Får de vägra viga blattar också?

När det gäller äktenskapsfrågan är jag för linjen att bara införa borgerliga äktenskap, ta ifrån alla religiösa samfund vigselrätten och låta dem genomföra vilka ceremonier de vill och utesluta vilka de vill. Om de så offrar små chihuahuor medan de dansar nakna insmorda i honung och reciterar Mein Kampf baklänges så är jag fine, så länge jag slipper det.

Det förslaget som nu verkar ha landat hos regeringen formerly known as ”Alliansen” (dvs M, FP och C utan KD) innebär att trossamfunden får fortsätta diskriminera.

Att viga människor är att utöva myndighet. Att utöva myndighet och få carte blanche på att diskriminera är inte okej. Jag har en konkret fråga: Vad händer om en präst med sympatier åt SD-hållet till vägrar viga två blattar? Är det också okej?

Oavsett vad svaret på den frågan är så är det här förslaget ett typexempel på ”close, but no cigar”.

Andras blogginlägg om , ,

Libresse för homosexuella och killar med mens

Ibland känns det som om hela den så kallade HBTQ-communityn går omkring med offerkoftan i ständig beredskap. Vi har ritat en linje i sanden, en linje baserad på kunskap och upplysning, och så fort någon träder över den linjen åker koftan på och storsläggan fram. När man tillhör en minoritet – framför allt i Sverige – är man UPPLYST och FÖRDOMSFRI och kräver att alla andra ska vara detsamma, i alla fall när det gäller ens egen minoritet.

Vi tar sällan hänsyn till att många fel som begås handlar om okunskap och inte illvilja. Om man skulle applicera samma form av pedagogik på elever så skulle man skälla ut dem varje gång de svarar fel, och dumförklara dem för att de tror att de har rätt kunskap. Till slut skulle få våga svara.


Jag tänker på RFSL Ungdoms pressrelease kring Libresses utbildningsmaterial i sex och samlevnad. Maria Ferm tycker att RFSL Ungdom är helt rätt ute, liksom Trollhare.

Att Maria Ferm bara applåderar att någon pekar ut sakfelen utan att överhuvudtaget reflektera kring att det uppenbarligen finns ett tomrum i undervisningsmaterial i skolan, ett tomrum som nu fylls av kommersiella aktörer med en agenda som inte alltid är densamma som utbildningsväsendets, är i sig ett jätteproblem.

Jag skummar igenom utbildningsmaterialet och letar efter den heteronormativitet som ska genomsyra det. Materialet är huvudsakligen skrivet så att det tilltalar både killar och tjejer, vilket gör det lite svårare att vara heteronormativ. Men jämfört med det material som fortfarande används i skolorna är det en klar förbättring. Inte ”bra”, men ”bättre”. Är kritiken hårdare för att det är en kommersiell aktör som står bakom?

En annan sak jag funderar över är inkluderandet som krävs efterfrågas, speciellt från det som RFSL kallar för ”transpersoner”. Jag har arbetat som skolinformatör och pratat om homo- bi- och heterosexualitet med allt från sjätteklassare till gymnasieelever. Jag har också under sex års tid föreläst på lärarprogrammet vid Karlstads Universitet om hur man som pedagog kan arbeta med inklusion av homo- och bisexuella elever oavsett om man ska bli biologi- eller idrottslärare. Min erfarenhet är att man med ungdomar, framför allt under gymnasieåldern, behöver vara betydligt mer svart-vit, konkret och enkel i informationsförmedlingen. Mitt intryck är att man vid samtal med ungdomar inte ska blanda blanda in ”T” när man pratar ”HB” mer än nödvändigt. Begreppet ”transpersoner” är brett, och diskussionen om kön mår bäst av att få ett eget forum snarare än bli ihopklämd med frågor som rör homo- och bisexualitet. Vi kan tycka att vi har kommit långt i Sverige när det gäller tolerans gentemot homo- och bisexuella, men den som har träffat en åttondeklass och pratat om dessa frågor vet att verkligheten i en högstadieskola skiljer sig från vuxenlivet i en storstad. Frågan är fortfarande laddad, och man kan inte bara säga ”men skärp er, var inte så politiskt inkorrekta” och tro att frågan löser sig. Det sopar bara den under mattan.

För att återkomma till Libresse-materialet så finns där en hel del misstag. Trots försök att göra hela texten inkluderande har man förpassat homosexualitet till ett eget kapitel. Det är också det enda kapitlet som har en bild som är anonym, som om det skulle vara skamligt att visa ansiktet om man går hand i hand med nån av samma kön. Det är dåligt researchat, siffran 10% används för att svara på frågan ”hur många är homosexuella” trots att det inte finns något som helst vetenskapligt underlag på det. I återstående delar av texten skiner det heteronormativa greppet igenom i formuleringar som

om man är kille så kan man smeka tjejen runt slidan och klitoris tills hon får orgasm

det är inte alla tjejer som får orgasm varje gång de är med sin pojkvän

ta inte av kondomen förrän din penis har dragits ut ur din partners slida

I en formulering har könsrollsnormativitet råkat bli lite queer:

många (särskilt killar) kan också känna lust bara genom att se en attraktiv tjej på gatan eller i en tidning

Libresse har inte haft ett ont uppsåt när de har gjort det här. Det är ett halvfärdigt material som borde kollats av med någon som har koll, som Joakim Rindå (medförfattare till ”Någonstans går gränsen”) eller Maria Ahlsdotter (min kollega under Karlstad-turerna och en mycket erfaren föreläsare i ämnet homo- bi- hetero-sexualitet och ungdomar). Med tanke på RFSL Ungdoms agerande i den här frågan så förstår jag att man inte går till dem, på samma sätt som elever hellre går till den lärare som förklarar varför svaret är fel, snarare än till den som blir förbannad.

Det som är mest beklämmande med den här frågan är den som Maria Ferm missar: att ingen uppmärksammar att den svenska skolan har så dåligt material i sexualundervisning att det ens finns en marknad för ett företag som säljer mensskydd att ge ut sponsrat gratismaterial till skolor.

Förresten, en annan sak som står i materialet är: ”mängden sperma vid en utlösning är ungefär en tesked”. Min fråga utifrån mina erfarenheter är: hur jävla stora teskedar använder de som gjorde den researchen?

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Hej RFSL Ungdom!

Jag vet att en kastad handske, en inbjudan till en konflikt som kan föras i medierna är ett bra sätt att säkerställa uppmärksamhet (och bidrag), men här är ett tips:

Om jag vore som ni så skulle jag inte börja med en pressrelease om hur misslyckad OB och Libresses satsning på utbildningsmaterial i sex och samlevnad är. Ja, det kanske innehåller en del formuleringar som inte är helt lyckade. Men i en värld där den grönrutiga Biologiboken, i vilken ”homosexualitet är en fas som går över” (ett utdrag finns här), fortfarande används, är det här det minst onda av två onda ting.

Om jag vore som er så skulle jag höra av mig till Libresse och berätta vad jag skulle vilja se ändrat. Jag är rätt säker på att de skulle visa sig tillmötesgående. Om de inte är det, så finns det någon substans att bygga pressreleasen på. Just nu framstår ni nämligen verkligen som ”RFSL Ungdom” i mina ögon: ”obstinata barnrumpor”. Det är tråkigt, för jag vet att ni kan bättre.

Bara ett tips inför framtiden.

(Nyheten hittade jag via Aqurette)

Andras blogginlägg om , , ,

Shopping galore (men glöm inte bilen)

Igår spenderade jag lite tid i olika shoppingcentrum. Det var intressant att se skillnaderna. Beverly Center ser ut att vara ett jättekomplex från utsidan – och nog finns där många butiker. Men det säger mycket om hur bilburna Los Angeles-borna är när huset består av fyra våningar parkering och tre våningar shopping.

Än värre är The Grove, med sju våningar parkering – utsikten från högsta våningen är fantastisk – och en massa butiker på gatuplan. Där ser det ut som om någon med allvarlig julfetisch fått frispel och exploderat, och det luktar som ett horhus. Abercrombie & Fitch kör fortfarande sin grej med hög volym, skum belysning och halvnakna modeller. För två år sedan sålde de sin parfym genom att ha en diskret doft av den i kläderna. Det luktade liksom pojkvän om den t-shirt jag köpte, som om någon annan burit den och doften av hans parfym satt kvar i kläderna. Numera häller de parfymen i ventilationssystemet, och du kan lukta dig fram till butiken på hundra meters håll. Där inne blir det snudd på outhärdligt, men du luktar gott när du kommer ut. Är deras (manliga) modeller alltid lika flirtiga förresten?

Jag har aldrig varit inne i en riktig Apple Store (det finns ingen i Stockholm) och jävlar vad Apple är duktiga på att paketera sin image även i butikerna. I butiken i The Grove fanns inga kassor. Alla blåklädda anställda har portabla terminaler i vilka jag kan betala med mitt kort och få kvittot som PDF via mail. Det var ju precis det jag efterlyste, och det är väl självklart att jag hittar det hos Apple.

Hudvård för män är fortfarande lite främmande här. Varken Macy’s, Bloomingdale’s eller Sephora har mer än några märken och det starkaste verkar vara ZIRH. Däremot har modet närmat sig Europa, i alla fall när det gäller byxor på killar. Det är inte helt ovanligt att se killar med smal passform på byxor. Skjortor som är figursydda är fortfarande ovanliga, av blickarna jag fick när jag hade min Bläck-skjorta att döma.

Jag skulle ha ett par sneakers, men de enda jag gillade vid första ögonkastet fanns inte i min storlek. Däremot hittade jag en sjukt snygg skinnväska på Macy’s. Utifrån kvaliteten på skinnet (hey – jag har trots allt spenderat ett år med att vara ansvarig för Väskshoppen på Din Sko i Skärholmen) gissade jag att den låg nånstans på 2500 svenska. Prislappen sa 133 dollar, och numera bor min Macbook i en grymt snygg skinnväska.

Andras blogginlägg om , , ,

Ingen hemlängtan

Omställningen att komma till en ny stad handlar om de små skillnaderna.

Som ”var köper man kritor?”. Att motorvägarna är av betong. Att alla priser på restauranger måste räknas upp med 20% på grund av dricksen. Att de flesta kör omkring med släckta lysen på dagarna, eftersom det inte finns något krav på tända halvljus dagtid. Att hälsningströskeln är lägre – i Sverige hälsar man knappast på folk när man kliver in i hissen på hotellet. Att the GPS Lady pratar om ”in .8 miles, keep right on I-10 West”, vilket inte säger mig något alls. Jag tror att det är alla de små sakerna som tillsammans skapar känslan av hemlängtan. När jag väl ser dem inser jag att jag inte har någon. Jag längtar inte hem. Det jag längtar efter är mina vänner, familjen och efter att få utforska det som dök upp från ingenstans.

Det är söndag förmiddag, och jag ska ta en sväng på Mulholland Drive och köpa ett par sneakers, och se vilka andra äventyr jag kan stöta på i LA.

Just ja, en specialhälsning till Andy: här är bilen vi ska åka runt med när du kommer hit.

Andras blogginlägg om , , ,

Ett enklare kontantlöst liv

De tio dagarna utan kontanter är till ända. Idag är sista dagen. (Det är bara tidig morgon här i Kalifornien, så tekniskt har jag hela sista dagen framför mig.)

Det är inte svårt att leva utan kontanter i Sverige (eller Los Angeles, för den delen). På sin höjd småirriterande, och det skulle kunna bli mer friktionsfritt. Under de här tio dagarna har jag sett ett gäng punkter som skulle göra livet enklare för oss som aldrig har cash:

  • Möjlighet att få kvitton elektroniskt när jag betalar med kortet – en av anledningarna till att jag inte ids med kontanter är att de tar plats. Med kort räcker ett tunt fodral där jag har Visa-kortet, körkortet och SL-kortet. Om jag ska samla på alla kvitton försvinner hela den här vinsten. Papperskvitton tappas bort, bleknar, slits. Elektroniska är för evigt.
  • Enklare småsummehantering – en av anledningarna till att vissa önskar kontanter framför kort är att kort tar lite längre tid i hanteringen. De nya korten med chip har informationen krypterad, vilket är bra ur säkerhetssynpunkt. Problemet är att vissa terminaler är lite långsamma på dekrypteringen, vilket gör att det skulle gått snabbare att läsa magnetremsan. Lägg till momentet ”slå in kod” eller ”skriv under” och det kan ta längre tid. Ta bort all verifikation på köp under, säg, 100 kronor på samma sätt som 7-eleven och Starbucks i Los Angeles gör. Inför biometrisk verifikation istället för kod för köp över 100:-
  • Luffartecken för kontantlösa – Jag skulle älska om Visa tryckte upp klistermärken med luffartecken som man kunde sätta upp på dörrposter till ställen för att berätta för kommande kontantlösa vilket bemötande de kan räkna med.
  • Integrera ID-kort i Visa-kortet – Jag kan få ett ID-kort utfärdat av min bank. Jag kan få ett Visa-kort utfärdat av min bank. Det bästa vore om dessa två integrerades i ett. Det skulle bli svårare att utnyttja någon annans kort, och plötsligt skulle man klara sig med ett kort mindre.

Det liksom inte bonuspoäng och fringisar som billigare hyrbil som är det intressanta. Det är enkelheten.

Andras blogginlägg om , , ,

Korthantering, LA style

Jag har döpt The GPS Lady till Cynosura.

Det bästa med Cynosura att hon är grymt lösningsorienterad. Istället för att bli sur när jag missar en avfart eller högersväng så konstaterar hon torrt ”Recalculating” och ger mig den nya rutten. Jag hade inte tänkt ta en GPS från början. Förmodligen hade det kostat mig två-tre timmars extra bilkörning per dag i Los Angeles.

Saker som har förändrats sedan jag senast var här: det är lättare att äta hälsosamt. Igår, när jag trött, groggy och jetlaggad behövde middag på kvällen var ”Jerry’s Diner” det enda alternativet som inte krävde bil. Eftersom jag riskerade att somna bakom ratten var bilen inte ett alternativ. Alltså: en diner i en bowlinghall. Jag såg framför mig friterad ost med gräddsås och knaperstekt bacon, och andra varianter av friterad mat. Jag hade inte räknat med att de skulle ha grillat kycklingbröst med salsa, avocado och ångade grönsaker. (”Low fat”-alternativet på Virgin Atlantic var förresten stekt kycklingbröst utan sås eller kryddning, med ångkokta grönsaker. Low-fat, no-taste.)

Att klara sig utan kontanter i Los Angeles är inte svårare än i Stockholm, med undantag för dricks som inte betalas i samband med en nota. Jag var lite orolig för parkering, eftersom de fortfarande har gammaldags myntmatade, individuella parkeringsmätare på många ställen. Det var dock inga större problem: jag hittade en parkering som tog betalt med kort, och på ett fiffigt sätt. Jag noterade bara vilket nummer min parkeringsruta hade, matade in numret i parkeringsautomaten, drog mitt kort och behövde sedan inte gå tillbaka till bilen med en biljett. Nästan som att använda kortet som parkeringsbiljett.

7-Eleven tog kort utan att ta signatur, kod eller legitimation. Det gjorde Starbucks också. Andra ställen tog både leg och signatur (möjligen för att jag svarat ”No, I don’t live in the States” på frågan ”Would you like a membership card?”). Jag gillar enkelheten i Starbucks- och 7-eleven-fallet, men jag gissar att kortutgivarna och bankerna inte är lika nöjda.

Dagens roligaste: lyckokakan jag fick på den japanska lunchrestaurangen sa ”You will travel far and wide”. Nu är det dags att släpa mig ner till hotellgymmet för att inte somna. Min kroppsklocka envisas med att klockan är strax efter fyra på morgonen, men hon är i själva verket bara drygt sju på kvällen.

Andras blogginlägg om , , ,

Kortsvårigheter

Lustigt nog inträffar mina kortsvårigheter i det land där kreditkorten föddes. På flyget kunde jag ringa och sms:a direkt från min flygstol, det var bara att dra kortet i den kombinerade fjärrkontrollen slash telefonluren. När jag kom ut från flygplatsen möttes jag av en välkomstkommitté av ”volunteers” som stod och samlade in pengar till fattiga barn genom att hjälpa nyanlända resenärer med ett välkomnande och information.

I USA är välgörenhet större, vanligare och viktigare än i Sverige. Jag kände mig som, well, Grinchen, när jag sa att jag inte hade kontanter på mig.

Dricks på restauranger verkar inte vara något problem. Igår kunde jag lägga till 5 dollar på kort-slipen på samma sätt som i Sverige. Däremot är dricksen på hotellet värre. Om jag har förstått det rätt så är det kutym att dricksa städarna, och det är en utmaning utan kontanter.

En sak är säker: utan kort är det omöjligt att göra en sån här resa. På biluthyrningen var man mer intresserad av mitt Visa-kort än av mitt körkort, som lika gärna hade kunnat vara en inplastad teckning ritad av en femåring vad dem anbelangade. På hotellet kollade de inte min identitet överhuvudtaget, men de kollade mitt kort.

Nu följer två kontantlösa dagar i USA. Det ska bli spännande.

Andras blogginlägg om , , , ,

The GPS Lady

Klockan är tjugo i sju och solen håller på att gå upp över Studio City, där mitt hotell ligger. Jag har varit vaken sen halv fem och suttit och jobbat. Jag är i Los Angeles, och snart ska jag och the GPS Lady ge oss iväg till första mötet. Men först måste jag berätta om en upplevelse från igår.

När vi lyfte från Heathrow mot Los Angeles var solen på god väg ner. Vi flög i gränslandet mellan solnedgång och skymning. Det var som om natten jagade planet, som i sin tur jagade solen. Efter Grönland verkade det som om mörket skulle vinna, men just då vände vi söderut och det blev ljusare. Ett tag. Sen slukade natten oss.

Det var tur. Att befinna sig 10 kilometer över Las Vegas nattetid är en upplevelse. Mitt i en becksvart öken ligger en ö av blinkande ljus. Det var inte svårt att urskilja the Strip, och blinkandet från neonskyltarna syntes hela vägen upp. Jag kunde till och med identifiera ett av hotellen. Det var surrealistiskt.

Över Los Angeles kom mer surrealism. Stadsplaneringen här i USA är rätvinklig, och uppifrån ger allt ett ganska fyrkantigt intryck. Men mellan dessa kvadrater av ljus går motorvägarna, som inte är räta utan slingrar sig, vägrar falla in i det fyrkantiga mönstret. Motorvägarna var fulla med bilar, så tättpackade att det såg ut som artärer fyllda med ljus som långsamt, trögt, flöt fram.

På transfer-bussen till hyrbilsstället slog det mig hur annorlunda, men ändå samma allt är. Det är precis som dialogen i Pulp Fiction mellan Vincent och Jules:

Vincent: Yeah baby, you’d dig it the most. But you know what the funniest thing about Europe is?
Jules: What?
Vincent: It’s the little differences. I mean, they got the same shit over there that they got here, but it’s just – it’s just there it’s a little different.
Jules: Example?

Trött och sliten efter flyget, lite groggy av att kroppsklockan inte stämde med världen drabbades jag av bluff-syndromet. Jag började undra hur länge det skulle dröja innan någon ställde sig upp och pekade på mig och avslöjade att jag egentligen inte kan det här. Att jag inte är vuxen, utan att jag fejkar.

Två minuter tidigare hade jag satt på mobiltelefonen. Plötsligt började sms strömma in. Det var vänner, familj och arbetskamrater som önskade mig lycka till. Sist in var ett sms från mr L med samma budskap. Kanske var det tajmingen, men det kändes som om var och en av dem kommit fram och kramat mig. Det här skulle bli så grymt bra.

Jag valde att ta en GPS till bilen. The GPS Lady – jag måste komma ihåg att döpa henne – är ett välkommet sällskap. Hon säger precis var jag ska svänga av, vilket behövdes i havet av femfilig motorväg där blinkers verkar vara ”optional”.

Klockan är strax efter sju nu, och det är dags att ge sig iväg. Det här ska bli spännande!”

Andras blogginlägg om , ,

Låt oss prata vänlighet

Låt oss prata vänlighet.

Det här är första gången jag är ute och reser helt på egen hand sen jag var 16 och flög till New York. När jag kommit fram till Heathrow, hämtat bagaget från SAS-flighten och checkat in det igen på Virgin Atlantic satte jag mig och funderade på trygghetsbehov och vänlighet medan jag väntade på flyget till Los Angeles. Jag uppfattar mig själv som en person som har lätt att lämna min trygghetszon och ge mig ut i det okända. Det jag inte förstått tidigare är hur stort kliv bort från trygghetzonen det innebär att åka ensam till ett främmande land; Det är mycket skräckblandad förtjusning över den här resan.

Här, på Heathrow, bland människor av en massa olika nationaliteter, ursprung och destinationer, förstod jag varför det bildas ställen som Chinatown, Rinkeby eller Little Italy. Ett svenskt par som varit med på SAS-flighten från Stockholm passerade förbi mig och plötsligt kände jag en helt irrationell samhörighet med dem. De här två var inte mindre främmande för mig än vilken annan random resenär som helst, men kulturellt och språkmässigt har vi samma referensramar. När allt är främmande, från infrastruktur och myndighetspersoner, språk och omgivningar så finns det en enorm trygghet i att vara med främlingar som pratar samma språk och upplever samma konstigheter. Motmedlet mot den här typen av kluster baserade på utanförskap är såklart inklusion. En viktig form av inklusion är vänlighet från dem som redan hör hemma.

Några som inte är duktiga på att vara vänliga är SAS. Vid incheckningen vägde min väska för mycket. Kvinnan som satt i incheckningen hade en lätt mästrande ton när hon nöjd skickade mig för att betala för övervikten. Tydligen är det inte så vanligt, då en arbetskamrat till mannen bakom specialbagage-disken frågade ”Va? Tar du betalt?” vilket gav en urskuldrande axelryckning till svar.

Virgin Atlantic däremot påpekade att min väska var lite för tung, men att de bjöd på övervikten den här gången, och rekommenderade mig att skaffa en resväska till eftersom jag då skulle få ta med mig mer vikt. Vänlighet.

Flygplatser kan vara de vänligaste platserna på jorden, i alla fall när det gäller att betala med kort. På Arlanda hittade jag inte ett enda ställe som inte tog kort. Inte på Heathrow heller. Däremot finns det saker man inte kan fixa utan ett kort. Som att betala för övervikt på SAS.

(Kortläsare behöver däremot bli mer användarvänliga. Inte minst för synskadade. Jag kan på rak arm komma på fem olika varianter av sätt att dra eller stoppa in mitt VISA-kort i de vanligaste kortterminalerna i Sverige idag.)

Andras blogginlägg om , , , ,