Etikett: heteronormativitet

Tjejer är korkade, killar är bögar

Ett intressant fenomen som gått runt på olika forum på internet de senaste veckorna är de så kallade modebloggerskornas videobloggar. Det är nog få som ännu inte sett Amandavardet eller Mogi. Vissa förfasas över ”ungdomens förfall”, vilket gamla människor gjort i alla tider (och med gamla menar jag mindset och inte biologisk ålder). Jag ser fenomen som jag personligen inte får ut något av, men samtidigt tillhör jag inte målgruppen.

Det som är intressant däremot är att det finns en manlig videobloggare av ungefär samma kaliber som Amandavardet som kallar sig Krilleboi.

Jämför du kommentarerna på Amandavardets och Krillebois inlägg utkristalliserar sig snabbt ett mönster: tjejen är bimbo, korkad, blond. Killen är bög.

RFSU har en publikation, ”Bland horor, bockar och bögar”, som baserar sig på de observationer som RFSU:s skolinformatörer gjort. I den beskrivs bland annat hur unga tjejers roller begränsas av ”horan”, medan unga killars av ”bögen”. Uppenbarligen är stora delar av ”Bland horor, bockar och bögar” fortafarande aktuella så här åtta år senare.

Andras blogginlägg om , , , , ,

En handfast lärdom i heteronormen (learning by getting molested)

Jag insåg ikväll vad det jobbigaste med att en dag plötsligt vakna upp som kvinna skulle vara: att ständigt vara ett objekt.

Först en generalisering: i dagens samhälle är vi fortfarande till mångt och mycket skolade till killar är jägare (subjekt) medan tjejer är byten (objekt). En av de bra sakerna med att vara bög är att man i gaylivet skolas in till att flyta mellan bägge. Så fort man kommer ut på sin första gayklubb börjar inskolningen i objektsrollen. Subjektsrollen är inlärd sedan tidigare, på samma sätt som vi lär oss att pojkar inte ska gråta, att kvinnor är duktigare på att vara omhändertagande och så vidare.

Ikväll var vi i Prideparken. Snabbspola fram till omkring 23, när A Camp just gått av stora scenen. Området framför lilla scenen har förvandlats till ett dansgolv där latin- och r’n’b-rytmer börjar spelas. Jag får feeling och hoppar upp på dansgolvet. Vi dansar och hoppar, det blir varmt. Efter ett tag tar jag av mig skjortan, helt medveten om att jag går djupare in i objekt-rollen när min överkropp är bar. Det är här aha-upplevelsen börjar. Uppenbarligen är det faktum att jag är lättklädd ett startskott till att börja ta på mig. Det är som att slå på en knapp. Plötsligt behöver man inte längre köra hela grejen med att flirta, skapa kontakt och känna in om det finns något intresse. En rycker i mitt skärp och öppnar det en bit. Lite senare försöker försöker en ta på mina bröstvårtor. Jag tappade räkningen på hur många gånger min häck blev nypt eller greppad under de fyrtio minuterna jag dansade med bar överkropp.

Jag säger som Leeloo i ”Femte elementet”, när hon trycker en pistol mot Korbens tinning efter att han försökt kyssa henne Törnrosa-style: ”Senno ekto gamat!”

Sofia, min straighta arbetskamrat och vän som debuterar på Pride i år, undrade varför jag var så vass och arrogant mot några av killarna. Jag förklarade att jag inte gillar att man ser mig som något slags public domain bara för att jag väljer att vara lättklädd. Hon ser först förvånad ut, och säger sen ”Välkommen till min värld”. Det slår mig då att (straighta) tjejer måste leva i den här rollen varje gång de går ut på (straight) klubb. Ju mindre, färre eller porrigare kläder du har, desto mer lovligt byte är du. Det gäller överallt, hela vägen in i rättssalen där din klädsel kommer att diskuteras och värderas ifall du skulle råka ut för en våldtäkt.

På väg hem diskuterar vi killar, och Sofia tar upp ett exempel: en kille får tag i sin tjejkompis mobil, går igenom den och hittar nakenbilder på henne. Han skickar dessa till sin egen mobil. När det uppdagas blir tjejen rasande, kräver att han raderar bilderna och säger upp bekantskapen. Killen försöker lugna henne med ”Men vadå, du har inget att skämmas för, din kropp är jättefin!”. I hans värld har tjejen uppfyllt sin roll som objekt. Hon kan inte bli kränkt av det mer än en stol kan bli kränkt av att någon sitter på den.

För straighta tjejer (eller tjejer oavsett läggning som hänger på heteroklubbar) är det här kanske som att skriva att vatten är vått. För mig var det en praktisk erfarenhet av något jag bara känt till i teorin. Jag ser det poetiska i att jag lär mig det här i Pridepark under ett Pride som har ”hetero” som tema.

Andra bloggares inlägg om , , , , , , ,

Öppet brev till alla heterosexuella 2009 (eller: Kära hetero, årets Pride tillägnas dig)

Förra årets skrev jag ett öppet brev till alla heterosexuella, där kontentan var att Pride var till för alla som står utanför heteronormen. När jag skrev det gjorde jag en tankevurpa; Jag drog likhetstecken mellan ”att inte vara medveten om normer” och ”att hamna i kläm på grund av normer”. Kort sagt tänkte jag att om man inte ser heteronormen så har man inte heller fallit offer för den.

Men det ju stämmer inte.

Därför är det härligt att årets tema på Pride är till för dig, kära hetero.

I år behöver du inte vara ostraight för att känna dig hemma i Prides tema. I år är det till för dig som är heterosexuell man, men som inte behärskar de fjorton baskunskaper som alla män borde behärska. Det är till för dig som är heterosexuell tjej, men som inte gillar att alla killar du dejtar försöker vara ”the dude” från en romcom. Det är till för dig som är man och pluggar på baletthögskolan och får antaganden gjorda om könet på dina partners utifrån ditt utbildningsval. Det är till för dig som är bilkörande kvinna och suckar uppgivet när såna här videosnuttar skickas på din avdelning som en ”kul grej”:

Årets Pridetema är till för dig som är förälder som reagerar när McDonald’s förutsätter att ditt barn leker hjälte om han är pojke, och shoppar och bakar om hon är flicka. Det är till för dig som är 1,85 lång, bastant tjej som undrar varför du får ge blod färre gånger per år än en smalt byggd kille på 1,60. Det är till för dig som är man och har fått menande blickar när du gått in i gruppträningssalen för att vara med på en avancerad dansaerobic istället för att svettas med styrketräning. Det är till för dig som är tjej i gymnasiet har blivit stämplad som billig slampa för att du levt ut din kåthet och haft sex med många olika killar. Det är till för dig som är kille som fått höra att ”du spelar som en jävla fjolla” när du inte gjort bra ifrån dig på fotbollsträningen. Det är till för er, heterosexuella par, som går på swingersfester och har sex med andra personer än den ni är gifta eller sambo med. Det är till för dig som är nybliven mamma och har fått en kitchen master i födelsedagspresent för att ”underlätta ditt liv nu när du har barn och allt”.

Kort sagt, det är till för alla. Årets Dogtag (det smycke som följer med om du köper en veckobiljett) har till och med ordet ”hetero” präglat i Braille-skrift och regnbågsfärger:
Stockholm Pride Dogtag 2009 "hetero"

Dogtagen hänger med om du köper en veckobiljett som ger dig tillträde till Pride House i Kulturhuset och Pride Park i Tantolunden. Du behöver ingen biljett för att gå i paraden, eller hänga i Pride Garden i Kungsträdgården.

Kort sagt, kära hetero: välkommen till ditt eget Pride.

Andra bloggares inlägg om , , , ,

Libresse för homosexuella och killar med mens

Ibland känns det som om hela den så kallade HBTQ-communityn går omkring med offerkoftan i ständig beredskap. Vi har ritat en linje i sanden, en linje baserad på kunskap och upplysning, och så fort någon träder över den linjen åker koftan på och storsläggan fram. När man tillhör en minoritet – framför allt i Sverige – är man UPPLYST och FÖRDOMSFRI och kräver att alla andra ska vara detsamma, i alla fall när det gäller ens egen minoritet.

Vi tar sällan hänsyn till att många fel som begås handlar om okunskap och inte illvilja. Om man skulle applicera samma form av pedagogik på elever så skulle man skälla ut dem varje gång de svarar fel, och dumförklara dem för att de tror att de har rätt kunskap. Till slut skulle få våga svara.


Jag tänker på RFSL Ungdoms pressrelease kring Libresses utbildningsmaterial i sex och samlevnad. Maria Ferm tycker att RFSL Ungdom är helt rätt ute, liksom Trollhare.

Att Maria Ferm bara applåderar att någon pekar ut sakfelen utan att överhuvudtaget reflektera kring att det uppenbarligen finns ett tomrum i undervisningsmaterial i skolan, ett tomrum som nu fylls av kommersiella aktörer med en agenda som inte alltid är densamma som utbildningsväsendets, är i sig ett jätteproblem.

Jag skummar igenom utbildningsmaterialet och letar efter den heteronormativitet som ska genomsyra det. Materialet är huvudsakligen skrivet så att det tilltalar både killar och tjejer, vilket gör det lite svårare att vara heteronormativ. Men jämfört med det material som fortfarande används i skolorna är det en klar förbättring. Inte ”bra”, men ”bättre”. Är kritiken hårdare för att det är en kommersiell aktör som står bakom?

En annan sak jag funderar över är inkluderandet som krävs efterfrågas, speciellt från det som RFSL kallar för ”transpersoner”. Jag har arbetat som skolinformatör och pratat om homo- bi- och heterosexualitet med allt från sjätteklassare till gymnasieelever. Jag har också under sex års tid föreläst på lärarprogrammet vid Karlstads Universitet om hur man som pedagog kan arbeta med inklusion av homo- och bisexuella elever oavsett om man ska bli biologi- eller idrottslärare. Min erfarenhet är att man med ungdomar, framför allt under gymnasieåldern, behöver vara betydligt mer svart-vit, konkret och enkel i informationsförmedlingen. Mitt intryck är att man vid samtal med ungdomar inte ska blanda blanda in ”T” när man pratar ”HB” mer än nödvändigt. Begreppet ”transpersoner” är brett, och diskussionen om kön mår bäst av att få ett eget forum snarare än bli ihopklämd med frågor som rör homo- och bisexualitet. Vi kan tycka att vi har kommit långt i Sverige när det gäller tolerans gentemot homo- och bisexuella, men den som har träffat en åttondeklass och pratat om dessa frågor vet att verkligheten i en högstadieskola skiljer sig från vuxenlivet i en storstad. Frågan är fortfarande laddad, och man kan inte bara säga ”men skärp er, var inte så politiskt inkorrekta” och tro att frågan löser sig. Det sopar bara den under mattan.

För att återkomma till Libresse-materialet så finns där en hel del misstag. Trots försök att göra hela texten inkluderande har man förpassat homosexualitet till ett eget kapitel. Det är också det enda kapitlet som har en bild som är anonym, som om det skulle vara skamligt att visa ansiktet om man går hand i hand med nån av samma kön. Det är dåligt researchat, siffran 10% används för att svara på frågan ”hur många är homosexuella” trots att det inte finns något som helst vetenskapligt underlag på det. I återstående delar av texten skiner det heteronormativa greppet igenom i formuleringar som

om man är kille så kan man smeka tjejen runt slidan och klitoris tills hon får orgasm

det är inte alla tjejer som får orgasm varje gång de är med sin pojkvän

ta inte av kondomen förrän din penis har dragits ut ur din partners slida

I en formulering har könsrollsnormativitet råkat bli lite queer:

många (särskilt killar) kan också känna lust bara genom att se en attraktiv tjej på gatan eller i en tidning

Libresse har inte haft ett ont uppsåt när de har gjort det här. Det är ett halvfärdigt material som borde kollats av med någon som har koll, som Joakim Rindå (medförfattare till ”Någonstans går gränsen”) eller Maria Ahlsdotter (min kollega under Karlstad-turerna och en mycket erfaren föreläsare i ämnet homo- bi- hetero-sexualitet och ungdomar). Med tanke på RFSL Ungdoms agerande i den här frågan så förstår jag att man inte går till dem, på samma sätt som elever hellre går till den lärare som förklarar varför svaret är fel, snarare än till den som blir förbannad.

Det som är mest beklämmande med den här frågan är den som Maria Ferm missar: att ingen uppmärksammar att den svenska skolan har så dåligt material i sexualundervisning att det ens finns en marknad för ett företag som säljer mensskydd att ge ut sponsrat gratismaterial till skolor.

Förresten, en annan sak som står i materialet är: ”mängden sperma vid en utlösning är ungefär en tesked”. Min fråga utifrån mina erfarenheter är: hur jävla stora teskedar använder de som gjorde den researchen?

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Öppet brev till alla heterosexuella

Kära heterosexuella person,

Jag vet att heteronormen ligger som en blöt filt över de flesta av dina sinnen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon nämner sin man i sin presentation, samtidigt kommer ut som heterosexuell.

Jag vet att du inte tänker på att varje gång reklamfilmen för MER visas på bio, så är det samtidigt en reklampelare för heterosexualitet, eller att filmer som Romeo & Julia och Casablanca är filmer med heterotema.

Jag vet att du inte en enda gång behövt fundera på om du kommer att bli nedslagen när du håller din respektive i handen en sommarnatt i Malmö, eller att du behövt känna frustrationen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara försöker berätta att du tillsammans med din partner var och seglade i helgen.

Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.

Jag vet att du aldrig behövt sucka uppgivet för att du på grund av din sexualitet pekas ut som incestuös pedofil av svenska riksdagsledamöter, och att du aldrig behövt förklara för dina bekanta om vissa heterosexuella företeelser (som varför det nästan bara är heterosexuella som begår våldtäkter).

Straight

Jag vet att du aldrig behövt få din kompetens eller lämplighet som yrkesperson ifrågasatt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i personer av motsatt kön. Jag vet att du inte behövt fundera på om du kommer att bli utfrusen ur hockeylaget ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan uppsättning könskromosomer.

Jag vet att heteronormen i din värld är lika osynlig som en kamouflerad superstealth-ninja, och att du istället för att se ninjan ser allt som inte är ninjan.

Men det finns en sak jag vill att alla ni heterosexuella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en tillställning under vilken vi visar upp oss för er. Det är inte ett tillfälle för er att tycka till om oss och undra varför vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möjlighet för er att nådigt deklarera att ni minsann accepterar oss.

Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befinner oss utanför heteronormen. Det är några dagar när vi får prova på den frihet att ”vara normen” kan innebära. En vecka när den svårbesvarade standardfrågan ”har du flickvän?” blir till befriande ”har du pojkvän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kommer i alla färger, former och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fronter mycket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.

Kom ihåg det nästa gång du känner för att berätta vad du tycker om Pride.

Mina bästa,
Micke Kazarnowicz

PS. det blir inte bättre, men mycket mer sorgligt, om du använder homosexuella vänner eller en straight dotter som alibi, men om du menar allvar med din stolthet över att vara heterosexuell kan du köpa t-shirten med straight pride motivet ovan hos t-shirthell.com.

Andras blogginlägg om , , , ,

Heterosexuella har vaniljhjärnor

Vad skönt att veta att det är homosexuellas hjärnor som är annorlunda. Vem vill ha en normal vaniljhjärna?

(Jag orkar inte med hela FRA-grejen längre. Hur bygger man in ”integritetsskydd” i en lag som tvingar alla internetoperatörer att avleda delar av sin trafik till en regeringskontrollerad myndighet? Federley och Johansson har gått från ryggradsdjur till amöbor till flercelliga organismer. Dock fortfarande utan ryggrad.)

Andras blogginlägg om , ,

Problemet med normer (eller: Zaremba ute och cyklar på djupt vatten, utan snorkel eller ficklampa)

En del menar att det inte räcker. Hur mycket formell jämlikhet man än vinner, blir homo inte jämställda så länge som de utgör en minoritet, en ”avvikelse” från normen. Alltså är det själva normen som är problemet. Säger någon att hetero är normalt, antyder han att allt annat inte är det. Det ligger i språkets natur.

– Maciej Zaremba i DN, 18 februari 2008, ”Tyst i klassen”

När det handlar om normer så är inte problemet vad som är normalt. Problemet är att normen aldrig behöver sätta ord på sig själv. Den gör sig osynlig, och syns bara indirekt genom att peka ut samtliga avvikare från den. De som avviker från en norm straffas på olika sätt.

Låt oss ta ett konkret exempel:
Fikarast på ekonomiavdelningen en sensommardag i september. Alla är tillbaka efter semestrarna, och det är mycket prat om vad alla gjorde.

”Vi var mest hemma på landet. Det var ju så fint väder!”, säger Lena, ”Fast sista helgen åkte jag och min man på en romantisk weekend till Rom. Det var superhärligt.”

”Var bodde ni då? Jag funderar på att ta med min flickvän på en romantisk resa nu när vi firar tre år”, säger Anna-Karin.

Tre av personerna skruvar lite olustigt på sig, och tänker i kör ”Måste hon alltid ta upp att hon är lesbisk?”

De säger såklart ingenting, de vet att det inte är politiskt korrekt. Men deras kroppsspråk kommer avslöja att de är obekväma. Den omedvetna kommunikationen kommer straffa Anna-Karin för att hon nämnde sin flickvän. Lena kan nämna sin man till förbannelse och kommer aldrig någonsin att straffas ut.

—

Ett annat exempel, direkt ur verkliga livet. En kompis, vi kan kalla henne M, skulle till gynekolog. M är lesbisk. Hos gynekologen får hon frågor om hon är sexuellt aktiv (som en Duracellkanin). Jaha, använder hon preventivmedel? (av förklarliga skäl är svaret ”nej”). Hon får då frågan om hon planerar att bli gravid (eftersom hon inte använder preventivmedel). ”Aldrig i livet” kan M:s svar sammanfattas med. Följdfrågan från en blir då ”Men du vet hur barn blir till va?” Det, Maciej, är problemet med heteronormen. Det är närmare för en gynekolog till tanken att en 25-årig kvinna inte vet hur man blir gravid, än att hon skulle ha sex med kvinnor.

Alla normer innebär ett problem för avvikarna, men folk tar hänsyn när det syns att du avviker från normen. Om du inte är normalstörd märks det ofta. Om du har en annan hudfärg än grisrosa så märks det ganska tydligt. Är du mycket längre, eller kortare, eller tjockare, eller smalare än normen, så syns det. Du är inte svensk, Maciej, och jag tror att det är få som kritiserar polacker när du är i närheten, eftersom ditt namn avslöjar dig som polack.

Tillhör du en osynlig minoritet kommer du att överraska folk när du väl bryter mot normen. Straffet kan bli hårdare, eftersom du förutom fördomarna ofta får folk att känna sig skyldiga och avslöjade. De kanske just sagt något ofördelaktigt om homosexuella, i tron att alla runtomkring är ”normala”. Du kommer för alltid att behöva komma ut, därför att alla utgår från att alla är ”normala”.

Det är inte att begära för mycket att stat, kommuner och landsting, och alla offentliga institutioner, använder sig av ett neutralt och inkluderande språk. De kanske aldrig ser minoriteten som bryter mot heteronormen, men vi finns där. Det behövs inte så mycket. Ett ”partner” istället för ”flickvän” eller ”fru” när man pratar med en kille. En tanke på att kvinnan i gynekologstolen kanske aldrig blir penetrerad av kukar. Hänsyn till att Lisa som går i fyran har två mammor.

Men det är klart, du fick priset ”Årets berättare” och inte ”Årets faktakollare” eller ”Årets mest pålästa”. Och berätta kan du, frågan är bara vad det är du berättar?

Läs också Henrik Tornbergs tankar om samma artikelserie

Andras blogginlägg om , , ,

Sängreklam med subtilt avsteg från könsnormen

Jag brukar inte läsa Stockholm City på regelbunden basis eftersom jag har lite svårt för Mikael Nestius gråterskekomplex. Så fort något allvarligt hänt ska man bilda opinion mot det hemska med en serie specialartiklar som granskar [våldtäkter/våld mot barn/kvinnors (dåliga) villkor] med en inledning av Mikael Nestius. Lite som Anton Abele, fast utan den låga åldern som ursäkt.

Ska jag vara rättvis så har Stockholm City lyckats med några riktigt bra krönikörer, som Sakine Madon och Nima Daryamadj, men en krönika gör ingen tidning. Hur som helst, igår satt jag på tunnelbanan och började slöbläddra i en Stockholm City som någon lämnat och blev överraskad. Inte av det redaktionella innehållet, utan av en annons för Sova.

Först blev jag aningens förvånad över att det är killen som vilar med huvudet på tjejens bröst, och inte tvärt om. Sen såg jag att tjejen också har en tatuering som täcker hela överarmen. Killen ligger med stängda ögon, medan tjejen tittar lite reflekterande upp mot taket. Ombytta roller. Det är ett subtilt och fräscht avsteg från normen, framför allt för traditionell reklam riktad till medelsvensson.

En subtilt annorlunda annonsbild

Andra bloggar om: , , , ,

Öppet brev till Jan Myrdal

Käre Jan,

Det var som ett potpurri av känslor jag kände när jag läste ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Redan i ingressen lyckas du med bara några ord argumentera ner dina motståndare i debattens motsvarighet till knock-out: ”Att tillföra äktenskapsformen nya samkönade men barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla”.

För varje stycke stegrade sig känslostormen jag kände, och den nådde nya crescendon när du så kärnfullt uttryckte vad det är som gör det heterosexuella förhållandet specifikt och överordnat:

”Kvinnan kan bli gravid, föda barn.”

Det finns en sån skönhet i den kraftfulla enkelhet med vilken du formulerar dig att jag vill börja gråta. Titeln ”Skriftställare” som du så anspråkslöst undertecknar din artikel med är bara halva sanningen. Jag vill gå så långt som att kalla dig speciell.

För det krävs onekligen någon speciell för att i dagens progressiva samhälle med nyliberala tendenser såväl i sängkammare som i arbetsliv och politik, ryta till och sätta ner foten när nämnda tendenser hotar Familjens existens och Barnets rättigheter.

Jag tycker att du på ett utomordentligt sätt framställer de traditioner vårt samhälle är uppbyggt på. När du nämner gamla principer får du också mig att vandra i minnet till tider när det var mer ordning.

Jan, jag har bara ett enda förslag som skulle kunnat förbättra din text. Jag vet inte om det är du, eller redaktionen på Brännpunkt som valt rubriken ”Kalla mig gärna heteronormativ”. Att kalla dig för heteronormativ vore som att kalla Gudrun för en västanfläkt.

Rubriken skulle självklart ha varit ”Kalla mig gärna för ärkereaktionärt kukhuvud”. För det gör jag så gärna.

Med vanlig hälsning,
Micke Kazarnowicz

PS. Det nostalgiska stråket i din text fick mig också att längta tillbaks i tiden, till den sköna, vackra värld när ärkereaktionära kukhuvuden vräktes utför ättestupan innan de blev så gamla och gaggiga som de tillåts bli idag.

Andra bloggar om: , , ,

Spray Date goes Straight Date

Jag ställde upp som försöksperson i ett dejtingsajttest här om sistens. Tanken var att jag skulle testa några av de populäraste sajterna ur ett homoperspektiv. Såklart var hela rasket lika heterosexfixerade som ett bajen-bärs-och-rakade-brudar-skrålande regemente som inte fått runka på en vecka. Att jag kunde kryssa i ”kille” som söker ”killar” var mest en eftergift från deras sida för att ge illusionen av öppenhet och inkludering.

Hur som helst, Spray Date fick högst betyg av mig (vilket säger mer om hur kackiga de andra sajterna var, än om Spray Dates eventuella storhet). De kändes dessutom rätt inkluderande, tyckte jag i slutresultatet. Ironiskt nog fick jag i dagarna ett mail från dem om att mitt konto blivit inaktiverat, då jag inte varit inloggad på tre månader. De avslutar mailet med ett klämkäckt PS, och det är här ironin börjar:

P.S. Du vet väl om att det nu finns över 500 000 singlar på Spray Date som letar efter en flirt?

För att locka tillbaka mig till sajten skickar de med tre exempel på singlar jag kanske skulle kunna tänka mig att aktivera mitt konto för, kompletta med foton och profiler. Felet? Alla tre är tjejer i min ålder. Jag var tvungen att aktivera mitt konto igen för att se om jag kryssat fel och kryssat i nån hetero-ruta.

Det visade sig bara vara hetero-rutan i huvudet på Spray Date som var ikryssad. Och inte bara heterorutan, förresten. Tänk om jag vore straight, och bara intresserad av tjejer som är 45-50? Eller 18-22? Här är alla som inte är heterosexuella, och inte är ute efter individer runt sin egen ålder ett undantag. Undantag som får vara med men får finna sig i att vara de som definierar ”de vanliga” med sin blotta existens. Det finns få saker som får mig att klökas så mycket som synen på manligt och kvinnligt som något slags yin och yang, som två helt olika enheter med helt motsatta egenskaper som kompletterar varandra. Varelser från olika planeter, en från Venus och en från Mars, som likt en minuspol dras till sin motsats attraherar varandra, för att bilda en helhet större än delarna. Tills döden skiljer dem åt. Och det är precis vad Spray Dates filosofi verkar vara när man skrapar lite under den politiskt korrekta ytan.

Tänk vad mycket ärligare en ren community för heterosexuella skulle vara.

Andra bloggar om: , , , ,