Metabloggande – Being Micke Kazarnowicz

Bloglovin’ och bloggtjyrkogården

Jag har länge haft som avsikt att a) rensa ut och uppdatera min länklista, b) installera lite nya plug-ins till WordPress och c) göra om utseendet på bloggen.

a) Min länklista kommer som mest att innehålla 20 av de bloggar jag läser oftast, och nya bloggar där är finaste Julia, Helena, Elin och Sakine. En annan härlig nyhet är att Pojkfröken är tillbaka.

Jag har sedan länge haft en kategori i Google Reader jag kallar ”Bloggtjyrkogården” (efter tre månader utan inlägg hamnar bloggarna där). Istället för att radera flödet från bloggar som läggs ner lägger jag dem där i hopp om att de någon gång ska återuppstå, ungefär som Pojkfröken. Andra minnesvärda bloggar som ligger där: Gycklargruppen, Agaton Blixa Stolpe, Dyslesbisk (saknaden blir dock mindre av att jag kan följa @fredrikw på Twitter), Runkbloggen och Therapeutic Pictionary. Det är bloggar jag fortfarande kan gå tillbaka till för att läsa inlägg och bli road, gråtmild eller inspirerad.

I Bloggtjyrkogården ligger också några personliga bloggar som jag följt. Jag undrar vad som hände sen med de människorna. Som Ellen Glasell. Eller Stan. Elin från Bara Elin.

b) De plug-ins jag installerat är några av dem som Simon tipsar om i ”18 fantastiska plug-ins för WordPress som du antagligen inte använder”. Bland annat ”No Follow Free” för att ge länkkärlek till dem som kommenterar ofta och ”Backtype Connect” för att även få med Twittrade och Facebookade kommentarer på inlägg. Och så EMO Vote, som är ett sätt att snabbt kommentera ett inlägg genom att klicka på ett alternativ när man inte orkar skriva.

c) Jag har för första gången lagt ut pengar på ett tema. Jag köpte Thesis, och jävlar vad verkar vara värt pengarna. Om någon är intresserad av en recension så kan jag skriva en när jag använt det ett tag.

Andra bloggares inlägg om wordpress, bloggande, bloggtjyrkogården, metabloggande, thesis

Vem är jag då?

Idag gjorde jag en inventering i min nätvaro och publicerade äntligen sidan jag kan länka till nästa gång någon på Qruiser frågar ”Vem är du då?” eller ”Vad gör du på fritiden?” eller någon annan av de tusen och-bilen-går-bra-frågor jag ibland får från folk som inte riktigt kan komma på mer fantasifulla frågor.

Jag är grymt nöjd med sammanfattningen, men mest nöjd är jag med det fyndinga namnet ”Mickellanea”. Jag var förmodligen göteborgare i många av mina tidigare liv.

Andra bloggares inlägg om mickellanea, åsiktstorped, micke kazarnowicz

Länklista + passinfo

Jag har fått ändan ur vagnen och fixat klart både länklista och passinformation. Det jag gillar mest med länklistan är att jag kan markera inlägg jag läser i Google Reader, varpå de automatiskt dyker upp på den sidan.

Geekness:
Jag använder en widget för att presentera de inlägg jag delar ut från Google Reader, kallad Google Reader Widget. Om någon är intresserad av den och har Loopia som leverantör behövs ett hack i filen, eftersom Loopia av säkerhetsskäl stängt av funktionen file_get_contents();. Säg till om du vill ha filen modifierad för Loopia.

Länklistan använder också en widget, Enhanced Links, också den hackad för att passa mina syften. Jag vet att den kan vara lite buggig i IE7, men jag gillar att det nu går att lägga en länk i flera kategorier och ändå inte visa dubletter.

Andra bloggar om: google reader, widgets, wordpress, loopia

Arbete pågår

Jag håller på och uppdaterar för fullt. Det kommer bli lite förändringar. Men nu ska jag ut och dricka lite drinkar. Förhoppningsvis hamnar jag inte på Lino och blir apfull, eftersom jag ska upp och träna Bodyjam imorrn inför releasen på måndag.

Förresten, det finns vissa ord som är bannlysta i registreringsskyltar. ”KUK” till exempel, och ”DUM”. Däremot går ”KNU” och ”LLA” bra:

Sommarklädsel på bloggen

Det är dags att klä om bloggen i något annat. Jag har lite idéer som jag gått med ett tag, som ställde lite andra krav på layout. Dessutom kände jag att navigationen i botten av sajten var … sådär, på sin höjd.

Saker på min ”att göra”-lista:
– ny länklista med en bättre beskrivning av alla länkar. Vi kan kalla den ”inspiration”.
– ny egosida med everything micke. Vi kan kalla den ”mickelania”.
– sida med information om när och var jag kör pass, för de bloggläsare (alla en!) som går på mina pass.
– micke goes big brother

Nu har jag slagits i tre timmar för att få trådade kommentarer att fungera och formatera texten som jag vill. Nu kan man svara någon direkt, i anslutning till originalkommentaren. Testa vet jag.

Berätta vad du tycker.

Nu: sova. God natt!

Sanningen om din blogg

Beta Alfa tipsade i ett inlägg om Google Webmaster Tools

Hen kunde lika gärna tipsat om var jag hittar foton på när mina föräldrar har sex, vilken färg klägget inuti en fågelspindel har eller något annat jag absolut inte ville veta. Det är inte ett verktyg, det är en virtuell Pandoras Ask för bloggare.

De flesta saker som Webmaster Tools ger dig kan du själv hitta genom att söka på Google. Till exempel så hittar du alla sidor som länkar till dig genom att söka på link:www.adressen-till-din-blogg.se

Det visste jag väl.

Det jag inte visste var att ”related:www.adressen-till-din-blogg.se” berättar vilka andra sajter som liknar din enligt Googles index ((Tar du med i beräkningen att Googles serverfarm är den punkt som idag är den mest sannolika födelseplatsen för en äkta artificiell intelligens så blir det ännu mer deprimerande)). Sanningen om mig är: Jinge och Karolina Lassbo. En korsning mellan en judehatande fanatisk rättshaverist och fröken ”Positiv Nazism”.

Jag skulle just begå blogg-seppuku när jag insåg att jag trots allt fått även Popkultursjunkien, Läget Just Nu! och Citronmuffin. Och Sigge Eklunds gamla, nedlagda privatblogg. Det var lite balsam för en sårad själ.

Trodde du förresten att sökorden folk söker på för att hamna på din blogg säger något? Inte jämfört med ”Top Search Queries”. Här visas de vanligaste sökningarna där resultatet innehåller en träff på din blogg. De som söker har alltså inte nödvändigtvis klickat sig vidare till din sajt, men de har fått upp den i listan över resultat.

Jag ligger i snitt på nionde plats när man söker på ”hångel”. Hoho. Jag har hånglat exakt en gång i år. Och ja, det är skrivet med bitterhet.

Då är ”kukar”, där jag i snitt hamnat på en hedersam sjuttonde plats, en mer rättvis beskrivning. Jag menar, jag har ju i alla fall en. Singular. ”Kuk”.

”Koprofil” ger mig en hedersam femte plats. Smaka på den. När någon söker på ”koprofil” på Google så hamnar jag i snitt på femte plats. FYI: jag är rätt open minded när det gäller sex, men just den grejen är inte min kopp te. Inte ens med Jake.

”Bög bilder” (särskrivet) och ”Jag är bög” ger mig bägge en sjundeplats, medan några söktermer ger mig första plats: åsiktstorped, paniktourettes, påbögad, mäffdag och … (fanfar) ”illaluktande tvätt”.

Så, för att sammanfatta Googles bild av mig: en judehatande fanatisk glamourprinsessa med koprofila tendenser och illaluktande tvätt.

Jag har brutit ansiktet på tre ställen, jag har skallat både is och asfalt med hjärnskakning som resultat, jag har varit med i smärtforskning – men det här gjorde ont på riktigt.

Andra saker du kan få reda på via Webmaster Tools är om Google lyckas indexera din sajt ordentligt, när Googles spindel senast besökte din blogg och vilka ord andra använder för att länka till dig.

Andra bloggar om: bloggande, bloggverktyg, google, webmaster tools, statistik, bloggosfären

Födelsedagsbarn

Idag fyller Åsiktstorped ett år. För 365 dagar sedan postade jag första inlägget, Asylkineser.

Samtidigt vill jag passa på och säga tusen tack till stammisarna som läser bloggen, och en miljon tack till alla som dessutom kommenterar. Det betyder mycket mer än ni tror.

Sista texten handlar såklart om hela komma ut-processen. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan på ”när jag kom på det”, men nångonstans kände jag att det behövdes en text som beskrev hela processen.

Just ja. En miljon tack, var det (helt oironiskt).

Slasherfilm + två mördade älsklingar

Du vet den där känslan av att stå i videobutiken (jag bävar för den dag jag pratar med en ungdom som säger ”Vadå videobutik?”) och inte ha något bra att välja på? Du står där med en skräckfilm i handen och undrar om du vågar spela rysk roulette med din filmkväll – det finns porrfilmer med bättre storylines än många slasherfilmer.

Jag kommer aldrig mer uppleva den känslan, för jag har vaccinerat mig. Camp Slaughter är på sitt sätt ett mästerverk. Budgeten bestod av en halvtrasig videokamera, ett paket Toy (tuggade) och fem liter jordgubbs-saft. Sen snodde någon sin mormors klänning, drog ihop sina polare och lånade en sommarstuga för att göra en slasherfilm. Den hade gjort vilken 13-åring som helst stolt, om det varit ett specialarbete i nån kreativ klass på högstadiet. Den är så dålig att den snott 29:e platsen på IMDb:s lista över de hundra sämsta filmerna någonsin om den bara fått fler röster.

Men det är inte det mest tragiska. Det mest tragiska, om trivian på IMDb stämmer, är att en av gick skådisarna upp tio kilo för sin roll. Att ta en sån här roll på sånt allvar är ungefär som att ge Nobelpriset i ekonomi till Paris Hilton för att hon är så rik.

Till min förvåning såg jag att regissören hette Martin Munthe och är gift med den sköna bloggaren Emma Gray Munthe. Nu väntar jag med spänning på storyn bakom filmen, för det måste finnas någon.

Eftersom jag spenderade helgen med att hänga på Torget, vara bakis, ignorera städningen, spela Gears of War och mixa världens bästa aerobicskiva så kommer två slaktade älsklingar på en gång:

Eftersom jag är bög så handlar många inlägg om homorelaterade grejer. Som till exempel när en pastor går ut och påstår att öländska ungdomar är latent homosexuella (plats 4). Som incitament för de där latenta ungdomarna att utveckla sina homokrafter skrev jag om det bästa med att vara bög:

”Vad sa dina föräldrar när du berättade?”

”Hur knullar ni?”

Det var den typen av frågor som eleverna ställde till mig när jag var ute i olika skolor och informerade om homo- bi- och heterosexualitet. Det är bra frågor, eftersom de ställdes av uppriktig nyfikenhet, med en vilja att veta. Den bästa frågan jag fått kom från en gymnasieelev: ”Vad är det bästa med att vara homosexuell?”

Jag fick tänka en stund innan jag svarade att ”det bästa, det är att jag är friare än heterokillar”. Om en heterokille gillar att dansa och blir aerobicinstruktör så riskerar han att få sin sexuella läggning ifrågasatt. Jag får min könsidentitet bekräftad när jag gör klassiskt macho saker, och jag får min sexuella läggning bekräftad när jag gör klassiskt omanliga saker. Vinst varje gång.

Såklart finns det nackdelar också, som att alltid förväntas kunna svara på varför (vissa) homosexuella beter sig som de gör. Nästa gång någon oförhappandes frågar mig om ”varför alla bögar gör si eller är så”, ska jag kontra med att fråga ”Vad är dealen med heterosexuellas våldtäkter hela tiden? Man läser ju bara om killar som våldtar tjejer, är det genetiskt tror du?”

Andra nackdelar är att alltid behöva komma ut eftersom jag antas vara hetero tills jag säger motsatsen. Och, som Robin sa häromdagen: ”Jag pratade med en kompis som undrade varför det finns stadsdelar för homosexuella utomlands. Jag sa åt henne att se sig omkring. Hon kan flirta i matbutiken, på gatan, i krogkön. Hela Stockholm är hennes lekplats. Vi bögar har Lino.”

(Nu är det inte riktigt sant. Vi har Mälarpaviljongen och Torget också.)

Egentligen är hela Stockholm också vår lekplats, men utbudet är inte detsamma. När man väl hittar någon så kommer en annan grej: hålla handen på stan. Det är sjukt att det ska kännas som ett politiskt ställningstagande att hålla sin pojkvän i handen. Det är galet att behöva överväga riskerna att bli nerslagen innan man pussar den man är tillsammans med. Det är helt sjukt att individer som inte har ett skit att göra med vem jag blir kär i eller knullar med anser sig ha rätt att tycka till om eller fördöma mitt liv.

Men fördelarna överväger. Inga förväntningar på barn eller giftemål. Om man får barn så är det resultatet av planering och aldrig efter ett oskyddat semesterligg på Mallis. Det är okej att objektifiera män: jag får uppskatta Abercrombie & Fitch och Franklin & Marshall utan att bli kallad för sexist. Jag får kolla på porr av samma anledning.

Det är klart skönt att vara bög, och jag skulle inte vilja byta bort det. Såvida inte jag fick Angelina Jolie på köpet, då kan jag börja tänka på saken.

(Det där med Angelina är inte riktigt sant. Jag har inget sexuellt intresse för tjejer whatsoever. Men jag skulle bra gärna vilja ha det.)

Andra bloggar om: camp slaughter, populärkultur, homorelaterat, bögliv

Att blogga om andra (Killing my darlings: 5)

Det är när andra personer kommer in i bilden som det blir en svår balansgång mellan att vara helt ärlig och samtidigt använda bloggen som minneslåda. Hur mycket kan man skriva om en annan person i sin blogg innan man passerat gränsen för vad som är okej?

Dilemmat rör egentligen kompisar och familj, och det finns inga regler. Det är magkänslan som får avgöra varje gång. Personer jag inte känner är inget problem, där är det oftast historien i sig som är intressant. Personen kan anonymiseras helt och hållet. Som i historien på plats fem, till exempel. De enda som vet vem som egentligen drog en tarzan i duschen är de som var där. För alla andra är det bara en rätt kul historia.

En av sakerna jag gillar med att vara försöksperson i medicinska studier är att jag får ett kvitto på att jag är fullt frisk, om man med ”fullt frisk” menar ”inga fysiska sjukdomar”. Polarna har spekulerat kring min mentala hälsa när jag berättat att jag är med i medicinska studier, men om jag uppfyller kraven för några av diagnoserna i DSM IV så har det inget med medicinska studier att göra.

Sista studien jag var med i handlade om smärta. Trots ämnet var den mestadels behaglig. Tre och ett halvt dygn på AstraZenecas försöksavdelning, i två omgångar, plus tre besök för kontroller gav mer än 18 000 före skatt. Nu innebär visserligen deltagande i studier vissa restriktioner, bland annat när det gäller träning, alkohol, nikotin och kosttillskott, men såvida man inte är hardcorenikotinist, alkoholist eller elitidrottare så innebär ingendera restriktion något allvarligt problem. Förutom själva smärtstudien som tog drygt en arbetsdag fick vi disponera tiden på försöksavdelningen fritt. Tre sällskapsrum med tv-spel, biljardbord, uppkopplade datorer, dvd-filmer och pingisbord gjorde tillsammans med sällskapet från personalen och de övriga försökspersonerna att tiden förflöt löjligt fort.

Det mest obekväma under studiens gång var såklart smärtan, men den varade inte ens i två timmar. På delad andraplats kom katetern för blodprover som ibland skavde i armvecket, och EKG-telemetrin. Telemetrin innebar att vi som var försökspersoner hade fasttejpade elektroder för EKG, kopplade till en sändare som i sin tur skickade datat till en central server. Kurvorna visades sen på tft-skärmar som hängde i nästan varje rum, så alla kunde hela tiden se varandras puls och EKG-kurvor. Det var småbökigt att duscha med apparaturen, och så fort någons utrustning strulade larmade det i lokalerna. Signalen var oftast av typen diskret dörrklocka, och betydde ”svag eller störd signal”. Ibland fick sändaren för sig att någon saknade puls, då blev larmet mer akut. Liksom personalens respons. Något ingen av oss visste var att systemet också larmade om pulsen steg till en viss nivå. Att vi inte visste det berodde på att vi inte utövade någon större fysisk ansträngning.

Under första omgången på forskningsavdelningen gjorde en incident oss bekanta med pulsnivå-larmet.

En av killarna som var med i den här studien tyckte (uppenbarligen) att det var lite jobbigt att gå i flera dygn utan att få runka. Det fanns få tillfällen för sånt, framförallt med tanke på att det både toalett- och duschdörrar saknar lås. Om något skulle hända oss försökspersoner något så skulle hjälpen aldrig bli fördröjd av en låst dörr. Telemetrin berättade också för personalen var vi befann oss för att kunna hitta oss snabbt i ett nödläge.

Till saken hör också att när man duschade så larmade sändarna oftast, eftersom man kunde komma åt elektroderna medan man tvättade sig. Jag antar att killen i fråga tänkte att duschen var ett utmärkt tillfälle att dra en handtralla, men det han inte tänkte på var att pulsen stiger rätt bra när man är på väg mot orgasm. I hans fall blev det rätt extremt, han lyckades faktiskt uppnå över 180 slag i minuten under själva orgasmen. Hans sändare började larma när han nådde 135, och istället för ”unknown signal” eller ”missing beat” i röd text var larmet ”rapidly increasing heart rate” med pulssiffran blinkandes i orange/rött. Två-tre slag per sekund ökade hans puls till 182, sedan sjönk den med något högre hastighet till hans normala puls. Det rådde ingen tvekan om vad som var på g inne i duschen, varken bland försökspersonerna eller personalen. Killen i fråga var lyckligt ovetande. Inte ens när han kom ut ur duschen och en sköterska frågade �Gick det bra?� med glimten i ögat fattade han. Det var först när glirlingarna från de andra försökspersonerna kom som poletten föll ner. Stackarn blev enormt generad, och det gjorde det såklart roligare att fortsätta med glirlingarna. Att han faktiskt drog en tarzan var coolt. Tyvärr brände han alla statuspoäng genom att skämmas för det.

Visst innebär medicinska studier visst obehag och biverkningar, men det är övergående. På det hela taget är de positiva bitarna klart övervägande, och jag ställer gladeligen upp på fler studier. Om du är inresserad, kan du anmäla dig till AstraZenecas försökspersonsdatabas på www.healthyvolunteers.com

För övrigt …

… så har GE inte haft så mycket fantasi när man designat telemetri-sändarna. Knappen för att kalla på sjuksköterska pryds av en stiliserad bild av en kvinna. Lätt fantasilöst.

Andra bloggar om: medicinska studier, försökspersoner, anekdoter, bloggande, bloggliv

Blogs don’t lie (Killing my darlings: 6)

Det är lätt, så lätt att maskera skavanker eller minska skämskuddegraden i saker genom att skönmåla sanningen. Det är enkelt att undvika konflikter genom att ducka bakom lögner. Bloggen funkar som en virtuell låda med minnen, men jag använder den också att bearbeta saker jag tycker det är svårt eller pinsamt att prata om. När jag väl formulerat orden, vare sig det är i skriven text eller i tal, så blir det så mycket lättare nästa gång. Och nästa.

För att det här skulle funka var en av förutsättningarna när jag började blogga att jag skulle vara ärlig i alla inlägg. Minns ni hundra-listorna som gick runt i bloggosfären för ett halvår sedan? De startades (i den svenska bloggosfären) av Silverfisken. Min hundra-lista var en genomärlig presentation av mig själv (hej då, chansen att bli minister!), men det var inte det svåraste jag publicerat. Första gången jag kände mig riktigt utlämnad på allvar var när jag skrev om min första kärlek. Jag hade innan dess aldrig någonsin pratat om den här incidenten med någon, inte ens med bästaste Maria som egentligen kände till alltihopa.

På plats 6: En annan Johan

Jag gick igenom hela högstadiet och väntade på att Biologiboken skulle få rätt; Att det här jag kände för killar skulle visa sig vara en fas. En fas som en dag skulle gå över. Det vände på gymnasiet, när jag träffade Johan. Jag var fortfarande rädd för att jag var bög, men jag väntade inte längre på att det skulle gå över. Jag sökte nu efter ett sätt att vara den jag var.

Johan var min första kärlek. Hemlig, såklart, för ingen visste att jag var bög. Vi blev kompisar, och den bitterljuva känslan av att få vara nära men aldrig någonsin få gensvar på samma plan var ibland outhärdlig. Jag har bara skrivit en enda dikt i mitt liv, och den var så klart till honom. Han fick aldrig läsa den.

Han åkte till USA och jag trodde mina känslor skulle svalna, men vi brevväxlade och pratade i telefon och känslorna bestod. Vi pratade om att jag borde komma och hälsa på honom. Jag trodde han menade allvar, för honom var det mest snack. Jag var 16 år och flög till USA. Jag kunde inte avgöra vilket som var större: äventyret i att ensam åka till USA, eller glädjen över att snart få se honom igen. Han var 16 år och krossade mig totalt när han förklarade att han inte hade tid att umgås när jag väl var där. Jag var tillitetgjord och ensam i en liten håla vid namn Youngstown, Ohio. Jag bokade om min biljett hem, och hittade på en ursäkt å hans vägnar. Inte så mycket för att skydda mig från hans svek, för jag var inte dum. Ursäkten var för omvärlden, för jag stod inte ut med skammen att ha varit så kär och dum.

Jag har idag, tolv år senare, fortfarande aldrig riktigt pratat med någon om det här. Sextonåringen sitter fortfarande kvar på motellrummet och tittar på repriser av Pantertanter, medan hans väsen är en herre-på-täppan-lek mellan skammen och känslan av att vara tillintetgjord. Han får fortfande mig att rodna varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig varit speciellt bra på att prata om mina egna intima känslor. Känslor är svaghet. Det är så mycket lättare att raljera och vara elak. Cool. Oberörd.

Någon gång under de här tre åren hittade jag en text på nätet som berörde mig – och fortfarande berör mig – något enormt. Men bra texter är som glädje: de blir bättre när man delar med sig, så, hatten av för den anonyma person som skrev och publicerade detta:

Suck. Jag är så innerligt trött på att vara olyckligt kär för jämnan. Jag bor i en studentkorridor och det har hänt flera ggr nu att jag har kärat ner mig i någon grabb på korridoren. Varför kan jag, mitt förbannade pucko, inte lära mig? Varför kommer jag inte ut och börjar träffa bögar istället?

Det gör verkligen så ont. Allt detta stjälande av de små ögonblicken: att se sin älskade djupt in i hans ögon och aldrig släppa dem med blicken under samtalet, att förlora sig i deras varma färg och känna leendet leka på ens läppar när lyckan sprider sig i kroppen,
att med yttersta svårighet lyckas förstå samtalet; att godmodigt och med kärlek reta honom och sedan, när han låtsas bli arg få njuta av fysisk närhet genom att boxas eller brottas lite; att ge honom ett kilowatt-leende och värmas inombords av hans leende tillbaka; att titta på honom när han inte ser, beundra hans kropp och längta efter en öm kyss av hans fräckt leende läppar. Om inte en kyss, så åtminstone en kram av hans starka armar. Om inte det så åtminstone få krama honom – jag behöver inget gensvar…och det räcker om jag bara får krama honom lite, kanske bara hans ena ben? Men kan jag inte i alla fall få lägga mig runt hans fötter och värma dem åt honom när han behöver? Snälla? Gud?

Det är också jobbigt med den ständiga påminnelsen; att se honom komma ut i korridorsköket varje morgon med ett härligt sömndruckna ögon och rufsigt hår. Se honom gäspa och sträcka på sig som ett behagfullt djur. Eller se honom skratta och vara glad, se hans leende stråla värme. Se honom festa och ha kul. Charmas av hans skämt och fräcka upptåg, förföras av hans pojkaktiga lekfullhet. Eller bara se honom i vardagliga situationer; studera honom när han diskar, älska honom för hans sätt att gå…

Och så skammen, skammen över att utnyttja honom, att utge mig för att vara vän, men i själva verket vilja ha honom på ett sätt han inte har godkänt eller samtyckt till. Att göra honom försvarslös genom att inte berätta. Att utnyttja hans vilja att vara en god vän. “Kan en man inte vara vän med en bög?”.

Andra bloggar om: bloggande, bloggliv, kärlek, tonårsliv, homorelaterat