Häftigaste gymmet i stan

Hur ofta händer det att en kompis ringer dig och föreslår att ni ska hänga på gymmet halva dagen imorrn? Såvida du inte känner folk som är borderline ortorektikter så händer det förmodligen inte så ofta. I Sverige är gymmet generellt sett något nödvändigt ont, ett ställe man går till och lämnar så fort man är klar.

I några andra länder är gymmen sociala företeelser, ställen där man kan hänga en halv dag tillsammans med kompisarna. Mars Athletic i Kanyon, Istanbul är ett sådant ställe.

Ett problem när man ska träna med kompisar är att man kan ha olika syn på vad som är kul träning. På MAC behöver man inte kompromissa så mycket. Förutom det vanliga gymutbudet med konditions- och styrketräningsmaskiner har man bland annat en studio med pilatesmaskiner, område för utövning av kampsport, pool med tre banor och en basketplan

Konditionsträning och basketplan

Självklart finns det en träningsstudio för dans-, step- och styrkepass i grupp, ljudisolerad yogastudio och spinningsal komplett med discobelysning och pulsmätare. Om det inte skulle räcka finns också en skidbacke, som ser ut ungefär som ett överdimensionerat löparband med lutning och speciell beläggning som simulerar snö.

Soldäck och skidbacke

Juicebar i gymmet, där du kan beställa färskpressad juice med ingredienser efter behag, kombinerad med restaurang på bottenplanet är långt ifrån svenska gymmens proteindrinkar i tetrapak, bananer och Pripps Energy. En annan sak som skiljer MAC från svenska gym är att de har levande DJ i princip hela tiden, som står strategiskt belägen med utsikt över hela gymmet:

Konditionsträning och DJ-bås

Gymmet är till stor del datoriserat. På terminaler kan du logga in med ditt medlemsnummer och kolla ditt program, komplett med beskrivningar och bilder på övningarna. Vid varje maskin kan du slå in din kod, varpå din träning registreras så du – och din instruktör – kan följa din utveckling. När du loggar in på terminalerna i gymmet kan du också läsa meddelanden från din instruktör, som uppdaterar ditt program när det är dags.

Självklart håller omklädningsrummen hög standard. Mycket utrymme vid speglarna (med förstoringsspegel!). Hårvårdsprodukter och hudvårdsprodukter ingår. Tyvärr var det Nivea som sponsrar med produkterna, och Niveas hudvårdsprodukter är precis lika billiga i kvaliteten som de är i priset.

Omklädningsrum

Duscharna är privata bås, då man ogärna visar sig naken inför okända människor i Turkiet, men MAC är så pass västerländskt att folk inte verkar ha problem med att andra är nakna. Duschmunstyckena simulerar regn, vilket är en behagligare upplevelse än hårda duschstrålar, och vill man lyxa till det finns såväl turkiskt bad som ångbastu och torrbastu.

Handduk och badrock lånar du på plats, och ”att glömma låset” är en okänd företeelse på MAC, där man har kodlås på skåpen. Stäng skåpet, tryck # följt av en kod du väljer själv och skåpet låses. Upprepa samma procedur när skåpet är låst och du låser upp det.

Stora skåp i omklädningsrummen

Priset? Strax över en tusenlapp i månaden eller 1950 dollar per år ligger de dyraste medlemskapen på. Med svenska mått mätt är det billigt med tanke på vad man får. Med turkiska mått är det astronomiska belopp. En intressant detalj är att man inte tillämpar inskrivningsavgifter, vilket visar på ett självförtroende som många svenska anläggningar saknar.

Det kommer dröja ett bra tag innan vi har den här typen av sociala anläggningar i Sverige. Friskvårdsbranschen är fast i ett och samma spår samtidigt som branschorganisationen (FRISK) är trög, bara inriktad på jättarna och har gjort föga nytta de senaste fem åren. Kombinerat med Friskis & Svettis skattesubventionerade konkurrens gör det här att vi kommer få vänta åtskilliga år innan vi ser den här typen av klubbar med så pass låga priser som en tusenlapp i månaden. Men om du åker till Istanbul rekommenderas ett besök på MAC i Kanyon.

Andra bloggar om: , , ,

Random guide till Istanbul

Jag gjorde lite slumpmässiga anteckningar under vistelsen i Istanbul, och här kommer de ogenerat osorterade och lika slumpmässiga i såväl ämnesval som nyttighetsfaktor.

– Rökning är tillåtet i princip överallt. Det roligaste jag har sett var en taxi vi åkte med, som hade rökfri zon i baksätet men inte i framsätet. Kissfri zon i badkaret, någon?

– Kortbetalningar är mer utvecklade än i Sverige, trots att inkomstnivån inte är speciellt hög överlag (Turkiets totala BNP är lägre än Sveriges, och de har nästan åtta gånger så många invånare). Förutom att de på allvar kommit igång med att använda chip på korten och trådlösa terminaler, så har de även armbandsur som man betalar med genom att hålla dem framför en terminal.

– Bioföreställningar i Turkiet finns i två versioner: dubbade till turkiska och med turkisk text. De flesta biografer har en paus på femton minuter mitt i föreställningen, då man kan handla mer godis och läsk. Egentligen är det en kvarleva från tiden när man bara hade en projektor och behövde byta filmrulle, men då det främjar konsumtionen lever traditionen kvar. Don’t tell SF.

– Offentliga toaletter i de posha områdena (köpcentra, klubbar, turistattraktioner) verkar generellt vädligt rena. Jag har sällan stött på så fräscha toaletter i Sverige.

– Av någon anledning har man inte bokstavsordning bland de engelska nyheterna i boklådor. Däremot har man bokstavsordning när böckerna flyttar till de vanliga bokhyllorna.

– Ett av de bästa (well, i all fall snyggaste) köpcentrumen i Istanbul är Kanyon. Många butiker inklusive Harvey Nichols och Agent Provocateur, fräsch biograf med stora salonger, gym och restauranger i flera prisnivåer. Mycket posh och mycket västerländskt.

– Jag fick höra att det är varmt men inte speciellt fuktigt. Det var halvrätt. Varmt på sommaren, och mycket fuktigt. Få taxibilar har AC, de få som har det ser du genom att de kör med alla rutor uppvevade.

– Taksim är typ Istanbuls motsvarighet till Drottninggatan. Mycket sevärt på grund av sidogatorna, där de riktiga juvelerna ligger. Till exempel något slags outletgata där märkeskläder tillverkade i Turkiet, men som av någon anledning inte fick följa med till butikerna, kan köpas för 5 lire styck (ca 25 spänn). Märken vi hittade var H&M, D&G, sponsortröjor till Scandinavian Masters, Diesel och Betty Boop (!). Allt ligger huller om buller i stora högar och det är lite skattjakt över det hela. I Taksim finns även världens hittills godaste lemonad på The House Café. Även maten på The House Café är god, framför allt pizzorna (päron och roquefort-pizza, någon?). Musikintresserade hittar en hel klunga med butiker som säljer allt i instrumentväg.

– Ortaköy har ett hamnområde som är trevligt på kvällen. Även här finns ett The House Café, där man kan dricka drinkar och kolla på den stora bron när den ändrar färg.

– En av de bästa klubbarna vi var på heter 360 och ligger mitt i Taksim, på terrassen till ett av de högsta husen. Fantastisk utsikt över Istanbul. Bra housemusik med DJ slash livetrummis, runt hundringen för alla drinkar och is i pissoarerna (vilket är enormt civiliserat).

– Vill du gå på turkiskt bad, Hamam, ska du undvika Cagaloglu som skryter med att de är med i ”1000 places to see before you die”. Sönderturistat, behandlingarna är slafsiga och slumpmässiga och allt är kommersialiserat in absurdum. Vill du se insidan på det 300 år gamla badet ska du bara betala inträde och tvätta dig själv. Vill du ha en behandling på Hamam (vilket rekommenderas), välj en hamam som inte är turistig.

– Alla i Turiket kör som biltjuvar. Bilbälten används i princip inte, och de flesta taxibilar saknar själva låsen för bilbältena i baksätet. Att kolla döda vinkeln ingår inte i turkisk körkortsutbildning, istället är det upp till den som ligger i döda vinkeln att tuta om hen känner sig trängd. Taxiförarna tutar ofta och mycket, men det är onekligen spännande att ligga i döda vinkeln för en lastbil i 150 knyck på motorvägen. Överlag behandlas trafikregler mest som rekommendationer, men av någon absurd anledning fungerar det rätt bra. Taxi är billigt, dock är det inte ovanligt med taxichaffisar som blåser turister genom att köra omvägar.

– Istanbul väntar likt Kalifornien på Den Stora Jordbävningen som kommer sluka hela staden. Den istanbulska inställningen är fatalism: är det menat, så händer det.

– Om bögar och flator lider av internaliserad homofobi så lider turkar än mer av ett slags internaliserad rasism. Ju ljusare du är, desto finare. Mycket av high end-reklamen innehåller personer som ser ut att komma från norra europa. Vidrigt, men det går hem.

– Att uttala turkiska ord är lätt om man lär sig reglerna. ”Ğ” är stumt och förlänger bara vokalen innan. Bokstaven ”i” utan prick uttalas som ett mellanting mellan ”ö” och ”y”, medan ”i” med prick uttalas som vanligt. ”C” uttalas som g:et i engelskans ”George”. C med cedilj, ç, uttalas som ett kort ”ch” i engelskans ”choose” och s med cedilj, ş, uttalas som ett kort sh i engelskans ”she”. Jag fattade aldrig om det var någon skillnad mellan ”u” och ”ü”, men att uttala bägge som ett mellanting mellan ”y” och ”u” funkade bra.

– Enda moderna museet i Mellanöstern ligger i Istanbul. De har gratis inträde på torsdagar och det mest sevärda där var taket av böcker och Andreas Gursky-utställningen som pågår i en knapp månad till. I utställningen kan man bland annat se det som idag är världens dyraste foto: ”99 Cent II, Dyptych

– Ser du judisk ut ska du passa dig på basaren. Det förekommer att det finns olika prislistor beroende på land, och (de som antas vara) judar får betala högsta priserna.

Andra bloggar om: , , ,

Tacktal till den turkiska gästvänligheten

Jag vill härmed tacka följande personer och företeelser för att min Istanbul-vistelse blev fantastisk:

Ayşe och Erşan, som lät mig och Mr Endi bo i deras lägenhet, visade runt i Istanbul, tolkade och fixade ”special turkish price” på basaren (och köpte tandborstar när vi för tionden gången glömt göra det).

Taxichaffisen som kunde exakt två ord på engelska, (”very” och ”good”), kallade mig Michael Jackson och inte försökte blåsa oss trots att vi så uppenbart är två turistnollor. Däremot hoppas jag att Murat, den taxichaffis som blåste oss, köper sexuella tjänster av fel personer för pengarna och drabbas av fem sjukdomar på G (inklusive gonorré, gulsot och gangrän i sin ejderha) innan han förlorar sina taşak i en knepig olycka med en häftapparat.

Ahmet som släpat runt oss på bra (och mindre bra) klubbar och såg till att vi fick turkisk fyllemat innan han skickade hem oss fulla på lejonmjölk och något som färgades rött och smakade brustabletter när man blandade det med vodka.

Öhmer, en fantastiskt avslappnad och ödmjuk kille som bjöd in oss till en dag vid deras pool och sen på häng i hans fantastiska hus, med utsikt att döda för:

Utsikt att döda för

Jag upptäckte att min K800i har något som kallas ”panorama”. Då tar man tre bilder som telefonen syr ihop till en enda. Resultatet blir ungefär så här:
Utsikt att döda för

Starbucks för att de försåg oss med ett ”home away from home”. Jag borde egentligen bli skrämd av faktumet att det känns ”hemma” att gå in på en Starbucks. Efter att ha läst ut jPod är jag emellertid ännu mer förälskad i amerikansk populärkulturkapitalism än jag varit hittills.

I avdelningen ”thank you for sharing” kan jag berätta att Josh Hartnett spelar en vekling i 40 days and 40 nights. Jag har gått ”9 days and 9 nights” och jag har långt kvar innan jag börjar känna av de lindrigaste av hans symtom.

(Fortsättning följer …)

Andra bloggar om: , ,

(… på Turkiet i allmänhet. Fortsättningen, alltså.)

Eat your heart out, Daniel Westling

Det finns ett gym här i Istanbul som slår allt jag sett i gymväg. Eat your heart out, Daniel Westling. Här är höjdpunkterna:

– Inga medlemskort, du öppnar passergrindarna med ditt handavtryck. Det är så sci-fi att jag var beredd att teckna medlemskap på studs, tills jag kom på att jag inte bor här i Istanbul.

– Levande DJ i gymmet under hela tiden gymmet har öppet. Ingen blandskiva med Scooter, Corona och E-type som går på repeat fyra månader i sträck här inte.

– Backe där man kan träna snowboard och utförsåkning. Sponsrad av J&B.

– Rum för det mesta. Rum för yogautövning, rum för pilatesträning, rum för kampsportsträning och rum för relax.

– Sminkspeglar inne på herrarnas omklädningsrum. Med stolar!

– Små, tvålindränkta skumgummimattor vid alla ingångar. När man trampar på dem tvättas sulorna på skorna så man kan gå in med skor och samvete, bägge rena.

Jag försökte räkna på vad ett sånt gym skulle kosta att driva i Sverige, men tappade intresset när de rörliga kostnaderna passerat 10 miljoner i månaden. Stockholm är Örkeljunga i det här fallet.

Det enda felet med det här stället var deras slogan: ”Come to beat!”. Vi diskuterade huruvida det betyder ”kom i takt” (”kom” som i ”orgasm”) eller ”kom till utmattning” (”kom” som i ”förflyttning”), men glömde fråga.

Andra bloggar om: , ,

Vår egen Swarley

Andreas beställer kaffe på Starbucks.

”What is your name?” frågar tjejen i kassan på lite bruten engelska (vi är trots allt i Istanbul)
”Andy”, svarar Andreas och hoppas han har förenklat det lite från det o-brittiska och o-turkiska ”Andreas”

När kaffekoppen väl kommer står där ”Mr Endi”

Harvey Nicks finns också här i Istanbul. Lite vulgärare, sjukt mycket dyrare. 45 lire, ungefär 240 spänn, för diskmedlet. Däremot hittade jag massor med sjukt snygga, och rimligt prissatta t-shirts på Billabongbutiken. Tyvärr fanns bara två i min storlek. Jag funderade ett tag på om man kan vara 30, inte vara surfare och ändå bära ett surfarmärke och kom fram till att det inte är värre än att vara 29, inte vara surfarare, och bära ett surfarmärke. Jag köpte dem.

Jag testade Mint Gay ikväll, fast med Bacardi istället för Mount Gay. Det fungerade alldeles utmärkt. Den smakar oförskämt fräscht och fungerar bäst under gassande sol och vid temperaturer på 30+.

Andra bloggar om: , , ,

Vajande fanor

Vissa av de turkiska flaggorna här i Istanbul vajar på ett lojt, renderat sätt som jag annars bara sett i datorspel eller skärmsläckare. Andy tror att det är tyget i flaggorna som ger den effekten, men jag har börjat noja över att att matrixen är instabil här, och att jag ska bli felrenderad – eller värre, utslungad i verkligheten – om jag tar ett felsteg.

Ignorance is bliss.

Jag har druckit det godaste goda sen champagne med lychée-juice: lemonad med mynta från The House Café här i Istanbul. Om man inte sötar lemonaden och istället lägger till lite sockerlag och Mount Gay borde man få en fantastisk sommardrink.

Jag döper den härmed till Mint Gay.

Förutom sol, som jag förstått är en bristvara i Sverige denna vecka, så saknar Sverige en annan sak som finns här i Turkiet: Starbucks. Venti ice latte känns otroligt pretto att säga, men smakar sjukt mycket godare än någon islatte jag fått i Sverige. Jag gissar att det beror på att de på Espresso House i Sverige bara häller på kall mjölk direkt ur paketet på en espresso-shot, medan de på Starbucks först värmer mjölken innan de häller den över isbitarna och espresson.

Andra bloggar om: , , ,