Etikett: Skämskuddevarning

Var det din värdighet eller bara dina byxor?

Scenario: Du är projektledare på ett projekt med en strategiskt viktig kund. Ni har precis haft ett uppstartsmöte och är ute på aktiviteter för att alla i projektgruppen ska lära känna varandra. Ni har just kört golfsimulator, fotbollssimulator och hagelskotts-simulator och nu är ni vid bowlingen, strax innan middagen.

Fråga: Vilket är det sista ljud du vill höra när du bowlar iväg klotet?

Svar: RRRRRITSCH.

Det är tur att jag inte har någon värdighet, för det är svårt att åka tunnelbana med både blottat skrev och värdighet. Påminn mig att någon dag berätta om ett annat riktigt förödmjukande töntsportrelaterat ögonblick i mitt liv: första och sista gången jag spelade curling. Jag ska sluta med töntsporter.

Andra bloggar om: , ,

En finstämd reflektion

Pojken är 18. ”Jag har allt jag behöver”, skriver han, men bilderna i hans album säger att han vill ha mer. Mer bekräftelse. Mer kärlek. Bilderna säger ”Se mig för min kropp, för ser du mig inte för den så vet jag inte vad du ska se mig för.”

Pojkvännen är 32. ”Jag söker bara min pojkvän” står det med bokstäver, men med bilder törstar han efter mera. Mera bekräftelse. Mera kärlek.

De är tvillingsjälar som fiskar i samma vatten, efter samma fångst. De agnar med sina kroppar och hoppas fånga din uppmärksamhet. Din bekräftelse.

Pojken är 18. ”Jag har allt jag behöver”, skriver han, och visar stolt upp bilden där hans pojkvän tatuerat in hans namn på armen.

Förlåt, men med vilken del av sitt kvissliga arsle kläckte den trettiofuckingtvååriga tönten idén att tatuera in sin årtonåriga pojkväns namn på armen? Hur mamma-syster-samma-person är inte det? Om sex månader sitter han i tatueringssalongen och försöker maskera namnet med en tribal. Han kan lika gärna ta ballongbyxor, polsk hemblondering och midjeväska och flytta till 90-talet.

Ah, inget livar upp en onsdag som lite bitter cynism realism!

Motorvägsmassakern K-Fed

Någon sa till mig en gång att det som skiljer människorna från djuren är att inga djur skulle stanna och titta på en bilolycka. Morbid nyfikenhet är en egenskap som drar en skarp gräns mellan människor och andra djur.

Jag har aldrig sett en bilolycka IRL, men jag minns fortfarande bilderna som skickades runt på nätet nån gång 1999-2000 på en röd bil sportbil som kraschat på någon motorväg, och där det låg saker som kunde vara kroppsdelar typ överallt. Jag öppnade mailet och tittade försiktigt på bilderna genom fingrarna, beredd att blunda vid minsta äckel. Så småningom blev jag modigare och kunde titta på hela bilden, även om jag fick kväljningar av de oidentifierbara inälvorna som låg här och där. Ungefär samma känsla har jag när jag ser Kevin Federline som sittdansar i takt till sin sång Popozao. Det är vedervärdigt och jag känner mig sjukt pervers, men jag kan inte sluta titta. Nu har jag sett den fyra gånger och det är lika hemskt varje gång.

Jag vet inte vilket som är värre, att han faktiskt gjort den där låten, eller att han sittdansar så kackigt. Hur som helst så borde den här videon inte finnas på YouTube – den borde finnas under Bizarre på Ogrish.com. Tack för det, Superficial!