Etikett: Reklam

Vem behöver gay porn när Freddie Stroma dansar?

Screw gay porn, det här är sexigt. Om jag hade drivit en gayklubb så skulle den här videon på Freddie Stroma som gör reklam för Acnes underkläder projiceras på en vägg hela kvällen ikväll. Det är inte bara det att Freddie Stroma är snygg, det är sättet han rör sig på.

(Om jag ska geeka loss totalt så förstår jag varför Graendal i Robert Jordans serie ”Wheel of Time” samlar på snygga människor som hon hjärntvättar till att endast vilja en sak: behaga henne. Sedan får de lättklädda dansa, utöva konster och passa upp henne. Vara levande konstverk. Synd att hon inte hade tillgång till Youtube.)

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Svarta är lite mer … djuriska, liksom

Vogue är i blåsväder: deras senaste nummer har LeBron James på omslaget. Gott så. Problemet är LeBrons och Gisele Bündchens pose. Kritiken är att LeBron får gestalta ”den svarte vilden” (eller är det King Kong?) och det är onekligen intressant att lägga den poster som kanske var fotografens inspiration (de är onekligen lika) bredvid:
Vogue: LeBron och Gisele i King Kong-pose

För att förstå kritiken (som alltså framför allt kommer från svarta amerikaner) måste man förstå att det än idag finns ganska vattentäta skott mellan vad som är tillåtet och inte när man har en hudfärg som avviker från normen (grisrosa). Till exempel är det fortfarande kontroversiellt att ha ett heterosexuellt par där ena är svart och andra är vit. Anledningen till att föremålet för Will Smiths trånande i ”Hitch” är från latinamerika är för att en svart kvinna hade förvandlat filmen till ”a black movie, and therefore hurt sales”, medan en vit grisrosa kvinna ansågs ”för kontroversiellt”.

LeBron James är tredje mannen som prytt ett omslag av Vogue under de 116 år som tidningen funnits, och den första svarta mannen. Det i sig skulle kunna ses som ett steg framåt för jämlikheten, framför allt jämfört med en annan popkulturell företeelse: The Academy Awards har funnits i 80 år och hittills har en svart kvinna vunnit en ”Oscar” för bästa kvinnliga huvudroll (Halle Berry år 2002). Svarta utgör 13 procent av invånarna, men 25 procent av biobesökarna i USA.

Jag tycker att problemet uppstår när Vogue hävdar att det inte fanns såna tankar (svart – djurisk). Jag hade hellre sett att de gjort en medveten provokation; Vogue har tillräcklig status som ”arty” för att komma undan med det. Det finns en kontrast i en grymt muskulös, testosteronspäckad man i en aggressiv pose och en vän, trådsmal kvinna vars midja är smalare än basketbollen. Kontrasten blir än större när hon är kritvit skär och han är svart.

Lång historia för att komma till poängen: strax efter att jag läst Vogue/LeBron-historien på Vassa Eggen (där det för övrigt finns fler länkar för den som vill fördjupa sig i ämnet) passerade jag en annons för Coke Zero i tunnelbanans vänthall. Vad man än tycker om Vogue/LeBron-grejen så kommer Coca-Cola definitivt inte undan med ”svarta är lite mer djuriska”-grejen. Jag undrar om de kör samma printkampanj i USA?
Coke Zero och en svart panter

Andra bloggares inlägg om , , , , , ,

Hej (då) konsument!

Hej då Abercrombie & Fitch. Hej hej Franklin & Marshall.

Allt varumärkesbyggande handlar om att skapa en illusion. Precis som film. Och precis som med film så blir det så sjukt osexigt när man ser att det hela är filmat i en inomhusstudio i Los Angeles och inte en gata i New York. Abercrombie & Fitch anställde fel kille och inte ens affischpojkarna kan rädda den inblicken i de taffliga kulisserna. Ignorance IS bliss. Jag behåller min favorittröja, men hivar parfymen och lägger ner A&F.

Bye bye Brämhults. Hello Innocent.

Det är inte så mycket Brämhult som gör något fel (Blåbär-Hallon-smoothien är fortfarande galet god) som Innocent som gör allt rätt. Bara namnet i sig är fantastiskt. Samma produkt (färskpressad juice), men snyggare marknadskommunikation. Ben & Jerry’s kör med liknande tilltal och jag faller åh så hårt.

Auf wiedersehen Coca-Cola. Tschüß Pepsi.

En reklamkampanj som tagit det sämsta från Burger Kings ”I’m a man”-reklam och Dressmanns ”Grattis Prostökna!”. Inte bara det, etiketterna på flaskorna är så fula att bara det är en förolämpning mot alla ”riktiga män” värdig en duell i gryningen. Det som gör mig mest less är att SF i princip bara säljer Coca-Colas produkter. Som alltså är i utvisningsbåset eftersom de är mindre coola än kalsonger från Dressmann.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

SL:s bojkott av tuttar är slut

För ganska exakt ett år sedan bojkottade moraltanterna Stockholms Lokaltrafik ordet ”boobs”. Lindex fick göra sina annonser med en sl_gillar_tuttar_igen.jpg
version för tunnelbanan, och en för annan utomhusaffischering. Frasen ”We love boobs” gick inte hem hos tjänstemännen. Nu verkar det vara okej igen, med tanke på denna affisch som sitter på väggarna i bland annat Slussen. Frågan är: har SL fått ny marknadschef, eller är det här ett resultat av ”allt rött blir blått”? Hur som helst så gillar jag det. Inte tuttar alltså, utan att man får skriva ”boobs” på reklamaffischer i tunnelbanan.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Märkeskonsument

Jag älskar märken. Märken är människornas motsvarighet till webben 2.0:s system med taggar. Märket kan förstärka – eller förstöra – det budskap man sänder med kläder och prylar. ”Det är inte märket som är det viktiga …” är shoppingens motsvarighet till ärkeklyschan ”Utseendet spelar ingen roll …”

Jag gillar varumärken som byggs upp med både hjärta och hjärna, som skapas av intelligenta team och vårdas från alla aspekter.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av bra reklamfilmer, som Nikes ”A little less gravity” och Vodafones ”When life calls, don’t miss it”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna kampanjer som Adidas ”Impossible is nothing” eller Carlsbergs ”Probably the best beer in the world”.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av fyndigt användande av medier, som Shaîs ”Sexpacking”, jag gillar varumärkesbyggnad som gör något krångligt till något mänskligt, som Apples ”Get a mac”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av action marketing som Gevalias tunnelbanevagn som stack upp ur marken på Norrmalmstorg (oväntat besök i praktiken).

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av sköna namnval som ”We Are the Superlative Conspiracy”, jag gillar varumärkesbyggnad i form av snygga kataloger som Franklin & Marshall och varumärkesbyggnad i form av snygga butiksbiträden som Abercrombie & Fitch.

Jag gillar varumärkesbyggnad i form av (riktigt) socialt ansvarstagande som Levi’s, jag gillar varumärkesbyggnad i form av engagemang i hjälporganisationer som Les Mills och Dance4Life, jag gillar varumärkesbyggnad i form av utmanande av tabun som RFSU:s refuserade analpluggsreklam och jag gillar reklam i form av arty weird stuff som Playstation 2:s ”The third place”.

Jag gillar varumärkesvård som är medveten om att det du gör är synonymt med ditt varumärke, som Madonna (anti-tesen i Sverige heter Carola), jag gillar varumärkesvård i form av briljant krishantering som George Michael.

Jag heter Micke och jag är en märkeskonsument.

(Sen finns det reklam som bara är rolig eller bra eller cool utan att bygga varumärket. Som Hondas fantastiska ”It just works” Enligt historien är denna film inte trickfilmad, och det tog runt 500 försök att få det hela att snurra.)

King och reklamen

Senaste numret av King innehåller reklam från Dressman.

De enda personer som kan bära Manunderwear med värdighet är fjortonåriga killar vars mammor handlar kalsonger åt dem. Manunderwear är lika sexigt som Crocs och midjeväskor. Minns ni de speedoliknande kalsongerna i grälla pastellfärger man köpte på tub på H&M förut? De är ungefär lika coola som Manunderwear.

Bortsett från vad märken som Gucci och Dior tycker om att bli exponerade tillsammans med ett märke som får Överskottsbolaget att verka hett, så vet jag inte om jag vill läsa en tidning som vill visa mig Dressman-annonser.

Något jag gillade däremot var Hugo Boss annons med deras nya parfym, Euphoria. Doftprovet var jäkligt snillrikt i form av en liten våtservettsliknande sak som låg under ett tunt skyddande lager. Jag älskar fiffiga nya sätt att göra gamla saker på.

Jag ska snart sluta tjata om King, men en sak till: de har två insändare apropå homovänlighet och att King inte använder (halv-)nakna brudar. En (straight?) kille som gillar King eftersom den lyckas krossa fördomarna om att modetidningar är ”fjolliga”, och en från en bög som hyllar King för att den inte är sådär tonårsbrölig som Caf? och Slitz blir på grund av brudarna. Det må vara som det vill med den saken, men King är fortfarande heteronormativ och smått ängslig när det gäller homobiten. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig, helt enkelt. Ta bara testet om fåfänga i förra numret, där man lyckades undvika att fastna i heternormativa fällan fram till sista frågan, där man föll dit så det skvätte.

Hur som helst. Kan man bli sunkstraightare än Dressman? Sunkstraighthet som dessutom smittar av sig på King.

Andra bloggar om: , , , , ,

No need to be Shaï: Porrfilm möter reklam

Dagens hjälte är Rexxie som gjorde mig uppmärksam på klädmärket Shaï:s reklam. Den finns i tre tappningar.

Innan du klickar: Länkarna är inte kontorssäkra, och det kan ta tid att ladda hem filmerna. Ha tålamod, när du väl tankat hem filmen körs den på repeat. (Länkarna är borttagna eftersom filmerna togs bort och domänen numera är i händerna på spammare – vill du ha filmerna, hör av dig till mig då jag har sparat alla tre versionerna)

man – man
kvinna – kvinna
kvinna – man

Snygg porrfilm eller skön klädreklam? Varför välja? Det är både och, och jag gillar det. Jag kan bara inte bestämma mig för vad det är jag gillar mest med den här marknadsföringskampanjen.

Är det att de säljer med sex och utan att exkludera en sexuell läggning?

Eller kanske den brutala ärligheten? Björn Borg försökte sig på en pinsammare lightvariant av ärlighet någon gång 2001 när deras marknadschef sa något i stil med att ”Om man bär våra underkläder så får man mer sex” (jag kan fortfarande idag inte bära deras underkläder). Shaï är skönt ärliga i sitt budskap.

Eller är det tanken på vilket fantastiskt ramaskri den skulle orsaka i moralisternas led? Jag riktigt ser hur Margareta Winberg får dåndimpen, och hur halva KD får kollektivt kåtslag slaganfall.

Nej, egentligen gillar jag det mest för att det är en sexig porrfilm.

Shaï går direkt in som ett av mina favoritmärken. Kläderna säljs bara i några få länder för tillfället, och Sverige är tyvärr inte ett av dem.

Andra bloggar om: , , , ,

Findus reklam säljer Felix-produkter

Jag har inte haft tevekanaler på snart två år. Inte ens ettan, tvåan och fyran. Jag hade massor med kanaler när jag flyttade in, det ingår i hyran. En morgon fanns kanalerna inte där, och jag har inte riktigt orkat ta tag i projektet att fixa det. Jag använder min teve för att kolla på dvd och spela tv-spel. (Påminn mig någon gång om att blogga om det konstiga i att dödsknarket Oblivion ännu inte varit med på löpsedlarna. Jag anar en konspiration.)

På senare tid har jag gått i tankarna att jag kanske vill kolla på teve i alla fall. Det är rätt frustrerande att upptäcka supersköna serier som O.C. eller Desperate Housewives, och försöka berätta för andra om storheten i dessa serier för att bli bemött med ungefär den här attityden. Jag har ännu inte sett ett enda avsnitt av Lost eller Prison Break.

Nu har Populärkultursjunkien gjort funderingen till ett fundamentalt val av typen Neo i Matrix. När jag läste inlägget om Osympatiska Reklampersoner mindes jag varför jag inte saknade tevekanalerna.

För att fortsätta på Matrix-temat: After two years, you know what I realize? Ignorance is bliss. (Det sista sagt med en munfull blodig stek)

Jo, Cypher har rätt. Det är dödsskönt att inte veta. Det är tack vare att jag inte har teve som jag kan använda Vanish Oxygel. Jag har egentligen inga riktiga principer. Men jag har ett (skruvat) sinne för estetik. Eftersom reklamen är här för att stanna så kan jag som konsument bara göra en sak: bojkotta produkter med kackig reklam som gör att jag måste ha skämskudde framför teven. Eftersom vi bevisligen påverkas av reklamen och oftast hugger det märke vi sett mest av (oavsett vad vi gillade reklamen) så är risken stor att man måste begå seppuku när någon upptäcker en Ajax Fete-de-Fleur i ens städskåp. Ska jag bli hjärntvättad så vill jag bli det på ett estetiskt vis.

Jag har inte köpt en Risifrutti sen Pillan glömde starta loppet för att hon inte ätit mellanmål. Ariel var länge en produkt jag inte tog i med tång på grund av ”Det blir inte bara rent, utan ultra-rent”. Jag köpte bara Colgate-tandkräm ett tag när de hade sin tecknade reklam med starka tänder, bara för att något av tandkrämsmärkena slutat med dubbad, tysk fulreklam. Jag var en aktiv reklamkonsument. Jag var det ända fram till Populärkulturjunkiens inlägg fick mig att rannsaka mig själv och inse att jag idag är en clueless reklamkonsument. Jag kollar ju inte på reklam.

Oanandes vad som väntade mig följde jag länken och kollade på Findus reklamfilmer på deras sajt, och nu blir det inga mer Findusprodukter på minst tre år. Grattis Felix!

Jag har inte vågat kolla på Vodafone-blir-Telenor-reklamen, för då måste jag troligen byta telefonabonnemang och det verkar skitjobbigt.

Fler produkter jag bojkottar:
Tom Cruise (En äkta Scientologi-produkt. Jag kan inte sponsra det här.)
Aquafresh (Kommer du ihåg familjen från helvetet som sa ”Det känns så … FRÄÄÄÄÄÄÄSCHT”?)
Boxer (Damien kan slänga sig i väggen. Robert är satans sanne son.)
Dressmann (Långt bortom skämskudden. Att skära sig i handlederna är ungefär rätt avledningsmanöver.)
Riesen (Kom hit så ska du få sportdelen uppkörd så långt i arslet att du kommer ha trycksvärta på halsmandlarna, ungjävel!)
Jamba (Alla inblandade borde få rektoskopi, där kameran är monterad på en pneumatisk borr doppad i saltsyra.)
Red Bull (Hm, vad rimmar på vingar? Kväljningar, kräkningar, hjärnförslitningar. Just det, det är ungefär vad reklamen ger mig.)
Webaid (Jag käkar hellre Bilar tills jag bajsar en ljusgrön krämig sötdoftande gegga än ger pengar till er. Och jag gillar inte Bilar!)
Lutherhjälpen (Ge fan i att fucka upp mitt samvete. Jag köper det dyrt med autogiro till Amnesty och Plan International.)
Philadelphia (Jag äter hellre kukost med rövsmör på än stödjer skiten.)

Vilken reklam hatar du? Och ska jag ta det röda eller det blå pillret?

Shit vad jag har hatat i det här inlägget. Visst är hat en underbar känsla, men jag vill balansera upp det med lite kärlek. Här har ni kärlek, i den här videosnutten. Kan man bli dömd till besöksförbud för att man stalkar någon i en blogg? Jag kanske ska fråga Karolina Lassbo. (Tack Ellen, för länken till videon.)

Reklam för musen / synonymer för kukar

Gör det bekvämt för din mus

Det tog ett tag för mig att koppla när jag såg den här annonstavlan. Vadå bekvämt för musen? Datormöss känner inget? Eh?

En sekund senare såg jag avsändaren. Då föll poletten ner.

Jag gillar kampanjen, det är bra att tamponger slutar suga upp kliniskt blå vätska från provrör eller glas och därmed behandlar fittor – där tampongerna trots allt ska användas – som något osyligt och därmed icke-önskvärt.

Enda invändningen jag har är att jag inte gillar ordet ”mus” som synonym för fitta. ”Mus” är bara snäppet bättre än ”framstjärt”. Killarna har kuk, balle och snopp plus en massa synonymer för erektion: ribba, stånd, bånge. Snopp kanske går bort om man är äldre än 14, men ordet är liksom de andra orden rätt positivt laddat. Säger du de här orden förstår de flesta vuxna svenskar, oavsett dialekt eller region, vad du menar. Tjejer har inte riktigt samma svängrum.

Råkar du någonsin möta Hanne Kjöller, diskutera gärna både problematiken kring synonymer för fittor med henne. Släng gärna in fitt-djup som överkurs. Hon verkar tyckta både fitt-djup och kukar är olämpliga samtalsämnen, vilket tyder på rätt taskigt förhållande till sitt eget könsorgan. Vid närmare eftertanke är det fitt-djup i allmänhet, men Zlatans kuk i synnerhet som är olämpligt som samtalsämne enligt Hanne. Fröken Höger håller inte med.

En av de bästa sakerna med att vara bög är att jag har sett tillräckligt många kukar i både slakt och erigerat tillstånd för att ha ett rätt o-nojigt förhållande till min kuk. Och andras.

SL gillar inte engelska tuttar

SL gillar inte frasen ”We love boobs!” som We love boobs!Lindex har i sin nya kampanj. Frasen är enligt Sipp-Stockholms Lokaltrafiks pressjour ”stötande för vissa”. Det är inte helt klart vilka som avses med ”vissa”: de tutt-lösa, de med tuttar, de engelsktalande eller de som hatar tuttar.

De enda som skulle kunna uppfatta det som stötande är väl de välmanikyrerade, vattenkammade, propra amerikanska mormonpojkarna som missionerar i Stockholm. Under missionstiden får mormoner vare sig ha sex eller dra en handtralla. Jag antar att det då kan vara ”stötande” att få kåtslag.

Här är ett vettigt uppdrag för alla klottrar-kids därute: skriv ”I love boobs!” på alla Lindex-affischer i tunnelbanan.