Etikett: singelliv

It’s complicated

Där fanns inga baktankar med filmkvällen igår. En incident med städfirman på jobbet hade gjort att jag fått gå upp strax efter fyra och uppleva en soluppgång på jobbet. Framåt kvällen var jag inne i det där behagligt tröttmosiga stadiet där det är skönt att vara uppe bara en stund till.

Att dela tröttmosighet och förkylning och sällskap var alldeles tillräckligt. Det gjorde inget alls att filmen inte var så bra. Det var spännande nog att känna hans andetag där han halvlåg med huvudet mot min bröstkorg.

Det är kanske just för att det var helt oväntat och oplanerat som stunden innan vi kysstes blev så magisk. Längtan och åtra var inte längre bara känslor. De var en fysisk förnimmelse i mina läppar varje gång de närmade sig hans.

Att två och en halv timma, en Ben & Jerry’s Peace of Cake, en massa snack och lika mycket hångel senare åka hem, istället för att sova över, var någonstans i gränsmarkerna kring ”plågsamt”.

Andras blogginlägg om , ,

It’s oh so quiet, it’s oh so still

Jag skulle kunna skriva en massa om killen jag dejtar just nu, men detaljerna får vänta. Det är lite skört så här i början, och jag vill inte överanalysera. Det känns bra, och det är allt som räknas.

Jag kan berätta att vi var på första och andra dejten på samma dag, när vi först brunchade på Sirap och sen promenerade genom Hagaparken till Solna och sen bestämde oss för att höras på kvällen, efter träning och andra sysslor. Samma kväll såg vi ”Into the wild” på Saga, och jag är glad att vi såg den ihop. Det är skönt att ha en varm hand att hålla i när man ser en så gripande film.

En annan sak som har hänt är att poletterna som skramlat runt i huvudet efter min UGL nu börjat trilla ner på riktigt. Det är fortfarande en röra av beteenden, behov och drivkrafter bakom dessa och det skulle kräva en hel roman (eller i alla fall ett helt eget inlägg) för att avhandla – men det börjar klarna. Jag behöver reda ut det lite till för att kunna sätta ord på riktigt på det.

Andra saker som jag lärt mig: att jag är rätt bra på att köra gaffelvagn, att jag är en helt annan ledare idag än för tre år sedan och att Ben & Jerry’s har tråkat till namnen på sin glass. ”Peace of Cake” heter numera ”Strawberry Cheesecake”, ett namn som också återfinns hos konkurrenten Häagen-Dazs. Den senare är godare. Häagen-Dazs har också gett ut en cookie dough-glass, men deras kakdeg smakar som om någon meckat med bilen och inte tvättat händerna innan hen knådade kakdegen.

Andras blogginlägg om ,

Fyllehångel på G

Om själva invigningsgalan var tråkig, så var mitt premiärbesök på Klubb G desto bättre.

Stället är trashigare än jag förväntat mig, vilket är fantastiskt. Lokalerna är stora och mingelvänliga. Varmt så det förslår, och jag insåg snabbt att enda sättet att ha torra kläder att gå hem i – och bästa sättet att maximera bekräftelsefaktorn – var att ta av mig på överkroppen. Det funkade, i bägge avseendena.

Jag skulle tro att gårdagskvällens fest på G var den bästa tänkbara invigningen på Europride. Massor med snygga och roliga människor, mer vodka och ramlösa (oslagbar klubbdiet), varmt och svettigt dansgolv med r’n’b och hip-hop, plus en halvtimmas fyllehångel.

När jag var yngre vågade jag inte hångla ute på klubb. Dels tänkte jag att hångel alltid måste leda till sex, och dels var jag rädd att bli stämplad som en slampa. Det resulterade i att jag bara fyllehånglade sent på natten, när jag supit bort hämningarna (och intelligensen) och det ändå var dags att gå hem.

Nånstans på vägen har jag insett att
a) Hångel inte behöver vara mer än just hångel. En av fördelarna med att vara singel är att jag kan hångla med vem jag vill, när jag vill utan att det behöver leda till varken giftemål eller sex.
b) Slampa är ett relativt begrepp som används av avundsjuka. Den som pekas ut som slampa är helt enkelt någon som får mer hångel/sex än den som pekar ut får.

Första steget till att bejaka sin egen njutning är att sluta förvägra andras.

Andra bloggares inlägg om , , , , ,

PS. Hur det kan ha sett ut på avstånd, så hånglade jag inte direkt med Linda Rosing. Mitt hångel hade mer skäggstubb och mindre bröst. Just the way I like it.

Att hångla irländskt

Gaylivet en lördagkväll i Dublin är mycket bättre än gaylivet en fredagkväll. Antingen det, eller så var jag och David fullare. Vilket nästan är samma sak. Hädanefter ska majoriteten av mina fyllor vara på ren vodka.

Här skulle jag kunna be Dublin om ursäkt för att jag sagt att majoriteten av irländare är fula. Gårdagskvällen bjöd på två snygga äkta irländare – varav ena var sjukt bra på att hångla. Men det finns två orsaker till att jag inte gör det:

Dels håller irländarna själva med att det finns överdrivet många one, two och threebaggers bland dem. Darren, till exempel, som var kvällens första snygging, fattade direkt varför jag sa ”I didn’t think you were” när han svarade ”Yes, I am” på frågan ”Are you Irish?”. Om inte det räcker, titta på det här uppslaget ur GCN (Dublins motsvarighet till QX) där de har mingelbilder från klubbarna:

GCN bilder från Dublins uteliv
Den andra orsaken är att den absolut snyggaste killen vi såg igår, och vi pratar en 9,5 på Jake Gyllenhaal-skalan, visade sig vara fransman.

Darren hade pojkvän, vilket både han och jag garvade åt (”Yeah, sorry ’bout that. You should go out tomorrow night, there are more goodlooking people out on sundays!”) och det såg ut som om jag inte skulle få hångla irländskt. Spy Bar (!) i Dublin, som på lördagkvällarna kör gayklubb (well, om nu bögar och massa straighta tjejer kan kallas för gay) stängde strax innan tre. Precis när vi var på väg ut ser jag en sjukt söt kille. Blonderad, visserligen, men när slingor är teh shit är en okej blondering inte så dålig (jag tror det kallas för smakanpassning).

Din, som han hette visade sig vara irländare, 21, frisör och väldigt bra på att hångla. Jag ska inte recenera hans sex-skills, eftersom fyllesex inte är ett rättvist underlag, men han var lika bra på att hångla på förmiddagen innan han stack.

Jag har så mycket mer att berätta, som alltid efter en helg med David. Men nu är det dags för mig att gå ombord på planet, och medan ni väntar kan ni titta på en av Dublins sötaste äkta irländare:Din, den snyggaste lilla irländaren

PS. Vore jag inte så kär i mitt jobb så skulle jag lätt överväga att flytta till Dublin.

Andras blogginlägg om , , ,

Micke does Dublin

Det finns en första gång för allt. Här i Dublin har jag för första gången upplevt att jag vill hångla, men misslyckas för att alla är så fula.

Det finns en hel del bra grejer med Dublin. De har Starbucks och Wagamama här. Det finns över 800 pubar i staden, som i övrigt är mindre än Stockholm. Det finns enorma parkområden mitt i staden.

Men Dublin skulle kunna ha hus byggda i guld, fontäner med champagne och gratis Ben & Jerry’s hela dan, och inte ens då skulle jag överväga att flytta hit. För att termen ”fuckable” här i Dublin ska bli mer än en teoretisk företeelse (tänk ”näcken” eller ”snömannen”) så måste den utvidgas till ”allt som har har minst två ben, puls och är kroppsvarmt”.

I alla fall när det gäller killarna. Tjejerna överlag ser förvånansvärt bra ut. Hade jag varit straight så hade jag kunnat ligga mig blå utan problem, eftersom utseendekonkurrensen här lämnar walk over genom sin blotta närvaro.

Jag funderar på att starta en biståndsorganisation, typ ”DNA-hjälp från folk till folk – svenskar donerar sperma och ägg för att fylla på snyggkvoten på Irland.”

Ikväll ska vi ut och undersöka det hippaste gaystället för att se om det kanske går att hångla där, utan att vara full på gränsen till alkoholinducerad koma.

Andras blogginlägg om , , , ,

Handhångel: slutet (för denna gång)

Det var midsommarafton. Klockan var strax efter midnatt, och vi hade gett upp inför kvällskylan och flyttat inomhus. En efter en försvann de andra för att sova, och till sist satt bara jag och Thomas kvar med ett sista glas vin. Samtalet blev sådär lågmält och förtroligt som såna här tillfällen inbjuder till.

”Får du tillräckligt med närhet?” frågade Thomas efter en stund.

Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns att jag blev rörd. Den frågan tyder på en genuin omtanke. Det är en inbjudan till förtroende att ställa den till någon som lever i en värld där det är mer intimt att sova ihop med någon än att knulla.

Jag vet vad jag skulle svara nu: jag kan få tillräckligt med sex, det är lika lättillgängligt som att åka och handla mjölk. Bokstavligen. Jag måste åka en bit för att handla mjölk. Men sex som närhetssubstitut tappar potensen efter ett tag, och gränsen mellan ”närhet och bekräftelse” och ”sexmissbruk” är hårfin.

Thomas frågade hur det gick med mr. P, nu när det hade gått mer än ett år sen vi sågs första gången. Jag drog historien. Hur vi dejtade första gången, och sen ett par gånger till. Jag behövde inte berätta om frustrationen över att vi aldrig sågs, eftersom det var Thomas och David som pekade ut för mig att det var maj när jag berättade att jag och P setts två gånger dittills under året. Jag berättade inte vissa bitar, som hur jag avslutat det, men hållit dörren öppen, eftersom jag efter att ha gått UGL bestämt mig för att ge det en chans till. Jag gillar inte icke-beslut som avslut.

Vi pratade mer om det, och Thomas drev hem poängen som jag redan fläckvis förstått. Det går inte att stå på samma ställe efter ett år. Jag och mr. P hade inte ens hånglat. Nästa dejt fick bli utslagsgivande, det behövs en investering, ett litet steg framåt, hur litet det än är. Annars är risken att vi står kvar på samma ställe när vi är 35. Och 40. Att vänta på något bättre är inte det bästa sättet att spendera livet i min värld.

”Nästa dejt” var ikväll. Det var trevligt, som alltid. Käk på Arirang, mysigt småpratande, långsam promenad. Men det slutade som så ofta förr: med ett icke-beslut, ett icke-löfte, en odefinierad relation som har potential. Men inte nu. Sen. Nån gång i framtiden.

Jag fattar absolut vad icke-beslutet grundar sig i, och jag förstår velandet på ett plan. Men ikväll fattade jag att även ett icke-beslut är ett beslut. Det är ett ”nej”. Det är bara inte lika tydligt.

Nu ska jag vara bummed out ett par dagar och svära över hur galet det kan bli med fel tajming. Sen ska jag sätta mig på hästen igen. I höst startar jag och boy-wonder Robin en aktivitetsklubb för singlar.

Andras blogginlägg om ,

Jag vann på lotto, men jag tappade kupongen. Är jag en vinnare?

Jag önskar det funnes någon bra översättning för ”bummed out” på svenska. Det är en väldigt precis beskrivning av hur jag känner mig idag.

Planen igår var en lugn kväll. Samla ett gäng, käka och ta ett par drinkar någonstans och sen se en film. ”Någonstans” visade sig vara TGIF, och ”en film” blev Iron Man. Som alltid när Andy och Wille är med, blev det stundtals en jargong som var väldigt ”How I Met Your Mother”. På det hela taget skulle det ha varit en av de där riktigt bra vårkvällarna, mm det inte vore för samtalet med mr P..

Han skulle egentligen ha varit med, men blev tvungen att ställa in. Jag överraskade mig själv med att säga ungefär så här:
”Vet du, jag träffar dig jättegärna, men som det är nu känner jag mig alldeles för på. Och vi känns alldeles för av. Det har snart gått elva månader sen vi träffades, och i år har vi setts två gånger. Jag tycker att det är kul att det händer bra saker i ditt liv, du förtjänar det. Jag fattar att du måste skörda det du sått under en lång tid. Men jag måste parkera bollen hos dig. Som jag sa, jag träffar dig gärna, men du får höra av dig när du har tid på riktigt.”

Wille och Sofia tyckte att jag var bra, tydlig och vänlig samtidigt som jag lämnade dörren öppen för honom. De korade mig till ”vinnare” i det hela. Well, jag antar att man teoretiskt sett kan klassas som ”vinnare” efter att ha fått sju rätt på lotto bara för att se kupongen blåsa iväg i vinden.

Teoretiskt sett kanske jag kan hitta den där kupongen om jag bara har tålamod, men jag tills dess tänker jag fortsätta spela på nya lottorader.

Andras blogginlägg om , ,

Sirap-möte på Lino

Det roligaste med hela pax-dispyten på Sirap inträffade på lördagkvällen:

Jag står och hänger med Oswald, helt fokuserad på vårt samtal. Efter en stund reser sig några som suttit i fönstret bara någon meter bort och tränger sig förbi oss. Då ser jag: det är bord-paxarna från Sirap!

Det var då det slog mig att om ”patetisk” ingår i en killes aktiva förolämpningsvokabulär, så ökar utslaget på min gaydar. Eller är det bara bitterhet jag uppfattar? Hur som helst var det kvällens näst-näst roligaste händelse.

Kvällens roligaste händelse var när Wille började gå fram till vilt främmande människor och säga ”tack för igår!” och fortsatte prata om hur trevligt de haft det. Alla blev såklart jättestressade, lite förvirrade och förstod inte alls hur de skulle hantera situationen.

Det var också det som ledde till kvällens bonus; I lördags var där en kille som det var svårt att inte lägga märke till. Det berodde inte bara på att han klarade en åtta på Jake Gyllenhaal-skalan, han var utåtriktad på ett sätt som stämplade honom som turist (äh, ”osvensk” då). Det var han inte, för när Wille tackade honom för igår (på svenska) hakade han direkt på och det utvecklades till en scen som lätt skulle platsat i How I Met Your Mother:

Mr M (till mig): ”Hördu, din kompis är lite speciell va?”
Jag: ”Mycket. Har han kört hela tack för igår-grejen på dig?”
Mr M (samtidigt som han drar ner sin tröja som Wille dragit upp för fjärde gången): ”Japp. Vi var på middag.”
Jag: ”Oh oh. Inte i Vasastan va? Du kommer behöva hjälp att ta dig ur den här. Det är hans inledning på en hommage till Hannibal Lecter.”
Mr M: ”Han trodde att jag var en gös-kille. Det är jag inte. Jag är en kött-kille.”
Jag: ”Säg det inte till honom. Sånt uppmuntrar honom bara.”

Det fortsatte i ungefär en kvart och slutade med:

Jag: ”Det är ungefär nu du ger mig ditt telefonnummer”
Mr M: ”Jaså?”
Jag: ”Jag ringer dig på måndag och bjuder ut dig”
Mr M: ”Jag har precis avslutat ett långt förhållande”
Jag: ”Det passar mig utmärkt. Jag är på väg in i ett.”

Nänä, jag har inte släppt grejen med mr P. Han klår mr M med ett charmigt leende och en lite undrande höjning av ögonbrynen. Det här är bara min chans att se hur jag skulle vara på en dejt om jag var lika avslappnad och lättsam som under lördagskvällen. En chans för mig att observera coola Micke. Mr M får helt enkelt agera spegel för en kväll.

Andra bloggares inlägg om , ,

It’s a free ride when you’ve already paid

Rachel: Wow, he’s cute, Pheebs! But I thought you just started dating that Kindergarten teacher.

Phoebe: Oh, Jason? Yeah, uh-huh, we’re seeing each other tonight.

Rachel: What-Pheebs?! Two dates in one day? That’s so unlike you.

Phoebe: I know, I know! I’m like playing the field. Y’know? Like, juggling two guys, I’m sowing my wild oats. Y’know? Y’know, this kind’ve like y’know oat-sowin’, field-playin’ juggler.

Joey: So Pheebs, do they know about each other?

Phoebe: Does a dog’s lips move when he reads? Okay, no they don’t.

– Friends, S03E23, ”The one with Ross’ thing”

Previously on Åsiktstorped:
I juni träffade jag mr P. Det var mitt under sommmarlov och semestrar, så dejt nummer två dröjde ett tag, åtta veckor för att vara exakt. Andra dejten följdes av en tredje, fjärde och femte. Och det är ungefär där denna historia tar vid …

En av grejerna jag gillar mest med mr P är hur bra han är på att kommunicera utan att prata. Det är häftigt att få en person man dejtar att känna sig bekräftad och omtyckt utan att blanda in ord, sex eller ens lite hångel.

Femte dejten hölls ett par dagar innan terminsstarten, och sammanföll poetiskt nog med första riktiga höstkylan. Det var ungefär här som och mitt och mr P:s dejtande gick ner i en dvala. Det handlade inte alls om ointresse, utan om tid. Att plugga till läkare samtidigt som man har två (framgångsrika) karriärer parallellt lämnar inte mycket tid till annat. Som sömn, nöjen och dejtande. Men hur man än vrider och vänder på det är ”jag har inte tid” bara ett annat sätt att säga ”Jag prioriterar inte det”.

Det var moment 22. Vi hade träffats för lite för att det skulle kännas tillräckligt viktigt. Jag förstår prioriteringen, det är få saker som skulle få komma i vägen för mitt instruerande. Jake Gyllenhaal inkluderad.

Enter mr C.

Mr C är fan-FUCKING-tastisk. Bokstavligt talat. Vi träffades för ett one night stand, men istället för wham, bam, thank you mister blev det sex tre gånger första dygnet. Det var inte bara sexet som var bra, jag kunde också sova tillsammans med honom. På min intimitetsskala är pillow talk betydligt mer intimt än sex, och sova bredvid någon är bara några steg från ”flytta ihop”. Helgen efter sågs vi igen, och helgen efter det, och … ja, du fattar.

På det stora hela var det en angenäm resa. Någonstans dejtade jag mr P, om än sporadiskt. Samtidigt hade jag funnit något oväntat i mr C. Jag visste att jag var på väg mot en punkt där jag skulle bli tvungen att välja, men istället för att oroa mig för det som komma skulle följde jag mitt manifest och njöt av utsikten.

Redan under vår andra dejt hade mr P berätat om sitt utlandsgig under hösten. Då låg det långt fram i tiden, och sex veckor kändes som överkomligt. Men sex veckor blev tre månader, och det är mycket som måste fixas inför en så lång resa. Det gick inte att planera träffarna, allt fick skötas ad hoc. Till sist var det bara att inse, hur vi än vände och vred på situationen var resterande startsträckan för kort för att planet skulle kunna lyfta.

Så jag typ gjorde slut med mr. P. Jag berättade att jag gillade honom, förstod situationen och att han får höra av sig i januari när han kommer hem igen. Om han har plats i sitt liv för mer än det semi-dejtande och de sporadiska träffar vi haft hittills, vill säga.

Ett par timmar senare hade jag en konversation med mr C, som mynnade ut i att mr C gjorde slut med mig av samma anledning: att han inte tror att jag har plats för honom i mitt liv just nu.

Om jag varit en av dem som trodde på ödet, så hade jag sagt att ödet har humor.

Andra bloggar om: , ,

Let’s waste time chasing cars around our heads

Det är fint när man säger saker utan att prata så mycket. Som när P bjöd med mig på middag hos två av hans vänner och efter middagen la sig nära mig i soffan så jag kunde smeka honom över halsen och bröstet. Eller när vi var på utomhusbio i Drakenbergsparken med några av hans kompisar och han låg med huvudet i mitt knä och somnade.

Jag sa det med Bodypump.

P hängde på när jag körde mitt pass igår. Jag hade så här framåt slutet på kvartalet plockat ihop ett best of-program. Jag hade valt ut mina favoritlåtar och inför varje låt berättade jag för deltagarna varför just den låten kommit med:

Rise med Safri Duo för att trummor är ett av mina favoritinstrument. Stomp! för att den samplar en slinga som visslas i Breakfast Club, en av mina favoritfilmer. California för att den är ledmotiv till O.C., som är en av mina favoritserier. Chasing Cars för att en av mina favoritkillar är med som gäst på passet.

Jag är inte såld än, men auktionsförrättaren är inne på ”…tredje…”

Andra bloggar om: ,