Professionellt, personligt, privat – en personlig strategi för sociala medier

För ganska exakt två år sedan skrev jag om gränsdragningen privat, personligt och professionellt. Nu är det dags att uppdatera min strategi, eftersom den gamla i praktiken inte fungerar som det är tänkt längre.

Min tidigare strategi gick i korthet ut på det här:
Jag gjorde uppdelningen ”privat, personligt, professionellt” som ett venn-diagram och placerade sedan de olika delarna av min digitala närvaro på rätt ställe.

Professionellt, personligt och privat i min tappning
Min gamla personliga strategi i 'sociala medier'

Min nya strategi:
Jag har aldrig gillat uppdelningen ”professionellt – personligt”. Det antyder att där finns en binär skala (och än värre, en hierarki) där den ena utesluter den andra. Jag håller inte med. Man kan vara personlig och professionell, man kan vara endera eller ingen. De hänger inte samman. Jag är nästan alltid personlig, utom när jag till exempel handleder processer eller jobbar med varumärkesidentitet för andra varumärken än mitt eget; det är exempel på uppdrag som kräver att jag tar mitt ego ur bilden.

Jag tror inte heller att det finns en binär skala mellan ”professionellt – privat”. Det handlar om en sammanblandning där ”privat” är detsamma som ”intimt”. Vi gör oss själva en otjänst om vi fortsätter göra den sammanblandningen. Jag tror att de flesta professionella relationer blir bättre av en inblick i varandras privata liv. Jag har full förståelse för att du måste gå 15.30 varje dag för att du har barn som ska hämtas på dagis och är ensamstående förälder. Det går att ge andra inblick i ens privata sfär utan att för den skull avslöja intima hemligheter.

Jag tror också att man i många fall kommer undan med att vara intim på nätet så länge man inte pushar ut den informationen utan låter folk gör ett aktivt val att ta del av ens ”intima jag” genom att aktivt hämta hem informationen.

Jag ser e-post, Buzz, Twitter och Facebook som push-kanaler. Bloggen ser jag som en passiv kanal.

På samma sätt som jag alltid är en hel person i allt analogt jag gör, så ska jag vara det även i det digitala livet. På samma sätt som jag väljer vilka sidor av min hela person jag lyfter fram i olika situationer, så ska jag lyfta fram olika sidor av mig själv i olika digitala kanaler. Jag kommer alltså att vara privat på Twitter, men i en begränsad utsträckning. Ungefär på samma sätt som jag kan berätta privata detaljer om mig själv på fikarasten på jobbet, eller slänga käft med min härliga kollega Sören. Jag kommer alltid att vara som mest privat på min blogg, på samma sätt som jag är som mest privatperson i min lägenhet. Facebook kommer att ligga som ett mellanting, som ett café där jag sitter och pratar alla jag känner som kommer in, oavsett om de är vänner från förr, kolleger eller stammisar på mina pass på gymmet. Samtidigt låter jag bli dem som kanske inte har lust att prata med mig just där och då.

De största förändringarna det här innebär för mig är att är att jag väljer att bli mer stringent i det innehåll jag skriver på Twitter och att jag slår ihop mina bloggar till en enda. Det var faktiskt framför allt bloggarna som gjorde min tidigare strategi vinglig och vind; enligt den såg jag denna blogg som något privat och personligt. Det innebar att det skulle vara ett val att komma in och läsa inläggen. Jag skulle inte pusha ut dem. Alltså skaffade jag en professionell blogg, vilket förde in en extra tröskel för mitt skrivande; det blev ännu en blogg att administrera, hålla reda på och uppdatera. Två av tre inlägg jag tänkt skriva i min professionella blogg blev inte av på grund av den tröskeln. Den professionella bloggen löste inte heller problemet helt, eftersom jag även har en roll som gruppträningsinstruktör på World Class som jag bloggar om. Jag började pusha ut vissa inlägg på Twitter/Facebook. (I en parentes kan jag tillägga att inte heller en professionell blogg skulle ha räddat mig från min pinsammaste fadäs hittills i sociala medier.) Skulle jag skaffa en tredje blogg? Fortsätta driva två stycken?

Jag bestämde mig alltså för att slå ihop dem. Numera återfinns allt blogginnehåll jag producerar här, uppdelat på tre huvudkategorier: professionellt, privat och träning. Förstasidan kommer att innehålla samtliga kategorier. Respektive huvudkategori innehåller en hel del underkategorier, och det går att prenumerera på enbart huvudkategorierna.

En annan viktig faktor som jag inte hade uttalat sedan tidigare, och som Daniel Sköld formulerade så väl på Twitter: mitt privata/intima/personliga innehåll låg sedan tidigare ute på nätet, och den som ville hitta det kunde enkelt göra det. Ibland kom de in på min blogg för att jag skrivit något relaterat till sociala medier, och genast framstod jag som icke-stringent: å ena sidan har jag sagt att jag inte ska pusha min blogg då den är ibland är av privat intim karaktär, å andra sidan kommer de hit just genom en sån push.

Nu har jag istället samlat allt under ett tak och bjuder in mina professionella kontakter att besöka mitt arbetsrum i min lägenhet, för att fortsätta liknelsen om bloggen som mitt hem. De har också möjligheten att titta in i andra rum, men jag är tydlig med att det handlar om ett aktivt val att i så fall göra det.

Alla mina bloggläsare kan delas in i tre kategorier:
– de som följer och läser via RSS-läsare som Google Reader (faktum är att Flattr:s RSS-plugin för WordPress gett mig betydligt fler klick än de jag fått via sajten: 779 flattr-klick sedan november)
– de som följer och läser genom att komma till sajten med jämna mellanrum
– de som sporadiskt hittar något enstaka inlägg de velat läsa genom sökning hos Google

På det här sättet kan jag förenkla för de två första kategorierna att komma åt det innehåll de vill ha, medan de sista blir oberörda. Följaktligen har jag också uppdaterat texten ”om bloggen” så den reflekterar just det här.

Jag får också en enda plattform på nätet. Alla inlägg på min före detta professionella blogg, encee.se, har flyttats över hit och med hjälp av en enkel liten plugin som heter ”Simple 301 Redirects” omdirigeras alla inlägg därifrån till rätt inlägg här automatiskt.

Vad tycker du om det här? Hur gör du?

Annika Lantz: en fallstudie i varumärkesuttag via sociala medier

Gör du en sökning på @annika_lantz på Twitter Search hittar du två typer av tweets: folk som försöker kommunicera med Annika Lantz, och folk som på ett eller annat sätt klagar på att Annika inte svarar. Just nu är de senare i majoritet, och i mitt twitterflöde är trenden tydlig: Annikas varumärke tar stryk av hennes ignorans om sociala medier och hennes ignorerande av sina fans.

En diskussion på Twitter om det här gjorde mig uppmärksam på att Emanuel Karlsten frågat Annika om hennes Twitter- och Bloggynärvaro (eller kanske snarare bristen på närvaro).

om hon skulle engagera sig i twitter så skulle hon slukas helt av det. Och hon var inte beredd att avsätta den tiden. Hon menade då att hon hade två val. Att fortsätta ”missbruka” twitter, eller lägga av helt. Men så insåg hon att det var sex tusen pers som uppenbarligen fann någon slags glädje av hennes tweet och… well, hon fortsatte.

Här säger Annika två saker:
Hon ”gör det” för sina läsare.
Hon ser sociala medier som samma envägsplattform som radio.

Det är klart att man kan använda Twitter som enbart en push-kanal. Det är vad svenska SAS gör. På andra sidan har vi SJ som kör en motsatt strategi. De ger två helt olika effekter. Det handlar således inte om ett objektivt ”rätt” och ”fel” sätt att använda kanalen, utan om konsekvenserna för ens varumärke.

Låt oss titta på Annika Lantz varumärke: det är uppbyggt kring folklighet och mänsklighet. Hennes beskrivning på Bloggy är ”Hårigt cellulitmonster från förorten. Trivs i flätor och sång. Äter gärna ministrar och barn.”, och på Twitter är hennes location satt till ”förorten”.

Det fungerar också att bygga upp den imagen i radio, eftersom radio är ett envägsmedium. Lyssnarna har inga förväntningar på att kunna interagera. Problemet uppstår däremot när Annika tar steget ut i ett tvåvägsmedium. Mänsklighet och folklighet går inte ihop med ”jag pratar, men lyssnar inte när ni svarar”. Alla hängivna Annika Lantz-fans som svarar henne på Bloggy och Twitter får inget svar. Första gången kanske det passerar, men andra, tredje …? När man dessutom ser andra som twittrar kring sin frustration att Annika inte svarar ökar det varumärkesuttaget. Det handlar inte om att Annika Lantz inte följer någon. Det handlar om hennes vägran att svara på tilltal.

Betyder det här att Annika skulle ha valt bort en existens på Twitter/Bloggy? Ja, jag skulle råda henne till att radera sin profil i första hand. Framför allt när andra kändisar som Ebba von Sydow, som tillsammans med Annika är SVT:s officiella melodifestivalstwittrare, svarar på tilltal på Twitter. Folklighet går inte ihop med att inte svara. Men det finns ett alternativ två, som är nästan lika bra: att vara transparent.

Om Annika använt profilinformationen på Bloggy/Twitter för att förklara sin envägskommunikation, och istället för att länka till ”www.dialoggen.se” i sin Twitterprofil, länkat till en sida där hon skriver mer kring sitt val och varför, så hade hon absolut kommit undan med det. Hennes följare hade inte haft förväntningarna på att hon svarar.

För till syvende och sist så handlar det om just förväntningar. När du ger dig in i ett medium som är en tvåvägskanal, öppnar du för förväntningar att du ska svara. Därför är det mycket viktigt att vara extra tydlig med att man inte svarar, och med anledningarna, för att slippa göra varumärkesuttag.