Stockholm Pride 2011: Män som säljer sex till män

Jonas Jonsson och Suzann Larsdotter
Jonas Jonsson och Suzann Larsdotter pratade om män som säljer sex till män

Det här var en uppföljare på sessionen om ”Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer”. Den baserar sig på en annan del i samma rapport ”Osynliga Synliga Aktörer”. Anledningen till att denna del handlar om MSM (män som har sex med män) är att arbetet också hade en HIV-preventiv vinkel (HIV-spridning mellan lesbiska är så sällsynt att det är närmast icke-existerande).

Det blir intressant direkt från start. Suzann och Jonas berättar om statliga utredningar kring prostitution och deras syn på sexualitet och kön. I utredningen ”Prostitutionen i Sverige — bakgrund och åtgärder” (SOU 1981:71) skriver man ”SOU1981:71: ”en homosexuell säljare kan uppleva sexuell attraktion gentemot köparen, något som inte förekommer om säljaren är hetero” [notera att det här inte är ett ordagrant citat, det är förkortat då jag bara hade 140 tecken att skriva ner det på]. Samma utredning har uttryckligen sett manlig prostitution som mindre nedbrytande för individen. Det är ganska tydligt att myndighetssynen på MSM-prostitution färgas av synen på bögar/män som promiskuösa: ”knullar man runt kan man lika gärna ta betalt”.

Personer som jobbar med ungdomar ofta ser unga killars sexsäljande som experimenterande/utforskande av sexualitet, i synnerhet om killen är ostraight. När det gäller tjejer som säljer sex ser samma personer det som problematiskt och utnyttjande. Tillsammans vittnar allt detta om en 50-talssyn på könsroller och sex hos stat och myndighet: män vill ha sex, kvinnor tillhandahåller det.

Det ska tilläggas att senaste utredningen kring prostitution, som gjordes 2010, har börjat definiera män som säljer sex som offer, och man har där behållit hela skrivningen kring manlig prostitution men strukit formuleringen om att det skulle vara mindre nedbrytande.

Den undersökning som RFSL gjort tar, till skillnad från tidigare statliga utredningar, inte hänsyn till säljarens och köparens självidentifikation, utan utgår från könet på säljare/köpare. Även FTM och MTF har intervjuats. Det finns dock ingen svensk forskning specifikt på transpersoner som säljer sex. Det man vet är att transpersoner är mest utsatta när det gäller våld i samband med sexförsäljning.

Förväntningar på att sälja sex från många är tillfredsställelse (både sexuell och som bekräftelse). En annan förväntning var pengar, som en resurs för allt från ”symbolisk summa”, lyxkonsumtion och basbehov som hyra. En såg faktumet att någon betalar för sex med honom som berättelse på att han var snygg/sexig/åtråvärd. Att sälja sex sågs av en som ett sätt att få närhet och tillgång till en annan kropp. En njöt av underkastelsen sexsäljande innebär.

Efter mötet berättar många säljare om existentiella tankar och rädsla för att någon ska få reda på det. Rädslan handlar i många fall om rädsla för andras moralisering, inte att man i grund och botten har problem med sitt sexsäljande.

Precis som i studien om unga hbtq-personer visar denna att personer som har problem med gränser vid sexsäljande har det även vid sex utan ersättning.

Män som säljer sex till män hade i medel haft oskyddat analsex med 10 partners senaste året. Snittet för icke sexsäljare är 2.

Anmärkningsvärt 12 augusti 2011

  1. Isobel Hadley-Kamptz: Se övervakning som klassfråga – Isobel Hadley-Kamptz – Expressen.se
    – SAMHÄLLE, ÖVERVAKNING Det här är helt barockt. Jag finner inga ord för att beskriva hur vidrigt det är att UK har en sån här lag. Hela ”V for Vendetta” känns hela tiden allt närmare, men tyvärr finns ingen V som kommer att rädda oss. Vi kommer att behöva rädda oss själva. Eller ännu hellre: förhindra att vi kommer dit.
  2. Spoilers don’t spoil anything
    – SPOILERS, PSYKOLOGI Det här är intressant. Tydligen visar en studie att vi gillar historier mer när vi först läst en spoiler ur dem. Jag håller inte med, för mig har de bästa upplevelserna varit när jag inte vetat något alls, men jag antar att det kan stämma för många.
  3. Jag och Birro i samma tändsticksask – Skepchick.se
    – MARCUS BIRRO Den här texten av Charmkvark är det bästa jag läst när det gäller ett direkt bemötande av Marcus Birros cermoniella offerkoftepåtagande (som visserligen sker så fort Marcus skriver en enda sak)
  4. BRÄNNPUNKT | Opinion | SvD
    – UPPLOPPEN I LONDON Den här analysen går emot den andra jag delade i Google Reader igår. Jag blir lite provocerad av denna, men jag vet inte om det är mitt rättvisekomplex som spökar? Axel Nygren har bott i Hackney i två år och känner till det hela bättre än jag gör. Hur som helst en intressant aspekt.
  5. Penny Red: Panic on the streets of London.
    – UPPLOPPEN I UK Det här är en väldigt sansad analys om varför det händer. Hint: det är inte pga Twitter.
  6. Hur var Stockholm Pride 2011? | Citronsirap
    – HBT, STOCKHOLM PRIDE Jag håller med om att kalla Stockholm Pride för ett ”skyltfönster för HBTQ” är en av de dummare metaforerna. Ursäkta, men blev jag just reducerad till en skyltvara?
  7. BRÄNNPUNKT | Opinion | SvD
    – INTEGRITET, ÖVERVAKNING Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns ingen politiker som känner sig ansvarig för att en lag börjar tillämpas på ett integritetskränkande sätt i framtiden, därför är det viktigt att alla lagar får skyddsmekanismer mot denna typ av slippery slope. FRA-lagen ter sig än mer läskig i detta ljus.
  8. Should Teachers and Students Be Facebook Friends? | Psychology Today
    – SOCIALA MEDIER, SKOLA Det här är ett läsvärt resonemang kring varför frågan om ”ska lärare vara facebook-vänner med sina elever?” är fel fråga. Det handlar inte om verktyget, det handlar om att digitalt bara är en förlängning av analogt. Mycket läsvärt för såväl lärare som föräldrar.
  9. The Biggest Secret of Social Media
    – SOCIALA MEDIER Det här är väldigt läsvärt ang. automatisering av ens närvaro i sociala medier. Det gäller oavsett om du är privatperson eller varumärke. Jag har numera kapat de flesta av mina automatpostningar och är extremt selektiv med automatisering (t ex postar jag aldrig från Foursquare om jag inte har något specifikt att säga)
  10. Soldater kränkta under Prideparaden | Inrikes | SvD
    – PRIDEPARADEN, OFOG De små, små människorna i Ofog anser att ändamålen helgar medlen. Att ge sig på organisationen HoF i paraden för att man ogillar svensk militär är vidrigt (och en kränkning av individernas integritet), och än mer så i paraden. Ofog visar att HBTQ-människor är brickor i deras spel, och Pride ger de uppenbarligen inte mycket för. Stockholm Pride behöver jobba för att stävja sådant här i framtiden. Prideparaden ska vara en frizon för käbbel mellan organisationer.
  11. Ett förlorat år för pride | Min lilla åsikt
    – STOCKHOLM PRIDE Jag tycker att hela organisationen Stockholm Pride förtjänar mycket hyllning för sitt jobb. Det är en enorm apparat som går runt på volontärer och folk som jobbar utan ersättning. Mitt pridefirande i år var det bästa hittills tack vare Pride Sergel. Men när det gäller Pride Park i år har man uppenbarligen misslyckats totalt. Hur kan man inte se att en gratis festival på Stockholms mest centrala plats kommer att bidra med sådant här?
  12. Why You Shouldn’t Use Twitter’s Built-In Retweet Feature Too Often « Shoq Value
    – TWITTER Det här visste jag inte om Twitters inbyggda RT-funktion. Det är helt idiotiska grejer, och jag kommer framöver att undvika automatiska RT:s så mycket som möjligt.
  13. Politiker erbjuds kurs i förortskunskap – P1-morgon | Sveriges Radio
    – SAMHÄLLE, CARLOS ROJAS Jag har föga förtroende för Carlos Rojas och ser honom som någon hittat ett sätt att tillskansa sig själv offentliga medel genom att spela invandrarkortet. Gringo fick mycket berättigad kritik. Minns ni 100lax, företaget där Carlos Rojas skulle jobba 10 timmar i veckan och efter tre månader dra in 100 000? Det lyckades aldrig (och då ändrade man syftet med projektet för att passa resultatet). Nu är han tillbaka, och jag blir så sjukt provocerad. Heja Sakine! Se även http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/vibekespecht/article1523608/Mer-mobilitet.html
  14. The Secret Ingredient In Your Orange Juice | Food Renegade
    – MAT, MARKNADSFÖRING här är förklaringen till varför Tropicana till exempel är så äckligt. Det är också sån här juice som i Sverige numera kallas ”färskpressad”. Sen finns ”nypressad” som är t ex den som Brämhults marknadsför. Det är dock en intressant poäng: att man i juiceform får i sig ganska mycket fruktos, som som sötningsmedel är värre än vitt socker ur fettinlagringsperspektiv.
  15. Det Blir Bättre – It Gets Better Project återlanseras nu officiellt i Sverige under… – Mynewsdesk
    – HBT ”Det Blir Bättre” återlanseras officiellt i Sverige. Viktigt projekt!
  16. Därför riktade Breivik sitt hat mot norrmän « Debatt | svt.se
    – SD, SPRÅK Annika Hamrud skriver utmärkt om SD:s väldigt lyckade ompaketering av sitt gamla budskap i ny ordskrud, och visar på hur det är exakt vad ABB förespråkar. För övrigt anser jag att SD är rasister.
  17. Tony Perkins: You’re Not Gay If You Don’t Have Same-Sex Sex | The New Civil Rights Movement
    – HBT, USA ”Man är inte bög förrän man suger av en kompis” är budskapet från ordföranden för Family Research Council. Samma logik säger ”du är inte hungrig förrän du äter”.
  18. Sympatiserar med Osloterroristen – och sitter i svenska migrationsdomstolen | Emanuels randanmärkningar
    – SVERIGEDEMOKRATERNA, ABB Erik Hellsborn, mannen som anser att ABB drevs till sitt brott av ”massinvandring” sitter som nämndeman i den instans som avgör invandrares öde i Sverige. Sverigedemokraterna är inget annat än rasister, och det är extremt beklämmande att en av dem som ursäktar ABB sitter och avgör tvister mellan invandrare och Migrationsverket.
  19. The NYT paywall is working | Felix Salmon
    – BETALVÄGGAR, TIDNINGAR Jag var en av dem som trodde att det inte skulle lyckas, och jag hade fel; New York Times kommer att lyckas bra med in betalvägg. Vad som är intressant i sammanhanget är att de betalande läsarna också är attraktivare för (digitala) annonsörer, därmed ökar också reklamintäkterna. Kul för NYT, kul för tidningsbranschen och extra kul att NYT lyckas med en porös betalvägg sm inte hindrar icke-prenumeranter från att ta del av innehåll som digitalt delas ave prenumeranterna.
  20. A visualization of US debt (credit card bill) stacked in 100 dollar bills
    – USA, GALET När man visualiserar USAs statsskuld på det här sättet blir jag lite rädd. Kolla stapeln längst ner.

Stockholm Pride 2011: Sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer

Mina Gäredal
Mina Gäredal pratade om sin undersökning om sex mot ersättning bland unga HBTQ-personer

Sex mot ersättning, eller prostitution, är ett av tre ämnen som är stigmatiserande att prata om i svensk politik (de andra två är droger och barnpornografi). För det mesta när det pratas om prostitution pratar man om sexarbetare, inte med dem, och alltid utifrån ett perspektiv att de är offer, på ett eller annat sätt skadade så att deras beslut inte är tillförlitliga.

Precis som när det gäller pornografi har hbt-samhället lite granna frikort, dessutom sanktionerat i statliga utredningar, när det gäller prostitution. Men mer om det i nästa sessionssammanfattning.

Mina Gärestad presenterade delar av ”Osynliga Synliga Aktörer”, den som handlar om unga htbq-personer. Mina har bland annat  genomfört djupintervjuer med 13 informater som samtliga har erfarenhet av att ha sex mot någon typ av ersättning, och analyserat svaren på en nätbaserad enkät som besvarades av 295 personer.

16% svarade att de fått ersättning för sex. Framför allt är det unga hbtq-personer som säljer sex: medianålder bland respondenterna var 31 år, medianålder bland dem som hade fått ersättning för sex var 24. Vanligast förekommande åldern bland dem som fått ersättning för sex var 19 år.

Internet var den vanligast förekommande arenan för att inleda kontakt med personer som ville ge ersättning för sex. ”Ersättning” används eftersom det inte bara handlar om sex för pengar. Andra former av ersättning är alkhol, droger, kläder och umgänge (i betydelsen mat/husrum eller resor).

Överlag svarade samtliga att beslutet av sälja sex var ett medvetet val. Anledningarna till att sälja sex var många: sexuellt upphetsande, bekräftelse, pengar, få alkohol/droger. Vissa hade vad de klassade som ”dåligt sex” eller sex för att dämpa ångest och tänkte att de lika gärna kunde få betalt för det. Andra tände på tanken att sälja sex. Andra mönster som Mina tyckte sig kunna urskilja var att vissa hade låg självkänsla, och för vissa handlade det om att få rätt fråga vid rätt tillfälle. Det kunde också röra sig om ett skämt (”nästa gång vi ses får du betala för det”) som bemöttes med ett allvarligt svar (”okej”).

Antal gånger man sålt sex var utspritt, från en enstaka gång till upprepade tillfällen. En av respondenterna definierade sig själv som prostituerad (vilket jag tolkar som sexarbetare). När det gäller gränser sa en person att hen gjorde bara sådant som kändes bra och avbröt om det inte skulle göra det. En annan såg köparen som en kund, där man som säljare fick rucka lite på sina gränser. Några berättade att de hade problem med gränssättning när de sålde sex. Dessa personer hade också svårt att sätta gränser vid sex utan ersättning.

När det gäller köparna var de flesta män, men även kvinnor förekom. Det var vanligare att kvinnor köpte sex av kvinnor, enligt Mina.

Sexsäljare mellan 15 och 20 struntar oftast i kondomen vid såväl vaginala som anala samlag. I de fall köparna förhandlade handlade det alltid om högre betalning för att strunta i kondomen, upplevde en av respondenterna. Alla informanter ville ha säkrare sex, och viktiga faktorer för huruvida de har det är självkänsla och förmåga att sätta gränser.

Sammanfattningsvis kan man säga att bilden Mina gav av dem som har sex mot ersättning var nyanserad. Det var inte extremerna ”offret” eller ”lyckliga horan”, och föreläsningen syftade inte till att problematisera själva sexsäljandet/sexköpandet. Istället ville man förmedla den kunskap man fått utifrån undersökningen.  Mina själv sa att en enda ram för hur man jobbar med personer som säljer sex är omöjlig att definiera på grund av olikheterna i anledningar och inställning. Alla såg sex som något lustfyllt och positivt överlag.

De behov som informanterna pratade om var testningsmöjligheter med HBT-kompetens och enkel/billig tillgång till kondomer. Respekt utan ifrågasättande, förutfattade meningar eller moralisering är viktigt vid stöd.

Vill du läsa hela undersökningen finns den att ladda hem från RFSLs hemsida

421 bilder från Prideparaden 2011

I lördags fotograferade jag som brukligt Prideparaden. Här är ett urval av fotografier. Vill du se alla 421 foton finns de på Flickr, och alla mina foton får användas gratis så länge du länkar till min blogg och anger mig som fotograf (CC-BY). Alla 421 bilderna kan ses på och laddas ner från mitt Flickr-konto

Spontana intryck:

Jag blir alltid lycklig och börjar alltid gråta av paraden. Det är fullt av kärlek, öppenhet och tillåtande stämning. Frihet. Så borde världen alltid vara.

Jag blev ledsen över nätverket Ofogs tilltag. Paraden ska inte bli den typen av politik där man hoppar på sektioner man inte håller med. Dessutom blir jag irriterad på deras budskap, eftersom svensk militär faktiskt jobbar med fredsbevarande insatser. Lyssna gärna på P3 Dokumentär om svenskarna i Bosnienkriget, och hur svenska militären försvarade och räddade människor. Svensk militär har gjort mycket mer för mänskliga rättigheter enbart i Bosnien än nätverkets Ofog medlemmar någonsin kommer att åstadkomma gemensamt.

Bäst var mångfalden i år. Jag älskar sektionerna Queer Crips och andra funktionshindrade, det visar att gruppen ”HBT” är stor och det synliggjorde minoriteter i en minoritet.

 

Stockholm Pride 2011: Idrottsrörelsen om homofobin/transfobin

Mattias Hjelmberg, Riksidrottsförbundet, Simon Forsberg, elitidrottare, Ingemar Nilsson, Stockholm Snipers, Håvard Övregard, Med idretten mot homohets, Emelie Mire Åsell, RFSL Ungdom och Christian Antoni Möllerop, RFSL
Mattias Hjelmberg, Riksidrottsförbundet, Simon Forsberg, elitidrottare, Ingemar Nilsson, Stockholm Snipers, Håvard Övregard, Med idretten mot homohets, Emelie Mire Åsell, RFSL Ungdom och Christian Antoni Möllerop, RFSL

Det mest givande från det här seminariet var Håvard Övregards inledning där han pratade om hur norska idrottsrörelsen jobbar med inklusion av och attityder mot hbt-personer. En studie gjord i Norge visar att det är svårt att vara öppen hbt-person i sport, framför allt i lagsport. Homosexuella män deltar i lagsporter i lägre utsträckning än genomsnittet, däremot är de i högre grad medlemmar på gym. ”homo” är ett av de vanligaste skällsorden bland norska ungdomar, inte minst inom idrotten. Den typen av homofobi drabbar även straighta, Håvard har pratat med straighta killar som lagt av med fotbollen just för att de fått skällsord som ”bög” och ”fjolla” ropade efter sig.

Attityderna är inte lätta att jobba med. En idrottsutövare som blev intervjuad berättade att man inte gärna går på möten som rör attityder mot hbt-personer av rädsla att själv bli stämplad som bög. Håvard säger att det bästa sättet är att se till att någon går i bräschen. Här är det tränarna som behöver ta sitt ansvar både genom att reagera mot skällsord som ”homo” (utifrån pespektivet ”vad menar du nu?” och inte ”säg inte fula ord!”) och genom att proaktivt jobba med attityder. Många tränare tycker att det är jobbigt och svårt att ta upp frågan och till dem har Håvard ett råd: gör det simpelt. Ta upp på ett möte att det råder nolltolerans mot diskriminering inom laget, vare sig det handlar om ursprung, kön eller sexuell läggning. Tränare som proaktivt säger att det är okej att vara ostraight underlättar komma ut-processen för hbt-personer.

Håvard menar också att du inte kan vara neutral till hbt-frågor som idrottsutövare. Om du inte tar ställning mot dem tillhör du den tysta majoritet som sanktionerar attityderna.

Simon å sin sida berättade att han i idrottssammanhang censurerar sig på ett sätt som han inte gör i andra sammanhang, till exempel i skolan. Han säger också att det inte har att göra med hur många som är öppna. Han förklarar att idrottsrörelsen generellt har en ganska unken kvinnosyn och då har ändå alla träffat kvinnor.

Mattias från Riksidrottsförbundet hade inte mycket att komma med. På frågan om vad Riksidrottsförbundet vet om homofobi och transfobi svarar han att ”vi vet att den finns, men vi vet inte så mycket om den”. Intressant nog säger han senare att Riksidrottsförbundet har en resurs som jobbar med dessa frågor, men att få vet om det. Det sänder dubbla signaler och låter mer som klädsamma svar och en friserad sanning. Det är speciellt allvarligt eftersom regeringen gett Riksidrottsförbundet ansvaret och pengarna att jobba med mångfaldsfrågor. Av de pengar som Riksidrottsförbundet hittills delat ut på mångfaldsprojekt har inga pengar gått till hbt-relaterade frågor. Enda exemplet på något som gjorts som Mattias kan ge är SISU Idrottsutbildarna som gett ut material för värdefrågor, där hbt-frågor är inkluderade. Ingen i panelen är imponerad av det svaret.

Simon kritiserade Mattias och Riksidrottsförbundet för deras flathet i frågan och tyckte att Norges linje var mycket effektivare. Håvard påpekade vikten av att jobba proaktivt och uppmanade Riksidrottsförbundet att låna de norska metoderna.

Något som är intressant är att Mattias svarar ”vi detaljstyr inte var pengarna går” på frågan om varför inte en krona av de 8 miljoner som Riksidrottsförbundet delat ut inom ramen för mångfaldspengarna från regeringen gått till hbt-relaterade frågor. Något min kompis Ulf påpekar är bullshit, eftersom Riksidrottsförbundet detaljstyr en mängd frågor. De skulle till exempel aldrig svara ”vi detaljstyr inte frågan” när det gäller doping.

Håvard Övregards föreläsning kan ses på UR Play

Stockholm Pride 2011: Surrogatmödraskap

Barbro Westerholm (vänster) och Robert Skoglund (höger)
Barbro Westerholm (till vänster) och Robert Skoglund (till höger)

Seminariet om surrogatmödraskap hölls av Socialdemokraterna. I panelen satt Barbro Westerholm, som sitter i bland annat socialutskottet och Roberg Skoglund som blivit surrogatförälder tillsammans med sin man Fredrik.

Mycket intressant samtal, där Robert berättade om sin och Fredriks resa och hur de landade i att använda sig av surrogatmödraskap (som för övrigt i politiska termer kallas värdmördaskap, fick jag lära mig). De hade blivit godkända som adoptivföräldrar när lagen trädde i kraft, men under de två år som utredningen var giltig blev de aldrig valda som adoptivföräldrar. Då dök just värdmödraskap upp på deras radar via olika kanaler, bland annat organisationen Surrogat.nu. De började undersöka möjligheterna och utvärdera olika alternativ. För dem var det noga att allt gick rätt till och att surrogatmodern inte blev utnyttjad och att hon behandlades väl på surrogatkliniken. De gjorde noggrann research och valde till slut en surrogatklinik i Indien (som tydligen har många surrogatkliniker och lagstiftning redo att hantera surrogatmödraskap). Robert har läst Kajsa Ekis Ekmans bok där surrogatmödraskap jämställs med prostitution och känner inte igen bilden utifrån sin erfarenhet.

Varken utresa från Indien eller inresa i Sverige var något problem. Däremot hade socialtjänsten varken rutiner eller kompetens att hantera ärendet, och Robert (som inte är biologisk far) fick inte papper på sitt faderskap förrän efter drygt 7 månader. Robert efterlyste riktlinjer och kompetens hos socialtjänsten. De har gammaldags normer och värderingar som styr dem och berättade om ett annat konstigt bemötande: Robert och Fredrik erbjöd sig att bli värdfamilj eller fosterhem i en kommun som hade behov av fler såna. Som svar fick de att dessa ungdomar ju redan hade problem och inte behövde fler, och fick ingen placering. Lämpligheten i deras hem borde vara tydlig, då de tidigare genomgått en adoptionsutredning. Vid en sån undersöks såväl sociala som ekonomiska förhållanden på djupet.

Barbro berättade lite om arbetet och svårigheten med frågorna. Det görs ingenting aktivt i frågan, även om Statens Medicinsk-Etiska Råd håller ett öga på frågan. Surrogatmödraskap är inte förbjuden i lag, men det görs inte i Sverige. Frågor som ligger nära är till exempel donation av ägg (tillåtet), spermier (tillåtet) och embryon (ej tillåtet). Medicinska framsteg påverkar också området. I år kommer världens första livmoderstransplantation genomföras. Vilken hjälp ska ges till barnlösa par? Barbro tillägger också att barn till surrogatföräldrar är önskade barn och därmed har det bättre än barn i genomsnitt. Roberts formulering var ”man blir inte surrogatförälder på en Finlandsfärja”.

Barbro menar att även om frågan bevakas (till exempel kommer halva socialutskottet att åka till Indien och besöka surrogatkliniker i höst) händer inte så mycket så länge det inte finns opinion i frågan. Hon jämför med frågan om rökning, som låg still tills man fick en mängd organisationer som ”Läkare mot tobak”. Robert och Barbro är överens att så länge regeringen inte tillsätter en utredning i frågan så kommer inget hända.

Stockholm Pride 2011: Gaming för normbrytare

Vio Szabo, Maria Sjöberg, Åsa Roos, Ina Bäckström och Edward Summonen
Vio Szabo, Maria Sjöberg, Åsa Roos, Ina Bäckström och Edward Summanen

Det här seminariet var snudd på fullsatt, vilket var kul. Jag kände inte till delar av panelen sedan tidigare men deras passion och kompetens inom området gjorde den här sessionen till en av de mest intressanta.

Diskussionen tog sitt ursprung i faktumet att ”gaming” som företeelse länge riktat sig till vita, heterosexuella män. Det är en norm som reproducerat sig: genom att den övervägande majoriteten av huvudpersoner i spel är vita män, är det också dessa som blir bekräftade och har lättare att komma in i gaming-communityt. Har du inte varit en del av gaming-communityt är det inte speciellt troligt att du börjar utveckla spel så de flesta spelutvecklare är vita, heterosexuella män. Som i sin tur skapar historier som de kan … Eller som en publikdeltagare uttryckte det: det finns klara paralleller mellan attityderna i sportvärlden och i gamervärlden.

Panelen var helt överens om att det här håller på att ändras, och det håller jag med om. Det är främst RPG-genren som leder den utvecklingen med spel som Fable, Mass Effect och Dragon Age. Möjligheten att skapa sin egen avatar och därmed kunna välja både kön och hudfärg (Mass Effect och Dragon Age) och att ha homosexuella relationer (Fable och Dragon Age) gör att fler blir bekräftade och lockade.

Det är dock stapplande steg som genren tar. I Mass Effect finns bara en karaktär som huvudpersonen kan ha sex med oavsett om man spelar en man eller kvinna. Den karaktären är kvinna, vilket gör att det endast är lesbiskt sex som förekommer i det spelet. Det är lätt att se det som underhållning för och bekräftelse av heterosexuella mäns världsbild.

Det pratades mycket om World of Warcraft på semiariet, eftersom många i panelen spelade det och eftersom det är ett spel där man interagerar med andra. En stor möjlighet, men också en utmaning för någon som är van med den relativa öppenhet vi har i Sverige. World of Warcraft spelas över lands- och kulturgränser, vilket gör att till och med att komma ut som tjej kan skapa rabalder. Maria berättade om när en av hennes raids misslyckades (”wipe:ade”) när hon berättade att hon var tjej och alla fokuserade på faktumet att en i gänget var tjej istället för att fokusera på att spela. Även Vio hade en liknande erfarenhet, när hen kom ut som icke-man hörde alla ”jag är tjej” och resten av raiden fick Vio bland annat lyssna på runkljud (skapade med munnen).

Ina, som bland annat jobbar som e-sportsreporter för SVT och bland annat täcker in Starcraft och så klart är gamer, berättade att när hon kom ut som tjej startades en tråd på forumet om vilka som skulle vilja ligga med henne. Något som hittills inte hänt speciellt många manliga spelare av något spel. Hon har också mött tråkig attityd från andra journalister (som mestadels är män) när hon till exempel ska rapportera från matcher; ”tjejer kan väl inget om spel”.

Mest handlade diskussionen om AAA-spel, alltså stora titlar som släpps till flera plattformar. Här är 80% av spelarna män, och dels på grund av det och dels på grund av de stora budgetarna har dessa spel högre status än så kallad ”casual gaming” (t ex pusselspel eller enkla spel som Angry Birds). Den senare genren har ungefär 50% manliga spelare.

En publikdeltagare frågade vad han som straight kille och gamer kunde göra för att hjälpa till. Här var panelen överens om att han kunde markera mot språk som är tjej- och homofientligt. I och med att han är kille därmed har mer inflytande än tjejer. Han kan också låtsas vara transperson eller homosexuell för att öka arenan (ett råd jag ställer mig skeptisk till eftersom jag tror på transparens och ser en problematik i att ljuga i ett identitets-skapande sammanhang).

Ina berättade något närbesläktat: både speljournalister och icke-rabiata gamers upplever en som ”lite jobbig” om man försöker ta upp attityder gentemot kvinnor eller HBT-personer.

Som avslutning pratade både Ina och Maria om styrkan i spel: det är lustdrivet och därmed kraftfullt. Spel är något vi kan spegla oss själva i och därmed är inklusion av andra än heteromän viktig. Maria la till att hon inte förstår människor som säger ”jag spelar inte spel” och liknade det vid att säga ”jag läser inte böcker”. Jag förstår hennes poäng. Det finns idag ett stort utbud av spel, allt från pusselspel och patiens över småspel som Angry Birds till tunga produktioner som Call of Duty. Kontrollerna idag är superenkla, med Wii:s kontroller och Kinect till Xbox 360 till exempel kan man spela med hjälp av kroppsrörelser istället för knapptryckningar.

Stockholm Pride 2011: HIV, brott och straff

Frederick Federley, Maria Ferm, Joakim Berlin, Christian Antoni Möllerop och en representant från Justitieutskottet
Fredrick Federley, Maria Ferm, Joakim Berlin, Christian Antoni Möllerop och en representant från Justitieutskottet

Det här seminariet var väldigt intressant för mig som motståndare till nuvarande smittskyddslagstiftning som lägger allt ansvar på den som är smittad. Senast lagen reviderades var 2004 men upplysningsplikten försvann inte då. Jag tycker mig ha hört argumentation kring smittskyddslagen under varje Pridefirande sedan dess men debatten är inte speciellt stark eller hög. Federley satte fingret på något när han berättade att det är ungefär 5000 svenskar som är HIV-smittade. Gruppen är alltså inte så stor, och därför blir debatten inte så livlig.

Här i salen var den dock det, och det var intressanta aspekter som belystes. Till exempel pekade ledamoten (som jag tyvärr inte har namnet på) i Justitieutskottet på att svensk lagstiftning inte harmoniserar med utländsk lagstiftning och att det vore bra om den gjorde det. Han sa också att lagen är problematisk i domstol och att den faller mitt emellan Socialdepartementet och Justitiedepartementet. Federley pekade på att det finns ett ideologiskt fel i att lagstiftningen lägger allt ansvar för en sexparters hälsa på den som som har HIV, vilket jag håller med om. Maria Ferm pratade om att folk struntar i att testa sig eftersom du slipper ansvar så länge du inte vet. Hon fick mothugg av Staffan Hallin (publikdeltagare som länge jobbat med HIV-prevention) som menade att det är oklart hur många som väljer att inte testa sig av den anledningen.

Bästa kommentaren kom från Joakim Berlin, att smittskyddslagen bygger på tanken att man har ett intellektuellt samtal innan ett one night stand. Lagen är baserad på en teori som knappast fungerar i praktiken. En annan bra sak var Staffan Hallins påpekande att HIV-preventionen i Sverige lämnat HIV-positiva i sticket, mycket som en konsekvens av lagstiftningen. HIV-preventionen fokuserar idag enbart på HIV-negativa.

Siffror kring kondomanvändning som är nyttiga: 7 av 10 män som har sex med män använder kondom vid tillfälligt sex. Mellan 7 och 8 av 10 män som har sex med män använder inte kondom i en fast relation.

Stockholm Pride 2011: Lika uniform, lika behandling?

Robert Eriksson, Räddningstjänsten, Karl Sandberg, Svensk Bevakningstjänst och Elisabeth Månsson från polisen
Robert Eriksson, Storstockholms Brandförsvar, Karl Sandberg, Svensk Bevakningstjänst och Elisabeth Månsson från Polisen

Ett panelsamtal om (vissa) uniformsyrken som traditionellt förknippas med män och hur de jobbar med mångfaldsfrågor. För mig var det framför allt Svensk Bevakningstjänst och brandförsvaret som gav något nytt. Därmed inte sagt att Polisens representant inte sa något bra, däremot att jag har bättre koll på hur polisen jobbar än de andra två.

Karl Sandberg var transparent kring interna processer. Till exempel belyste han vikten av att ett mångfaldsarbete har två delar: dels den utåt, där man rekryterar och informerar allmänheten, dels den inåt där man jobbar med existerande organisation. Den senare är nog så viktig om man vill att organisationen ska fortsätta fungera. Han berättade att vanlig kritik från internt håll i hans organisation är att man vill vara PK och att det är bra ur ett PR-perspektiv, och att sprida kunskap och förståelse för varför organisationen jobbar med mångfald är viktigt. Han berättade också motståndet mot mångfaldsfrågor internt i hans erfarenhet är mer farhågor än verklighet.

Robert från Storstockholms Brandförsvar berättade att deras definition av mångfald var ”olika typer av kompetens” och menade att allt annat var reglerat i avtal och lagar. Han berättade också att ett av problemen med till exempel könsfördelning på brandstationerna är att de flesta gamla brandstationer inte har separata duschutrymmen/omklädningsrum för könen.

Det fick mig att ställa frågan kring huruvida det verkligen behövs. Frågan om könsseparata omklädningsrum/duschar tangerar frågan om till exempel homosexuella brandmän som duschar tillsammans med straighta. Roberts svar var väldigt pragmatiskt: han trodde att det säkert fanns många personer i organisationen som inte hade problem med det, men att det inte kunde införas förrän det fungerade för alla.

Storstockholms Brandförsvar har jobbat i fyra år med att bredda rekryteringen och få in kvinnor. Fyra år efter start är antalet kvinnor som jobbar med utryckning noll. Jag frågade varför, och Roberts svar var att det till största del beror på utformningen av de fysiska testerna under rekrytering. De är dessutom tydligen (delvis) definierade i lag.

Robert kom också med ett intressant inlägg att ”mångfaldsarbete aldrig får vara ett projektarbete” utan bör bara ett långsiktigt arbete med enskilda aktiviteter i form av projekt.

Allt som allt var det hoppfullt, även om jag önskar att man till exempel haft med brandmän och väktare och poliser som kunnat berätta om attityder och hur det faktiskt ser ut bland personalen.

Stockholm Pride 2011: Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen

Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen med moderator Anna-Maria Sörberg, Fredrik Apollo Asplund, Maria Lönn och Carlos Diaz
Hierarkier, makt och ideal i hbt-världen med moderator Anna-Maria Sörberg, Fredrik Apollo Asplund, Maria Lönn och Carlos Diaz

Makt och ideal är ett intressant ämne som jag och Carlos diskuterade förra året i Pride House, då ur ett bög-perspektiv. Att vara åtrådd innebär att man har makt, och det finns många olika faktorer som gör dig åtrådd: vältränad kropp, ungdom, etnicitet. Att folk använder den makten på konstiga sätt, till exempel genom uttalad rasism, visas till exempel på bloggen Douche Bags of Grindr (Grindr är en raggnings-app för iPhone, där du kan lägga upp en profil och se profiler på andra som är nära dig).

Ämnet är alltså både intressant och aktuellt. Tyvärr höll den här sessionen sämst nivå av  alla jag var på under Pride. Den gav få analyser men jag fick i alla fall med mig lite frågor att fundera på. Sessionens låga nivå berodde inte på att panelen var ointressant. Tvärt om var panelen kompetent och intressant, och hade mycket att berätta. Problemet var att så fort man snuddade något intressant gick man vidare istället för att gräva. Apollo fick inte utveckla sina tankar speciellt mycket mer än ”araber exotiseras och ses som den farlige som man blir påsatt av”, Maria förde ett resonemang som bara det i sig förmodligen krävt 30 minuter för att berättas om och Carlos hade några poänger men de krävde frågor från publiken för att bli väldigt tydliga.

Jag tror helt enkelt att kombinationen ovan moderator och kort om tid för varje ämne (sessionen som helhet landade på ungefär en timme).

Med det sagt så gick jag inte därifrån helt lottlös. Några formuleringar satte ord på tankar jag haft tidigare, till exempel när Maria Lönn sa att många HBT-personer ser marginaliseringen som en ursäkt att inte ta ansvar för [den makt ens vithet innebär]. Det var också intressant när Carlos påpekade att ”vithet” är en tolkningsbar och ibland relativ term. Jämfört med någon som är svart är både folk från norra och södra Europa vita, men man kan även göra vissa rangordningar inom Europa.

Maria Lönn pratade om att programmera om vad man tänder på, vilket jag ifrågasatte i en fråga. Då ändrade hon det till att vara medveten om att det vi tänder på formas av vår kultur och vårt samhälle. Det senare håller jag med om, det ger oss verktyg att förändra kultur och samhälle på sikt. Att däremot politisera mitt sexliv genom att börja titta på saker jag inte finner attraktiva är snudd på poänglöst. Lite som att försöka fixa klimatproblemen genom att sluta andas istället för att se till att vårt samhälle får processer som är hållbara ur klimatsynpunkt.

Bäst: problematisering av öppenheten var också intressant. Till exempel kan den i sig kan utlösa konflikter till exempel vem som får vara öppen: fjollan vs machokillen, vaniljsex vs BDSM. Öppenhet kan också skapa hierarkier baserat på vem som är mest öppen (=mest modig).

Sämst: tävlingen i vem i panelen som var minst utbildad när en publikdeltagare kritiserade panelen för att använda krångliga ord och ett språk som inte var öppet och inkluderande.