Det #flickjox jag såg bestod av personer med tung klout inom sociala medier i en pjäs med många andra hangarounds. En pjäs som handlade om något nytt och stort – och viktigt med tanke på att det pratades så mycket att det blev ett trending topic (och därmed nådde ytterligare en större publik). Det fanns sedan tidigare en osäkerhet hos alla som ännu inte fått tillgång till Google+. Publiken, som bestod av många av ”de som inte har” fick (inga) svar från hangarounds, som gjort en egen tolkning av manus och poäng. En tolkning där publikens osäkerhet kring huruvida det var på riktigt var en viktig del av pjäsen och storytellingen. Jag kan tycka att man måste kunna skratta åt sig själv, men jag tycker att det är lite magstarkt att skämta med personers osäkerhet och sen kräva att de ska skratta åt skämtet de inte förstod från början.
Återigen – jag tycker inte att någon direkt skugga faller över upphovspersonerna. Jag är inte heller intresserad av att peka ut någon/några syndabockar. Jag ser vilka olyckliga omständigheter som ledde till det här. Jag ser att ingen (eller väldigt få) hade intentionen att vara elaka, men resultatet blev ändå ett ganska elakt skämt. Det som är intressant är att de flesta som reagerade negativt inte tillhör dem som har mest klout. Bara det i sig säger en del.
Jag är mest glad över att jag inte hängde på #flickjox, för det hade kostat mig mycket förtroende bland mina följare, och det är något jag jobbat hårt på att bygga upp.
Relaterat är även Mia Ankawalls analys om mekanismen bakom reaktionerna och Davids sammanfattning. Se även @jockes videoursäkt. Även Malin Crona har tankar kring #flickjox
1 Klout är namnet på en tjänst, klout.com, som enligt sina egna kriterier mäter en persons inflytande i sociala medier. Namnet kommer från ”clout” som betyder just ”(politiskt) inflytande” på engelska. Jag gillar stavningen med k eftersom den känns svenskare.
Uppföljning på Twitter-etikett
Nackdelen med många kanaler (Twitter, Facebook, bloggar) är att det krävs en manuell insats för att sammanfatta vissa diskussioner. Storify är ett utmärkt verktyg för det: här är uppföljningen på diskussionen efter mitt inlägg om Twitter-etikett och att följa tillbaka eller inte.
Twitter-etikett: följa tillbaka eller inte?
Det finns många olika anledningar till att använda Twitter; vissa nätverkar, andra håller sig uppdaterade om ett område, några ser det som ren underhållning eller som ett tidsfördriv. Även om Twitter har olika användningsområden för olika användare så vill jag påstå att etiketten är snarlik.
Redan innan jag läste inlägget ”Follow me, Follow you on Twitter” funderade jag på hur jag ska göra på Twitter. Jag följer nånstans runt 1200 personer. (För den som är nyfiken använder jag listor och kolumner i Tweetdeck för att minimera risken att missa tweets från vissa). Jag får omkring 5 nya följare varje dag. Det leder mig in på frågan:
Måste man följa tillbaka?
Nej. Jag håller helt med i resonemanget i inlägget jag länkar till ovan: Det har inget att göra med dig om jag inte följer dig, det har allt att göra med vad jag är intresserad av. Det enda att följa tillbaka gör rent tekniskt är ger möjligheten att skicka DM.
Jag brukar försöka skanna av Twitterflödet hos nya följare för att få en känsla för vad de twittrar om. Ungefär så här tänker jag i frågan följa tillbaka eller inte:
Saker som ökar chansen att jag följer tillbaka
- @-mentions av andra. Det betyder att de är inne på dialog och inte enbart monolog
- retweets av innehåll jag gillar. Det är en förstärkning till mina filter.
- tweets relaterade till områden jag tycker är intressanta
- profilbild föreställande personen
- ifylld och relevant Twitter-bio, gärna med en länk
- nytt Twitter-konto (mitt sätt att uppmuntra nya personer)
Saker som minskar chansen att jag följer tillbaka
- twitterkonto från företag/organisation jag inte har en relation till
- vardagstweets (”kaffet i vår maskin på jobbet är verkligen gott!”) från personer jag inte känner
- ingen profilbild (=twitters standardbild)
- invektiv och personpåhopp eller hatiska kommentarer
Det här är självklart inte svart-vitt, det handlar om proportioner och kontext. Ibland kan någon jag inte känner twittra väldigt vardagligt men formulera sig på ett sätt som jag tycker är roligt eller tilltalande. Språkintresset gör att jag då ofta väljer att följa tillbaka.
När jag ändå är inne på Twitter-etikett och transparens kan jag också berätta vad jag gör och inte gör och varför:
Gör
- ge cred till personer som jag hittat saker via. Om jag behöver utrymme för egna kommentarer och retweetar någon jag följer, som i sin tur retweetar någon annan (som jag inte följer) så tycker jag att det är okej att bara credda personen närmast mig. Det är den som har filtrerat igenom informationen, och den som vill kan enkelt kolla vem de i sin tur fick informationen av.
- om jag ändrar något i en retweet, t ex klipper bort något (vilket imho är okej att göra så länge man inte ändrar betydelsen på tweeten) markerar jag det med RTMX (retweet-mix)
- dock använder jag inte RTMX när jag bara förkortar URL:er som någon annan har i sin tweet (vilket jag alltid gör och använder mig då av en personaliserad version av bitly.com: nowi.cz)
- jag tackar folk för retweets där jag bett om att bli retweetad, eller retweets av tweets där ajg direkt tjänar på att nå så många som möjligt (frågor, förfrågningar om jobb/lägenhet, försök att hitta personer med viss kompetens osv)
- använder en profilbild som tydligt föreställer mig själv. Det blir mycket lättare att sen känna igen mig i afk-situationer, och det har hänt flera gånger att tweeps jag mött på stan hälsat.
Gör inte
- fejkar retweets. Inte ens för att vara rolig eller sarkastisk. För mig är det en dealbreaker som gör att jag avföljer direkt, och jag vill gärna ha min trovärdighet intakt.
- Byter profilbild ofta. Oavsett hur man väljer att följa twitterflödet är profilbilder oftast en komponent. Förhoppningsvis gillar mina följare det jag skriver, och lär sig associera min avatar till ”bör läsa”. Om jag då byter avatar tappar jag det jag dittills byggt upp, ända tills mina följare lär sig min nya avatar. Därför tycker jag också att avatarveckan, där man byter avatar varje dag, bara är förvirrande och ineffektiv.
Tacka för retweets eller inte?
Det är alltid trevligt med ett ”tack”, men jag skulle säga att det är nödvändigt först i situationer där jag direkt tjänar på att blir retweetad eller där jag bett om att bli retweetad.
RT = jag håller med
För mig är en RT utan kommentarer en lite svagare version av ”+1”. Det är så jag läser andras RT:s, och det är så jag gör mina egna. Att retweeta är att förstärka någons budskap, och jag ser föga anledning att förstärka budskap jag inte skulle skriva under. Skulle det vara så att jag inte håller med så ser jag till att manuell-retweeta och kommentera.
Vad säger du? Vad är dina strategier? (Vill du följa mig på Twitter hittar du mig som @kazarnowicz)
En katederskadad faller fritt på twitter
Jag har två anledningar att gilla Paulina Neuding trots att jag aldrig träffat henne: för det första är hon chefredaktör för Magasinet Neo, som är galet bra om man är intresserad av samhälle och är någorlunda liberal.
För det andra är hon en av få personer som förstår den ångest som infinner sig i mig när jag skriver en tweet och stavar fel i den. Eller på något annat sätt gör Fel. Just kopplingen mellan självkänsla och att göra Fel är för mig delvis ett resultat av skolgången, därav ”katederskada” eller ”Tyska Skolan-trauma”. Idag har jag lyckats bearbeta det så pass mycket att ångesten blir hanterbar, men det kommer att dröja något hundratal år till innan jag är helt kvitt det brännande självföraktet varje gång jag inte gör Rätt.
Det finns en annan sida av myntet också, och det är älskvärdheten som infinner sig när jag får högt betyg, en guldstjärna eller något annat som tyder på att jag gjort Rätt. När jag överträffar mina egna förväntningar. Jag blev förvånad hur stark den känslan var när jag här om dagen fick tillbaka resultaten från IELTS-testet jag gjorde i april. Låt mig säga så här: det är inte mitt fel att Sverige är sämst i Skandinavien på engelska.
IELTS är ett internationellt erkänt test på engelskakunskaperna. Det testar tal, hör- och läsförståelse samt skrift. Resultaten kommer tillbaka i form av betyg för respektive del, och ett samlingsbetyg. Skalan är 1-9, där 9 är ”expert user: has fully operational command of the language: appropriate, accurate and fluent with complete understanding” och 1 är ”Non user: essentially has no ability to use the language beyond possibly a few isolated words”. Mitt sammanfattade resultat blev 8.5. Det intressanta är att jag var mer bestört över att få en 7:a i skrift än jag var nöjd med 9:an i tal eller totalen 8.5.
Nå. Nu förstår du lite av min situation, vilket är en förutsättning för att förstå följande konversation. Jag hade på Facebook blivit tipsad av Fredrik, som i sin tur blivit tipsad av Johan Norberg, om remixen av Daft Punks soundtrack till TRON Legacy. Den var så bögiskt bra att jag var tvungen att tipsa om det på twitter. Tyvärr blandade jag ihop Johan Norberg med Johan Ingerö, som jobbar på Magasinet Neo.
Hur jobbigt det här än var så har jag dock varit med om värre.
iPad for dummies
Innan jag skaffade min iPad var jag osäker på om den var speciellt användbar. Många hade haussat den, men nyhetens behag kan göra många (inklusive mig) blinda för huruvida något är praktiskt eller inte. Det fanns applikationer som det snackades om, till exempel Flipboard, men eftersom jag inte hade en iPad så kunde jag inte kolla in dem.
Det var alltså med en viss skepsis jag köpte den. På samma gång passade jag på att köpa en ”L5 Remote” som är en IR-sändare som kan pluggas in i en iPhone, iPod Touch eller iPad och agera multifjärr. Hur den funkar kan du se i filmen, och mer om den senare i inlägget.
Här är filmen som visar ett gäng applikationer som har fått mig att förändra min syn på iPad. Jag förstår nu storheten, även om jag inte skulle rekommendera alla och envar att skaffa den.
Här är länkar till apparna jag pratar om i filmen:
Amazon Kindle
Flipboard
Twitter for iPad
TV.nu
Wired Magazine
L5 Remote
När det gäller L5 remote beställde jag själva sändaren på deras sajt. De levererade den med vanlig post och det gick snabbt, ganska exakt en vecka. Fraktkostnaden var 30 USD för tre sändare, så totalpriset blev 59 dollar per sändare (nånstans runt 430 kronor / styck med växlingspåslag).
Fördelar:
- Enkel att ha att göra med. Den verkade krånglig först, men det tog mig inte mer än en halvtimma att få in alla fyra fjärrkontroller i min iPad
- Du kan ladda upp fjärrkontroller till ditt L5-konto och ladda ner dem på andra enheter. Alla hemma kan ha samma fjärrkontroll. Det kan bli lite jobbigt om alla har varsin sändare också.
- Bra spridning och styrka på signalen, jag upplever att den funkar lika bra som, eller i vissa fall bättre, än mina fjärrkontroller.
- Kan användas till allt som styrs via IR och där du har originalkontrollen
- Du kan ha hur många fjärrkontroller du vill. Du kan köra macron, du kan styra layout och du kan välja vad som står på knapparna. Nu behöver du inte ha ”HDMI 1” för din Xbox, det kan stå ”XBOX” på knappen
Nackdelar:
- Den sticker ut och känns lite malplacerad på en iPad.
- Du kan inte ladda iPad:en samtidigt som du avänder den som fjärrkontroll
- Fult interface. Finns inte i fullskärmsversion för iPad.
Till sist om iPad:
Jag skulle alltså inte rekommendera vem som helst att köpa en iPad. Om du ofta sitter med en dator framför teven (eller ofta tänker att du saknar en), eller om du behöver en portabel enhet i huset som kan användas för allt från att visa film till att läsa mailen, så tror jag att du kommer gilla den. Jag köpte en version med wifi och 3G, vilket bara är nödvändigt om du tänker använda den utanför hemmet. Ska du använda den hemma fungerar enbart wifi alldeles utmärkt. Jag tycker att 3500 kronor (som en 16 GB wifi kostar direkt från Apple med dagens växelkurs dollar-kronor) känns som ett bra pris för en iPad (16 GB wifi). Däremot skulle jag aldrig betala Ellos pris för den (de tar 7000 kronor för en 16 GB wifi). Webhallen är något billigare, men fortfarande dyr (5890 kronor). Jag skulle antingen vänta tills de börjar säljas i Sverige (ryktet säger november), eller beställa en från Apple i UK med hjälp av en adress hos Borderlinx.
Stället för iPad heter Loop (tillverkare: Griffins) och finns bland annat i Apple-butikerna (kostar 30 dollar)
SJ och de saknade re-tweetsen: när kundtjänst via sociala medier misslyckas dubbelt
I helgen var det Sweden Social Web Camp, en icke-konferens om sociala medier. En av sessionerna handlade om huruvida man har ett ansvar för den dialog man startar som organisation/varumärke i sociala medier. Diskussionen var vansinnigt intressant (tack, Martin för att du initierade den) och konsensus var att ja, det har man.
SJ har lyckats bygga upp en hel del ”street-cred” i sociala medier tack vare sin (lyckade) närvaro på Twitter. De lyckades också rasera en stor del av det för två veckor sedan, både hos mig och hos andra. Då var jag ändå inte på något sätt påverkad av deras misstag, däremot är deras inställning ett tecken på att de trots allt inte förstår.
Svårigheten med att jobba med konversation i det sociala molnet är att man inte bara behöver ha koll på etikett och tonläge, man behöver också ha koll på verktygen och kontinuerligt hänga med i de nya funktionerna som introduceras. Annars kan det gå tokigt, vilket SJ har fått erfara.
Deras kundtjänst har funnits på Twitter i snart ett år. Under den här tiden har de utvecklats. Till exempel lärde de sig ganska snabbt att inte svara med statistik över hur punktliga de är när någon klagade på att tåget var försenat. Det hjälper inte mig att veta att SJ har x procents punktlighet när just mitt tåg är sent, och just då känns ett sånt svar mest som en örfil.
SJ har med jämna mellanrum kört retweet-tävlingar på Twitter. De skriver ett meddelande, och de första som retweetar det vinner. Bland annat kunde man på det sättet vinna en barnbok om tåg. Det fungerade uppenbarligen fint, eftersom man upprepade det här om veckan.
Här börjar SJ:s problem. Twitter, liksom de flesta andra tjänster i det sociala molnet, vidareutvecklas ständigt. Nya funktioner introduceras, och tredjepartsverktyg hänger inte alltid med. SJ använder ett tredjepartsverktyg för att twittra: CoTweet, som underlättar när många personer ska twittra från samma konto.
SJ korade bland annat Peter och Rasmus som vinnare. Både Peter och Rasmus gjorde retweeten manuellt, vilket gör att de och inte @sj_ab står som avsändare. Notera Twitters egen tidsstämpel.
Raz och Jacob var snabbare. De använde Twitters egen retweet-funktion, som bara kräver två klick. Här står också @sj_ab som avsändare. Notera även här tidsstämpeln. Uppdatering: som @filip (om du inte följer honom och är intresserad av användargränssnitt, språk och fyndigheter är han en guldgruva) påpekar är det originaltweetens tidsstämpel som syns nedan. Ordningen kan dock ses i en skärmdump av sökningen på Twitter, som Jacob förtydligat.
Här är det tydligt, till och med Twitter egen tidsstämpel Twitters eget sökgränssnitt visar att Raz och Jacob var snabbare. De vann dock inte, eftersom SJ inte var medvetna att ”RT” idag kan göras på två olika sätt – och att deras verktyg CoTweet inte visar retweets som gjorts på det sätt Raz och Jacob använde.
Här är första misslyckandet.
Andra misslyckandet är värre, eftersom det bygger på det första. SJ skyller fadäsen på tekniken i allmänhet och CoTweet i synnerhet. För alla som jobbar med kundtjänst är det förmodligen skämskuddepinsamt att läsa konversationen som följer mellan Raz och SJ.
Även jag gav mig in, eftersom det för mig var självklart att det var SJ:s egen kompetens som brustit, och inget annat. SJ gav mig samma svar. När jag några dagar senare följde upp och frågade Raz om han hört något om kompensation från SJ fick jag ett DM från SJ:
De ber om ursäkt för att tekniken strulade. Sedan slutar SJ följa mig, vilket är en intressant markering från deras sida.
Så vad skulle SJ gjort? Får man inte misslyckas i sociala medier? Jodå. Det handlar om hur man hanterar det. SJ hade bara fem biljetter till Sonicsphere, vinnarna var utsedda och man kunde inte gärna ta tillbaka dem. Så här hade jag skött det:
Först hade jag skickat ut en tweet:
”Förlåt. Vi inser att en brist i vår kunskap om twitter gjort att vi korat fel vinnare. Vi ska försöka kompensera er som drabbats.”
Det hade inte varit rättvist att ta biljetterna ifrån de korade vinnarna, lika lite som det är rättvist att skylla på tekniken i det här fallet. Men egentligen handlar det inte om biljetterna. Det handlar om att göra rätt för sig. Därför hade jag skickat ett presentkort på en tågresa till de fyra personer som faktiskt varit snabbast.
Vad säger du? Hur hade du hanterat historien? Tycker du att SJ har gjort rätt?
Annika Lantz: en fallstudie i varumärkesuttag via sociala medier
Gör du en sökning på @annika_lantz på Twitter Search hittar du två typer av tweets: folk som försöker kommunicera med Annika Lantz, och folk som på ett eller annat sätt klagar på att Annika inte svarar. Just nu är de senare i majoritet, och i mitt twitterflöde är trenden tydlig: Annikas varumärke tar stryk av hennes ignorans om sociala medier och hennes ignorerande av sina fans.
En diskussion på Twitter om det här gjorde mig uppmärksam på att Emanuel Karlsten frågat Annika om hennes Twitter- och Bloggynärvaro (eller kanske snarare bristen på närvaro).
om hon skulle engagera sig i twitter så skulle hon slukas helt av det. Och hon var inte beredd att avsätta den tiden. Hon menade då att hon hade två val. Att fortsätta ”missbruka” twitter, eller lägga av helt. Men så insåg hon att det var sex tusen pers som uppenbarligen fann någon slags glädje av hennes tweet och… well, hon fortsatte.
Här säger Annika två saker:
Hon ”gör det” för sina läsare.
Hon ser sociala medier som samma envägsplattform som radio.
Det är klart att man kan använda Twitter som enbart en push-kanal. Det är vad svenska SAS gör. På andra sidan har vi SJ som kör en motsatt strategi. De ger två helt olika effekter. Det handlar således inte om ett objektivt ”rätt” och ”fel” sätt att använda kanalen, utan om konsekvenserna för ens varumärke.
Låt oss titta på Annika Lantz varumärke: det är uppbyggt kring folklighet och mänsklighet. Hennes beskrivning på Bloggy är ”Hårigt cellulitmonster från förorten. Trivs i flätor och sång. Äter gärna ministrar och barn.”, och på Twitter är hennes location satt till ”förorten”.
Det fungerar också att bygga upp den imagen i radio, eftersom radio är ett envägsmedium. Lyssnarna har inga förväntningar på att kunna interagera. Problemet uppstår däremot när Annika tar steget ut i ett tvåvägsmedium. Mänsklighet och folklighet går inte ihop med ”jag pratar, men lyssnar inte när ni svarar”. Alla hängivna Annika Lantz-fans som svarar henne på Bloggy och Twitter får inget svar. Första gången kanske det passerar, men andra, tredje …? När man dessutom ser andra som twittrar kring sin frustration att Annika inte svarar ökar det varumärkesuttaget. Det handlar inte om att Annika Lantz inte följer någon. Det handlar om hennes vägran att svara på tilltal.
Betyder det här att Annika skulle ha valt bort en existens på Twitter/Bloggy? Ja, jag skulle råda henne till att radera sin profil i första hand. Framför allt när andra kändisar som Ebba von Sydow, som tillsammans med Annika är SVT:s officiella melodifestivalstwittrare, svarar på tilltal på Twitter. Folklighet går inte ihop med att inte svara. Men det finns ett alternativ två, som är nästan lika bra: att vara transparent.
Om Annika använt profilinformationen på Bloggy/Twitter för att förklara sin envägskommunikation, och istället för att länka till ”www.dialoggen.se” i sin Twitterprofil, länkat till en sida där hon skriver mer kring sitt val och varför, så hade hon absolut kommit undan med det. Hennes följare hade inte haft förväntningarna på att hon svarar.
För till syvende och sist så handlar det om just förväntningar. När du ger dig in i ett medium som är en tvåvägskanal, öppnar du för förväntningar att du ska svara. Därför är det mycket viktigt att vara extra tydlig med att man inte svarar, och med anledningarna, för att slippa göra varumärkesuttag.