Idag träffade jag min terapeut för sista gången på den här sidan nyår. Vi är bägge nöjda med vad jag med hennes hjälp åstadkommit under åtta veckor. Nu ska jag inte göra några fler förändringar, målet nu är integrera de förändringar jag gjort så de sitter i ryggraden. Nu sitter de ytligt, men det tar något halvår innan nya beteenden integreras helt. Kognitiv beteendeterapi är lite grann som autobahn till förnyelse.
Idag fick jag avin om mitt körkort, tillsammans med ett inbetalningskort på 200:- i tillverkningskostnader. För den som är nyfiken på kostnaden för att ta ett körkort på åtta veckor från scratch så kostade det mig 30 340:- (ouch!) Det är första gången jag räknar ihop totalbeloppet, och det må se högt ut så här, men jämfört med den känsla av frihet körkortet innebär så … Anyhow, för det priset klarade jag både teori och uppkörning på första försöket, jag körde inte in i någon (thai-)restaurang, och jag känner mig redo att köra bil ensam.
Jag har en kropp som orkar köra ett tungt Bodypump-pass direkt efter ett hårt Bodycombat-pass, jag har en hjärna som kan ta in koreografin till bägge passen på två dagar, och, well, det här året kommer att omnämnas i mina memoarer som ”det bästa hittills”.
Ah, en grej till: från och med imorgon (eh, tekniskt sett idag, då klockan är över midnatt) är jag med i Visas ”Cash is NOT King”. Det handlar om att under tio dagar (försöka) klara sig endast med ett (och förhoppningsvis sitt eget) Visa-kort och blogga om upplevelsen. Nu har jag visserligen redan svart bälte (6 dan) i att klara mig utan kontanter, men det kommer att bli intressant att se hur det funkar när jag drar till USA. Eller Valdermarsvik för den delen.
Monica: Hey, Joey, I don’t think that you should leave Chandler alone. I mean it’s only been two days since he broke up with Kathy. Maybe you can go fishing next week?
Joey: Look, there’s nothing I can do for him right now, he’s still in his sweat pants, that’s still Phase One. Y’know? I’ll be back for Phase Two, I would never miss Phase Two.
Monica: What’s Phase Two?
Joey: Gettin’ drunk and going to a strip club.
Rachel: How does going to a strip club help him better?
Ross: Because there are naked ladies there.
Joey: Which helps him get to Phase Three, picturing yourself with other women.
Ross: There are naked ladies there too.
Joey: Yeah.
– Vänner, S04E14, ”The One With Joey’s Dirty Day”
Igår fredags drog jag och ett gäng vänner till Why.not’s fest på Wennergren Center. Det är en rätt magnifik festvåning högst upp i huset, med sån utsikt att jag kunde se mitt hus därifrån. Eller Cedergrenska Tornet i varje fall, och det är inte så långt från där jag bor.
Jag firade mitt lyckade körkortsprojekt. 1 oktober började jag köra på körskola, 26 november hade jag uppkörning i Stockholm för att hinna få körkoret innan min resa till USA. Det var tajt, inte minst med tanke på att ungefär 4 av 10 kuggades på uppkörningen under 2007. Jag kan göra det mesta om jag bara bestämmer mig för det, och nu väntar Californien, Highway 1 och en Chrysler 300. Det är frihet att kunna ta mig dit jag vill och själv styra över färdmedlet.
Jag firade att jag äntligen är tillbaka på ett ställe där jag kan titta på personer och känna attraktion. Det är liksom fas 4 (men utan de nakna damerna). Det är frihet, en värld full av möjligheter.
Där var mycket folk, och där var mycket bekräftelse och flirtar. Där var roliga samtal med sköna människor. Och plötsligt, omkring 01.00, var där mr. O. Det som inte var där, var den huggande ångesten i mellangärdet. Jag gick fram och hälsade, och vi pratade. Jag återvände till den sista och svåraste situationen, och det kändes rätt. Det kändes bra. Det är frihet, eftersom det inte finns något som begränsar mig.
Att stå på 24:e våningen i Wennergren Center och kolla ut över Stockholm med känslan av att världen är precis så vidöppen som utsikten – kvällen kunde inte bli bättre än så. Det sägs att man ska sluta när man ligger på topp, och det var precis vad jag gjorde. Jag åkte hem, med känslan av att vara king of the world. Och den har jag fortfarande.
The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn’t hard to master.
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
I lost my mother’s watch. And look! my last, or
next-to-last, of three beloved houses went.
The art of losing isn’t hard to master.
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn’t a disaster.
— Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan’t have lied. It’s evident
the art of losing’s not too hard to master
though it may look like (Write it!) a disaster.
Det är svårt att beskriva allt som händer i mitt huvud just nu. Det här är ingen charterresa till Mallis med all inclusive. Det är snarare en oplanerad långflygning till Asien, med en kraschlandning någonstans i djungeln och sedan en strapats med fantastiska utsikter och jobbiga utmaningar.
Jag visste att kognitiv beteendeterapi var ett effektivt verktyg, men det jag inte tänkte på är att den miljö jag befinner mig i om dagarna är ett fantastiskt växthus för de frön som jag sår tillsammans med min terapeut under själva sessionerna. Sjumilakliv är ordet.
Det jag gillar med KBT är att det som terapiform inte ger några svar. Inget ”min terapeut säger …” utan snarare ”jag känner att …” eller ”jag behöver …”.
En sak som är jobbig med uppbrott är alla de där sakerna som man förknippar med den andra personen. I mitt fall scones-frukostarna på Espresso House. Den nyförälskade kyssen på Gamla Stans tunnelbaneperrong en torsdagsmorgon i augusti. Värmen från hans hand när den låg på mitt knä i biosalongen. Blåbär. Vasastan öster om Sveavägen. Och minnena.
Det enklaste beteendet är att fly. Att undvika allt det där. Fika på Wayne’s istället. Inte gå på Saga, biografen där vi såg ”Into the Wild”. Blåbärspaj? Nej, tack. Jag tar äppelpajen.
Problemet med det är att negativ förstärkning, att undvika saker man förknippar med ångest eller smärta, är den starkaste formen av förstärkning. Varje gång jag väljer att undvika minnet som väcks när jag kliver av vid Gamla Stan förstärks bandet, och ångesten nästa gång blir värre. Genom att undvika situationerna undviker jag att bearbeta sorgen och begränsar min valfrihet.
De här valen sker ofta omedvetet. Autopiloten navigerar för att minimera den kortsiktiga ångesten och smärtan. Genom att istället bli medveten om beteendet, och göra aktiva val, kan jag programmera om min autopilot. Det kostar mer energi och är smärtsammare på kort sikt, men leder till större frihet.
När jag pratade med Sara (min terapeut) om det här kallade hon det att återerövra. Jag gillar inte riktigt den termen, för det låter som om jag tar tillbaka något som blivit stulet. Jag väljer att kalla det ”att återvända”. Till platser, situationer och minnen. För allt det där är redan mitt, det är bara dolt under en frätande hinna av sorg och ångest.
Det bästa är att under hinnan finns något vackert och istället för att vara ledsen över att det är över, kan jag sakta men säkert börja vara glad för att det hände.
Vilken skulle vara den mest tveksamma kombinationen man kunde köpa på Apoteket? Två-tre föremål som tillsammans antyder att personens etik, hygien och/eller sociala förmåga är starkt ickefunktionell.
När jag diskuterade med Robin kom vi fram till följande:
– Tenutex, maskmedel och en sjudagarsdos Doxyferm (inte helt ovanligt vid klamydiainfektioner)
– Lavemangskit, engångshandskar och en napp
– Laxermedel, vuxenblöjor och starkaste varianten av Propavan (sömnmedel)
– Storpack glidmedel, Rohypnol och dagen efter-piller
– Bubblare: Hemorrojdsalva och frågan ”Har ni tandkrämstuber för refill?”
En dag satt jag och Robin och diskuterade dels att det finns så många aktiviteter som man vill göra, men som det krävs ett större gäng för, dels att det är så sjukt mycket roligare att träffa killar via vänner, och dels att det vore spännande att dra ihop alla våra singelkompisar på aktiviteter. Idén om en singelklubb föddes, och nu håller den på att förverkligas. ”Friends and Future Exes” är född.
Syftet är att uppleva saker med andra och umgås under avslappnade former.
Nätverket baserar sig på ”six degrees of separation”-principen. Det innebär att bara grundarnas vänner och bekanta, och vänner och bekanta till dessa, kan bli medlemmar.
Bara singlar kan delta i klubbens aktiviteter.
En medlem som hamnar i ett förhållande blir vilande. Vilande medlemmar kan inte delta i Friends and Future Exes aktiviteter.
Aktiviteterna publiceras här på nätverket, och varje aktiv medlem kan anmäla sig och en eller två vänner som inte är medlemmar i mån av plats. Icke-medlemmar får delta förutsatt att den medlem som bjöd in dem deltar. Tackar medlemmen nej, så tackar han samtidigt nej för sina icke-medlem-vänners räkning också.
När en icke-medlem deltagit i två aktiviteter kommer han att bli inbjuden till att bli medlem.
Det är inte okej att vara anonym. Ingen utomstående kan logga in på nätverket, och alla förväntas presentera sig med sitt riktiga namn och ett foto föreställande sig själv.
Cruising och one night stands har sin absoluta plats i livet. Det är dock inte syftet med Friends and Future Exes.
We don’t do straight. We don’t do boring. But I repeat myself.
Tek Yön är turkiska och betyer ”enkelriktat”.
Inbjudan till mina vänner och bekanta kommer under veckan.
Star Wars är kanske den mest moraliserande sagan någonsin, men att John Williams musik är fantastisk råder det inga tvivel om. Den här barbershop-inspirerade tributen till John Williams är härlig.
Av karaktärerna i ”Sex and the City” har jag alltid identifierat mig mest med Carrie, tätt följd av Samantha.
Egentlingen har jag bara sett sporadiska avsnitt av serien, och jag håller just nu på att skrubba bort denna blinda fläck på min popkulturella allmänbildning. Medan jag kollat på de första avsnitten har jag insett att min identifikation med Samantha (frigjord, avslappnad och pragmatisk) snarare handlar om min rädsla att vara motpolen Charlotte (hämmad, pryd och pretentiös).
En annan sak jag insåg är att vad ”jag önskar att jag vore”, snarare än ”är”: lika rak i min kommunikation i dejting-situationer som karaktärena i ”Sex and the City” (oftast) är.
När jag läste om Kims icke-avslut tänkte jag ”Vilken jävla skitstövel”. Den tanken väckte mitt samvete, som sekunden senare påpekade
– ”Men det där är ju du i de flesta av dina tidigare dejtingsituationer”.
– ”Eh? Jag är väl ingen skitstövel?” tänkte jag tyst, vilket fick mitt samvete att fnysa
– ”Jodå, du är en. Det är din idealbild som inte är det.”
Jag tror att det gäller de flesta av oss. Vi ser oss inte som skitstövlar, men ibland agerar vi som sådana. En person jag känner, vi kan kalla honom Y, är en av de rakaste personer jag vet. ”Skitstövel” finns inte med på listan över ord jag skulle beskriva honom med. Y dejtade en gång en tjej som det funkade hyfsat bra med. Hyfsat, förutom en major deal breaker: hennes underliv luktade … well, inte fitta. I det läget fanns det bara en sak för Y att göra. Slut. När vi pratade om det rådde jag Y att berätta för henne. Hur awkward ögonblicket än är när någon berättar att man har ett illaluktande underliv (eller dålig andedräkt, eller luktar svett, eller har någon annan omedveten brist i fräschheten) så är det i längden något som man vinner på. Y gjorde slut utan att berätta. Jag vet vilka fantasier det väcker när man dejtar någon, har sex och sen blir dumpad utan någon vidare förklaring. I hennes skor hade jag tänkt ”skitstövel”.
Jag upplever att att det är få gånger människor är så otydliga i sin kommunikation som när det kommer till dejting och relationer. Hur många omskrivningar, försköningar och oskrivna regler finns det inte? För att sammanfatta det med en scen från en annan popkulturell företeelse:
Ross: Hey. Oh, oh, how’d it go?
Phoebe: Um, not so good. He walked me to the subway and said ’We should do this again!’
all: Ohh. Ouch.
Rachel: What? He said ’we should do it again’, that’s good, right?
Monica: Uh, no. Loosely translated ’We should do this again’ means ’You will never see me naked’.
Rachel: Since when?
Joey: Since always. It’s like dating language. Y’know, like ’It’s not you’ means ’It is you’.
Chandler: Or ’You’re such a nice guy’ means ’I’m gonna be dating leather-wearing alcoholics and complaining about them to you’.
Phoebe: Or, or, y’know, um, ’I think we should see other people’ means ’Ha, ha, I already am’.
Rachel: And everybody knows this?
Joey: Yeah. Cushions the blow.
För mig har det alltid varit just viljan att inte såra, i kombination med att det är mycket lättare att såra någon på avstånd, by proxy, som gör att jag tidigare har ”cushion the blow”. Som när jag för tre år sedan dejtade en kille som i början hade hela paketet: snygg, charmig, talför. Efter ett tag insåg jag att hans ”men …” var att han inte tog några inititiativ alls. Det var jag som föreslog och bestämde. Jag gjorde slut med något bullshit om att jag ”inte var redo för det här”. (Jag rodnar faktiskt när jag skriver det här).
Det slug mig att en enkel formel för att räkna ut sitt skitstövel-tal är att besvara följande frågor:
1. Hur många dejter, där du under dejten insett att du inte vill träffa personen igen, har du avslutat med något i stil med
a) ”Det här var trevligt, det måste vi göra igen!”
b) ”Det här är var trevligt, men vi ska nog inte ses igen. Du är inte min typ.”
2. Hur många gånger har du dejtat en person under längre tid och avslutat det:
a) genom att låta det rinna ut i sanden/undvika personen/dra till med en klyscha osanning i stil med ”Det är inte du, det är jag”?
b) med att verkligen berätta för personen hur du (inte) känner och varför?
Lägg ihop svaren på 1a och 2a, och dela det nya talet med summan av 1b + 2b.
Mitt skitstövel-tal hamnar nånstans på över 20. Jag kan inte ändra på det som varit, men framöver tänker jag hålla min skitstövel-kvot så låg som möjligt.
Ibland kan folk inte ge en det man behöver. Som i mitt fall, med mr. O, där jag inte kunde få ett avslut. Så jag skrev ett eget. Jag skrev det för hand. I kuvertet lade jag ner de tre arken och en CD-skiva med ett soundtrack till brevet, och lade sedan det på lådan.
Tryck på play, och läs.
M,
Den första versionen av det här brevet har jag slängt. Jag skrev det när jag var sårad och inte alls hade insikt i varför. När jag är sårad kommer (uppenbarligen) en elak sida av mig fram. Jag attackerar och använder ofta skuld som vapen för att såra tillbaka. Jag vet att du såg en glimt av den sidan i torsdags. Jag ber om ursäkt för det. Det är inte konstruktivt, och det är inte rättvist. Jag vet att du inte sårat mig medvetet.
Jag hoppas att du hör min röst när du läser det här, och att du hör den när den är som mest avslappnad, tillitsfull och lugn. Det här är inte skrivet i affekt, såvida sorgsenhet och vemod inte räknas dit.
Anledningen till att jag skriver det här brevet till dig är att jag inte tror att du kommer att höra av dig och vilja träffas för att prata. Jag har många fantasier om varför, men egentligen spelar orsaken ingen roll. Att du inte vill är skäl nog. Det här brevet har tre syften. Två är för min egen skull, ett är för din.
För det första behöver jag tvätta rent minnet av dig. Att bli sårad, även om det är oavsiktligt, lägger en hinna av svart över alla andra minnen av dig. Jag vill inte ha det så. Jag vill minnas dig som när du låg i mina armar och vi tittade på ”Hitta Nemo” och jag nästan somnade till rytmen av dina andetag, eller som när vi åt scones-brunch på Wayne’s Coffee tillsammans med Bea och du hade din hand på mitt knä och fick mig att känna mig trygg och värdefull. Du är en av de viktigaste personerna jag träffat i mitt vuxna liv, och jag vill minnas dig när du är på ditt bästa.
För det andra behöver jag göra något som är vansinnigt svårt. Jag behöver tända eld på bron. Jag behöver få till ett avslut så att jag kan gå vidare. Just nu håller jag mig i närheten av den, och det är hoppet att jag – vi – kanske skulle kunna gå tillbaka över den som gör att jag inte kan lämna den. Jag vet att det hoppet är lönlöst, men så är det med hopp: det överlever i ett klimat där allt annat har dött.
För det tredje så vet jag att du aldrig haft som avsikt att såra mig, och att det hände är oavsiktligt och omedvetet. Jag tänker att om jag berättar min sanning så kanske du förstår, och kanske agerar annorlunda nästa gång du är i en liknande situation.
Jag tror att det misstag vi bägge gjorde var att inte avsluta helt. Som vi lämnade det nu upplever jag att vi lät dörren stå lite på glänt. Jag kan bara fantisera om varför du gjorde det. I mitt fall visste jag innerst inne att jag behövde ett avslut, samtidigt som jag inte ville förstå att det verkligen var slut. Det här var något slags mellanväg som kändes bra i början, men i slutet inte ledde någon vart. Inte för mig.
Den lilla springan vi lämnade rymde oändligt med hopp. Hopp om att det fanns en möjlighet att du om ett par månader skulle vara klar med dina beslut och bearbetningar av ditt ex, och att vi då skulle börja om på nytt. Sådan är kärleken, att det räcker med en droppe hopp för att föda ett helt hav.
Den stora anledningen till att jag ville – behövde – träffas och prata var just det hoppet. Jag behövde din hjälp att sätta eld på den bron. Hur svårt det än är att göra det för den som inte känner något för den andre, så är det oändligt mycket lättare än för den som är kär.
Antingen skulle vi stänga dörren, eller så skulle vi prata om vilka premisser den var öppen på. Jag bävade för det första, och hoppades självklart på det sista, men allt var bättre än ovissheten. Det var den som långsamt slet min själ i stycken.
Alla relationer grundar sig i tillit, och tillit är just vad jag har känt – och känner – för dig. Under tiden vi träffades sa du inte så mycket om hur du kände eller vad du tänkte, men för mig har alltid handlingar sagt mer än ord. Dina handlingar var så genuina. Jag kan när som helst nämna tio saker som du förmodligen inte tänkte på, men som fick mig att känna mig omtyckt, utvald och uppskattad. Jag har aldrig tvivlat på dina handlingar, och tvivlar inte ens idag.
Det är därför jag är ledsen att jag drog upp hela grejen med J. Det var en projicering som jag drog fram för att jag inte tänkt igenom saker och inte kunde sätta ord på varför jag kände mig övergiven och sårad. Jag vet att han, förmodligen omedvetet, driver sin egen agenda när han kontaktar mig och berättar att du inte är värd min tillit och mina känslor. Jag var inte ens upprörd när han berättat sin version av historien, för jag visste att din skulle te sig så annorlunda att det inte ens var samma historia. Att jag kände så säger en hel del om hur mycket tillit jag känner till dig. För mig är det tydligt. Och stort. Du har rätt, det som hände är mellan dig och honom. Jag behöver inte veta mer.
Det ironiska är att det är just den tillit jag känner till dig, och den ärlighet du visat i dina handlingar, som sedan sårade mig. Min intuition, magkänsla eller vad man ska kalla det, förstod det långt innan min hjärna kunde peka ut varför. Avsikten här är inte att älta, för jag vet att du inte gjort det medvetet. Det som är gjort är gjort och det enda som finns här är en möjlighet att lära sig något. Det jag önskar att du gjort annorlunda här, är att du varit ärlig i att du inte orkar, kan eller vill träffa mig. När du med kort varsel ställer in ett avtalat möte för att boka om det och sedan ställa in det igen, och boka ett tredje som också det ställs in, får det mig att känna mig oviktig, krävande, tjatig, ledsen och orolig. För mig är den här handlingen tydlig, och jag kommer förmodligen aldrig att få veta varför du plötsligt ändrade dig i fråga om mig. Även här har många fantasier, men inte här spelar det någon större roll. Det viktiga är att du inte känner något för mig. (Det är smärtsamt att se det i skrift, för det är plötsligt så påtagligt och verkligt.)
När jag postar det här brevet sätter jag samtidigt en fackla till bron. Den kommer att börja brinna, och fortsätta tills ingenting återstår. Det enda som kan stoppa bron från att brinna upp är att se dig, att prata med dig. Därför behöver jag be dig att inte höra av dig till mig, varken via telefon eller per brev. Det finns bara ett undantag, och det är om jag skulle ha fel. Om du känner att där finns något som du och jag kanske kan bygga på. Då låter jag bron stå kvar ett tag medan du tänker och bearbetar, så länge vi diskuterar på vilka premisser det sker. Om hoppet är befogat så kan jag – vill jag – leva med det.
Jag tror inte att jag kommer att höra av dig. Jag hoppas på det (gud, vad jag hoppas) men jag förväntar mig inte det. Självklart ska vi hälsa om vi råkar ses ute på stan, men om livet har någon som helst barmhärtighet så kommer vi att träffas lika lite på stan som vi gjort hittills. Jag inser det orimliga i att be dig att inte gå ut, och eftersom det här är mina behov väljer jag att inte gå ut på varken Lino eller G förrän bron bara är aska på flodbotten. Risken att vi stöter ihop är för stor.
Nu återstår ingenting förutom att lägga det här i ett kuvert och posta det. Det är så lätt, och samtidigt känns det som att slita av en del av min själ.
I mitt huvud utspelar sig just nu tusen scener från olika Hollywoodfilmer, där slutet ändå blir lyckligt. Fuck. Jag önskar att livet en enda gång kunde vara just så. Just den här gången.
