Förstahandskontrakt i Stockholm bortskänkes

Det kom som en chock igår morse, beskedet att jag ska bli hemlös. Som son till en frånskild (och därmed svag) mamma har jag dåliga förutsättningar att klara mig i samhället. Jag brukar dessutom alkohol, vilket med största sannolikhet kommer leda mig djupt ner i knarkträsket. Tur i oturen: jag är i alla fall inte flicka, så jag slipper hamna i såväl herrtidningar som porrfilmer utan betalning.

Ve mig, om jag bara lyssnat på när Sergelplattan bar vittnesbörd, när den varnade för porrindustrin, när den hoppades att helnykterister skulle få skattelättnader. Ack, om min mor bara lyssnat när detta Sodoms Torg ropade ”Stöd åt familjen!”

Det mest förnedrande av allt var att jag blev meddelad genom en debattartikel i Svenska Dagbladet aka Nya Vakna!

Maja och hennes rubriker han slänga sig i väggen.

Andra bloggar om: , , ,

Internt memo från DN avslöjar censuren av horor

INTERNT MEMO
Till: Samtliga medarbetare
Från: Maria Schottenius

Medarbetare, jag hoppas att ingen har missat det faktum att vi på DN enbart pratar om prostituerade kvinnor, aldrig med dem. Den som på något sätt kommenterar affären med den förtappade kvinnan som inte har skam och vett nog att hålla tyst om att hon säljer tillgång till sitt sköte för pengar kommer kallas på enskilt, moralupprättande helgsamtal med undertecknad.

Ni som känner oro för att kolleger på moraliskt underlägsna publikationer skulle ställa frågor kring det hela kan vara lugna, då Pridefestivalen är i antågande. Under Pride-veckan kommer samtliga tidningars nyhetsplats och alla ledare och krönikor att fyllas av homosexuella saker. När Pride är över kommer den skamlösa horan att vara gamla nyheter.

Angående Pride vill jag påminna om att DN:s policy är att homosexuella aldrig har sex, då homosexuellt sex innebär anallekar och vaginalfisting vilket är högst omoraliskt.

Många av er har hört av er och undrat hur detta går ihop med hållningen ”oberoende liberal”. Jag förstår er oro, då det är omoraliskt att ljuga. Därför kommer DN från och med idag att ändra andra stycket i ”Om Dagens Nyheter” till följande:”[…] Maria Schottenius Moral är den mest täckande beteckningen för denna position, som är rotad i DN:s tradition alltsedan Maria blev chefredaktör till att utom titeln 2005. […]”

Till sist vill jag påminna om belöningen som är utlyst för den som avslöjar vem som klottrade ”Maria Schottenius är en frigid moraltant som idkat det fula med Mustafa Can” på personaltoaletterna.

Hur kan DN:s medarbetare skriva om Pride när deras stolthet måste ligga på samma nivå som någon som tar den i alla hål utan skydd för femtio öre och ett gammalt tuggummi? Det kan inte finnas många journalister i Sverige som missat det faktum att DN idkar tyst censur av sexsäljerskan Isabella. Samtliga av dessa borde skämmas öronen av sig för att de inte skrivit något (Södermanlands Tidning undantagen). All heder till Louise och alla andra som vägrar låta det hela bara kallna och blåsa förbi.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Terroristpedofilerna anfaller

Journalister i Sverige varkar vara lika alerta som mufflonfår på Prozac. DN skriver om pedofil.se som om yttrandefriheten i det här fallet är att beklaga, och TT plockar upp tonen i sitt telegram, som i sin tur återges både i SvD och i Aftonbladet. Jag kan förstå dem som tycker att ämnet är icky och behöver eftertanke och diskussion – men en journalist som utan vidare analys skriver i beklagande ton om yttrandefriheten behöver en uppfriskande praktik på en tidning på Kuba eller i Kina. Den här debatten är redan igång i bloggosfären, vill du läsa mer om den här aspekten gör du det förslagsvis hos Blogge eller hos Alter Ego.

[Efternotering:] Artikeln ligger under DN Kultur (såklart) och delar således Mustafa Cans plats i Maria Schottenius moraliska hjärta.

Ett annat, relaterat problem som definitivt behöver uppmärksammas är hur ”barnporr” och ”pedofili” i Sverige används som mubräcka. På samma sätt som ”terrorism” i USA används som murbräcka för att få igenom lagar och inskränkningar i individers frihet, lagar som i allra högsta grad påverkat andra länder, används ”pedofili” och ”barnporr” i Sverige. Det var bara ett par veckor sedan som vår justitieminister, Beatrice Ask, i en intervju hotade att ta till lagstiftning om inte internetoperatörerna tog sitt ansvar [och fick bort bland annat ”barnporr”]. Det är ungefär som att kräva att Vägverket tar sitt ansvar och får bort bankrånarna från vägarna. Eller som att Posten tar sitt ansvar och tar hand om alla olaga hot som skickas per brev. Från Bodström till Ask kommer att bli en ny metafor för ”Ur askan i elden” om fru Ask fortsätter på det inslagna spåret.

Man kan sätta ”pedofili” som argument för vad som helst när det används som murbräcka. Håller du inte med om det riskerar du att pekas ut som pedofil, något som de flesta av oss tycker är ganska obekvämt. Testa följande:

”Vi behöver höja skatterna, så atrt polisen får mer resurser till att bekämpa pedofili”

”Vi behöver införa ett allmänt DNA-register över samtliga medborgare, så att vi snabbt kan spåra personer som begår sexuella övergrepp på barn”

Det är en farlig väg att börja vanda på.

Förresten, är det någon som uppmärksammat ironin för Aftonbladets del i den här debatten?

Hela pedofildebatten börjar på Aftonbladet Blogg 28 maj. Expressen skriver om den någon dag senare. DN upptäcker debatten när den börjat ebba ut, och skriver om pedofil.se den 4 juni. TT skickar ut ett telegram som citerar DN natten mot 5 juni. Aftonbladet publicerar TT-telegrammet den 5 juni, mer än en vecka efter att debatten börjat på deras egen bloggportal. Hela historiken finns här för dig som vill läsa mer.

Andra bloggar om: , , , , , ,

King och reklamen

Senaste numret av King innehåller reklam från Dressman.

De enda personer som kan bära Manunderwear med värdighet är fjortonåriga killar vars mammor handlar kalsonger åt dem. Manunderwear är lika sexigt som Crocs och midjeväskor. Minns ni de speedoliknande kalsongerna i grälla pastellfärger man köpte på tub på H&M förut? De är ungefär lika coola som Manunderwear.

Bortsett från vad märken som Gucci och Dior tycker om att bli exponerade tillsammans med ett märke som får Överskottsbolaget att verka hett, så vet jag inte om jag vill läsa en tidning som vill visa mig Dressman-annonser.

Något jag gillade däremot var Hugo Boss annons med deras nya parfym, Euphoria. Doftprovet var jäkligt snillrikt i form av en liten våtservettsliknande sak som låg under ett tunt skyddande lager. Jag älskar fiffiga nya sätt att göra gamla saker på.

Jag ska snart sluta tjata om King, men en sak till: de har två insändare apropå homovänlighet och att King inte använder (halv-)nakna brudar. En (straight?) kille som gillar King eftersom den lyckas krossa fördomarna om att modetidningar är ”fjolliga”, och en från en bög som hyllar King för att den inte är sådär tonårsbrölig som Caf? och Slitz blir på grund av brudarna. Det må vara som det vill med den saken, men King är fortfarande heteronormativ och smått ängslig när det gäller homobiten. Man vet inte riktigt hur man ska förhålla sig, helt enkelt. Ta bara testet om fåfänga i förra numret, där man lyckades undvika att fastna i heternormativa fällan fram till sista frågan, där man föll dit så det skvätte.

Hur som helst. Kan man bli sunkstraightare än Dressman? Sunkstraighthet som dessutom smittar av sig på King.

Andra bloggar om: , , , , ,

Dags att dö, QX

QX befriade den svenska gayvärlden, och tog den sedan som gisslan.

En gång i tiden behövdes QX. Någon som gjorde en kommersiell tidning som riktar sig till en gaypublik. Någon som kunde uppmärksamma annonsörerna på en målgrupp de ofta missade och inte helt sällan uteslöt i sina annonser. Kvalitet var inte det viktigaste, det viktiga var att vi fanns. Vi fanns på PR-byråernas, annonsörernas och mediebyråernas radar.

Heder till QX för det. Heder till QX ägare för att de vågade satsa. Heder till Jon Voss, som vågat sticka ut hakan och vägrat vara bekväm. Heder till QX för att de fostrat fram skribenter som Mats Strandberg, som fläckvis är mycket begåvad.

QX befriade gayvärlden, den bröt igenom isen som är heteronormen, bara för att strandsätta gayvärlden i homonormen.

QX ser sig själva som talorgan för Sveriges homo- och bisexuella. Kolla på Gaygalan. QX har själva jämfört Gaygalan med GLAAD Media Awards:

För 17e gången hölls i lördags GLAAD Media Ward [sic!] i Los Angeles. USAs (lite större) version av GayGalan.

Dignitetsmässigt är det som att jämföra Videogalan med Filmfestivalen i Cannes.

Utåt sett vill man gärna framstå som en seriös journalistisk produkt. Jag vill påstå att man delvis lyckas när till exempel Svenska Dagbladet i en notis om Zanyar Adamo nämner att Zanyar varit nominerad till ”årets hetero” i Gaygalan, som vore det en merit.

Inåt jobbar man hårt för att hålla homonormen vid liv. QX-bögen är gayvärldens svar på Planksteksfolket. QX-bögen gillar schlager, shopping och Aussiebum. Han är mellan 30 och 40, men ständigt ”ung i sinnet”, han är svensk eller möjligen från ett västland. Han är politiskt intresserad om det gälller homofrågor, i brist på annat röstar han på det parti vars ungdomsförbund har den snyggaste ordföranden. QX-bögen går gärna ut och festar på Patricia och ser sig gärna som en blandning av Carrie och Samatha, med inslag av Patsy Stone om han är fjollig.

QX har ingen konkurrens idag. Det finns inte plats för två aktörer på en så liten marknad som Sveriges gayvärld är. Det innebär att jag får dras med QX kloakjournalistik i ett bra tag framöver. Journalistik som anser att ”Vilket land tävlar Andreas Lundstedt för i årets Eurovision Song Contest” är gaykunskap. Journalistik som säger att schlagerkvällen på Pride är det bästa av det bästaste, och bad som Phrank helst ska försvinna. Däremot kan typ Vikingarna få komma, för dansmusik i gayvärlden finns ju ingen annanstans. Journalistik där citat bara hittas på för att få ett fint avslut på en rätt medioker artikel.

Egentligen skulle jag inte bry mig. Att läsa QX är som att doppa kuken i ljummet vatten. Det är varken skönt eller obehagligt. Jag skulle inte bry mig alls, om det inte vore för att QX just gör sig till talorgan för också mig. Och om det inte vore för att QX, ivrigt påhejade av bögpöbeln, konkurrerat ut tidningar som Sylvester, Zon, Straight och Morriss. QX har aldrig skrivit något så bra som artikeln om fantasy ur gayperspektiv i Morriss, aldrig haft ett så snyggt egenproducerat modereportage som Sylvester eller kört en prylguide som är lika bra som Straights.

Jag ska inte ens gå in på flator. Jag antar att QX uttalat riktar sig till bögar och att flator får sitt lystmäte i Corky. Annars är Mian Lodalen inte alls så bright som hon verkar om hon nedlåter sig till att skriva för en HBT-tidning som är mer mansinriktad än Slitz, Café och Aktuell Rapport. Ta bara senaste Telenor-blir-Vodafone-annonsen i QX: Allt rött blir bögblått.

Kära mediagudar, hör min bön och döda QX. Låt det uppstå ett tomrum som fylls med något intelligentare än den här kackiga rosafärgade smörjan som inte ens duger att torka röven med.

(Jag vet att Kom Ut! finns, men det är inte en kommersiell tidning. Den är dock bitvis väldigt bra.)

Jag är en koprofil kvinnohatare med pedofila tendenser

Jag är inte känd. Skulle jag, mot förmodan, bli det är det lika bra att jag erkänner direkt: jag är gravt korprofil, och kvinnohatare. Jag gillar inte män heller, och har flera gånger uttryckt en önskan om att lemlästa småbarn och värnlösa djur. Jag har fläckvis pedofila tendenser. Jag är potentiell massmördare, bedriver tidelag, incest och säljer gärna mina småsystrar till högstbjudande. Jag är typen som skulle få dig att hellre sova sked mellan Hannibal Lecter och Juha Valjakkala än att ta mig i hand.

Jag blir upphetsad av att avslöja kända kollegers och bekantas sexuella äventyr, deras otrohet, deras knark- och alkoholvanor. Jag uppmuntrar människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse. Jag har ett behov av hat, förtal och snaskigt skvaller, och jag ser dessa tre bregrepp som synonyma med storhet. Jag tillfredsställer Alexander Bards perversioner – men även mina egna.

Jag har undgått upptäckt genom några förlåtande egenskaper som gör att du gillar mig ändå. Till exempel min fysiska och mentala perfektion, mitt stora självförtroende och mitt intresse för att föra diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Ovanstående kan styrkas med citat från privata samtal och mailkonversationer jag fört med vänner, arbetskamrater och bekanta. Givet är att citaten måste presenteras och tolkas av Mustafa Can och/eller i Dagens Nyheter.

Asylkineser

Skärmdump av Svenska Dagbladets framsida idag
Asylkines är en kandidat till årets nya ord. Svenska dagbladets förstasida (pappersversionen) pryds av detta ord, som inte bara är ett nytt ord utan också ett nytt sätt att använda ”asyl” som förled. Varför nöja dig med det anonyma ”asylsökande” när du samtidigt kan göra ett statement om din nationalitet? Vänligen notera att Migrationsverket ännu inte sanktionerat officiellt användande av ordet ”asyl” på detta sätt. Inofficiellt kan man dock vid hemskickandet bli jävla asylryss under champangefikat, som firar helt andra saker än ens hemresa.

Synd att taliban inte är en nationalitet, för ”asyltaliban” vore onekligen en cool visitkortstitel.