Pojken är 18. ”Jag har allt jag behöver”, skriver han, men bilderna i hans album säger att han vill ha mer. Mer bekräftelse. Mer kärlek. Bilderna säger ”Se mig för min kropp, för ser du mig inte för den så vet jag inte vad du ska se mig för.”
Pojkvännen är 32. ”Jag söker bara min pojkvän” står det med bokstäver, men med bilder törstar han efter mera. Mera bekräftelse. Mera kärlek.
De är tvillingsjälar som fiskar i samma vatten, efter samma fångst. De agnar med sina kroppar och hoppas fånga din uppmärksamhet. Din bekräftelse.
Pojken är 18. ”Jag har allt jag behöver”, skriver han, och visar stolt upp bilden där hans pojkvän tatuerat in hans namn på armen.
Förlåt, men med vilken del av sitt kvissliga arsle kläckte den trettiofuckingtvååriga tönten idén att tatuera in sin årtonåriga pojkväns namn på armen? Hur mamma-syster-samma-person är inte det? Om sex månader sitter han i tatueringssalongen och försöker maskera namnet med en tribal. Han kan lika gärna ta ballongbyxor, polsk hemblondering och midjeväska och flytta till 90-talet.
Ah, inget livar upp en onsdag som lite bitter cynism realism!
Ja, ibland undrar man ju…
Men man ska inte underskatta tribals på armen… Om ett tag så kanske dom kommer tillbax med STORM!
Eller så kanske det är som jag befarar. It will snow on the hills of hell before barbedwire-tribals are hot again!
Nordnegern: jag hoppas innerligt att tribalen ALDRIG kommer tillbaka, jag som nyligen tatuerat över min.
Ja… Man förvånas ständigt. Men rätt vad det är sitter man där själv med en sprillans ny tatuering.
De enda namn jag tycker man ska få tatuera in är sina barns. Min svåger har en stor blaffig ”Eddie Ronaldo” på underarmen numera :-)