Kategori: popkultur

Tevespel, film, teveserier och musik. Ofta i den ordningen.

Knullrufs? Nä, men fläckad t-shirt

Förra gången han blev dagens hjälte tipsade han om regelrätt porr i reklamfilm, när Shaï körde en av de bästa interaktiva reklamkampanjerna jag hittills har sett.

Nu blir Rexxie dagens hjälte igen. Såklart är det snuskrelaterat den här gången också (bless you Rexxieboy). Jag har totalt missat att East Village Boys är mer än skönt trashsnuskig blogg, de har en shop också. Där man kan köpa en soffbordsbok med namnet “cumfaces” och den här sköna t-shirten:

Jag har såklart beställt både boken och t-shirten. Synd att jag bestämde mig för att köra rakat igen, för den t-shirten med ett knullrufs hade gjort succé under Europride i år.

Andras blogginlägg om , , ,

I am Mac

Jag tänkte först att det var ett aprilskämt riktat mot mig personligen (inbilsk, check!) när jag såg det här inlägget hos Åkestam.Holst. Jag menar, morgonlatten och tandblekningsskenorna på kvällen är två av de stora ritualerna i mitt liv just nu. Sen kollade jag in filmen.

– Fem par sneakers om året. Check! (Senast: Adidas TS Pro Low, snart: Nike Airforce 1)
– Självupptagen. Check! (Kom igen, jag har en hel blogg tillägnad mig själv och vad jag tycker)
– Ekologisk mat. Check! (Jag äter aldrig mördarbananer)
– Starbucks. Check! (Min favoritkopp och världens snyggaste vattenflaska)
– Perfektionist. Check! (Hur stavas ”good enuohg”?)
– Miljöbil. Better up! (Good enough isn’t. Jag åker kollektivt.)
– Betalar för nedladdad musik. Check! (Nyaste: Maia Hirasawa, ”The worrying kind”. Dessförinnan: BWO, ”Lay your love on me”)
– Gay. Check! (En straight Mac är ungefär som en … fyrkantig cirkel.)

Fråga: är jag sån här för att jag är Macanvändare, eller är jag Macanvändare för att jag är så här?
Svar: Jag är Macanvändare för att jag är så här. Jag har använt Windows hela livet, ända fram till jag fick min första Macbook som arbetsdator den 5 februari i år. Övergången gick så snabbt och smidigt att jag numera svär över att Mac-genvägarna inte funkar på min PC hemma. Att byta till Mac var lite som att hitta hem. När min iPhone kommer igång natten mot måndag nästa vecka är jag bara en iMac från total migrering.

We are Mac. Resistance is futile.

Andra bloggares inlägg om , , ,

♥

Jag ♥ mitt nya jobb. Hyper Island är galet, kreativt, utmanande, roligt, annorlunda, rörigt, häftigt och alldeles … alldeles underbart.

Jag ♥ snygga killar i tunnelbanereklamen. Förut hade Folkuniversitetet något slags inofficiellt rekord för sin kille med ett PI inrakat i huvudet, nu tar Adecco täten med sina gymnaster.

Jag ♥ poetiska omskrivningar för kärlek som ”whenever you’re close to me you’re like the sun, and everyday you’re telling me I am the one who makes you shine”

 

Jag ♥ Melodifestivalen. Höjdpunkterna i fallande ordning:
Christian Luuks moderna dans med Anna Vnuk
Maia Hirosawas tolkning av The Worrying Kind
Carolas min när hon åkte ut mot Nordman i andra chansen (säger hon verkligen ”skit!”?) (kolla 45:50 in i filen)
BWO:s vägran att smöra för melodifestivalsumpen (aka andra chansen-artisterna) (kolla 25:15 in i filen)
… och det faktum att jag vann 875 spänn på att tippa finalplaceringar.

Jag ♥ att träning har blivit en så integrerad del av min vardag att det är som att borsta tänderna. Fast roligare. Det enda jag inte kan bestämma mig för är vilket jag gillar mer: Bodypump, Bodycombat eller Bodyjam?

Jag ♥ små meddelanden noggrant textade på trottoaren:
Trottoarkomplimang

Jag ♥ mina bloggälsklingar. Ni vet vilka ni är.

Andras bloggares inlägg om

See that shampoo bottle? Now stick it up my ass.

”I’m fucking Ben Affleck” är sjukt kul för att det är så många kändisar med, och för att det är en uppföljare på ”I’m fucking Matt Damon”.

En av kändisarna som inte alls förvånar mig med sitt deltagande är Cameron Diaz. I filmen ”Snygg, sexig, singel” (en otroligt kass översättning av originaltiteln ”The Sweetest Thing” för övrigt) finns en musikalscen som är smått surrealistisk och en av de största behållningarna med filmen. Det bästa är att det är de tre skådespeleskorna (Cameron Diaz, Christina Applegate och Selma Blair) som varit med och skrivit låten och gjort hela grejen. Självklart finns scenen bara i den europeiska utgåvan.

En annan skådis som ”I’m fucking Ben Affleck” är rena rama söndagsskolan för, är Adam Sandler. När det gäller låtar med udda, och med amerikanska mått enormt provocerande, texter så finns det ingen kändis som ligger så långt fram som han.

För er som inte har hört kan jag varmt rekommendera ”At a medium pace” (endast ljud, väldigt NSFW)

Adam har också gjort bisarr radioteater på temat ”Do it for your mama” (också NSFW)

Andras blogginlägg om , , , ,

Utlämnad

Jag gillade ”Utlämnad”, som den Jake-o-fil jag är, mest tack vare scenen där han sitter halvnaken i badrummet. Tyvärr inträffar den scenen under filmens första fem minuter.

”Utlämnad” hade någonstans potential att vara en bra film, om det inte vore för de ganska ytliga karaktärsteckningarna och en kort, men väldigt talande scen:

Freeman (Gyllenhaal) pratar med en minister i Egypten. Ministern säger att det finns ett ordspråk i Egypten: ”Beat your woman every morning, if you don’t know why, she knows why”

Freeman kontrar med att fråga om ministern känner till Shakespeare (som den okultiverade arab han är), och när ministern lite förolämpat svarar ”ja” citerar Freeman: ”I fear you speak upon the rack, where men enforced do speak anything”

Det är svårt att ta filmen på allvar när den etablerat att västerländsk kultur trots allt är lite finare.

Andras blogginlägg om , ,

Evil Miffo Ding-dongs (en studie i typiska Idol-killar och homoerotik)

Den typiska Idolkillen är 22 år gammal med generisk röst, en kuslig förkärlek till Westlife-ballader och tillräckligt bra utseende för att tilltala såväl fjortonåringar som bögar. I praktiken vet du att du har en Idolvinnare om han hamnar både på Starlets ”Hetaste nya kändisarna” och QX ”Sveriges 20 sexigaste killar” redan i mitten av säsongen (vad heter förresten ”tautologi” när det handlar om företeelser?).

Egentligen är det ganska harmlöst, och jag missunnar varken fjortonåringarna eller bögarna att dregla efter Måns Semmelröv eller Danny Såsare. Var för sig är de ganska harmlösa, och kan då och då släppa riktigt trallvänliga hits.

Härom veckan blev jag uppringd av ett undersökningsföretag som ville spela 30 låtar för mig, för att få veta vad jag tyckte om dem. Jag skulle sätta ett betyg på en skala från 1-5 och berätta om jag var ”inte trött”, ”trött” eller ”mycket trött” på låten och vilken radiostation jag tyckte att den passade. ”Miss Blue”, check. ”Apologize”, check. ”Do you love me?”, check. ”All for one”, che… WTF?

När de helt plötsligt började spela ”All for love” tänkte jag först ”Bryan Adams, Rod Stewart och Sting?” och sen fick jag småpanik och sa ”Etta”, ”mycket trött” och ”Lugna favoriter” med aningens för hög röst. Och så undrade jag lite förvirrat varför de blandar in en femton år gammal låt bland alla nya, men jag hade bråttom att få intervjun överstökad så jag höll undringen tyst.

I söndags var det städdag. Efter att ha styrt upp kabelsalladen det innebär att ha sexton el-uttag (upptagna!) vid bokhyllan var det dags att putsa, diska, tvätta, damma medan Digilistan i P3 gick i bakgrunden. På nionde plats upptäcker jag till min förfäran att låten de spelade för mig i undersökningen inte var en femton år gammal kackig ballad som fått en revival. Det var en kackig cover på en femton år gammal kackig ballad. Med en grupp som kallar sig E.M.D. (Evil Musical Douchebags?)

Såklart är det tre typiska Idolkillar som bildat en grupp. Och det är ungefär här mitt stora problem med den generiske Idolkillen dyker upp: när de börjar uppträda i klasar. Det är som om deras ballad-sinnen ingår något slags symbios som lyfter dem till oanade höjder av hjärta-smärta-jag-älskar-dig-så. Den här gången till den grad att de tar det smörigaste och sämsta på den här sidan Glenn Medeiros och gör det exakt lika kackigt. Nog för att de var typ tolv när ”De tre musketörerna” gick på bio, men såvida de inte hade en enorm crush på Handen som gungar vaggan-Rebecca eller Hot Shots-Charlie finns det få ursäkter till att minnas den låten. Och ännu färre för att än en gång släppa loss plågan över landet.

Ett par killar som var för sig definitivt hamnar i det generiska Idolkille-facket (komplett med tolkningar av ”Tears in Heaven” och ”Hero”) är Todd och Eric. Men, till skillnad från Evil Miffo Ding-dongs, kan de tillsammans göra akustiska versioner av låtar med harmonier som i vissa fall är bättre än originalet. Som till exempel Britneys ”Gimme more”:

Gillar du den ska du också kolla in Todd och Erics version av One Republics ”Apologize”, Jeff Buckleys ”Halleluja” (minuspoäng för andningspauserna i refrängen) och Rihannas ”Umbrella”. Gangster tipsade om tvillingarna redan i november.

Till sist, är det bara nittiotalsnaivitet eller är det homoerotik när ledmotivet till en film om fyra män med mottot ”All for one”, sjunget av tre andra män, har en refräng som går:

Let’s make it all for one and all for love.
Let the one you hold be the one you want,
The one you need,
’Cause when it’s all for one it’s one for all.
When there’s someone that should know
Then just let your feelings show
And make it all for one and all for love.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Monstret i fittan

Det här är bisarrt. Det har gjorts en film som handlar om en sjuttonårig flicka utrustad med något slags levande vagina dentata som aktiveras när hon känner sig hotad. Det känns väldigt Larry Clark möter Wes Craven, alternativt ”Ireen von Wachtenfeldt, Gudrun Schyman och regissören till Frostbiten” gör feministisk skräckfilm.

Hur som helst kommer ”Teeth”, som filmen heter, förmodligen inte få någon premiär i Sverige. Inte ens på DVD. Men om den får det vill jag rekommendera distributören att kalla filmen ”Monstret i fittan”, eftersom ”Vagina dentata” låter så kliniskt.

Trailern för filmen

För övrigt har jag sån galen nackspärr att jag undrar om jag kanske haft huvudet i den där Dawns underliv i natt? Det skulle förklara smärtan.

(Cred för tipset går till Johan)

Andra bloggar om: , , , ,

Fem saker jag gjort under mitt blogguppehåll

Upptäckt världens bästa teveserie: Torchwood. Ingredienserna i denna fantastiska BBC-produktion är
– en bunt sjukt charmiga geeks
– lite Men in Black
– en handfull Arkiv X
– ett uns Alice i Underlandet
– en del brittiskt relationsdrama
– massor med glimt i ögat
Boxen med säsong ett (släpps i november) är definitivt årets julklapp till alla sci fi-geeks. Serien gick på TV4+ i Sverige, såvitt jag förstår, vilket är synd. Heroes är ett högbudgetpekoral i jämförelse (och då gillar jag Heroes)

Funderat över vad jag egentligen ska jobba med när jag blir stor. Det enda jag är säker på är att det inte är samma sak som jag gör idag. Jag är en serviceminded filmälskare, en filmälskande pedagog, en pedagogisk tevespelare, en tevespelande gruppträningsinstruktör, en instruerande brättare. Några idéer på vad jag ska göra av det?

Våndats över fantasyböcker. ”Harry Potter”, där jag äntligen läst ut bok sex och sju och där fröken Rowling på ett snyggt sätt syr ihop hela historien ända sedan bok ett, har lämnat ett vakuum efter sig. Inte minst sen filmerna blivit sämre och sämre för varje del. ”Wheel of Time”, där författaren Robert Jordan har mage att gå och dö mitt i skrivandet av bok 12. Som kanske, eller kanske inte skulle varit den sista boken i serien.

Sett Stardust två gånger. Charmig pastisch på sagor i allmänhet, med fyndet Charlie Cox som skulle kunna charma underbyxorna av alla utom de mest frigida. Dessutom första gången jag ser Robert De Niro i en roll där jag gillar honom.

Varit i München på Oktoberfest. Det var en … intressant betraktelse av ett fenomen som för mig är den starkaste nära-helvetet-upplevelsen jag hittills haft.

Än du då, vad har du gjort?

Vill du vara en homosexuell tevespelshjälte?

Dexo skriver om gayming, vilket påminner mig om att jag länge tänkt berätta om Makoto, som är näst gaymest of them all. Men först, en crash course i tevespel för er som inte fattar grejen. Dessutom ett jättegrattis till QX, som i sitt augustinummer lyckas nå nya bottennivåer genom att ge just detta (intressanta) ämne två sidor utan att säga någonting intressant. Men de har ju färgranna bilder i alla fall.

Det är grejen med tevespel
För er som inte alls fattar grejen med tevespelsvärlden: tevespel är antingen som Sudoku eller korsord, något som aktiveterar hjärnan och sysselsätter en en stund. Eller så är de som böcker eller film. De berättar en historia, skillnaden är att man blir en aktiv del i historien som berättas för en, och inte bara en passiv mottagare. Precis som i filmer och böcker har spel kategorier. Action, skräck, drama, komedi. Ibland är det som Ugly Betty eller Desperate Housewives, en skön blandning av flera genrer.

I vissa spel kan man påverka historien och upplösningen genom sitt agerande, i andra är historien linjär och slutet statiskt. I många ingår längre eller kortare filmsekvenser som idag är välgjorda på gränsen till verkliga.

Save the cheerleader, save the world
Den vanligaste intrigen i spel handlar om att rädda någon eller något. Sig själv, sin ras, jorden, allt liv, universum, sin älskade. Räddaren i nöden är i nio fall av tio en Man. Jag blir förvånad om någon på rak arm kan räkna upp fler än tio spel med endast kvinnliga huvudpersoner, än mer om den kvinnliga huvudpersonen i dessa spel ska rädda en man. För att inte tala om spel där en kvinna ska ligga med så många män som möjligt – Leisure Suit Larry någon? Homosexuella karaktärer förekommer i princip inte alls, med några få (ibland lysande) undantag. Som Makoto.

Makoto är en karaktär i Enchanted Arms (Xbox 360 och PS3), ett spel som är en rätt medioker kopia av ett av de bästa spelen genom tiderna: Final Fantasy X.

Redan i början av spelet är det tydligt att Makoto är bög. Inte för att han är fjollig (vilket han är), utan för att han har en rejäl crush på en annan av de manliga karaktärerna. En kul grej är att det inte är ”the high school jock” han har en crush på, utan ”the high school braniac”.

Här är ett gäng ihopklippta scener med Makoto ur den engelska versionen av Enchanted Arms:

Here be spoilers
Om du har tänkt spela igenom Enchanted Arms så vill du inte läsa det kommande avsnittet, eftersom det avslöjar en hel del av både handling och slut.

I den ganska långa introduktionen får vi se hur trion Atsuma (”the high school jock” och den historien i spelet kretsar runt), Toya (”the high school braniac”, Atsumas mentor och föremålet för Makotos kärlek) och Makoto (”the high school queen”) av misstag släpper loss en iskvinna, mer känd som en ”Devil Golem”. Denna Devil Golem kan förgöra hela världen och well, ”Save the cheerleader, save the world” är ett faktum. Självklart försöker trion stoppa henne. Självklart misslyckas de. Toya får ett gäng is-spjut genom sig, varpå Makoto slänger sig in för att hämnas med både vapen och bitchiga kommentarer. Iskvinnan vräker ner ett stort isblock över Makoto. Inte för att han anfaller henne, utan för att han fäller bitchiga kommentarer om hennes utseende. Så, Atsuma är ensam och råkar dessutom ut för minnesförlust.

Atsuma råkar ut för en del äventyr i sin jakt på svar om vad som hänt, och en bit in i äventyret stöter Atsuma på ”A mystery man”. The Mystery Man är en machotyp som har lösningen till alla problem Atsuma & Co stöter på. Han slaktar fiender i parti och minut och är allmänt Hjälteaktig, Mystisk och Manlig. Han bär solglasögon, men det är uppenbart att det är Makoto (för alla utom huvudpersonen Atsuma, som har karies ända upp i fontanellen). Det var här jag var fast. Jag spenderade en sommarvecka på att spela igenom spelet bara för att få veta om de gått i fällan att göra fjollan till en Man.

Jag kunde dra en lättnadens suck framåt slutet. The Mystery Man avslöjar sin identitet och blir återigen härliga, fjolliga Makoto, med en kommentar i stil med ”A lady wouldn’t do the things I had to so I had to change”.

Spelet ger fler vinkar till homosexuella. Bland annat träffar man under sina äventyr på ett lesbiskt par, och huvudpersonerna pratar om att det inte är fel när två killar älskar varandra. Självklart är huvudpersonen dock straight, och den obligatoriska kärlekshistorien mellan honom och en prinsessa (gäsp) är lika överraskande som Carola-imitationer på Wig Stockholm. En annan sak som tar ner betyget är att förhållandet mellan Makoto och Toya hela vägen fram till slutet är odefinierat – kanske är de tillsammans, kanske inte. Det raseras på två ögonblick, när Makoto i slutscenen kysser Toya, som i sin tur … kräks. Det är ungefär speltillverkarna tappar större delen av cred som de byggt upp.

En bonusvideo: man kan välja att få samtliga röster på japanska, med engelska undertexter. I den japanska versionen låter Makoto inte lika mycket som en tecknad figur:

Gayest of them all: Vad både QX och GayGamers missat
QX lista är ju i princip en rip-off på GayGamers ”Top 20 Gayest Video Characters”. Och GayGamers har missat den hjälte som är mest gaymest of them all: den manlige huvudkaraktären i spelet Fable. I Fable kan du (som den manlige huvudkaraktären) såväl gifta dig, som ligga med både killar och tjejer. Säga vad man vill, men Fable är mig veterligen det första mainstreamspelet som innehåller homosexuellt sex.

I uppföljaren, Fable 2, kommer du dessutom kunna välja att spela manlig eller kvinnlig huvudkaraktär, och såklart kommer du att få välja din sexualitet fritt efter ditt eget huvud. Gay, ne?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,