Bor man i en storstad i Sverige är det en utmaning i sig att hitta utmaningar i att leva kontantlöst. Jag har nästintill aldrig kontanter på mig, och enda gången det ställt till problem för mig det sista halvåret (fritt ur minnet) är
Kiropraktorbesöket. Det här faller lite i gråzonen mellan att köpa något från ett företaget och att köpa något från en privatperson. I det senare fallet måste man ha kontanter eller möjligen köra banköverföring. Här skulle jag vilja se en möjlig lösning för att använda mitt Visa-kort för att betala de där 300:- för grejen jag köper från nån random person på blocket.se, eller för all del kunna låna ut en hundring till min kompis utan att behöva göra en banköverföring eller (ännu värre) gå till bankonomaten.
Toalettbesök i Gallerian. Det som irriterar mig här är mängden jobb jag behöver lägga ner för att betala struntsumman 5:- för att få pinka. Att plocka ut 100 spänn ur bankomaten för och sedan växla hundringen till sedlar och mynt kräver att jag är sprickfärdig av kissnödighet. Plus att jag sen har den värsta formen av kontanter i fickan: mynt. Att NK tar ut fem spänn för ett toalettbesök i toaletten högst upp i varuhuset är ännu värre. NK försöker hålla sig borta från billighetsstämpeln, och inget säger ”billigt” som att ta ut 5 spänn för ett toalettbesök. Till och med Ryan Air som tar betalt för allt hade ”nu inför vi toalettavgift” som ett aprilskämt.
Inträdet på klubbar. Jag tänker främst på Lino och G, men jag gissar att det gäller de flesta ställen med inträde. Det här irriterar mig varje gång. Jag kan betala med kort på stället, men inte i dörren.
Garderobsavgifter. Senast Det här är också en fjuttig summa och ett typexempel på när man sätter sin egen bekvämlighet som företagare framför service till gästerna. Baka in den här struntsumman i inträdet istället.
Det här är egentligen inga problem. Utmaningen med att leva kontantlöst är snarare motståndet jag får utstå när jag ska betala en mindre summa med kort. I vissa fall kommer motståndet indirekt i form av skyltar som önskar kontanter (och då är ändå en lunch inte en struntsumma), i andra fall i form av djupa suckar och sura miner när jag räcker fram kortet. En annan variant är en extra avgift när jag betalar med kort om summan understiger ett visst belopp.
Vilket förresten påminner mig om något än mer bisarrt: vissa nätbutiker tar ett påslag när jag betalar med kort – som om det skulle finnas ett alternativ. CDON.com gör det för sina ”downloads”, Virgin Atlantic tar en summa för kortbetalningar och likaså gör Flygstolen.se. Att få betala för att få betala är möjligen rimligt om man kommer med en ovanlig valuta, typ zimbawesiska dollar, inte när man använder ett av västvärldens vanligaste betalningsmedel som dessutom är valutaoberoende.
För i tiden använde sig luffarna av tecken (”luffartecken”) som ristades in på dörrposter och staket för att berätta för nästkommande luffare om eventuella faror som hundar, om vilka som bor i huset och vilket mottagande man kan förvänta sig.
Här är en konkret idé till Visas PR-folk: ge ut klisterlappar med ett modernt kortbetalarspråk, som kan klistras på dörrposterna och dörrarna till caféer, tobaksbutiker och andra etablissemang så att jag kan berätta för nästkommande kortbetalare om vilket mottagande hen kan förvänta sig när hen ska betala sin 12-kronorskaffe eller 15-kronors chokladkaka med kort. Ett märke för ”inga problem med kortbetalningar” ett för ”kortbetalningar funkar, men personalen blir grinig” och ett för ”kontantlösa göre sig icke besvär”.
Det skulle göra mitt liv som kortbetalare enklare och lite roligare.
Andras blogginlägg om cash is not king, luffartecken, kontantlös, kortbetalningar, kortavgifter
