Jag älskar det nya paradigm som sociala medier innebär. Jag har omfamnat skiftet och gränserna mellan mitt analoga och digitala liv är så tunna att jag lätt kan säga att jag tillhör den promille av Sveriges befolkning som är mest digital. Det finns få saker jag är orolig för i längden, men en sak jag alltid avskytt är den slacktivism som frodas i sociala medier.
Aldrig har det varit så lätt att lura sig själv att man gör skillnad. Är du mot gatuvåld? Starta en Facebookgrupp. Den kommer inte att göra någon som helst skillnad, och evenemanget du ordnar kantas ironiskt nog av misshandel, men du kommer att kunna bli riksdagsledamot på det. Vill du att regeringen ändrar sig i frågan om utförsäkringarna? Skriv in din e-postadress på en uppropssida och det är klart. Vill du stoppa dödligt våld mot barn? Bär en säkerhetsnål efter en uppmaning från en bloggare. Vill du fixa världens hungersnöd? Fotografera dig med en tom tallrik och ladda upp på en webbsajt. Alla dessa är exempel på kampanjer som faktiskt bedrivits.
Slacktivism är bildat av engelskans ”slacker” (ung: slöfock) och ”aktivism” och beskriver en insats som inte kostar något och som får utövaren att känna sig handlingskraftig, men som i längden inte gör någon större skillnad. För på vilket sätt stoppar en Facebookgrupp gatuvåldet? Vem är antagonisten i frågan, finns det någon lobbygrupp som är för gatuvåld?
De som känner mig vet att jag hånat och skällt på slacktivister (hej Anton Abele!). Det är något jag kommer att fortsätta göra. Det var därför det tog emot när jag för första gången på allvar funderade på att använde mig av sociala medier för aktivism. Jag var livrädd att det skulle bli just en slacktivistkampanj.
Min tanke var att ta ”Lila dagen” till Sverige. Det var en enkel kampanj som hade sitt ursprung i den våg av självmord bland unga personer i USA som på något sätt fallit utanför heteronormen. Tanken var att man skulle bära lila för att minnas dem och visa sitt stöd. Jag fick genast paralleller i huvudet till kampanjen när man skulle bära orangea t-shirts för att stötta munkarna i Burma, en förmäten gest som inte innebar något för munkarna i Burma men som fick bäraren av en apelsinfärgad t-shirt att känna sig bättre. Det var nära att jag lät bli, tills jag insåg att målgruppen för lila kampanjen faktiskt inte befinner sig i ett annat land. Den målgruppen finns mitt ibland oss, hela tiden, och den är osynlig för det mesta.
Så sent som 2010 gjorde Kamratposten en enkät bland unga pojkar och flickor, som visade på att en klar majoritet av pojkar säger att deras kamrater har en negativ inställning till hbt-personer. Mer än hälften av pojkar och flickor säger att ord som ”bög” och ”lebb” används som skällsord. Vi vet också att hbt-personer fortfarande är överrepresenterade bland dem som försöker begå självmord.
Samtidigt är jag övertygad om att en majoritet av vuxna inte har något emot hbt-personer. Men det är ju inget man går omkring och säger, lika lite som man inte dagarna i ända berättar att man är mot rasism eller våld. Ungdomar lever alltså i en värld där de enda rösterna som hörs är de som hatar.
Jag insåg att gesten att bära lila under en dag kunde göra skillnad. Lila passade på många sätt: det är inte den vanligaste färgen i en garderob, den är ganska diskret och könsneutral jämfört med till exempel rosa, och den var inte upptagen (rosa bandet handlar ju till exempel om bröstcancer). Jag skrev ett blogginlägg och skapade ett evenemang på Facebook, till vilket jag bjöd in omkring 500 av mina Facebook-vänner. Jag satte datumen till tio dagar från det att evenemanget skapades, och hoppades då om att vi skulle nå 50 000 inbjudna. Jag förväntade mig realistiskt kanske 10 000 personer, men hopp och drömmar låter sig inte hämmas av värdsliga saker som ”realitet”.
Evenemanget skapade på en lördag. Söndagen därpå var 2000 personer inbjudna, och omkring hälften hade tackat ja. Det kändes sporrande. På måndagkvällen hade mer än 15 000 tackat ja, och över 100 000 var inbjudna. Tio dagar senare, när evenemanget skulle äga rum, hade över 130 000 personer tackat ja/kanske och mer än 600 000 hade nåtts av inbjudan.
Jag vet att ”sociala medier” är ett utmärkt verktyg för aktivism, men bara om man håller sig till grundregeln: för att aktivism inte ska bli slacktivism måste insatsen som personer gör bidra till en direkt skillnad. Det går inte bara att skapa en Facebookgrupp om man sen inte får medlemmarna att skänka en slant, skriva till sina lokalpolitiker eller göra någon annan konkret handling.
Det kräver också att du har social valuta, något som inte kan köpas för pengar (tvärt om kan pengar ofta sänka värdet på social valuta). När jag bad de personer jag bjudit in till evenemanget att ta sig tid att läsa om det istället för att bara klicka ”deltar” eller ”deltar inte” gjorde jag också ett uttag av social valuta. Uttaget gjorde jag från allt det engagemang jag lagt in i mitt nätverk. Det kan handla om en länk som jag postar i någons logg för att jag tror att den är relevant för personen, att jag grattar någon på födelsedagen eller att jag svarar på och diskuterar en fråga som någon ställt. Jag hjälper till att sprida andras budskap som jag håller med om eller tycker är viktigt. Allt detta ”digitala umgänge” bidrar till min bank av social valuta, som jag sedan kan omsätta i engagemang och spridning av ett budskap jag vill få ut.
Aktivism i sociala medier är inget för den late. Däremot är sociala medier ett utmärkt aktivistverktyg för den företagsamme.
(Denna text skrev jag när Brit Stakston hörde av sig och ville ha med ”lila dagen” som ett case i sin bok ”Gilla – dela engagemant, passion och idéer i sociala medier”)
