Sen julaftonskväll. Julmaten har för länge sedan ställts undan i väntan på nästa dag. Kvar på vardagsrumsbordet står bara tomma glas, en nötskål och ett par chokladaskar. Ljusen är släckta, bara julstjärnan i fönstret och julgranen lyser upp vardagsrummet. Och så teven, där någon film går på låg volym. Julmatsdästa och julklappsglada halvligger vi i soffan. Andetagen är djupa, regelbundna, pömsiga. Till och med trafiken på vägen utanför har nästan avstannat helt. Stillheten ramas in av de enstaka förbipasserande bussarna, markeras av ljudet när någon sträcker sig för att okynnesäta en av de minst ogoda överblivna bitarna i Alladin-asken.
Efter ytterligare en stund börjar alla gå mot sina sängar. Lillasyster, lillebror, mamma. Jag är trött på ett sånt där behagligt sätt. Jag skulle kunna somna bara jag blinkade lite för länge, men jag håller sömnen på lagom avstånd. Om en stund kommer jag också sova, men först ska jag njuta ett litet tag till av den här bästa stunden på julhelgen.