Det är inte ett yrke. Det är en livsstil.
Vardagsliv, berättelser och anekdoter ur min privata tillvaro
Medan jag är upptagen med att ta reda på hur jag ser på mig själv, hur jag uppfattas av andra och hur mitt beteende påverkar grupper, en process som kan liknas vid att bli urvriden, manglad och överkörd (fast på ett bra sätt), kan ni få se min fina nya t-shirt som jag kommer att gå omkring med i sommar. Den är inte självdekorerad.
Andras blogginlägg om t-shirt, east village boys
I en hommage till Ensamma Vargen-böckerna lät jag dig som bloggläsare avgöra hur mitt blogginlägg från Barcelona-vistelsen skulle fortsätta. Inte så förvånansvärt vann ett besök på bastuklubb. Vad sägs om den läsarinteraktionen?
Så, here goes:
Jag hade en ledig kväll, jag var i Barcelona och jag insåg att a) det finns bastuklubbar i Barcelona och b) jag har aldrig varit på en. Jag har inte ens varit på Basement eller US Video i Stockholm.
Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig. Behövde jag ha med mig typ badbyxor? Handduk? Det enda sättet att ta reda på det var att gå dit och kolla.
”Casanova” är ganska centralt beläget. lngången låg mitt i en korsning. Inte alls en anonym dörr inklämd i en gränd, utan svarta plexiglasdörrar med texten ”Casanova Gimnasio masculino”. Innanför fanns ett litet rum med en biljettlucka, täckt med mera plexiglas. Jag frågade killen bakom om han pratade engelska. ”A little” blev svaret.
”So how does this work? Do I need to bring anything?”
”No, I will give you towel and slippers”
”Allright”
Jag langade fram en tjuga och noterade lite roat att han gav mig växel på ”straight-taxan”. Jag fick en skåpnyckel, två handdukar, en kondom och ett par plasttofflor. Jag gick upp för trapporna till omklädningsrummet, som gav en föraning om hur dött stället var. Där fanns bara en annan person som höll på att klä på sig. Kanske var det tiden – klockan var strax efter åtta en vardagskväll – eller så var det inte mer action än så här.
Det luktade klor, men där fanns en underton i den doften av något annat. Som om man försökt måla över en annan doft med klor, men inte riktigt lyckats. Belysningen var, som Patrick Stewart svarar i Jeffrey, ”the worst thing that can happen during sex”. Lysrörsbelysning är sällan smickrande.
Jag slängde in kläderna i skåpet, virade handduken runt midjan och gick in. Ytterligare trappor ledde upp till själva anläggningen. Doften av klor och något annat blev starkare här uppe. En skylt påminde om att droger var förbjudna, liksom ”soliciting” vilket jag tolkade som att man inte fick sälja sex. Rökning verkade däremot tillåtet. En rätt alldaglig kille satt och rökte i jacuzzi-avdelningen, medan han tittade på någon spansk tevekanal på teven som var upphängd i ett hörn.
Själva bubbelpoolen var källan till doften av klor och det där ”något annat”. Vattnet såg förvånansvärt klart ut, och de vita klumparna i botten påminde mig om att man tillsätter något i vattnet som gör att alla partiklar sjunker till botten. Jag fick flashbacks från två tillfällen. Det ena var när jag tog mitt dykcert och gjorde mitt första dyk i en publik bassäng. Alla hudflagor, könshår och andra partiklar samlades på två meters djup, vilket gjorde själva momentet där man skulle fylla masken med vatten inte bara otäckt utan också ofräscht. Det andra var när jag skulle städa ur bubbelpoolen som stod på gymmet där jag jobbade under tre år. När jag skulle rensa filtren var de igentäppta med en vit gummiartad substans som såg ut precis som det som låg på botten i jacuzzin på Casanova. Jag antar att sex i jacuzzin är en upphetsande grej för många.
Jag gick längre in. På en bänk satt en kille som såg rätt bra ut. Kort, men butch. Jag noterade honom som ett möjligt ragg, men jag ville först kolla in stället.
I ett rum med en massagebänk satt en kille som såg ut att höra hemma i en östeuropeisk lågbudgetvåffla och såg ganska uttråkad ut. Jag vet inte vad massagen kostade, men jag gissar att själva massagen inte var det viktiga. Att betala för en happy ending efter en slarvig massage lockade inte alls. Jag fortsatte in i gångarna, som var väldigt svagt upplysta. Det måste vara det här som var labirynten. Trånga gångar som leder runt små rum med ännu mindre bås. I ett hörn fanns britsar framför en teve som visade porrfilm.
Här i labyrinten var det lite mera trafik. Totalt fanns där en 7-8 män i varierande åldrar från 30 upp till 50. Det var svårt att avgöra i dunklet. Blickar, kroppsspråk och gester andades tung cruising, något som skulle ha kunnat vara upphetsande om det inte vore så dåligt upplyst. Jag har aldrig varit mycket för anonym sex eller mörkrum; Det är inte där spänningen ligger för mig. Jag fortsatte förbi labyrinten.
Torrbastun var, liksom gångarna, dunkelt upplyst. Det luktade inte som de torrbastur i varit i. Där fanns ingen doft av varmt, fuktigt trä. Istället fanns där där vaga, lite unkna doften. Det var som ett ljud som man ligger precis på gränsen till det hörbara. På ena laven satt en kille som jag inte kunde urskilja utseendet på, trots att mina ögon vid det här laget var ganska vana vid mörkret. Jag gick vidare. Ångbastun var helt becksvart, och eukalyptusdoften i ångan kunde liksom kloret inte riktigt dölja den där nästan-lukten. Effekten blev snarare motsatt.
Jag hade nu gått runt och var tillbaka vid den andra ingången till baren som låg mitt emot jacuzzi-delen. Bakom disken stod en ganska uttråkad kille och kollade på teve. Ospännande.
Jag gick tillbaka till den enda upplysta delen: den med jacuzzin och ställde mig framför teven. Killarna som fanns där cirkulerade runt, och förr eller senare skulle de passera förbi den upplysta avdelningen. Jag ställde mig bredbent, med armarna vilandes i kors över bröstet. Här kunde jag stå kvar och casha in bekräftelsen som följer med att vara vältränad, medan jag utan intresse tittade på teven samtidigt som jag höll ett öga på dem som passerade förbi. Killen jag tidigare noterat som ett potentiellt ragg verkade ha gått, och de andra som passerade var ointressanta. Det kanske var lika bra. Jag är inte speciellt hypokondrisk av mig – med undantag för timmarna efter ett HIV-test – men det här stället kändes som om det hade klamydia och gonorré i väggarna. Det enda jag kunde föreställa mig i sexväg här kunde klassas som tung petting snarare än sex.
Tydligen var massören extremt uttråkad, eftersom han också kom ut och spanade på mig. Jag trodde att det här var ungefär den bekräftelse jag skulle få här, när en Jake Gyllenhaal-light i 35-årsåldern passerade. Schyst kropp, hårig bringa, skägg. Han kollade in mig, jag kollade in honom. Han passerade vidare till labyrinten. Jag bestämde mig för att spela cool och stod kvar. Han skulle komma tillbaka. Under tiden passerade ett par andra killar. En kille gick förbi och satte sig i jacuzzin. Blicken han slängde mot mig gjorde klart att han ville ha sällskap, men han hade behövt vara åtminstonde McSteamy för att jag skulle överväga att hoppa ner där. Framför allt när jacuzzin gick igång och vattnet virvlade runt. Jag undrade om partiklarna fortfarande höll sig i botten.
Jake-light kom förbi igen. Den här gången gav jag honom ett litet, väl avvägt leende. Han besvarade det (fortfarande Jake-light style) och gick mot labyrinten igen. Jag hade överhanden, och behöll den genom att stå kvar. Han var intresserad och skulle komma förbi en gång till.
Det dröjde en längre stund den här gången, men han kom mycket riktigt tillbaka. Jag nickade till honom att följa efter och drog till bastun, som kändes som det fräschaste stället. Han satte sig bredvid mig och det som följde kan definitivt inte klassas som något annat än tung petting. Han ville kyssas, men Casanovas ofräscha känsla gjorde mig avskräckt från det. Han fattade signalen. En kille kom in i bastun och satte sig i ett hörn, med tydlig förhoppning om att få vara med. Varken jag eller Jake-light var intresserade, och jag upptäckte att min exhibitionistiska ådra tog slut någonstans innan ”sex inför publik”. Jag drog handduken om mig, ställde mig upp och sa ”come on” till Jake-light. Vi drog in i ett bås i labirynten. Jag stängde dörren och låste den.
Det dröjde inte länge förrän någon försökte öppna dörren. När det inte funkade knackade han. Det var på sin höjd smickrande, men väldigt långt ifrån upphetsande. Efter en stund blev det lite sorgligt när knackningarna blev mer desperata. Jag ignorerade dem och fokuserade på Jake-light.
Jag var fortfarande inte sugen på hångel, men ville inte lämna Jake-light i sticket. Jag misstänkte att han gick igång på muskulös utländsk ambivalent-smyg-homo som smugit dit för att bli servad (under andra omständigheter vet jag att jag definitivt hade gjort det) så det var vad jag levererade, komplett med ”oh, fuck, I’m going to cum”. Han gick igång stenhårt på det.
Vi log mot varandra. Jag sa ”thanks” och han svarade ”de nada”. Jag drog ner för att duscha. När jag gick ut genom de svarta plexiglasdörrarna tänkte jag ”Well, ungefär som förväntat”.
Andras blogginlägg om bastuklubb, barcelona, sauna casanova
Jag läste mycket som barn, och en bokserie jag hade en specifik förkärlek för var böckerna om Ensamma Vargen. De var skrivna som rollspel, med korta kapitel – sällan ängre än något stycke. I slutet på kapitlen fick man välja vad huvudpersonen, som alltså hette Ensamma Vargen, skulle göra härnäst. Ett mycket enkelt rollspel i bokform.
Som en hommage till dessa böcker, som för mig utgjorde bryggan mellan historieberättande i bokform och dito i spelform, där jag fastnade i spel som ”King’s Quest”, ”Monkey Island” och ”Willow”, skriver jag detta inlägg som ett kapitel i en Ensamma Vargen-bok; Du väljer fortsättningen.
Vandrarhemmet jag bodde på var mer ett mycket spartanskt hotell än ett vandrarhem. Mitt dubbelrum-med-eget-badrum var rent, upplyst av ett enda lysrör placerat vid sängen så att det också fick agera sänglämpa. Det innehöll bara det alldra nödvändigaste: ett skrivbord, en garderob och två enkelsängar, bäddade på det kontinentala sättet med ett lakan vikt över en filt vilket fick mig återigen att tänka på att påslakan verkar vara ett relativt okänt koncept utanför norra Europa.
Ingen teve, inget internet och de trådlösa nätverk som omgav hotellet var nedlåsta. Det kändes nästan klosterlikt.
När andra dagens möten var avklarade hade jag en kväll för mig själv. Jag inventerade mina alternativ: gå ut och flanera på stan. Området jag bodde i erbjöd en labirynt av trånga gator där det oturistiga vardagslivet kunde observeras. Eller så kunde jag gå bort till Placa Cataluna och kolla in turiststråket och ta en sväng med tunnelbanan. Jag älskar fungerande kollektivtrafik och försöker alltid att prova kollektivtrafiken i en stad, om tillfälle ges. Jag blev också påmind om att Barcelona, till skillnad från Stockholm, har bastuklubbar. Jag har aldrig varit på en bastuklubb, vilket är den homokulturella allmänbildningens motsvarighet till att tro att man är popkulturellt bevandrad när man aldrig har tittat på TV-shop. Ett sista alternativ var att ta tillfället i akt: utan störningsmoment skulle jag kunna läsa ut ”Generation X” som jag börjat läsa om på flyget hit.
(Det funkar alltså så här: ett inlägg om det alternativ som fått flest röster vid pass imorgon fredag 18.00, kommer att postas senast på lördag)
[poll=10]
(Och här är den önskade fortsättningen)
Andras blogginlägg om barcelona, ensamma vargen, rollspel, vandrarhem
Ibland får jag frågan vad det är som är så fantastiskt med mitt jobb. Här är ett exempel:
Vi är ett gäng som befinner oss i varierande stadier av ”ny på jobbet”. Förra veckan träffades vi allihop för första gången, och en av de första punkterna var att presentera oss för varandra. Istället för att köra den gamla vanliga visan som är avklarad på en pisskvart (”Jag är x år gammal och har jobbat med x på företag y”) ägnade vi lite mer än en halv dag åt presentationer av tio personer. Vi fick ett antal förslag på saker som vi kunde berätta om: ”Vad behöver jag för att trivas på jobbet?”, ”Varför jobbar jag på Hyper Island?” och ”Vad triggar mig (både i positiv och negativ bemärkelse)?”
Mina favoriter var ”Vad brukar jag låtsas?” och ”Ett lyckande och ett misslyckande i livet”. Det var också de här som var svårast att svara på.
Ett lyckande i livet var inte lätt därför att jag har så många att välja bland. Vilket ska jag lyfta fram? Jag har fantastiska vänner. Som jag kan berättta allt för. I min bok är det ett enormt lyckande. Jag har bytt bransch radikalt en gång, trots att jag fick gå ner i lön och börja om från scratch, och lyckats jobba upp mig i den branschen. Det är ett lyckande. Jag tog fallskärmshoparcert fast jag hade ångest inför 40 av de 48 elevhopp jag gjorde. Jag tog Bodyjam-licensen trots att jag egentligen var för stel och fyrkantig och kuggades på första utbildningen jag gick. Det ena exemplet efter det andra radades upp i mitt huvudet.
När det gällde misslyckande var det svårt därför att jag inte kom på något. Jag insåg snabbt att det var för att jag satte likhetstecken mellan ”misslyckande” och ”något jag ångrar”. Varje gång jag gjort något som inte blivit helt lyckat har jag lärt mig en ny sak. Varje sak jag gjort har varit ett steg på vägen dit jag är idag, och jag är grymt nöjd med Kan det vara ett misslyckande om det tagit mig till ett fantastiskt ställe?
Vad låtsas jag? Jag låtsas allt för ofta att jag kan, eller att jag vet. Storebror som jag är – som dessutom alltid fått beröm och bekräftelse för mina kunskaper – kan jag vara en jävla besserwisser. Jag jobbar på att hålla tyst, på att inte ha alla svar.
Jag låtsas ibland att jag fixar det, vad ”det” än är, fast jag helst av allt vill krypa ihop i fosterställning och sova tills taggtrådsbollen av ångest är borta från magen. Att ge upp, känna mig besegrad eller erkänna att jag inte fixar något är något av det svåraste jag vet. Just nu jobbar jag på att lära mig att säga ”nej”. Det går ganska bra ibland, och sämre ibland.
Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas. Jag dattar Elin, Sandra, Pär, Tätortstimotej-Anna och Henrik.
Andras blogginlägg om presentationer, misslyckande, lyckande, låtsas
Jag önskar det funnes någon bra översättning för ”bummed out” på svenska. Det är en väldigt precis beskrivning av hur jag känner mig idag.
Planen igår var en lugn kväll. Samla ett gäng, käka och ta ett par drinkar någonstans och sen se en film. ”Någonstans” visade sig vara TGIF, och ”en film” blev Iron Man. Som alltid när Andy och Wille är med, blev det stundtals en jargong som var väldigt ”How I Met Your Mother”. På det hela taget skulle det ha varit en av de där riktigt bra vårkvällarna, mm det inte vore för samtalet med mr P..
Han skulle egentligen ha varit med, men blev tvungen att ställa in. Jag överraskade mig själv med att säga ungefär så här:
”Vet du, jag träffar dig jättegärna, men som det är nu känner jag mig alldeles för på. Och vi känns alldeles för av. Det har snart gått elva månader sen vi träffades, och i år har vi setts två gånger. Jag tycker att det är kul att det händer bra saker i ditt liv, du förtjänar det. Jag fattar att du måste skörda det du sått under en lång tid. Men jag måste parkera bollen hos dig. Som jag sa, jag träffar dig gärna, men du får höra av dig när du har tid på riktigt.”
Wille och Sofia tyckte att jag var bra, tydlig och vänlig samtidigt som jag lämnade dörren öppen för honom. De korade mig till ”vinnare” i det hela. Well, jag antar att man teoretiskt sett kan klassas som ”vinnare” efter att ha fått sju rätt på lotto bara för att se kupongen blåsa iväg i vinden.
Teoretiskt sett kanske jag kan hitta den där kupongen om jag bara har tålamod, men jag tills dess tänker jag fortsätta spela på nya lottorader.
Jag skulle inte vilja vara en kyckling hemma hos dig.
– en anonym övervakare, som sett mig lemlästa äta (en hel) grillad kyckling till middag, pratar med mig på chatten.
Det är korrekt: Man ska inte vara grillad kyckling, en Ben & Jerry’s-förpackning eller Jake Gyllenhaal hemma hos mig, för då blir man uppäten.
Andras blogginlägg om citat, grillad kyckling, övervakning
Lite spontanreflektioner efter första helgen med live-kameran:
Det är skumt att aldrig känna sig ensam hemma. Varje gång någon rör kameran ger den ifrån sig ett lågt hummande som avsöljar att någon annan är där. Det är som att ständigt ha någon som tittar över axeln. Det är inte en enbart obekväm känsla, det ger lite samma närvaro som att ha på radion eller prata med någon live över valfri chattklient.
Jag är såklart medveten om vad jag gör. Jag måste anstränga mig för att inte regissera mig, vilket också det är intressant vilka saker jag får impulser att regissera. Jag har inga problem att gå omkring (halv-)naken i lägenheten, nakenhet har inte stört mig. Däremot höll jag på att skippa den efterrätt jag kör efter middagen: en Jacky chokladpudding. Att lägga på Absolut Torr på fötterna kändes mer utlämnande än att byta om inför ett träningspass. Jag har inga problem med att sjunga med och dansa till låtar när jag känner för det, men jag tycker att det är jobbigt att sitta framför datorn och skriva och veta att någon tittar. Det är lite samma känsla som att sätta sig och skriva om jag hade haft en gäst hemma, jag känner en drivkraft att underhålla (den osynliga) gästen. Med vad? Dansa? Sjunga? Live-sex? Egentligen är det nog rätt trist att vara voyeur i min kamera.
En sak är säker: det hade onekligen varit mycket lättare att vara flera, som i Big Brother-huset.
En annan intressant frågeställning: Jag kollade på ”Dawn of the Dead” idag, och kameran sänder både bild och ljud. Kommer jag nu att bli stämd av Antipiratbyrån & co för att jag sänder filmer?
Andra bloggares inlägg om big brother, live-kamera, övervakning
Det är dags för en helt ny nivå av interaktion med mina läsare.
Jag har en sån här:
Det är en kamera som sänder live-video tillsammans med ljud. Den kan panorera runt, och styrs av den som tittar genom den. Ungefär så här kan det se ut när jag sitter framför datorn:
För instruktioner och för att koppla upp dig mot kameran, klicka på ”Livekamera” i menyn längst upp.
Idén har växt fram gradvis, och det finns två syften med det hela.
Det första är att göra så många som möjligt medvetna om vad som håller på att hända. I jakten på trygghet från brottslighet, terrorism och för att ”skydda barnen” offrar vi mer och mer av vår personliga integritet. Datalagringsdirektivet är ett exempel, och FRA-propositionen ett annat och mycket allvarligare.
Övervakningen med kameror blir alltmer utbredd. Blir vi tryggare av det, eller är det en falsk trygghetskänsla? London är den stad i världen där kameraövervakningen är mest utbredd, men det finns inget tydligt samband mellan uppklarade brott och antal kameror.
Var går gränsen? Hur mycket av vår personliga integritet är vi beredda att offra? Är du beredd att låta kameror övervaka ditt hem? Ditt sovrum?
Argumentationen är att ”den som har rent mjöl i påsen, behöver inte oroa sig”. Känns det bekvämare att veta att man är övervakad bara för att man har rent mjöl i påsen? Jag tror inte det. Det finns många som har skrivit intressanta texter kring övervakning i allmänhet och FRA-förslaget i synnerhet, till exempel Rosetta Sten.
I juni röstas det om FRA-förslaget, och vill det sig illa kan det börja gälla från och med första juli i år. Jag kommer att låta kameran vara uppkopplad ända tills dess. Jag gissar att många kommer att tänka ”Jag skulle aldrig vilja göra samma sak”, och det är första steget till att börja ifrågasätta alla inskränkningar i den personliga integriteten. Även de som till synes kan verka små.
Jag tycker också att det är enormt viktigt att inte göra det här till partipolitiska skyttegravskrig. Det handlar inte om vem som startat vad, det handlar om att vi har en Riksdag som långsamt suddar ut den personliga integriteten medan de flesta i befolkningen inte orkar engagera sig. Jag hoppas att det är så, för alternativet att de flesta är beredda att offra den personliga integriteten skrämmer mig på riktigt. Scenariot i ”V for Vendetta” känns inte helt overkligt i det ljuset.
Det andra är ett rent experiment från min sida. Ända sen jag såg första säsongen av Big Brother har jag undrat hur jag skulle bete mig under konstant kameraövervakning. Till en början kommer jag att vara medveten om kameran och regissera mitt beteende. Men hur känns det efter två veckor? En månad? Kommer ”hemma” att kännas mindre tryggt? Kommer relationen med mina bloggläsare att bli annorlunda?
Andra bloggares inlägg om FRA, övervakning, datalagringsdirektivet, personlig integritet, samhälle, big brother, live-kamera
Kids, when the clock strikes two, go home. Nothing good ever happens after 2 AM.
Faktum är att det började gå utför redan vid tiosnåret igår kväll. Jag minns inte vem som började med fyllelekarna, men ett gäng omgångar ”zip, zap, boing”, ”älgen” och ”ching, chang, chong” senare hade jag kunnat göra småbarn fulla genom att andas på dem.
Det var då vi åkte taxi till Hotellet där vi möttes av det här:
varpå jag skrev det här.
Sen har jag bara fragmentariska minnen.
Jag vet att vi fortsatte till Soap Bar, jag misstänker att det blev mer alkohol där, och jag hoppas att fläckarna på mina byxor är Bloody Mary och inget annat.
Om någon undrar, så behöver jag absolut inte den här kursen. Däremot behöver jag mycket kärlek, omtanke och kanske lite sjukhusvård. Om inte nu, så omkring 18.30, för då har jag kört dubbelpass: Bodypump och Bodyjam.
Ps. Vem är Victoria, och varför har jag hennes nummer i mobilen?
Andra bloggares inlägg om utekväll, fylleslag, fyllelekar, sprit
Okej, det är lite överdrivet. Sony Ericssons P1i lyckas kamma hem några poäng jämfört med iPhone, men som helhet blir P1i som bäst iPhones lilla bitch. Det kanske är nyförälskelsens blindhet, men iPhone är ett under av användarupplevelse jämfört med Sony Ericssons P1i.
Att hålla i och ha i fickan: iPhone 3 – P1i 3
iPhone känns som om den är lättare att tappa än en P1i, mycket tack vare att den inte har speciellt många ojämnheter. Bägge ligger bra i handen. P1i är något mindre i bredd och höjd, men också något tjockare. Jag har haft bägge telefonerna i fickan utan att ha fodral till dem. Jag är visserligen noga med att inte ha nycklar eller mynt i samma ficka som jag har mobilen i, men ingen av dem har några repor.
Ingen av dem känns för stor (förutom ute på krogen), och formatmässigt ligger de lika.
Att tala i telefon: iPhone 4 – P1i 3
iPhone vinner enkelt på sin användarvänlighet. Bägge telefonerna har touchskärm, men iPhone är ”beröringskänslig” medan P1i är ”tryckkänslig”. Knappsatsen på P1i känns svajig därför att knapparna kan tryckas rakt ner och åt höger och vänster. iPhone har istället en virtuell knappsats med stora knappar.
Det har hänt flera gånger att jag la på mitt under ett samtal med min P1i, när mitt öra kom åt skärmen där knappen ”lägg på” fanns. Jag var rädd för att iPhone, som har större och känsligare skärm skulle vara likadan. Det är den inte. När jag håller telefonen vid örat försvinner knapparna. När jag tar ner telefonen för att titta på skärmen, visas alternativ som ”lägg på” och ”visa knappsats”.
Att svara av misstag är svårt på en iPhone. Det dyker upp ett virtuellt reglage som man med ett finger skjuter åt höger för att svara, till skillnad från P1i som får en virtuell svara-knapp på skärmen. För att vara rättvis så har det aldrig hänt att jag svarat i min P1i av misstag. Däremot har jag missat samtal därför att jag precis slagit ett nummer samtidigt som ett samtal kommer in, varpå telefonen fastnar i samtalslimbo; Ett läge där den inte kan parkera det utgående samtal och därför inte kan svara på det inkommande.
Adressboken i P1i är fullt funktionell, men långsam. iPhones adressbok är betydligt mer funktionell, mycket tack vare gränssnittet.
Att skriva: iPhone 3 – P1i 1
P1i har tre sätt att mata in text. Antingen medelst knappsatsen, eller genom att skriva på skärmen med pennan, eller via ett virtuellt tangentbord. Inget av dessa sätt är klockrent. Jag valde oftast knappsatsen, och jag tappade räkningen på hur många gånger jag stavade fel på ord för att jag råkat komma åt en närliggande knapp då knapparna är små. Dessutom är det lätt att vippa knappen åt fel håll och vips blir ordet helt galet stavat.
iPhone har en virtuell knappsats, och sedan jag installerade den svenska är skrivandet lättare än på P1i, mycket tack vare lite större knappar och att man kan skriva direkt med fingret. Det ska tilläggas att man inte skriver några romaner på någondera av telefonerna.
iPhone har en irriterande förmåga att rätta vanliga ord till ovanliga dito. Som ”att” till ”ätt”. Det beror med största sannolikhet på de (amatörskapade) svenska ordlistorna, och förhoppningsvis är det något som är löst till en svensk version. P1i hade automatiska förslag, men de slöade ner mitt skrivande så pass att jag stängde av funktionen.
Att smessa: iPhone 4 – P1i 1
Ett av mina största irritationsmoment med P1i är dess långsamma menyer, vilket ställde till massor med oreda när jag bläddrade bland mina inkomna sms. Helt plötsligt kunde jag befinna mig i mitten av en 400 sms lång lista, när jag nyss befunnit mig bland de tio översta. Apples utvecklare förstod vad som är viktigast när jag letar efter sms: jag vet i princip alltid vem avsändaren är. Alltså listas sms efter avsändare, och jag ser hela konversationen med den personen. Nackdelen är att jag raderar alla sms från en person när jag nollställer konversationen, vilket måste göras eftersom det annars blir väldigt mycket att bläddra bland.
iPhone saknar MMS i grundutförande. Det finns tilläggsprogram som låter en skicka MMS, men ta emot kan man bara göra via mail. P1i har stöd för MMS fullt ut.
Det inbyggda mailstödet är betydligt bättre i iPhone än i P1i. På P1i kändes mitt Gmail-konto lite stökigt att läsa oavsett om jag valde att använda IMAP eller Gmails egna mobilklient. iPhone har ett direkt stöd för bland annat Gmail, och det räckte med att fylla i användarnamn och lösenord så kan jag numera läsa mina mail i mobilen. På ett läsbart och användarvänligt sätt.
Att lyssna på musik: iPhone 4 – P1i 1
Sony Ericsson har varit kreativa när det gäller vilka kroppsdelar de använder för att tänka ut funktioner; Uppenbarligen har hjärnorna aldrig fått vara med. Mediespelaren i P1i är något som är hämtat från stenåldern. Den kan bara sortera låtar efter ID3-taggar, och inte efter filnamn, vilket ställer till problem om du inte har ordning på ID3-taggarna. Detsamma gäller visserligen iPhone, men eftersom man kör all synk med datorn från iTunes är det lättare att hålla ordning på såväl låtar som låtlistor i iPhone.
P1i har en filhanterare så att du kan kolla på alla filer du har på mobilen. Det hjälper inte när det gäller musikfiler, eftersom du inte kan lägga till dem i en spellista från filhanteraren utan bara spela upp dem en och en.
Att koppla in tillbehör: iPhone 0 – P1i 4
Det här är P1i:s starkaste kategori i matchen med iPhone. iPhone har bara stöd för trådlösa headset, och då bara när det kommer till tal och inte för att lyssna på musik. Min P1i hade jag kopplad till ett trådlöst stereo-headset och min favoritpryl: MBW-150, en klocka som dels används för att fjärrstyra musikspelaren, och dels vibrerar när telefonen ringer och dessutom visar vem som ringer. Jag behövde alltså aldrig plocka fram telefonen när det ringde, jag kunde kolla på klockan och svara i headsetet.
Det bästa tillbehöret till min iPhone är handsfreen med sladd, som dessutom känns lite svajig eftersom folk klagat på att de inte hör mig när jag pratar i det.
Att synkronisera med datorn: iPhone 4 – P1i 1
iPhone synkroniseras helt och hållet via iTunes. Där väljer jag vilket kalenderprogram jag vill synka med, och vilket program som mina kontakter ligger i. Där skapar jag också spellistor och överför låtar och videofiler. iTunes konverterar många filformat till rätt format automatiskt.
P1i synkroniseras genom Sony Ericssons egenutvecklade programvara. Det första irritationsmomentet är att när jag kopplar telefonen till datorn så måste jag välja om jag vill använda den i ”telefonläge” eller ”filöverföringsläge”. I telefonläget kan jag inte överföra filer till telefonen, i ”filöverföringsläge” kan jag inte synka kontakter. För att växla mellan dessa två måste jag koppla loss telefonen och koppla in den igen. ”Meckigt” är det snällaste jag kan säga om synkningen överlag.
Att surfa: iPhone 5 – P1i 2
P1i kör på en mobilversion av webbläsaren Opera. Tanken är att man ska kunna surfa på vilka sajter som helst, och inte bara på mobilanpassade dito, men det fungerar bara i teorin. Trots att P1i är en 3G-telefon, gick surfandet på vanliga sajter så långsamt att jag ibland ville tugga av mig fingrarna i ren frustration. Anledningen är förmodligen att P1i är så batterikrävande att man sparar på minne och processorkraft genom att låta webbläsaren gå långsammare.
Det är här det blir lite ironiskt. iPhone saknar nämligen 3G, vilket sägs vara en nackdel just när det gäller surf, men eftersom iPhones inbyggda webbläsare är snabb och mycket användarvänlig går det snabbare att surfa på vanliga sajter via min iPhone och EDGE än via P1i och 3G.
P1i fungerade fint på rena mobilanpassade webbplatser. På andra blev det problem så fort javascript var inblandat. iPhone klarar det mesta utom mer avancerade saker som uppladdning via AJAX.
Eller om vi säger så här: jag kan lätt sätta mig och surfa på min iPhone i soffan hemma när jag inte orkar gå till datorn. Min P1i använde jag bara när jag var ute på språng, och då helst på mobilanpassade sajter.
Att ta fotografier: iPhone 4 – P1i 2
P1i har en kamera som är rätt medioker. Det är okej, mobilkameror ska inte leverera bilder i samma kvalitet som en systemkamera, de ska mest användas till att ta snabba bilder när man hittar något kul. Tyvärr är P1i så långsam i kamerauppstarten att det skulle gå snabbare att rita av vissa saker för hand. Den är också långsam i uppdateringen av skärmen och i bildtagningen.
iPhones kamera är inte den bästa, men den är snabb och betydligt enklare att använda än den i P1i.
Övriga funktioner: iPhone 4 – P1i 3
Applikationer känns mer lätt-tillgängliga och snabbstartade i en iPhone än i en P1i. Kalendern känns användbar för första gången, vilket är en mindre revolution eftersom jag testa att ha digital kalender ända sedan de första Palm-modellerna kom, men alltid gått tillbaka till pappersalmanacka till slut.
De ljudsignaler som kommer förinstallerade på en iPhone är betydligt bättre än de som finns i en P1i. Det är behagliga ljud som även återfinns på en Mac. P1i kör på den vanliga arsenalen av ljud som känns generiska och trötta.
När jag hade ett missat samtal eller ett oläst meddelande på min P1i kunde jag se att lampan i botten blinkade. iPhone har ingen sån visuell signal, när skärmen är släckt måste jag trycka på knappen för att se om någon ringt eller skickat meddelande.
P1i har en medföljande GPS-dosa som kopplas till via Bluetooth. Det kan vara P1i:s mest meningslösa tillbehör som jag testade en gång. Till fots använde jag mig av Google Maps, vilket gick snabbare och smidigare och hade jag bil så hade jag skaffat en riktig GPS till bilen.
Applikationsutbudet till P1i var på sin höjd mediokert. Meningen är att man ska kunna använda även äldre applikationer, utvecklade till P990, men i praktiken fungerade det inte för mig. iPhones applikationsutbud känns betydligt mer relevant och fräscht. Twingle, till exempel, som med hjälp av triangulering eller koll på WiFi-nät låter mig skicka inlägg till Twitter tillsammans med var jag befinner mig.
P1i har en ”klipp och klistra”-funktion. Jag kan markera text och klippa ut den ur en applikation (ett sms) för att klistra in den i en annan (webbläsaren). Det var smidigt när det behövdes, och finns inte på iPhone.
Batteritiden för telefonerna är snarlik, vilket är intressant när den ena är en 3G-telefon och den andra är en 2G.
Slutställning: iPhone 35 – 21. Om iPhone är en katt, och P1i är en hund, så slutar matchen alltså ungefär så här:
Andra bloggares inlägg om iphone, p1i, mobilrecensioner, produktjämförelser, mobiltelefoner