Bakgrund:
Sanna Rayman och Peter Santesson skrev en ny, humoristisk text om Slussen till Mikael Wiehes ”Sång till friheten” ”Mitt hjärtas fågel” (tack @magnuslj/@elingrelsson för rättelsen). Sången mottogs väl, många skrattade. Ingen tjänade pengar på den.
Nu har Mikael Wiehes skivbolag, United Stage, kontaktat dem och kräver att det hela tas bort med hänvisning till att det är ett brott mot svensk lagstiftning. Om vi bortser i ironin att Mikael Wiehe skriver lovsånger till kommunistiska stater och samtidigt använder en produkt av kapitalismen – upphovsrätten – för att hindra andra att göra icke-kommersiell satir (för att inte tala om att han stämde Magnus Uggla på 500 000 för att denne ändrade en rad i hans ”Vem kan man lita på?”), så finns här något riktigt intressant:
Många reagerar med ”Men, vad fan, det måste väl vara okej att göra icke-kommersiell satir?”. Så även jag.
Jag blev dock upplyst av en som är insatt i ämnet (Anders Hultman) att svensk upphovsrätt inte tillåter att man ändrar i existerande texter, eller skriver nya texter till existerande melodier. Jag frågade hur till exempel Rally i P3 kunde göra artister som ”B-Type” med låtar som ”Jag kan dansa” (till E-Types ”Angels Crying”). Det visar sig att Sveriges Radio, SVT och UR hade ett avtal med STIM som tillät dem att göra det här.
Upphovsrätten ser ut som den gör, men STIM och andra upphovsrättsorganisationer har ett jätteproblem: det här stämmer inte överens med rättsuppfattningen hos unga personer idag. Det finns en pedagogisk utmaning i att förklara för en generation som växt upp med Youtube och en remixkultur att det inte är tillåtet att skriva egna texter till existerande låtar, framför allt när det görs i icke-kommersiellt syfte.
Utmaningen slutar inte där. När STIM och andra upphovsrättsorganisationer inte förmår att få en generation att förstå varför reglerna ser ut som de gör, tappar de i förtroende på alla plan. De framstår som några av det ”gamla gardet” som få är beredda att lyssna på.
Om du tycker att denna fråga är intressant rekommenderar jag starkt att läsa texten i The Guardian New York Times om upphovsrättslobbyns pedagogiska problem. Fundera gärna på David Pogues frågeställningar och försök komma fram till vilka scenarion som är okej och inte. (Tack till Anders för tipset här)
Sen tycker jag också att du ska läsa denna krönika om remixkulturen och Youtube och fundera på fråga: De som var 10 år 2005, när Youtube grundades, får rösta i valet år 2014. Vad händer när majoriteten av väljarskaran har den syn på remix och upphovsrätt som så tydligt exemplifieras i reaktionerna på Slussensången och i de två texter jag länkat till?
Vi står på randen till en skön, ny värld.
EDIT Peter rättar en viktig detalj: Slussensången passerar inom ramen för parodi i upphovsrättslagstiftningen:
