Häromdagen var jag på hälsokontroll inför smärtstudien jag ska vara med i. När jag kommit uppför de långa rulltrapporna som leder från Flemingsbergs pendeltågstation upp till Södertörns Högskola blev jag lite överraskad. Högst upp stod en välkomstkommitté i form av fem välpolerade ynglingar. Så välpolerade att jag tänkte ”Eh? Mormoner? Här?”
Sekunden senare såg jag vad de höll i händerna: Vakttornet och Vakna! (när jag ser den tidningen tänker jag alltid på Phoebe i Vänner när hon ska se Joeys pjäs ”Freud!”: ”The exclamation mark scares me. It’s not just ”Freud”, it’s ”FREUD!”) .
Jag antar att dessa Hitlerjugend light var något slags målgruppsanpassning av budbärarna. Att de tänker att det är lättare för studenter att ta emot budskapet från unga män med välpolerade, inställsamma leenden istället för från medelålders tanter med vädjande, sorgsna blickar.
Det var fascinerande att se blandningen av helig överlägsenhet (”Vi kommer komma till paradiset, och inte ni som bara passerar oss”) blandat med … skam? Förlägenhet? De var rätt uppenbart att de inte var helt bekväma med situationen. De gjorde heller inga direkta försök att kontakta oss som kom klev av rulltrapporna på väg mot en grådaskig onsdagmorgon.
Varje gång jag ser Jehovas Vittnen blir jag påmind om Mats. Min barndomskompis, en schyst och lite osäker kille. Han var Orup-fantast och kunde alla texter, hade alla skivor och gillade till och med det engelska materialet. Han är anledningen till att jag än idag kan texten till ”Stockholm” och ”Då står pojkarna på rad”.
Mats pappa var en otroligt grå tjänsteman som skåpsöp, vilket alla kände till men få pratade om. Jag tror att hemlighetsmakeriet stigmatiserade familjen mer än själva alkoholismen, eftersom pappan var en vardagsfunktionell alkoholist, i alla fall utåt. Mats svepte ofta om sig en hård yta som var för tunn och genomskinlig för att dölja den osäkra och känsliga pojken inuti. Han var kär i en tjej som var för cool och annorlunda för att tolereras i förorten, och därmed blev föremål för häcklande och glåpord. Han hakade på, hårdare än de flesta. Det är lättare att köra över någon snabbt och brutalt. Det gör mindre ont. För en själv.
Mats hade två systrar. Hans äldsta syster, som var fyra-fem år äldre, blev en dag frälst av Jehovas Vittnen. Som den nyfrälsta, goda rekryt hon var missionerade hon för att rädda andra själar. Jag diskuterade ofta med henne som något slags ateistiskt svar på hennes missionering. Hon misstog det för intresse. Jag vet inte hur många gånger jag kom hem och hittade Vakttornet och Vakna! på min säng eller på mitt skrivbord. Det mest otäcka med dem var de pastellfärgade teckningarna på ariska kärnfamiljer omgivna av grönska och djur och regnbågar.
Jehovas Vittnen var som ett virus som tog sig in i familjen via henne. Det spred sig till nästa familjemedlem, och nästa. Ju fler det infekterade, desto snabbare gick det för resten att bli frälsta. En dag var hela familjen Jehovas Vittnen. Och vänskapen mellan Mats och oss andra upphörde, för vi var de som inte skulle få följa med till paradiset.
Jag träffade Mats en gång i vuxen ålder. Jag hade precis blivit skolinformatör för RFSL, och var på väg till en ungdomsgård någonstans längs med gröna linjen. Vi såg varandra på Hötorget, och inledde det där obekväma samtalet man har med någon man tappat kontakten med en gång. Han var ute och missonerade för Jehovas Vittnen, och jag berättade om var jag var på väg. Jag kommer fortfarande ihåg hans välmenande leende och hans sista kommentar:
”Tänk så det blev. Vi är bägge två ute och missionerar. Jag för det goda och du för … ditt”
Andra bloggar om: jehovas vittnen, anekdoter, missionering, religion
