Hur twitter lärde mig varför man begår seppuku

När jag duschade efter två träningspass igår började jag i huvudet räkna hur mycket energi jag i genomsnitt fick i mig en vanlig vardag. Det slog mig att jag förmodligen låg på tok för lågt och gjorde en mental anteckning att räkna ut det när jag kom hem. Föga visste jag att det skulle resultera i något som jag hoppas är årets pinsammaste grej, för mycket mer än så här skulle jag inte riktigt palla.

För att förstå historien, behöver du ha lite bakgrund:
När jag uppdaterar mina sociala nätverk (statusen på Facebook, inlägg på Twitter, Bloggy, Brightkite och Jaiku) gör jag det genom en och samma tjänst: ping.fm. På det sättet slipper jag skriva samma sak fem gånger, ping.fm sköter uppdateringen av alla sociala nätverk åt mig. Dessutom har de en mobilsajt, som gör att jag kan sköta uppdateringar när jag är på språng.

På de flesta nätverk har man max 140 tecken på sig för att skriva sitt meddelande. Allt därutöver blir klippt. Det gäller att hålla sig kort, och har man långa adresser kortar man med fördel ner dem med tjänster som Shorl.com, Tinyurl.com eller is.gd. När man har en URL som denna: http://www.uppladdningen.nu/uppladdningenwww/main.nsf/page.items.www/92BDB88ACB662CE7C1257050004CDF59?open (106 tecken) är det skönt att kunna korta ner den till: http://is.gd/hAV2 (17 tecken)

Okej, nu tillbaka till historien:
När jag räknat ut mitt energibehov upptäckte jag att jag låg på 1000-1300 kalorier för lågt per dygn i energiintag. Det var en sån där perfekt grej att uppdatera med, samtidigt som jag tipsar om länken till Uppladdningen, där man kan räkna ut sin energiförbrukning. Sagt och gjort, jag skrev en statusuppdatering och gick vidare till att läsa alla bloggar jag prenumererar på flödet till.

Efter en halvtimma inser jag att det varit en del aktivitet både på Facebook och Twitter, där jag fått kommentarer på min uppdatering. De första var ganska ospecifika, och jag tänkte bara ”Wow, folk gillar verkligen det där med energiförbrukning och kalorier”.

Ända tills jag såg ett Twitter-svar från Anna:
Twitter

För att citera illern Görans ägare: ”Börjar … ana … oråd”

Jag kollar min uppdatering. Allt ser okej ut. Jag klickar på länken. Det som dök upp var inte ett energiberäkningsformulär. Det var en porrsajt.

Enter blamageguden.

Som tur är kan man radera saker på Facebook och Twitter, och jag tror aldrig att jag raderat något så fort som igår. När jag gick och la mig tänkte jag: ”Tänk om jag gått och lagt mig direkt där och det där hade legat ute hela natten och morgonen istället för 25 minuter? Då hade jag nog behövt begå seppuku, alternativt bli eremit på något ställe där ingen hört talas om mig, Internet eller för den delen teknik nyare än elden.”

Anti-grädden på den här mosiga soppan till historia är att det inte ens var mitt porrsurfande som orsakade det. Inte för att jag inte porrsurfar (det gör jag, and I love it) utan för att jag inte porrsurfat alls de senaste dagarna. Inte för att det spelar någon roll i det stora hela. Jag vet dock en sak: i framtiden när jag kortar adresser, kommer jag alltid att kolla var det jag postar leder innan jag klickar på ”skicka”-knappen.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Var det din värdighet eller bara dina byxor?

Scenario: Du är projektledare på ett projekt med en strategiskt viktig kund. Ni har precis haft ett uppstartsmöte och är ute på aktiviteter för att alla i projektgruppen ska lära känna varandra. Ni har just kört golfsimulator, fotbollssimulator och hagelskotts-simulator och nu är ni vid bowlingen, strax innan middagen.

Fråga: Vilket är det sista ljud du vill höra när du bowlar iväg klotet?

Svar: RRRRRITSCH.

Det är tur att jag inte har någon värdighet, för det är svårt att åka tunnelbana med både blottat skrev och värdighet. Påminn mig att någon dag berätta om ett annat riktigt förödmjukande töntsportrelaterat ögonblick i mitt liv: första och sista gången jag spelade curling. Jag ska sluta med töntsporter.

Andra bloggar om: , ,

Ritsch, ratsch

Det är grymt att vara Bodycombat-instruktör. För det mesta är det grymt kul och grymt givande, andra gånger bara grymt.

Ta igår till exempel: efter uppvärmningen är det dags för första combat-låten. Fyra hopp åt sidan, sen två knän i huvudet på den fiktiva motståndaren, sedan tillbaka till början och blocka två (fiktiva) slag. Upprepa.

Tredje gången låter det ”ritsch, ratsch” när jag knäar motståndaren. Mina nyss så grymma militärbyxor har på två sekunder förvandlats till något slags halvmesyr till byxkjol. Men bara på höger byxben, som just rivits sönder från skrevet ner till under knät. Mina kalsonger syns. Deltagarna ser roade ut. Rodnaden i mitt ansikte har inget med ansträngning att göra.

Jag är tacksam över att jag tidigare lärt mig att man inte ska ha kalsonger med gylf när man leder den här typen av pass, eftersom vissa svällkroppar kroppsdelar kan hoppa ut genom gylfen. Den gången höll mina byxor ihop, turligt nog.

Samtidigt vet jag instruktörer som varit med om mycket värre saker. En instruktör blodade ner en deltagare på ryggen. Med mensblod. En annan skulle visa sitt träningspass på storbild, med deltagarna i fokus. Oturligt nog visade hen en sexakt, med sig själv i fokus. Spruckna byxor är inte så farligt när allt kommer omkring.

Andra bloggar om: , ,