Kategori: i mina skor

Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro

Böcker

Mats Strandberg kullade mig i ”stora bokkullet” (nej, det är inget N med där, snuskhummer) som går runt i bloggosfären. Så:

En bok som fick mig att hoppa till
(Okej, den här punkten fanns egentligen inte, men det här är det roligaste som hänt mig i bokväg.) ”Väktare” av Dean R Koontz. Jag var 14, läste snabbt, satt i min säng med huvudet lutat mot väggen och hoppade till av något i boken. Slog i bakhuvudet så det gjorde ont. Min fantasi är livlig på gränsen till sjukdom.

En bok som förändrat mitt liv
”Gör en sak annorlunda” av Bill O’Hanlon. Bokstavligt. Jag slutade med ovanan att riva av naglarna på en femöring. Vem bryr sig om vad som hände i barndomen, lösningsorienterad beteendeterapi is the shit.
”Birthday of the world” av Ursula K LeGuin. Bildligt. Hennes sätt att beskriva relationer har fått mig att fundera mycket kring mänskliga relationer och tvåsamhetsnormen.

En bok jag läser mer än en gång
”Generation X” och ”Microserfs” av Douglas Coupland. Pinsamt nog också hela ”Wheel of time” av Robert Jordan, jag har läst alla böcker typ fem gånger. Han kommer ut med böckerna så sällan att jag läser om alla inför varje nyrelease. Den svenska översättningen har för övrigt ckrakes. Jag tror inte ens översättaren läst dem en gång, utan översatt dem på stående fot väg till bussen. Med en mobiltelefon mot örat och en hamburgare i handen.

En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
Nån stor, som flyter bra. Ursäkta, men det är som att fråga vad man skulle ta med sig för maträtt till en öde ö. Det spelar liksom ingen roll när man väl ätit upp den. Maträtten alltså.

En bok som fick mig att skratta
”Liftarens Guide till Galaxen” av Douglas Adams. ”Den Makalöse Maurice och hans Kultiverade Gnagare” av Terry Pratchett.

En bok som fick mig att gråta
”Bibeln”. Jag var fem år och livrädd för domedagen.

En bok jag önskar hade skrivits som kommer skrivas
Min egen.

En bok som inte borde skrivits
Alla av Dean R Koontz böcker efter hans första tre. Han skriver nämligen samma sak om och om igen. Manlig tystlåten hjälte, som blivit sårad och har svårt att öppna sig, träffar öm feminin kvinna helt omedveten om sin skönhet som till sist får hjälten att lita på kvinnor igen. De råkar ut för övernaturliga grejer, en galning och/eller en regeringskomplott. De får hjälp av valfritt hyperintelligent djur som på slutet ingår i deras lyckliga kärnfamilj. Skurken görs extra ond och skruvad medelst homofila tendenser. Dean R Koontz är litteratur om man är fjortis och dasspapper om man är vuxen.

En bok jag just nu läser
Mäh. Avslöjad. ”Knife of dreams”. Elfte boken i ”Wheel of time”. Fantasy och sci-fi är favoritgenrer i bokform.

En bok jag tänkt läsa
På mitt nattduksbord ligger ”Jaktsäsong” av Mats Strandberg, ”Maskrosungen” av Sandra Gustafsson, ”JPod” av Douglas Coupland, ”En kortfattad historik över allting” av Bill Bryson och ”Uppdraget Singel” (boken som ska förändra mitt singelliv)

Ritsch, ratsch

Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.

Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.

Tredje gången låter det ”ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.

Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.

Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.

Andra bloggar om: , ,

Halvlek: Janeway ut, Breckin in

Jag är befriad från mitt Star Trek: Voyager-beroende. Jag trodde det skulle bli häftigare när Borgerna kom. Mörkare. Icke. Efter tre säsonger är det lika präktigt och glättigt som Kristin Kaspersen i lusekofta. Det häftigaste som hänt på trettiosex avsnitt är att Sarah Silverman har haft en roll i två av dem. Jag gjorde slut med Star Trek, och fick nästan omgående bekräftelse från Brafilm: paketet från dem innehöll inte nästa Star Trek: Voyager-skiva utan Clueless.

I mitt minne är Clueless allt det där som Mean Girls vill vara. Och även om den inte är det, så är Breckin Meyer med i den. Det räcker. Jag har en förträngd fetisch på den dumsnälla collegekillen. Jag skulle kunna analysera vad det beror på, men jag tror att det ramlar ut fler monster ur den ångestgarderoben än jag kan hantera så här post-Pride, så dörren får vara stängd ett tag till. Hur som helst är ”Breckin Meyer” vad du hittar i framtidens filmencyklopedier när du tittar under ”high school- och collegefilmer: den dumsnälla birakillen”. Jag går igång hårt på honom. Det roliga är att jag har sjukt svårt för dumhet i verkliga livet. Är det det här som alla sexologer menar när de pratar om skillnaden mellan fantasi och verklighet när oroliga killar skriver om att deras fantasier om sex med flickvännen slinter och blir en trekant med bästa killpolaren?

Andra bloggar om: , , ,

En oväntad uppföljare

Lördagkväll i Prideparken. Darren Hayes gick loss på scenen och jag själv var på väg mot toaletterna när jag skymtade ett ansikte som var bekant. Jag gick vidare och försökte minnas var jag sett det där snygga blonda rufset förut, när det plötsligt slog mig: var inte det där killen från en flirt, två cheesecakes och ett brunnslock? Jag stannade till och såg mig omkring, men det var för sent. Han hade redan försvunnit i myllret.

På vägen tillbaka såg jag honom igen, den här gången stod han och pratade med två andra personer intill ståndet som sålde laktritsremmar. Jag tänkte att jag måste ta reda på om det är samma kille, så jag gick fram och sa ”Ursäkta, heter du Freddie?”. Han såg förvånad när en person han inte kände igen kunde hans namn, och förvåningen blev större när jag frågade om han hade jobbat på caf�t som låg på en parallellgata till Drottninggatan. Jag var trött och avslagen, och insåg att att det skulle bli svårt att berätta vad det hela gick ut på på ett enkelt och sammanhängande sätt. Jag gjorde mig redo att gå med en ”äh, det var inget”-kommentar när han sa ”Men du kan ju inte säga sådär och sedan dra”. Och det kunde jag ju egentligen inte.

Så jag berättade historien i grova drag. Det visade sig att han aldrig fått det där vykortet. Jag tog hans e-postadress och lovade att skicka länken till historien han helt ovetandes inspirerat. Medan jag gick därifrån utspelades en Sliding Doors-historia i mitt huvud. Jag hoppas att de fick ihop det i parallelluniversumet där vykortet nådde fram.

Andra bloggar om: ,

Gud Intressant.se hör bön

Jag har önskat många saker i min blogg. Jag har önskat att QX ska försvinna (eller i alla fall bli bättre). Jag har också önskat mig nya funktioner på Intressant.se. Mest av allt har jag önskat mig en Jake Gyllenhaal.

Om man önskar tillräckligt många saker så måste ju någon slå in. Det blev ingen Jake, trots löften om att ge upp både fallskärmshoppning, Ben & Jerry’s och ett lillfinger. QX finns fortfarande kvar och Ronny Larsson har fortfarande skevt perspektiv för att vara ”journalist”. Men det verkar som om Intressant.se kommer med en funktion som gör att man kan slippa de etiketter man inte är intresserad av.

Andra bloggar om: ,

Uppdrag: Hångel

Jag överlevde tågolyckan baksmällan. Jag mådde oförskämt bra igår kväll, med tanke på hur många tequilashots, gin & tonics och bacardi fizz-drinkar som anfallit mig under natten.

Jag och Wille hade varsitt uppdrag: hångel. Jag lekte matchmaker och upptäckte att man, rent hypotetiskt, kan göra bort sig rejält om man tar fel på person:

Säg att man dricker väldigt mycket kvällen innan och inte riktigt kommer ihåg alla man blivit presenterad för. Säg att man försöker se till att ens kompis sms:ar och träffar det snygga ragget från krogen. Ponera sen att man själv och kompisen står utanför Sidetrack-tältet och kompisen får ett sms från ragget, varpå man snor telefonen och sms:ar tillbaka ”Kom till Sidetrack-tältet, vet jag!”. Sen tvingar man kompisen att stanna kvar där, och vänta in ragget. Tiden går, och rätt som det är så står där någon man känner igen och pratar med en fjärde person. Denna någon är rätt snygg och när han ser en, kommer han direkt fram och sträcker ut handen. Eftersom man tror att det här är kompisens ragg från igår så hälsar man knappt utan pekar på kompisen och säger ”Men det är honom du ska hälsa på”. Det uppstår en pinsamt, tyst ögonblick efter att kompisen och främlingen hälsat på varandra och ingen av dem fattar något. Eller känner igen varandra. Det blir ännu pinsammare när man inser att det här är en kompis till en bekant som man blev presenterad för i parken igår.

Sånt kan bli väldigt jobbigt har jag hört. Tur att jag inte råkade ut för det. Och tur att kompisens ragg dök upp så småningom och det hela blev väldigt lyckat till slut.

Jag lyckades också med mitt Uppdrag: Hångel. Resultat: Hotellfrukost. Göteborgare är sanslöst bra på att hångla. Alla en jag hittills hånglat med.

Förresten, kan någon förklara grejen med Wig Stockholm för mig? Jag inser storheten i till exempel Tollie & Dolores och Diamond Dogs, som bägge har en tanke, ett manus och ett bra genomförande. Jag kan också se poängen med drag kings, om inte annat så är det intressant att se hur de överdriver manlighet på samma sätt som dragqueens överdriver kvinnlighet. Men att mima till Madonna är väl något som bättre passar en 12-åring framför hallspegeln än en 35-åring på stora scen?

Det mesta under Wig Stockholm var ju till och med sämre än öppningsanförandet under schlagerkvällen, där kvinnan som sjöng såg ut som om hon planerat att gå till Playstation-tältet och spela SingStar och halkat upp på stora scen istället.

Andra bloggar om: , ,

Lägesuppdatering

Tågolyckan har just nu nått mina tinningar och segar sig framåt till frontalloberna. Pizza, Desperate Housewives och alvedon agerar krockkuddar.

Jag projicerar min spritångest på att jag spenderade alldeles för mycket pengar, hånglade för lite och blev plötsligt jättetjock under natten.

Om du ser ett bakistroll i Prideparken idag så är det jag.

Pride, del 1

Först, en reflektion över folks renlighet: Folk överskattar sin intimhygien på ett äckligt sätt. Vid två urinoarbesök var det bara en annan person som använde sig av det där bakteriedödande skummet som används i behållarna på festivaltoaletter.

Amelia var lagom, och borde byggt hela sitt tal kring sin slutkläm: att man inte ska behöva bli som alla andra för att bli accepterad. Som det var nu var det hela mest ett gullande med ”gays” som hon kallade HBT-gruppen. [Mental note: hon skulle definitivt bli en förkämpe för ordet ”hobbit” om hon bara hörde ordet.] Hela hennes tal kändes lite som sakerna man säger till en jättegullig hundvalp eller bebis som man bara vill gosa och krama och äta upp.

Amelias tal ackompanjerades av ett sorl eftersom publiken lyssnade med ena örat och pratade med halva munnen. Guillou möttes med en rätt kompakt tystnad när deltagarna gjorde sig redo att bua ut honom vid första klavertrampet. Guillou verkade inte märka något och gav sig ut på det minfält ett invigningstal på en HBT-festival kan vara, med sitt manus i högsta hugg. Han läste innantill hela tiden, vilket förtog en hel del av talet, men jag tycker ändå att han var bättre än Amelia. Som vanligt höll Guillou inte med till hundra procent, brasklappen i det här fallet var att ”homofob” inte får användas för att värja sig från berättigad kritik. Vilket han ju har absolut rätt i. Han lyckades riva ner applåder som dock inte var lika helhjärtade som de Amelia fick.

Minglet var spännande. Vänner, bekanta, gamla ragg, äldre ligg, snygga flirtar och sköna människor i en salongsberusad Prideröra. Jag misslyckades med att träffa Oswald, Fredrik och Johan (finns det inga regler mot att gå hem sådär tidigt?) men lyckades landa ett McDonaldsbesök med Aronson, som är precis lika skön i verkligheten som i sin blogg.

Jag blev förvånad av Lillbabs framträdande. Hon lyckades charma mig till den grad att jag inte ens kunde frammana lite minihat mot henne, trots idoga försök. Jag såg ut som om jag sovit med en galge i munnen under hela hennes framträdande. Det var ett stort misstag att låta Christer Lindarw, som låter som en korsning mellan Lillbabs och en thailändsk pojke i målbrottet, äntra scenen sist. Och ursäkta, hade de verkligen singback för körens delar i låten?

När jag kommer hem ser jag att en av mina favoritbloggare skrivit en skön 100-lista. I punkt 71 skriver Satan om min dröm, vilket är sjukt stort. Stort, för att det i min värld är helt fan-fucking-tastic att beröra människor så mycket, framförallt människor som jag tycker är coola.

Andra bloggar om: ,

Ursäkta, men vad sjunger du?

Jag lät iTunes slumpa fram låtar under tiden jag städade. Jag gick och sjöng med som värsta Idol-materialet tills jag kom på mig själv med att sjunga något helt galet till BWO:s ”Juggernaught”.

Det blir så fel ibland. Ungefär som att jag till ungefär 24 års ålder trodde att Abba sjöng ”you can dance, you can die, having the time of your life” i ”Dancing Queen”. Det var en lite morbid textrad, tänkte jag varje gång, utan att reflektera över att de kanske sjunger något annat än ”die”. Det är då det är skönt att upptäcka att jag inte är ensam. Kissthisguy.com är en sajt som är ägnad åt just felhörningar i låtar. Namnet på sajten är taget från en av de mest berömda felhörda raderna: Jimi Hendrix ”Purple Haze”, där han sjunger ”’Scuse me while I kiss the sky”, men folk hör ”’Scuse me while I kiss this guy”.

Kan du gissa vilka originaltexterna till följande felhörningar är?

  1. Take your teeth out, tell me what is wrong
  2. Here we are now, in containers
  3. Got my first real sex dream, I was 5 at the time
  4. I’m throwing up
    So you better get the laundry started
  5. It doesn’t make a difference if we’re naked or not.

Vad jag sjöng? ”You come fighting like a wild, juggling nun”. Originaltexten är ”You come fighting like a wild Juggernaught”, men jag tycker att min text är minst lika bra.

Andra bloggar om: , , ,