Etikett: Upplevelser

The One without George Stephanopoulos

Jag kan inte påstå att jag är något stort hockeyfan. Den enda referenser till hockey jag kan komma ihåg är:

1) Avsnittet i ”Vänner” där Ross får en puck i ansiktet.
2) Avsnittet i ”South Park”, ”Stanley’s Cup” där Stan ska coacha ett knattelag i hockey.

Hockeymatch på Air Canada Centre i Toronto
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre

Baserat på det var mina fördomar om ishockey följande:
Hockey är ungefär som schackboxning – två helt olika tävlingsgrenar som förenas till publikens förtjusning.

Knatteligor åker runt i en klunga efter pucken och det är mer sött än actionspäckat.

En hockeymatch innebär massor med öl, varmkorv och stora skumhandskar med pekfingret utsträckt.

Amerikanare friar på storbildsskärm under hockeymatcher.

Igår var jag på mitt livs första hockeymatch för att undersöka mina fördomar. Det gick inte att tacka nej när vi fick erbjudandet. Jag såg det lite som en antropologisk utflykt för att förstå lokalbefolkningen. Ungefär som när vi besökte en gudstjänst i Harlem när vi var i New York. Till skillnad från gudstjänsten, som lämnade mig lika mycket ateist som innan, slutade hockeymatchen med att jag helhjärtat hejade på hemmalaget och hurrade när de gjorde mål. Det var helt enkelt en mäktig upplevelse. Den började samma sekund vi kom in i logen med utsikt över både planen och arenan. Vi var lite sena och hade på turistvis frågat oss fram till en försening, och missade första målet i matchen. Att se en match från en loge är väldigt lyxigt, inte minst med en värdinna som ser till att man har öl att dricka och mat att äta.

Öl, pizza, ribs och kycklingvingar på en hockeymatch är som sill och nubbe på midsommar. Och ja, jag såg massor med stora skumhandskar i publiken.

Paus under hockeymatch på Air Canada Centre i Toronto
Paus under hockeymatch på Air Canada Centre i Toronto

Fight? Check. Handskarna åkte av, hjälmarna slängdes på isen och det blev ett rejält slagsmål efter att en spelare blivit inknuffad i sargen. Bägge spelarna åkte på en fyraminuters utvisning. I övrigt var hockey precis så rufft som jag föreställt mig. Folk åkte in i sargen, åkte ut för höga klubbor och körde med fysiska psykningar. Amerikansk fotbollshockeyboxning.

Knatteliga som jagade pucken i klunga? Japp. Väldigt söta (kolla videon).

Tyvärr var det ingen som friade på storbildsskärm, men vi fick se kundvagnscurling i pausen.

Det som gjorde mig mest glad var att det inte fanns sektioner. Fansen satt blandade, och även om det fanns en besvikelse hos Canadiens-fansen efter matchen (hemmalaget Toronto Maple Leafs vann med 3-1) gick de ut tillsammans. Inga slagsmål, ingen hotfull stämning. Om något så sökte Canadiens-fansen tröst hos varandra och accepterade godmodigt det högst vänskapliga retandet från Toronto Maple Leafs-fansen. Någon hade en teori om att varje lag spelar 40 matcher per år, och istället för att slåss efter varje match ser man fram mot nästa.

♥ Dublin

Fördelen med att resa ensam är att det är lättare att bli uppgraderad som singelresande än i grupp. Den här gången hade SAS överbokat flygrutten Dublin – Köpenhamn – Stockholm, och de avlastade genom att flytta på mig till direktrutten Dublin – Stockholm.

Förutom att jag sparar en timmes resande och slipper transfern i Köpenhamn, har jag också lärt mig att jag i framtiden kommer att betala extra för barnfria alternativ. Finns det inte, kommer jag att ha med mig smågodis spetsat med Valium.

Hur som helst, Dublin har en hel del att erbjuda:

Spännande arkitektur. Jag har aldrig sett en sån snygg integration av spännande modern arkitektur och äldre bebyggelse av det mer pittoreska slaget. Kanske är det just kontrasten som gör det hela så tydligt.

Modern arkitektur möter äldre

Göteborgshumor. Pubarna har ofta namn som till exempel ”The czech inn” eller ”The Hairy Lemon”. Den sistnämnda ligger på Lemon Street i närheten av Harry Street. Dessutom har de ett café med hembakta bakverk. Såväl bakverk som inredning är som hämtade från Harry Potters Hogsmeade. Namnet? Queen of Tarts, såklart.

Queen of Tarts

Taxibilar. Enligt uppgift finns det mer än 20 000 registrerade taxibilar i Dublin. På kvällarna fylls gatorna av familjefäder (jag såg inte en enda kvinnlig taxiförare) som köpt en taxilicens för 6500 euro, och kör in extrapengar. Resultatet är att du inte kan kasta en sten vid 11-tiden en lördagkväll utan att träffa en taxi. Fyra, fem timmar senare har familjefäderna åkt hem och lagt sig vilket resulterar i lite taxibrist.

Restauranger väl värda ett besök är:
Miller’s Pizza, som tar pizza från bukfylla på bakfyllan till välkomponerade matupplevelser. Ciao Ciao är mikrotinad fryspizza i jämförelse.
Saba, som har asiatiskt tema, och korrekta styrkeangivelser. Jag tog en nudelrätt som hade tre av fyra stjärnor. Styrkan var mig till belåtenhet, och som jämförelse tycker jag att de flesta asiatiska restauranger i Stockholm mesar när de säger att något är ”starkt”. Missa inte den fantastiska (alkoholfria) Lychee-coolern.
Diep le Shaker gör mycket bra thaimat som känns fräsch (till skillnad från den flottiga typen som många restauranger får till). Dessutom kan du få maten hemkörd.

Shoppingen är inte världsklass, men definitivt på en helt okej nivå. Manlig grooming är ännu ingen hit på Irland, vilket framgår tydligt på Brown Thomas, Dublins motsvarighet till NK. Utbudet av herrdofter motsvarar Åhléns i Åmål, och manlig hudvård ligger tio år efter Stockholm. Jag fick tag på snygga skor, snygg Nike-väska och fyllde på min filmsamling med queerklassiker som Querelle, Maurice och Torch Song Trilogy. Jag är en dålig bög, innan Dublin-besöket hade jag inte sett en enda av dem. Dessutom fick jag tag i Yossi & Yagger, en israelisk film om två soldaters kärlek, som jag länge velat se. Personer som vill driva en framgångsrik filmbutik i Stockholm bör göra ett studiebesök på Laser (filmbutik på St Georges Street). Jag och David gick in för att hitta Tales of the City och bägge gick ut med 7-8 titlar vardera. Deras utbud av ”gay interest” och musikaler var imponerande.

Jag vet att jag sa att jag inte skulle kunna tänka mig att flytta till Dublin. Jag tar tillbaka det. Dublin kan inte konkurrera med Londons shopping och nattliv, men Dublin är charmigt, vackert och vänligt. När jag gifter mig med Jake kommer vi att köpa hus utanför Dublin. I London kan man bo på hotell.

Andras blogginlägg om , ,

Tips: Europas (förmodligen) billigaste tandemhopp

I helgen var jag uppe i Gryttjom och gick en kurs i fallskärmshoppning tillsammans med ett härligt gäng. Efter tre års uppehåll behövde jag skriva om teoriprovet och göra vissa praktiska delar. Två utbildningshopp senare fick jag tillbaka mitt certifikat. Nu är jag återigen fallskärmshoppare.

Känslan av att hoppa ur ett plan på 4000 meters höjd är obeskrivlig. Jag vet att många tänker ”nån gång ska jag testa”, och då har jag ett tips: fram till 15 juli kan du köpa presentkort på Europas (med största sannolikhet) billigaste tandemhopp. Stockholms Fallskärmsklubb säljer presentkort för 1995:- (helger) respektive 1795:- (vardagar). Du får hoppa från 4000 meter på Sveriges största hoppfält, ur hopparsveriges största flygplan. Vill du ha hoppet filmat tillkommer 900:-. Presentkortet gäller i ett år.

Som en jämförelse tar Liveit 3600:- för presenkort på ett paket med hopp och film, och där får du en kilometer mindre frifall.

Så här kan ett tandemhopp i Gryttjom se ut:

Läs mer och köp presenkort hos Stockholms Fallskärmsklubb.

Andra bloggares inlägg om , , ,

Transformers: här blir det åka av!

Nöjespark är en missvisande term. Det handlar väl egentligen mer om ”upplevelse” än om ”nöje”. Anyhow, Disneyland är mer en ”upplevelsepark” än en ”nöjespark”. På Disneyland är det till och med en upplevelse att köa till attraktionerna. Disneyland vinner däremot inte kategorin ”bästa åktur”. Det gör Magic Mountain och deras ”X”: lätt den bästa berg- och dalbanan ever. Vad sägs om att kunna åka runt i en loop, samtidigt som din stol roterar runt sin egen axel?

Man vet att man har fått en rejäl åktur när man muttrandes ”herrejävlar” vinglar av berg- och dalbanan med lite lätt knullrufs, ett brett leende och ett lyckligt adrenalinrus i kroppen. Exakt så kände jag när jag gick ut ur salongen efter att ha sett Transformers. Emma hade rätt.

Jag kollade förresten Stockholm Citys recension: de sågade filmen. Stockholm City och Henric Tiselius är på god väg att etablera sig ett slags anti-skala. Om Stockholm City sågar filmen kan jag vara rätt säker på att jag gillar den. Hyllar de filmen är det lite av en dödskallemärkning. Kritik är högst subjektivt, men det är fascinerande när man så ofta lyckas vara oense med både publik och andra kritiker.

Andra bloggar om: , , , , ,

London(l)ista, plats 4: How I met Ugly Betty

4. How I met Ugly Betty

Hur fördriver man en regnig eftermiddag i London, mellan en ab fab shoppinglunch och en trashig klubbnatt? Man uppdaterar sig på popkulturella företeelser man missat. Dexo presenterade mig för Ugly Betty. Vi hoppade in någonstans mitt i säsongen, precis efter att Daniel blivit dumpad i national tv av Sophia. Kärlek vid första ögonkastet. Scenen där Justin spelar upp Hair Spray för sin pappa på tunnelbanan är förmodligen den bästa homopolitiska scenen i en teveserie hittills.

I gengäld presenterade jag Dexo för ”Heroes” och ”How I met your mother”. Den sistnämnda hade jag aldrig heller sett, men jag visste att Oswald rekommenderar den. Det var inte lika snabb förälskelse som ”Ugly Betty”, men humorn är smart, rapp och jag förstår varför den kallas 00-talets ”Vänner”.

Nä, nu är det dags att plugga in nya Bodypump-releasen i solen.

Andra bloggar om: ,

London(l)ista, plats 8: Roka fett japansk mat gör

8. Roka fett japansk mat görroka_small.jpg

Lördagen var skönt dekadent. Shopping på Harvey Nicks och Harrods följd av lunch med champagne, vaktel och gåslever, japanese style. Det enda som kunnat göra lunchen mer dekadent var om vi beställt kobe-biff á 130 pund filén och sedan haft en orgie med femton oskulder på matbordet. Man måste dock beställa kobe-biffen i förväg, och sex med de få oskulderna i restaurangen hade inneburit såväl en omdefinition av ”barnkär” som en längre fängelsevistelse.

Som matupplevelse betraktat går lunchen på Roka direkt upp på topp-två listan, endast slagen av avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm. Roka har egentligen bättre mat, snyggare inredning och bättre service, medan Gondolen har bättre utsikt som tillsammans med kompositionen måltid-vinval gör att de tar hem segern på mållinjen.

(Under lördagkvällen insåg jag och Dexo att vi bägge gillar Ursula LeGuin, och att vi bägge ogillar Star Wars. Yoda-syntaxen i punkt åtta är således inte bara en korrekt beskrivning av resturang Roka och en måttligt dålig göteborgsvits, det är också en subtil referens som ingen annan fattar.)

Andra bloggar om: , ,

Sex om fylla

Jag har blivit utmanad av Bobby, Saom och Dexo på samma grej. Eftersom Dexos kommentarer på reglerna kring det hela var så bra så låter jag dem stå kvar.

Regler: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv [Dexo: Alltså, vad räknas som underligt/egendomligt? I f-ing donno. Snacka om att världsbild = självbild. Anyhow. I will go for the bizarre.]. Bloggare som blir tagen [Dexo: Blir tagen?!] ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna [Dexo: blivit tagna] och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har druckit en hela Absolut en gång i mitt liv. Det var den 6 augusti 1994, jag drack den tillsammans med apelsinjuice och blev full som en kastrull. Men inte direkt. Jag hann ta mig ner till tunnelbanan och börja åka in för att möta mina kompisar, som väntade i Kungsträdgården (det var Vattenfestival). Jag klev av i Gamla Stan för att gå till Kungsan, men hamnade på några pallar på minitorget som ligger kring Skräddargränd. Jag slocknade där och kräktes. Sen kräktes jag lite till. Jag undvek mirakulöst nog att kräkas på mina apsnygga loggerstövlar i mocka, vilket är den enda tanke jag minns från pallarna. Jag vet inte hur jag hamnade på tunnelbanan, men någon gång kring halv fyra slänger tunnelbaneföraren av mig från tunnelbanan i Norsborg, för tåget ska tas ur trafik. Förvirrad och full (fortfarande som en kastrull) väntar jag in nästa tåg, där jag sätter mig och börjar kräkas. På tunnelbanan. I samma vagn sitter en äldre alkistant på en fyra lite längre bort. Tunnelbaneföraren kommer in i vagnen just som jag har en paus i fjortisspyandet. Han går igenom vagnen och jag tänker ”Åh nej”. Han kommer fram till alkistanten, som har fötterna på sätet mitt emot och säger barskt ”Ta ner fötterna från sätet”. ”ÅH NEJ” tänker jag. Tanten skriker ”Vad fan, han sitter ju där och kräks, då får jag ha fötterna på sätet”. ”ÅH NEJ!” tänker jag, följt av ”Tack för det, kärringjävel”. Sen kräks jag lite till. Tunnelbaneföraren tittar på mig, och säger sen ”Han sitter och spyr. Det kan jag inte göra något åt. Dina fötter kan jag göra något åt. Ta ner dem!”. Jag är än idag tacksam för hans resonemang.

2. Jag jobbade tillsammans med en kille som aldrig drack och skulle testa hur det är en månad, men jag slant och det blev fem alkholfria år. Under de fem åren utgick några från att jag var vegetarian, några fler från att jag var religiös och rätt många från att jag var nykter alkoholist. Det var väldigt få som kunde föreställa sig att det var ett spontant val.

3. Kollar jag tre generationer tillbaka finns det fler alkoholister än icke-alkoholister i min släkt på min pappas sida. Finns det en alkoholistgen så har jag nog den. Ironiskt nog löper jag förmodligen mindre risk att bli alkis än medelsvensson, tack vare min bakfylleångest från helvetet. Det sista jag vill ha när jag har bakfylleångest är mer alkohol.

4. Jag har inte fyllesex sedan en incident då jag hade just det och a) somnade och b) fick flatlöss på köpet. Däremot hånglar jag gärna på fyllan.

5. Första gången jag köpte ut från systemet var jag 16. Det hjälpte förmodligen att jag hade arbetskläder från Din Sko, och att jag handlade till personalfesten vi skulle ha.

6. Jag har halsat en kvarting whisky, och talat sammanhängande i minst 40 minuter efteråt. Sedan tog videobandet slut, och jag gick och la mig. Vi var uppe i en kompis stuga, det var mitt i vintern och när jag senare på natten skulle kräkas (är huvudet dumt …) tyckte jag uppenbarligen att det var för kallt att gå ut. Istället öppnade jag dörren, stack ut huvudet och kräktes på verandan. Dagen efter var jag redigt bakfull, men baksmällan var inte en bråkdel av det straff jag förtjänade för att ha behandlat en fin whisky (The Balvenie) så illa, och för att ha låtit mina kompisar hacka frusna spyor.

Gay New Year!

Det är nyårsafton. Om några timmar inträffar kalenderns motsvarighet till avlatsbrev, när en ny vecka, en ny månad och ett nytt år inträffar på samma dag. För alla som ska påbörja sitt nya liv med regelbunden träning och nyttig mat, och alla som ska avsluta sitt gamla liv med rökning eller snusande är såna här dagar nästintill magiska. I alla fall i två veckor framöver, när löftena gradvis överges och man faller tillbaka i de gamla spåren, svärandes över sin egen dåliga karaktär och stärkt av löftet att i alla börja träna framåt våren för att komma i form till beach 2007.

Ikväll ska jag äta middag hos David och Thomas, och till middagen ska vi ha med oss varsin iPod med kvällens spellista, och en sammanfattning av gayåret 2006.

1. Årets (gay) film
Skulle kategorin ha varit ”Årets bästa film” så hade svaret varit ”Brokeback Mountain”. Nu handlar det om vilken film som var mest gay i år, och det är såklart ”Djävulen bär Prada”. Den är gay på nivån ”duett mellan Madonna och George Michael”.

2. Årets (gay) matupplevelse
Det finns bara två kandidater till årets matupplevelse, och det är avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm, och middagen på Tangerine i San Francisco. Vilken är mer gay?
Servis: i Stockholm en torr snubbe som först inte ens presenterade vinerna, och när han blev ombedd att göra det pratade till den äldsta i sällskapet. I San Francisco en gay servitör som dansade elegant på den rakbladsvassa eggen mellan roligt personlig och jobbigt bekräftelsebehov. Gondolen – Tangerine 0 -1.

Läge: Slussen, Stockholm vs Castro, San Francisco. Gondolen – Tangerine 0 – 2.

Mat & dryck: Gondolen hade suveränt god mat i små portioner med viner som passade maten som Jake Gyllenhaal passar i min säng. Tangerine hade cocktail gjord på champagne, färska hallon och Koreansk vodka. Gondolen – Tangerine 0 – 3, och Tangerine vinner på knock out.

3. Årets (gay) resupplevelse
Jag har bara gjort en enda längre resa i år, men som tur är blev den gay gay gay. Att uppträda på scen i Las Vegas, att flörta med glassförsäljaren på Fisherman’s Wharf i San Francisco och att gå på shoppingstråt på Rodeo Drive och flörta med säljaren i en Gucci-butik är definitionen av gay. Eller borde vara. Således är vinnaren ”Road trip, USA”.

4. Årets (gay) utekväll
Det här är den sorgligaste kategorin. Hade jag inte haft kvällen i London med gay trashklubb på The Ghetto så hade jag blivit tvungen att svara ”förrgår” eftersom jag då i alla fall var ute på två ställen: Torget och Lino. Om jag trodde på nyårslöften så skulle jag lova att gå ut mer nästa år.

5. Årets (gay) viktigaste händelse i Sverige
Valet, eller ”Den rosa alliansen som gjorde Sverige bögblått”. Resebyrån Ving deklarerar att ”Orange is the new pink”. De blå partierna bildar en allians som får färgen orange, och vinner följaktligen valet, precis som Telenor förutsåg i sin kampanj ”Allt rött blir bögblått”. Det hela är orkestrerat av böglobbyn, som sedan också kommer ut i riksteve.

6. Årets (gay) viktigaste händelse utomlands
Amerikansk konservativ, homofördömande pastor avslöjas med snoppen i amfetaminburken handen i kakburken när det visar sig att han regelbundet köpt sex och metaamfetamin av en man. Under sin första tid som pastor brukade han besöka gaybarer för att rädda själarna hos de syndare som frekventerade sådana etablissemang. I ljuset av det här antar jag att hans predikan bestod av praktiska övningar på hur man inte skulle göra om man ville komma till himlen.

7. Årets (gay) trend
Bloggande. David, Oswald, Ellen, Charlie, Aronson, Fredrik, Honkenponken, Kim, Freddi, Roger, Robin, Mats, Pojkfröken, Tobias, Rexxie, Right Said Fred och jag vet inte hur många till. Jag räknar med att inom en snar tid få se ”Blogging is gay” på What’s gay today?

8. Årets (gay) viktigaste personliga händelse
När jag antog mitt alter-ego som åsiktstorped den 24 januari.

9. Årets (gay) ”moment”
Okej. Gay ska vara glättigt, men det går inte att sammanfatta 2006 ur ett gayperspektiv och missa det som blev en stor milstolpe i mitt liv som homosexuell. Alltså lämnar jag glättigheten och låter årets (gay) moment vara första gången jag såg en film på riktigt.

Älsklingar, jag hoppas nästa år blir det bästa, mesta och roligaste i våra liv hittills. Och jag hoppas nyårsafton den här gången för med sig mer sex än förra gången, då det ju blev noll sex.

Andra bloggar om: , , ,

Verklig kärlek

(Den här texten är dedikerad till Mike.)

Vi kysstes. Längtan, åtrå, lycka och passion slogs om vem som var starkast i den känslostorm jag aldrig tidigare upplevt. Det var konstigt att de abstrakta känslorna kunde orsaka en sån stark fysisk förnimmelse, ett sådant tryck i mitt mellangärde. När han kysste mig på halsen lättade trycket i vågor av skratt. Han tittade upp med ett leende. Hans ögon tindrade med ett eko av mitt skratt. Jag blåste lätt i hans öra och han kunde inte heller hålla skrattet inne. Jag tittade på honom, ömsint förbluffad över hur lycklig han såg ut när han skrattade i mina armar. Hans ögon var stängda, men jag visste att de under ögonlocken glittrade med hela den pojkaktiga charm han besatt. Hans skrattande mun, flankerad av smilgroparna. De varma, lena läpparna som för några sekunder sedan varit pressade mot mina. För första gången slog det mig hur lik han var Johan. Mitt livs första kärlek. Minnet av att stå där ensam, trasig, övergiven flöt upp till ytan och frös allt annat till svart is. Just då öppnade han ögonen och tittade på mig. Med ens klarnade isen och smälte. Minnet drunknade tillsammans med mig i de brunaste, vackraste ögonen i världen. Han var inte Johan. Han brydde sig. Han älskade mig.

Någonstans långt bak i hjärnan noterade jag att vi befann oss i mitt barndomsrum i Vårberg. Det var egentligen bisarrt, men precis som minnet drunknade allt sånt i vågorna av kärlek. Vi kysstes. Det finns inga ord som kan beskriva den eufori som ordlöst viskades av våra läppar. Vi var allt, hela världen, bortom oss fanns ingenting.

Det gick för honom. Så stark var hans åtrå, att bara den antydan om sex som våra kyssar innebar, bara känslan av mina fingertoppar mot den lena huden på hans överkropp räckte för att ge honom orgasm. I samma ögonblick försvann det monotona pip som var tvivel från mitt inre, och det var först i tystnaden jag hörde att det funnits där. Han tittade lite osäkert på mig och jag drunknade en sväng till i hans mörkbruna ögon. Vi kysstes igen. Det ögonblicket varade för evigt.

Kvällen därpå satt jag på en middag. Vi satt i en jättesal med tiotals långbord. Det måste ha befunnit sig minst femhundra personer på middagen, men tanken bara fladdrade förbi i utkanten av mitt medvetande. Jag lyssnade på mina bordskamraters konversation, men jag hörde inget. Med jämna mellanrum hotade den där jordbävningen av lycka att återigen bryta ut. Jag kämpade ned den, för jag hade en vag aning att det kanske inte var helt lämpligt att börja skratta nu. Konversationen verkade allvarlig.

När middagen var uppäten och dryckerna uppdruckna började folk lämna salen i klungor. Jag satt kvar med mitt sällskap och tittade på människorna som strömmade förbi. Jag visste, kände att han befann sig nånstans där.

Snart kom han gående. Mitt hjärta svällde tills jag fick svårt att andas när han såg på mig och log. Det var på riktigt. Jag log en spegelbild av hans fåniga, lyckliga min. Han stannade till vid mig och sa
– Jag måste umgås lite med de där personerna men jag …
Han blev avbruten när en av ”de där personerna” tog tag i honom.
– Kom nu rå, hörde jag personen säga, lite halvt otåligt. Han blev meddragen, men innan han försvann i klungan tittade han tillbaka och sa
– Jag känner mig fullständigt …
Det sista ordet drunknade i ljudet från de förbipasserande människorna, men det gjorde inget. Det behövdes inte. Jag visste, och jag kände precis likadant.

—

Jag gick i solen när telefonen i min ficka gav ifrån sig sms-pip tillsammans med en glad liten vibration. Jag insåg att jag betedde mig på det där dumsnälla, fåniga sättet som jag alltid avundats förälskade personer, men allt det där spelade ingen roll längre. Nu var jag en av dem. Meddelandet var såklart från honom. Han kunde inte bärga sig tills vi sågs ikväll. Bara han och jag, ytterligare ett ögonblick som skulle vara för evigt.

Jag vaknade och den där euforiska lyckan fyllde mig på nytt. Ikväll … ikväll vad? Jag tittade på klockan. 06:23. Under ett förvirrat ögonblick släppte drömmen sakta släppte taget om mig och jag miste något jag aldrig haft. Lyckan en solig eftermiddag förbyttes till ordlös saknad en gråblek, regnig lördagsmorgon. Det är lustigt att en så lycklig dröm kan efterlämna en så verklig sorg.

[Den här drömmen hade jag för tre år sedan. Jag har varken innan dess, eller senare, haft en dröm som varit lika verklig och påtaglig. Den här texten skrev jag samma dag för att försöka hålla kvar minnet av känslan. Det funkade, även om det är svårt att för någon annan förmedla styrkan i känslorna, men jag kommer ihåg. Varje gång jag läser den så minns jag hur fantastiskt det kändes. Om det verkligen är så här det känns så är kärlek det bästa knarket i världen.]

 

Överraskad av kärlek

Jag är kär.

Jag sitter på flight VS 8 som precis lyft från Los Angeles och känner något som jag aldrig känt förut i vuxen ålder: att jag inte alls vill åka hem efter en semester. Inte ens en pytteliten minsta smula. Jag har påbörjat en returresa, men det känns inte som om jag åker hem.

Jag minns när jag fattade att jag var kär i Dan. Vi hade dejtat ett tag, och om någon hade frågat mig om det innan ögonblicket av klarhet, så hade jag svarat �Jo, det känns väl bra�. Glöden fanns ju där, den låg och pyrde lite småtrevligt. Jag räknade med att den, som de flesta gånger tidigare, skulle falna när föremålet uppvisade en Micke-inkompatibel sida. Jag var så fokuserad på att invänta den där akten som skulle blåsa ut glöden att jag missade att glöden blivit en fyrbåk. I rulltrappan på Heron City, på väg hemåt efter ett biobesök, överrumplades jag av att jag var kär.

Samma överraskning väntade på mig i Disneyland. Föremålet var inte en man, men känslan var densamma. Jag satt i en fåtölj, upphissad framför en gigantisk, kupolformad duk och flög fram över Kaliforniens miljöer. Jag flög fram över öken och sandstrand, genom vingårdarnas grönska och storstadsnattens ljusspäckade mörker till Santa Cruz bränningar i solnedgången. Jag såg Sierra Nevada byta vinterskrud mot porlande bäckar, och jag såg San Franciscos kullar bortom Golden Gate-bron. I förrigår, i Skysurfin� California, vald på måfå till vår sista attraktion på USA-resan, fick jag en sammanfattning av allt det där som jag sett och upplevt de senaste två veckorna, och jag insåg att jag var kär.

Innan jag åkte hit sa jag att jag aldrig skulle kunna tänka mig att bo i Los Angeles. San Francisco, absolut, men inte Los Angeles. Shit vad fel jag hade.

Andra bloggar om: , , , ,