Jag gjorde lite slumpmässiga anteckningar under vistelsen i Istanbul, och här kommer de ogenerat osorterade och lika slumpmässiga i såväl ämnesval som nyttighetsfaktor.
– Rökning är tillåtet i princip överallt. Det roligaste jag har sett var en taxi vi åkte med, som hade rökfri zon i baksätet men inte i framsätet. Kissfri zon i badkaret, någon?
– Kortbetalningar är mer utvecklade än i Sverige, trots att inkomstnivån inte är speciellt hög överlag (Turkiets totala BNP är lägre än Sveriges, och de har nästan åtta gånger så många invånare). Förutom att de på allvar kommit igång med att använda chip på korten och trådlösa terminaler, så har de även armbandsur som man betalar med genom att hålla dem framför en terminal.
– Bioföreställningar i Turkiet finns i två versioner: dubbade till turkiska och med turkisk text. De flesta biografer har en paus på femton minuter mitt i föreställningen, då man kan handla mer godis och läsk. Egentligen är det en kvarleva från tiden när man bara hade en projektor och behövde byta filmrulle, men då det främjar konsumtionen lever traditionen kvar. Don’t tell SF.
– Offentliga toaletter i de posha områdena (köpcentra, klubbar, turistattraktioner) verkar generellt vädligt rena. Jag har sällan stött på så fräscha toaletter i Sverige.
– Av någon anledning har man inte bokstavsordning bland de engelska nyheterna i boklådor. Däremot har man bokstavsordning när böckerna flyttar till de vanliga bokhyllorna.
– Ett av de bästa (well, i all fall snyggaste) köpcentrumen i Istanbul är Kanyon. Många butiker inklusive Harvey Nichols och Agent Provocateur, fräsch biograf med stora salonger, gym och restauranger i flera prisnivåer. Mycket posh och mycket västerländskt.
– Jag fick höra att det är varmt men inte speciellt fuktigt. Det var halvrätt. Varmt på sommaren, och mycket fuktigt. Få taxibilar har AC, de få som har det ser du genom att de kör med alla rutor uppvevade.
– Taksim är typ Istanbuls motsvarighet till Drottninggatan. Mycket sevärt på grund av sidogatorna, där de riktiga juvelerna ligger. Till exempel något slags outletgata där märkeskläder tillverkade i Turkiet, men som av någon anledning inte fick följa med till butikerna, kan köpas för 5 lire styck (ca 25 spänn). Märken vi hittade var H&M, D&G, sponsortröjor till Scandinavian Masters, Diesel och Betty Boop (!). Allt ligger huller om buller i stora högar och det är lite skattjakt över det hela. I Taksim finns även världens hittills godaste lemonad på The House Café. Även maten på The House Café är god, framför allt pizzorna (päron och roquefort-pizza, någon?). Musikintresserade hittar en hel klunga med butiker som säljer allt i instrumentväg.
– Ortaköy har ett hamnområde som är trevligt på kvällen. Även här finns ett The House Café, där man kan dricka drinkar och kolla på den stora bron när den ändrar färg.
– En av de bästa klubbarna vi var på heter 360 och ligger mitt i Taksim, på terrassen till ett av de högsta husen. Fantastisk utsikt över Istanbul. Bra housemusik med DJ slash livetrummis, runt hundringen för alla drinkar och is i pissoarerna (vilket är enormt civiliserat).
– Vill du gå på turkiskt bad, Hamam, ska du undvika Cagaloglu som skryter med att de är med i ”1000 places to see before you die”. Sönderturistat, behandlingarna är slafsiga och slumpmässiga och allt är kommersialiserat in absurdum. Vill du se insidan på det 300 år gamla badet ska du bara betala inträde och tvätta dig själv. Vill du ha en behandling på Hamam (vilket rekommenderas), välj en hamam som inte är turistig.
– Alla i Turiket kör som biltjuvar. Bilbälten används i princip inte, och de flesta taxibilar saknar själva låsen för bilbältena i baksätet. Att kolla döda vinkeln ingår inte i turkisk körkortsutbildning, istället är det upp till den som ligger i döda vinkeln att tuta om hen känner sig trängd. Taxiförarna tutar ofta och mycket, men det är onekligen spännande att ligga i döda vinkeln för en lastbil i 150 knyck på motorvägen. Överlag behandlas trafikregler mest som rekommendationer, men av någon absurd anledning fungerar det rätt bra. Taxi är billigt, dock är det inte ovanligt med taxichaffisar som blåser turister genom att köra omvägar.
– Istanbul väntar likt Kalifornien på Den Stora Jordbävningen som kommer sluka hela staden. Den istanbulska inställningen är fatalism: är det menat, så händer det.
– Om bögar och flator lider av internaliserad homofobi så lider turkar än mer av ett slags internaliserad rasism. Ju ljusare du är, desto finare. Mycket av high end-reklamen innehåller personer som ser ut att komma från norra europa. Vidrigt, men det går hem.
– Att uttala turkiska ord är lätt om man lär sig reglerna. ”Ğ” är stumt och förlänger bara vokalen innan. Bokstaven ”i” utan prick uttalas som ett mellanting mellan ”ö” och ”y”, medan ”i” med prick uttalas som vanligt. ”C” uttalas som g:et i engelskans ”George”. C med cedilj, ç, uttalas som ett kort ”ch” i engelskans ”choose” och s med cedilj, ş, uttalas som ett kort sh i engelskans ”she”. Jag fattade aldrig om det var någon skillnad mellan ”u” och ”ü”, men att uttala bägge som ett mellanting mellan ”y” och ”u” funkade bra.
– Enda moderna museet i Mellanöstern ligger i Istanbul. De har gratis inträde på torsdagar och det mest sevärda där var taket av böcker och Andreas Gursky-utställningen som pågår i en knapp månad till. I utställningen kan man bland annat se det som idag är världens dyraste foto: ”99 Cent II, Dyptych”
– Ser du judisk ut ska du passa dig på basaren. Det förekommer att det finns olika prislistor beroende på land, och (de som antas vara) judar får betala högsta priserna.
