Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Det var kusligt hur tonerna från högtalarna la sig över livsviljan som en blöt, varm, kvävande filt över en frusen kropp. Det var inte så mycket att jag fysiskt kände för att dansa ner i en älv eller fors, som att min själ sakta fylldes av ett apatiskt, nolltställt lugn och började upplösas. Jag såg avgrunden framför mig, och ändå vandrade jag likgiltigt framåt.
Näcken spelade inte käck dansmusik på fiol. Han spelade Enyatolkningar på panflöjt.
Emma frågade om topp fem tevehändelser, någonsin. Jag har fyra:
1. När vi fick ny, stor färgteve och kabelkanaler. MTV, TV3 och Kanal 4. Jag kunde äntligen följa Beverly Hills som alla andra pratat om.
2. ”V”. Enda serien jag följde maniskt. Jag visste inte om jag ville vara Mike Donovan, eller ligga med honom. Det kanske är samma sak?
3. ”En röst i natten”. Serien var egentligen mesig, men när man jobbar med närradio (det här är innan reklamradion, kids, och närradio var stort då) och är tolv år gammal är Jack Killian the shit. Jag visste inte om jag ville vara Jack, eller ligga med honom.
4. Fredagskvällen när min moster och hennes man är på besök. Alla vuxna sitter och pratar i soffan, jag bläddrar mellan kanalerna. Helt plötsligt är det ”Fräcka fredag” i rutan, med ett par som har missionärssex i motljus. Min moster utbrister ”Men vad är det du tittar på?”, jag får panik, tappar fjärrkontrollen och önskar intensivt att jag finge dö där och då.
Jag förstår inte riktigt toapappersinköps-fobi, trots Mikebikes och Silverfiskens försök att förklara.
Trots att jag varken förstår det, eller än mindre lider av det, så tycker att det är snudd på barbariskt att använda toalettpapper. Det är en idiotisk idé som en gång fått fotfäste och nu måste vi dras med den vare sig vi vill eller inte. Vad är meningen med toapapper? Att smeta runt skiten så mycket som möjligt? Poängen kan ju knappast vara att bli ren, för det fixar inte torrt papper. Inte ens när man är halvt förstoppad och bajsar ut kompakta kulor som landar med ett ”plums” följt av ett metalliskt ”klonk”.
Det papperslösa samhället är ett feltolkat uttryck. Nog står det för högteknologi och civilisation, men det handlar inte om faxens vara eller icke vara, eller huruvida vi läser papperstidningar eller inte. Det handlar om det toalettpapperslösa samhället. Och det är redan här. Inte ”här” som i ”en prototyp finns och vi räknar med att de första produkterna når konsumentmarknaden om tio år” utan ”här” som på restaurang Yutaka i Stockholm. De har en toalett som inte bara spolar ner skiten, den spolar också rent i ändan. Nu kan du gå på toaletten och uppleva en ”grundlig” eller ”mjukare” tvättning. Självklart finns en hel kontrollpanel med val som ”rörlig – vid tvätt vrider sig strålen” och ”massage – svagt pulserande stråle”. Kombinerat med alternativet ”fram – för kvinnor” föreställer jag mig att ”The Rabbit” får allvarlig konkurrens.
Flygande bilar och bemannade Mars-resor, släng er i väggen. Det är såna här saker som hör högteknologiska, civiliserade (och papperslösa!) samhällen till.
Här finns bildbevis. Tack till Calle för tips och bilder!
Det finns två typer av grymma spelupplevelser: de som får upplevelsecentrat att bli blixtförälskat genom att göra saker du aldrig tidigare sett, och de som långsamt suger upp dig i brygga genom att göra bra saker du varit med om förut, fast bättre.
Gears of War tillhör de senare. (Och på ett annat spår: att IMDb numera listar spel måste vara det ultimata tecknet på att film och tevespel i slutändan har samma funktion och i framtiden kommer bli ett och samma som i eXistenZ)
jag hade läst recensionerna och insåg att det här var ett spel jag var tvunget måste testa. En nästintill enig kritikerkår gav spelet enormt höga betyg, tänk Half-Life och Halo. Vi kan lugnt konstatera att förväntningarna var höga. Samtidigt är jag pc-gamer i botten och hyser därmed en enorm skepticism inför att spela den här typen av spel med handkontroll à la tevespel. Tangentbord och mus är mer min melodi när det kommer till de flesta typer av shooters.
Höga förväntningar och skepticism mot styrningen av den här tredjepersonsshootern – det går att ha bättre förutsättningar. Jag var inte heller helt imponerad i början. Lite lagom svalt konstaterade jag att visst, det var en snygg grafisk förpackning. Fantastiskt snygg, till och med. Och visst, musiken var skönt suggestiv, lika delar skräckfilm och dystopisk science fiction-rulle. Men det kändes inte riktigt som ett spel som får toppbetyg. Det tog halva första kapitlet innan jag började förstå spelets mekanik på allvar, och det var här jag började gå upp i brygga.
Spelet i sig handlar om en jord-lik värld som anfalls av ”Locust”, ett drottningstyrt svärm-samhälle som omfattar (men inte är begränsad till):
– något som mest liknar gravt anabolastinna dörrvakter med problemhy och stora granatkastare
– den anabolastinna dörrvaktens Hulken-liknande blinda syster (spår av ananabola och problemhy även här)
– en flygande svärm som får Hitchcocks ”Fåglarna” att likna kolibrierna i Kalle Ankas julafton
Som spelare är man en av soldaterna i en enhet som ska genomföra en plan som förhoppnigsvis utrotar större delen av den fientliga rasen.
Vad är det som gör Gears of War så bra?
Kort: Snygg grafisk implementation av shooter-möter-realtidsstrategi utan att vara för enkelt eller komplicerat i överkant.
Gears of War har drag av krigsdokumentär i realtid. Quake hade sin yxa, Half Life hade sin kofot. Gears of War har en … motorsågsbajonett. Varva upp den och du klyver motståndaren på mitten samtidigt som hans blod stänker ner kameran. När du väljer att springa hukandes för att undvika fiendes salvor sjunker kameran och verkar bäras av någon som springer bakom, en teknik som också ibland kallas för ”the CNN run”.
En annan skillnad mellan Gears of War och till exempel Halo är att man inte överlever länge om man inte tar skydd i Gears of War. En dörrpost, en låg mur, eller en kvaddad bil: allt som stoppar motståndarnas kulor kan vara ett skydd. Du kan kasta dig från ett skydd till ett annat, rulla ut actionfilm-style med ditt hagelgevär och ta hjälp av dina soldatpolare som engagerar fienden medan du smyger runt och plockar dem från sidan. (Men tro inte att de bara står och låter dig skjuta, de använder sig av skydden lika effektivt som du)
Sen har vi de små detaljerna som fyller spelupplevelsen med vällust:
Till exempel att man, när man laddar om sitt vapen, kan välja att göra en aktiv omladdning. Tajma knapptryckningen och du halverar omladdningstiden – misslyckas och magasinet hänger sig. Din karaktär svär och slår loss det, men det hjälper inte det faktum att omladdningen nu tar längre tid än om du inte försökt göra något alls.
Berättartekniken när du stöter på något som kan hjälpa dig eller för historien framåt. En ikon indikerar att du ska trycka på Y-knappen, varpå kameran zoomar in på den detalj som är aktuell. Denna berättarteknik är direkt lånad från filmer, och väldigt effektivt implementerad.
Samarbetsläget. Gears of War är roligt att spela själv – men det är ännu roligare att spela med en kompis. Faktum är att jag misstänker att en kompis är ett måste på svårighetsnivån ”insane”, eftersom du då kan köra långt mer avancerade stridsplaner med en människa än med en AI-kontrollerad parhäst. Tänk Counter-Strikes laganda, men med betydligt fler taktiska lösningar.
Lagomheten. Här finns ingen BFG, och de få vapen som finns har alla sina för- och nackdelar. Du kan bära två olika vapen förutom dina fyra granater och din pistol, och det är inte alltid helt lätt att välja: kommer du ha mer nytta av hagelgeväret eller krypskyttsgeväret?
Styrningen visade sig vara mycket enkel. Så genomtänkt och okomplicerad att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att spela det här spelet på PC.
Gears of War har lånat mycket från både filmer och spel, och de ger snygga vinkar tillbaka till dessa. Du som har sett Pitch Black kommer definitivt känna igen en av scenerna. Ljudeffekten varje gång du hittar COG-tags, identifikationsbrickor som tillhört andra soldater, är en tydlig hälsning till Alien-quadrilogin. Soundtracket bär definitivt också spår av Alien och, på ett ställe, Diablo. En av Locust-enheterna är en vink till Quake II, på grund av dess klara likheter med ”Parasite”. Det finns till och med en pastisch på Brokeback Mountain-repliken ”I wish I knew how to quit you” i spelet.
Reklamfilmen för spelet är på sitt sätt också fantastisk:
Det dåliga med spelet är att bakgrundsstoryn är alldeles för kort i spelet. Det är först när jag läser hela bakgrunden på Wikipedia som jag förstår varför världen ser ut som den gör. Jag hade också gärna sett lite mer story i spelet. Det skulle också kunna innehålla lite fler motståndartyper, eller i alla fall utnyttja vissa typer av motståndare mer. Men det är ungefär så mycket jag hittills kan invända mot det här som verkligen är 2006 års bästa spel (i alla fall för spelkonsoller).
Nu saknar jag bara en sak: en kompis som också har Xbox 360 och är lika tokig i det här spelet som jag är. Visste du förresten att det sägs att anledningen till att Xboxen har 512 meg minne istället för 256 är att det var ett krav från EPIC, tillverkarna av Gears of War? Stämmer det så kostade det Microsoft i runda slängar en miljard dollar.
Andra bloggar om: gears of war, tevespel, recensioner, xbox 360
Det är nyårsafton. Om några timmar inträffar kalenderns motsvarighet till avlatsbrev, när en ny vecka, en ny månad och ett nytt år inträffar på samma dag. För alla som ska påbörja sitt nya liv med regelbunden träning och nyttig mat, och alla som ska avsluta sitt gamla liv med rökning eller snusande är såna här dagar nästintill magiska. I alla fall i två veckor framöver, när löftena gradvis överges och man faller tillbaka i de gamla spåren, svärandes över sin egen dåliga karaktär och stärkt av löftet att i alla börja träna framåt våren för att komma i form till beach 2007.
Ikväll ska jag äta middag hos David och Thomas, och till middagen ska vi ha med oss varsin iPod med kvällens spellista, och en sammanfattning av gayåret 2006.
1. Årets (gay) film
Skulle kategorin ha varit ”Årets bästa film” så hade svaret varit ”Brokeback Mountain”. Nu handlar det om vilken film som var mest gay i år, och det är såklart ”Djävulen bär Prada”. Den är gay på nivån ”duett mellan Madonna och George Michael”.
2. Årets (gay) matupplevelse
Det finns bara två kandidater till årets matupplevelse, och det är avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm, och middagen på Tangerine i San Francisco. Vilken är mer gay?
Servis: i Stockholm en torr snubbe som först inte ens presenterade vinerna, och när han blev ombedd att göra det pratade till den äldsta i sällskapet. I San Francisco en gay servitör som dansade elegant på den rakbladsvassa eggen mellan roligt personlig och jobbigt bekräftelsebehov. Gondolen – Tangerine 0 -1.
Läge: Slussen, Stockholm vs Castro, San Francisco. Gondolen – Tangerine 0 – 2.
Mat & dryck: Gondolen hade suveränt god mat i små portioner med viner som passade maten som Jake Gyllenhaal passar i min säng. Tangerine hade cocktail gjord på champagne, färska hallon och Koreansk vodka. Gondolen – Tangerine 0 – 3, och Tangerine vinner på knock out.
3. Årets (gay) resupplevelse
Jag har bara gjort en enda längre resa i år, men som tur är blev den gay gay gay. Att uppträda på scen i Las Vegas, att flörta med glassförsäljaren på Fisherman’s Wharf i San Francisco och att gå på shoppingstråt på Rodeo Drive och flörta med säljaren i en Gucci-butik är definitionen av gay. Eller borde vara. Således är vinnaren ”Road trip, USA”.
4. Årets (gay) utekväll
Det här är den sorgligaste kategorin. Hade jag inte haft kvällen i London med gay trashklubb på The Ghetto så hade jag blivit tvungen att svara ”förrgår” eftersom jag då i alla fall var ute på två ställen: Torget och Lino. Om jag trodde på nyårslöften så skulle jag lova att gå ut mer nästa år.
5. Årets (gay) viktigaste händelse i Sverige
Valet, eller ”Den rosa alliansen som gjorde Sverige bögblått”. Resebyrån Ving deklarerar att ”Orange is the new pink”. De blå partierna bildar en allians som får färgen orange, och vinner följaktligen valet, precis som Telenor förutsåg i sin kampanj ”Allt rött blir bögblått”. Det hela är orkestrerat av böglobbyn, som sedan också kommer ut i riksteve.
6. Årets (gay) viktigaste händelse utomlands
Amerikansk konservativ, homofördömande pastor avslöjas med snoppen i amfetaminburken handen i kakburken när det visar sig att han regelbundet köpt sex och metaamfetamin av en man. Under sin första tid som pastor brukade han besöka gaybarer för att rädda själarna hos de syndare som frekventerade sådana etablissemang. I ljuset av det här antar jag att hans predikan bestod av praktiska övningar på hur man inte skulle göra om man ville komma till himlen.
7. Årets (gay) trend
Bloggande. David, Oswald, Ellen, Charlie, Aronson, Fredrik, Honkenponken, Kim, Freddi, Roger, Robin, Mats, Pojkfröken, Tobias, Rexxie, Right Said Fred och jag vet inte hur många till. Jag räknar med att inom en snar tid få se ”Blogging is gay” på What’s gay today?
8. Årets (gay) viktigaste personliga händelse
När jag antog mitt alter-ego som åsiktstorped den 24 januari.
9. Årets (gay) ”moment”
Okej. Gay ska vara glättigt, men det går inte att sammanfatta 2006 ur ett gayperspektiv och missa det som blev en stor milstolpe i mitt liv som homosexuell. Alltså lämnar jag glättigheten och låter årets (gay) moment vara första gången jag såg en film på riktigt.
Älsklingar, jag hoppas nästa år blir det bästa, mesta och roligaste i våra liv hittills. Och jag hoppas nyårsafton den här gången för med sig mer sex än förra gången, då det ju blev noll sex.
Andra bloggar om: 2006, årssammanfattning, gay, homoåret 2006
Prison Break Precis som med all annan tevekonsumtion är jag riktigt sent ute. Inte minst med tanke på att vi är en bra bit inne i säsong två i svensk teve. Hur som helst fick jag första säsongen i julklapp. En reflektion: borde det inte finnas en varningstext på den här typen av teveserier? Om jag skulle ha tid att se hela säsongen på en gång skulle jag bli katatonisk av stressen. För varje grej som går bra går två åt helvete, och så fort man tror att allt är lugnt så händer ännu en grej. Det borde följa med en rabattkupong på Losec med varje box.
Strangers With Candy Tänk Beverly Hills from hell. Strangers With Candy serverar moralkakor som någon kräkts upp eftera att ha rökt för mycket crack. Amy Sedaris minspel är fantastiskt, karaktärerna är sanslöst skruvade och det är sorgligt att det bara finns tre (korta) säsonger av denna underbara serie. Det enda jag är ledsen över är att få personer i Sverige insett hur bra den här serien är – förmodligen för att få känner till de ”after school specials” som serien är baserad på. Ett måste för alla som kan sina high school-filmer och dito serier.
Eragon Precis som med Narnia är det de onda karaktärerna som räddar filmen från att vara en ”direkt till dvd-release”. Tilda Swintons häxa skulle visserligen sopa banan med Robert Carlyles demon, men just den Grima Ormstunga-inspirerade Durza är den färggrannaste karaktären i filmen. Jag undrar om producenterna använt sig av dödshot eller bara använt gammal hederlig utpressning för att få John Malkovich att ställa upp? Nog är Edward Speleers snygg, men inte ens Jake Gyllenhaal skulle kunna lyfta den här filmen till mer än en trea. Möjligen om han vore naken. Och hånglade med Wentworth Miller. Fast då skulle resten av filmen ändå vara totalt överflödig.
Du får hur som helst gärna se filmen, och berätta hur mycket homoerotik du ser i den. Det kan mycket väl vara jag som är svältfödd på sex, men jag tycker att Eragon har ett … varmare förhållande till både sin kusin och senare sin svartklädda vän Murtaugh än han har till någon (mänsklig) kvinna i filmen.
Sen julaftonskväll. Julmaten har för länge sedan ställts undan i väntan på nästa dag. Kvar på vardagsrumsbordet står bara tomma glas, en nötskål och ett par chokladaskar. Ljusen är släckta, bara julstjärnan i fönstret och julgranen lyser upp vardagsrummet. Och så teven, där någon film går på låg volym. Julmatsdästa och julklappsglada halvligger vi i soffan. Andetagen är djupa, regelbundna, pömsiga. Till och med trafiken på vägen utanför har nästan avstannat helt. Stillheten ramas in av de enstaka förbipasserande bussarna, markeras av ljudet när någon sträcker sig för att okynnesäta en av de minst ogoda överblivna bitarna i Alladin-asken.
Efter ytterligare en stund börjar alla gå mot sina sängar. Lillasyster, lillebror, mamma. Jag är trött på ett sånt där behagligt sätt. Jag skulle kunna somna bara jag blinkade lite för länge, men jag håller sömnen på lagom avstånd. Om en stund kommer jag också sova, men först ska jag njuta ett litet tag till av den här bästa stunden på julhelgen.
Karin Långström Vinge tipsade om här lilla grejen med den bästa versionen av White Christmas jag hittills hört. Clyde McPhatter – Bing Crosby 1-0. Föredrar du en julsaga framför en julsång rekommenderas Klas Holmlunds julsaga, som dessutom är en alldeles sann historia.
God jul, älsklingar!
Jag minns inte vem som kom på idén att vi skulle ta fallskärmshopparcert, jag eller Malin. Det var i varje fall Malin som anmälde sig först. ”Be there or be □” stod det på vykortet hon skickade när hon anmält sig och betalat anmälningsavgiften. Det var 1995, och det visade sig att jag var □.
Jag har tappat räkningen på hur många kompisar jag pratade med under åren som följde om att hoppa fallskärm. På samma sätt som vissa lever på vad de en gång varit, och berättar historierna från sin storhetstid om och om igen, levde vi på framtida meriter. Det är klart vi skulle hoppa. Nån gång. Som om historierna vore kompisar från förr som vi stött på i storstadsvimlet, avslutade vi alltid mötet med ett löfte vi visste att vi inte skulle hålla.
Jag minns sista gången det hände. Det var våren 2004. Jag satt på Roslagsbanan med en kompis när vi kom in på fallskärmshoppning. Som så många gånger förr var vi bägge helt övertygade om att vi skulle göra det. När vi klev av vid Östra Station sa han ”Vi måste kolla upp det”. Helt plötsligt hörde jag hur han upprepade ett eko av frasen jag själv sagt vid oräkneliga tillfällen. Översatt från diplomatiska betyder frasen ”Det kommer inte att hända”. På bussen hem såg jag mig själv sitta och upprepa samma fras tio år senare, och tio år efter det. Det är just för såna här tillfällen jag satt dit tatueringen på axeln, för att påminna mig om att livet är en engångschans att uppleva så mycket som möjligt.
En onsdagkväll fyra månader senare fick jag skjuts upp till Gryttjom, där Stockholms Fallskärmsklubb hoppar. Redan första kvällen fick jag prova på att packa fallskärmen, något som första gångerna har samma svårighetsgrad som att stoppa in en tresitssoffa i en kondom. Fyra dagar senare befann jag mig i ett flygplan, på väg till min slutdestination: tusen meter ovanför hoppfältet.
Flygplanet hade anpassats för fallskärmshoppning. Där fanns inga stolar, istället satt vi i två rader på golvet med ryggen mot färdriktningen. De riktiga hopparna, de som skulle upp till fyra tusen meter, satt längst in. Vi elever skulle av först, och därför satt vi närmast den genomskinliga plastjalusi som agerade dörr. Medan jag skriver det här väcker minnena en efterklang av skräcken jag kände när hoppmästaren öppnade plastjalusin. Jag får återigen ont i magen när jag i mitt huvud ser honom luta sig ut för att se efter var planet befinner sig. För varje elev som fälldes kände jag skräcken öka, och jag undrade hur rädd jag egentligen kunde bli innan jag kräktes.
När det var min tur vände jag mig om för att låta hoppmästaren ta min pilotskärm. Jag var en tunn säck av skinn till bristningsgränsen fylld med skräck och dödsångest. Och svindel. Trots att jag inuti planet stod på knä medan hoppmästaren tog ut den lilla skärm som sedan skulle dra ut den stora höll jag en hand på dörrkarmen för att inte ramla.
Andas. Jag minns att jag tänkte på andningen, att dra in varje andetag lugnt och sakta och låta det komma hela vägen ner i magen. Jag vet inte om andningen hjälpte något, för min puls skenade upp till nivåer jag annars får anstränga mig hårt för att uppnå. Det är som om jag gick på autopilot när jag ställde mig i dörren och nickade okej mot hoppmästaren. Jag minns att jag fäste blicken på horisonten och väntade på klappen på benet som betydde ”Hoppa!”. I filmen hoppar jag bara någon sekund efter det, i verkligheten kändes det som en halv minut eller mer. Med blicken på horisonten kämpade jag mot paniken som gömde sig bland tankarna på att det är en kilometer ner till marken, och jag litade på att 210 kvadratfot tyg skulle bromsa fallet. Jag försökte fokusera på att dra in och släppa ut luften lugnt och kontrollerat, vilket resulterade i något slags kombination av hyperventilering och profylaxandning. Jag tänkte att det bara krävs mod i en hundradels sekund, bara jag släpper taget så kommer resten sköta sig självt. Jag tänkte på alla felfunktioner på fallskärmen vi har fått se, och på reservdragsproceduren ”Se, ta, se, ta, dra, dra, svanka!” När jag kände klappen på benet tänkte jag återigen på min tatuering och förvånade mig själv genom att släppa taget.
Jag minns ingenting efter att jag hoppat. Stressen blev så hög att hjärnan gick in i undantagstillstånd. Det fanns inget ”sen”, allt som existerade var just exakt nu. Långtidsminnet fyller ingen funktion när hjärnan tror att man ska dö vilket ögonblick som helst.
S€å här står det i min loggbok efter första hoppet:
Svankade lite, men glömde dra dummydrag. Desorienterad efer fallskärmens utveckling, tog 2 min att hitta basen. Missade finalvarv, gick direkt på final. Glömde hålla ihop fötterna, flärade sent och drog i knäna. Men jag gjorde det!
Tre veckor och 47 hopp senare var jag det som i fallskärmshopparkretsar kallas för ”turkey”: en nybliven a-certare.
Andra bloggar om: fallskärmshoppning, fallskärm, upplevelser
