Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Jag ville jag vore en straight transvestit

Vi var inne på Agent Provocateur och beundrade deras underkläder. Jag kände för första gången sedan tonåren en riktigt stark önskan att vara straight. Eller (snygg) transvestit. Eller kanske både och.

Jag önskar jag kunde bära upp en Dita. Eller att jag ville ha en flickvän som bar upp en Christy.

Jag kommer aldrig att förlåta Mr Endi för att han inte köpte bröstvårteutsmyckningarna (de heter ”pasties” på engelska, bara det räcker ju) till tjejen han dejtar. Jag menar, vem ska jag köpa dem till? ”Hej, mamma, här har du en present från Turkiet”?

—

Däremot önskar jag inte att jag vore en hora, för då får man tydligen inte komma till tals enligt Dagens Nyheter. Har Maria Schottenius börjat sköta ruljansen på hela tidningen numera? Anyhow, Freddi skriver som vanligt klarsynt och vasst om det.

Andra bloggar om: , , , ,

Vår egen Swarley

Andreas beställer kaffe på Starbucks.

”What is your name?” frågar tjejen i kassan på lite bruten engelska (vi är trots allt i Istanbul)
”Andy”, svarar Andreas och hoppas han har förenklat det lite från det o-brittiska och o-turkiska ”Andreas”

När kaffekoppen väl kommer står där ”Mr Endi”

—

Harvey Nicks finns också här i Istanbul. Lite vulgärare, sjukt mycket dyrare. 45 lire, ungefär 240 spänn, för diskmedlet. Däremot hittade jag massor med sjukt snygga, och rimligt prissatta t-shirts på Billabongbutiken. Tyvärr fanns bara två i min storlek. Jag funderade ett tag på om man kan vara 30, inte vara surfare och ändå bära ett surfarmärke och kom fram till att det inte är värre än att vara 29, inte vara surfarare, och bära ett surfarmärke. Jag köpte dem.

—

Jag testade Mint Gay ikväll, fast med Bacardi istället för Mount Gay. Det fungerade alldeles utmärkt. Den smakar oförskämt fräscht och fungerar bäst under gassande sol och vid temperaturer på 30+.

Andra bloggar om: , , ,

Vajande fanor

Vissa av de turkiska flaggorna här i Istanbul vajar på ett lojt, renderat sätt som jag annars bara sett i datorspel eller skärmsläckare. Andy tror att det är tyget i flaggorna som ger den effekten, men jag har börjat noja över att att matrixen är instabil här, och att jag ska bli felrenderad – eller värre, utslungad i verkligheten – om jag tar ett felsteg.

Ignorance is bliss.

Jag har druckit det godaste goda sen champagne med lychée-juice: lemonad med mynta från The House Café här i Istanbul. Om man inte sötar lemonaden och istället lägger till lite sockerlag och Mount Gay borde man få en fantastisk sommardrink.

Jag döper den härmed till Mint Gay.

Förutom sol, som jag förstått är en bristvara i Sverige denna vecka, så saknar Sverige en annan sak som finns här i Turkiet: Starbucks. Venti ice latte känns otroligt pretto att säga, men smakar sjukt mycket godare än någon islatte jag fått i Sverige. Jag gissar att det beror på att de på Espresso House i Sverige bara häller på kall mjölk direkt ur paketet på en espresso-shot, medan de på Starbucks först värmer mjölken innan de häller den över isbitarna och espresson.

Andra bloggar om: , , ,

Fransmän är skitstövlar

Civlisation:

  1. Datoriserade japanska toaletter med inbyggda massagestrålar
  2. Cocktail-lounger
  3. Dygnet runt-öppna restauranger med bordsservering och bra mat
  4. Alla flygplatser, utom Charles du Gaulle i Paris

Paris är fantastiskt på många sätt, och räknas definitivt till en av världsmetropolerna. Det är synd att Paris rövhål och dess flygplats hamnade på samma ställe. Det är bara på en fransk flygplats man enbart hittar franska böcker i bokbutikerna (däremot kan de nedlåta sig till att ha några tidningar på engelska) fick jag erfara när jag glömde min jPod på flygplanet från Stockholm.

Det är bara på en fransk internationell flygplats som personalen pratar franska med alla resenärer, som om det vore den mest självklara sak i världen att alla förstod det. Jag hade god lust att svara ”tack, du är ett jävla sprutluder” till kvinnan som kollade mitt pass och boardingkort och sa ”Merci, bon voyage” trots att hon såg att passet var svenskt. Jag kommer aldrig någonsin lära mig franska.

En annan grej med fransmän är att de är mästare i dålig planering. Istället för att ha en säkerhetskontroll och sen ha alla gater (finns det någon pluralform av gate?) innanför denna kontroll, har fransmännen löst det med en separat säkerhetskontroll för varje gate-par. Alla butiker, restauranger och toaletter befinner sig utanför säkerhetskontrollen. Men det kan väl vara effektivt, tänker du? Ja, om det inte är i Frankrike, där man på måfå flyttar runt en flight tre gånger och till sist lägger den granne med ett annat flyg som går ungefär samtidigt. Det innebar att kön till vår gate var ungefär 40 minuter lång. Jag är glad att mitt bagage var incheckat hela vägen från Stockholm, för de letar hellre reda på passageraren än lastar om planet (bagage som tillhör en passagerare som inte är ombord på planet får inte följa med planet).

Och då har jag inte ens kommit in på deras trafikplanering. Bussen som skulle ta oss ut till planet fick göra två (TVÅ!) u-svängar för att komma till vårt flygplan. Jag vet femåringar som bygger mer välplanerade lego-städer.

Värt att notera är att islänningar är om möjligt ännu mer protektionistiska när det gäller isländska än fransmän när det gäller franska. Islänningar använder inte (heller) utländska låneord utan bildar nya från existerande isländska (dator heter ”tölva” på isländska, en sammanslagning av orden för ”räkna” och ”spåkvinna”). Trots det är islänningar inte skitstövlar på samma sätt som fransmän är i mitt huvud. Kanske är det för att jag inte varit på Island, kanske är det för att islänningar, till skillnad från fransmän, inser att deras språk inte talas av alla och bemöter utlänningar på engelska.

Förresten, det fanns ett försonande drag hos fransmännen och -kvinnorna inblandade i denna historia: de väl pratade engelska på planet lät det som ’Allo ’Allo Hemliga Armén hela tiden.

(Okej, fransmän är väl inte skitstövlar generellt. Champagne, Mirwais och den sjukt söta killen som generat besvarade min flört på flyget Stockholm-Paris är ändå rätt trevliga franska företeelser.)

PS. Om Jake tänder på franska snuskfraser i sängen så tar jag lektioner på studs.

Andra bloggar om: , , ,

Det händer aldrig straighta killar

I söndags kom jag på en situation som ingen straight kille någonsin kommer befinna sig i.

Nej, inget med analsex. Straighta killar saknar varken prostata eller njutningsförmåga (och penetration sker inte alltid med en kuk).

Nej, inget med kuksugning heller.

Det här har inget med sex att göra överhuvudtaget. Well, inte direkt i alla fall.

Hur ofta står en straight kille i kön på ett fik, till exempel Robert’s Coffee i Kungshallen, och vänder sig om bara för att se NN, som han vid flera tillfällen har haft trekant med tillsammans med NN:s dåvarande partner, och precis när han ska hälsa och göra en halvsnuskig referens till det bra sexet ser han att YY – som han också haft sex med, dock oberoende av NN – står bredvid? Inte så ofta, även om det händer.

Det som aldrig händer vår hypotetiska straighta hjälte är att han kanske bestämmer sig för att det är bäst att ligga lite lågt, så han tar sin latte och sätter sig i fönstret vid sin kompis, för att efter en stund få det bekräftat: NN och YY är tillsammans, och av faktumet att de lite för casual tittar åt alla håll utom direkt åt vår hjältes vet han att de sett honom. I det här ögonblicket hade han mest undrat om NN och YY pratat om anledningen till att de bägge såg lite obekväma ut eller om den ene bara föreslagit ”Ska vi inte ta med oss kaffet ut i regn…?” varpå den andre lättat avbrutit med ”Bra idé!”. Wille Hans kompis hade förmodligen garvat gott åt incidenten och sagt något i stil med ”You’re not a slut, you’re just popular!” Sen kanske de skulle ha gått och sett Transformers.

Jag hoppas inte min mamma läser min blogg.

—

Apropå slut (alltså som i ”någon som får mer sex än du får”, inte i ”något som upphör”): igår hörde jag ett fantastiskt citat. Jag pratade om att jag är avundsjuk på människor som tror på reinkarnation, eftersom döden för dem bara är ännu en början medan den för mig är ett obönhörligt slut (som i ”något som upphör” den här gången). Det spelar ingen roll om de lurar sig själva, för när de väl inser det är de döda och … well, de bryr sig inte så mycket då. Hur som helst, då får jag höra ett citat: ”If reincarnation is true, I want to be reincarnated as a cheerleader and then I want to be fucked by the whole football team.”

Mamma, om du läser det här så är det inte jag som sa det.

Andra bloggar om: , , , ,

Automatiserad bekräftelse

Säg att du är Mensa-medlem och jag rodnar för din skull. Jag behöver skämskudde när någon berättar att hen är medlem där. Jag menar, en förening för ”oss som är så bra på att lösa progressiva matriser att ingen annan förstår oss”? Hyra ut ”genier”? Hahaha. Jag skulle vilja se ett av Mensa-genierna försöka rådda en filmproduktion, vara lärare för en förskoleklass eller laga en riktigt bra måltid för en jobbigt kräsen matkritiker. Jag tror de är ungefär lika (o)lämpade för det här som genomsnitts-svensson.

Jag gjorde det riktiga Mensa-testet en gång. I ett rum någonstans på Karlavägen, en helt vanlig vardagseftermiddag 2002 löste jag en massa progressiva matriser. Jag hoppades få tillräckligt högt för att få räcka dem valfritt höger långfinger när jag blev erbjuden medlemskap. Tyvärr räckte min förmåga bara upp till 118. Så det var väl jag som fick ett artigt finger från Mensa. Jag skulle ha tränat mer (att lösa progressiva matriser kan, liksom andra problemlösningar, tränas upp).

Hur som helst, en annan grej jag behöver Mensa-kudde för, är när folk gör små enkla webbtest och med något slags allvar använder resultatet som referens för att de är smarta. Det är som att använda horoskop för att bevisa att man har en fin personlighet.

Om man bortser från mina pet peeves med snäv definition (och snudd på monopolisering) av begreppet ”intelligens” och föreningar för inbördes beundran så kan testen vara kul. Om de är välgjorda. Nu är Illustrerad Vetenskap inte det jag direkt förknippar med ”välgjord” (däremot är det en utmärkt tidning för unga tonåringar), men jag måste erkänna att testet de har inte är så banalt som jag först trodde. Det testar både logik, visuell förmåga, språk, matematik och minne. Som den sucker för bekräftelse jag är så blir jag såklart glad när en maskingenererad sida säger att jag fick bättre resultat än majoriteten av befolkningen.

Eller så behöver jag bara ligga, jag vet inte.

Testet finns hos Illustrerad Vetenskap, och länken kommer via Emma.

Andra bloggar om: , , , ,

Lätt förväntansfull

Saker som jag är lätt förväntansfull inför just nu:

Motherfucker. […] Garanterat sommarens no-brainer. Och det menar jag på ett bra sätt.

– Emma recenserar Transformers. Jag var förväntansfull redan innan jag såg trailern, och det här är cocktailbäret på grädden på moset.

Fallskärmshopparpremiär. Om bara vädret håller i sig (och jag får tag i någon som kan packa om min reservskärm) så gör jag mitt 119:e hopp i nästa vecka. Så här såg det ut första gången:

Pride. Okej, jag kanske inte ser fram mot schlagerkvällen, men BWO och Backroom Matches på scen, paneldebatt med Bögjävlarna och en guidad båttur i Gaystockholm plus party och en massa människor jag numera bara träffar typ en gång om året. Och så paraden. Jag började grina när jag läste Dexos inlägg om hans paradupplevelse idag. På jobbet. That’s a first. Men vad fan, jag har ju redan visat hela paketet för dem.

Jag undrar om jag ska försöka torrlägga Patricia i år igen?

PS. Jag måste erkänna att jag inte är helt oförväntansfull inför uppföljaren med mr P. Vi ska bara se till att vara i Stockholm samtidigt. DS.

Andra bloggar om: , , ,

Recap

George Michael
Heter George Michael så på riktigt också, eller är det bara ett artistnamn? Jag kom på att om jag gifte mig med honom och tog hans efternamn så skulle jag vara Michael Michael. Hur som helst är jag ingen konsertmänniska, jag har blivit mer upphetsad av dokumentärer på Discovery än jag blev av ett (nästan) fullsatt Globen. Inte ens George Michaels porrvideo på storbild hjälpte.

Straighta killar
Straight men can’t hug är 00-talets White men can’t jump. Den heterosexuella manlighetens kris kan inte illustreras bättre än av de två straighta killarna som kramades hej då i lördags på tunnelbanan. Samma bild kan även användas i Encyclopaedia Britannica för att förklara ”plain awkward”.

Lino
Det var många roliga människor ute i lördags, och jag stötte nog ihop med de flesta. Jag älskade typ alla i lördags, och då hade jag inte tagit några andra substanser än Absolut Vodka. Dock i rätt stora mängder. Jag träffade Ronny från QX (japp, jag älskade honom också) och konstaterade ”Du är betydligt längre än jag trodde” varpå han svarade ”Du ser mycket snällare ut än jag trodde”.

Die Hard 4.0
Om man ser den som en action-men-inte-Die-Hard-action så kan man absolut ge den en trea i betyg. Ser man den som en Die Hard-film förtjänar den max en tvåa. Om man är generös.

PS.

Om det mot all förmodan går att lagra sig själv på ett neuralt nätverk i framtiden, i väntan på en klonad kropp framställd ur DNA, kan jag ju teoretiskt bli vem jag vill. I det fallet är det här min önskelista snedstreck testamente:

1. Jake Gyllenhaals DNA, en spegel, ett ostört rum på flådigt hotell, två veckors förbrukning av glidmedel.
2. Angelina Jolies DNA, ett tajt läderfodral, två pall kondomer och ett system med kö-lappar.

(Alla som följer Ben & Jerryismen får ligga med mig i endera formen när det väl är dags, såklart.)

DS.

Andra bloggar om: ,

Jag är inte helt säker på att jag kommer sluta existera (Ave Ben & Jerry)

Ross: So, I just finished this fascinating book. By the year 2030, there’ll be computers that can carry out the same amount of functions as an actual human brain. So theoretically you could download your thoughts and memories into this computer and-and-and live forever as a machine.

Chandler: And I just realized I can sleep with my eyes open.

[Monica kommer in]

Monica: Hey!

Ross and Chandler: Hey!

Monica: (hoppar över en flyttkartong) Honey, that’s a great idea nailing the boxes to the floor!

Chandler: I didn’t nail the boxes to the floor.

Monica: Oh, So you can move them!

Chandler: Yes, and while I’m doing that, Ross has a great computer story for you.

– Friends, S06E07, The one where Phoebe runs

Det sägs att riktigt gamla människor känner sig klara med livet. Att de, om inte välkomnar, så i alla fall accepterar tanken på att de ska dö. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer känna mig så mätt på livet.

När jag var liten var min fascination för vampyrer snarare en fascination för deras odödlighet än något annat. Jag kunde aldrig bestämma mig för om priset var värt det. Jag kan fortfarande fundera på hur jag skulle göra om jag fick valet att leva för evigt, men aldrig se dagsljus på riktigt igen. Dessutom verkar vampyrer inte ha sex (well, förutom Selene i Underworld, då) vilket är typ döden. Inte undra på att Louis blev bitter – evigt liv och inget sex är en enkel biljett till Bitterville.

Anyhow, jag läser fortfarande boken som triggade min rekordkorta trettioårskris, som egentligen var en shit-jag-ska-dö-en-dag-kris snarare än en fan-jag-fyller-30-kris, och började fundera på följande scenario:

Tänk att man om femtio har superdatorer baserade på neurala nätverk, precis som vår hjärna. Ponera sen att man kan överföra alla minnen, erfarenheter, kunskaper och annat … jox från en människohjärna till dessa datorer som får det mesta vi har idag att likna trasiga kulramar. Ungefär som att kopiera innehållet på en CD-skiva till datorns hårddisk.

Möjligheten att vi kommer kunna läsa hjärnans innehåll och kopiera över innehållet till neurala nätverk är kanske lite långsökt. Men långsökt är en essentiell ingrediens i religioner. Hur som helst så skänker tanken mig ungefär samma tröst som jag gissar att en kristen känner vid tanken på ”livet efter detta”. Teknologi som religion. Högteknologism.

Det ironiska är att jag, vars största noja är att inte existera, som är hyfsat övertygad att jag inte alls kommer vara mätt på livet om jag så lever till hundratjugo, får panik av den här tanken.

Rent teoretiskt skulle jag kunna leva vidare som en virtuell varelse under en lång, lång tid. Visserligen även här utan sex, men jag slipper i alla fall döda människor för att suga blod ur dem vilket är en annan grej med vampyrer som för mig är snudd på en deal-breaker. Dessutom borde mänskligheten kunna framställa syntetiska kroppar som fungerar bättre än våra biologiska bara jag väntar tillräckligt länge. Eller klona fram min gamla kropp utifrån mitt sparade DNA.

Grejen är att jag vid tanken känner samma ångestkantade panikkänslor som jag känner inför tanken att jag kanske inte existerar en dag. Om man nu skulle kunna överföra allt i min hjärna, rubbet, till en levande, medveten kopia av mig så kommer kopian ändå inte vara jag. Inte ur mitt perspektiv. Frågar man kopian så är han såklart jag. Han skulle ha minnena, erfarenheterna, kunskaperna. För utomstående skulle han verka vara Micke av precis samma anledningar. Men den här känslan jag har just nu – att jag är – skulle försvinna i samma stund min hjärna slutar fungera. Hur jag än spelar så förlorar jag, för jag slutar existera.

Fatta, inte ens min egenpåhittade religion kan trösta mig. Jag ger härmed upp och startar officiellt Ben & Jerry-ismen: ”Vi kanske inte kommer leva för evigt, men vi ska njuta som fan på vägen dit.” Any takers?

Andra bloggar om: , ,