Första helgen med live-kameran

Lite spontanreflektioner efter första helgen med live-kameran:
Det är skumt att aldrig känna sig ensam hemma. Varje gång någon rör kameran ger den ifrån sig ett lågt hummande som avsöljar att någon annan är där. Det är som att ständigt ha någon som tittar över axeln. Det är inte en enbart obekväm känsla, det ger lite samma närvaro som att ha på radion eller prata med någon live över valfri chattklient.

Jag är såklart medveten om vad jag gör. Jag måste anstränga mig för att inte regissera mig, vilket också det är intressant vilka saker jag får impulser att regissera. Jag har inga problem att gå omkring (halv-)naken i lägenheten, nakenhet har inte stört mig. Däremot höll jag på att skippa den efterrätt jag kör efter middagen: en Jacky chokladpudding. Att lägga på Absolut Torr på fötterna kändes mer utlämnande än att byta om inför ett träningspass. Jag har inga problem med att sjunga med och dansa till låtar när jag känner för det, men jag tycker att det är jobbigt att sitta framför datorn och skriva och veta att någon tittar. Det är lite samma känsla som att sätta sig och skriva om jag hade haft en gäst hemma, jag känner en drivkraft att underhålla (den osynliga) gästen. Med vad? Dansa? Sjunga? Live-sex? Egentligen är det nog rätt trist att vara voyeur i min kamera.

En sak är säker: det hade onekligen varit mycket lättare att vara flera, som i Big Brother-huset.

En annan intressant frågeställning: Jag kollade på ”Dawn of the Dead” idag, och kameran sänder både bild och ljud. Kommer jag nu att bli stämd av Antipiratbyrån & co för att jag sänder filmer?

Andra bloggares inlägg om , ,

Åsiktstorped live: hälften protest, hälften experiment

Det är dags för en helt ny nivå av interaktion med mina läsare.

Jag har en sån här:
Thomas, den lille övervakaren

Det är en kamera som sänder live-video tillsammans med ljud. Den kan panorera runt, och styrs av den som tittar genom den. Ungefär så här kan det se ut när jag sitter framför datorn:

För instruktioner och för att koppla upp dig mot kameran, klicka på ”Livekamera” i menyn längst upp.

Idén har växt fram gradvis, och det finns två syften med det hela.

Det första är att göra så många som möjligt medvetna om vad som håller på att hända. I jakten på trygghet från brottslighet, terrorism och för att ”skydda barnen” offrar vi mer och mer av vår personliga integritet. Datalagringsdirektivet är ett exempel, och FRA-propositionen ett annat och mycket allvarligare.

Övervakningen med kameror blir alltmer utbredd. Blir vi tryggare av det, eller är det en falsk trygghetskänsla? London är den stad i världen där kameraövervakningen är mest utbredd, men det finns inget tydligt samband mellan uppklarade brott och antal kameror.

Var går gränsen? Hur mycket av vår personliga integritet är vi beredda att offra? Är du beredd att låta kameror övervaka ditt hem? Ditt sovrum?

Argumentationen är att ”den som har rent mjöl i påsen, behöver inte oroa sig”. Känns det bekvämare att veta att man är övervakad bara för att man har rent mjöl i påsen? Jag tror inte det. Det finns många som har skrivit intressanta texter kring övervakning i allmänhet och FRA-förslaget i synnerhet, till exempel Rosetta Sten.

I juni röstas det om FRA-förslaget, och vill det sig illa kan det börja gälla från och med första juli i år. Jag kommer att låta kameran vara uppkopplad ända tills dess. Jag gissar att många kommer att tänka ”Jag skulle aldrig vilja göra samma sak”, och det är första steget till att börja ifrågasätta alla inskränkningar i den personliga integriteten. Även de som till synes kan verka små.

Jag tycker också att det är enormt viktigt att inte göra det här till partipolitiska skyttegravskrig. Det handlar inte om vem som startat vad, det handlar om att vi har en Riksdag som långsamt suddar ut den personliga integriteten medan de flesta i befolkningen inte orkar engagera sig. Jag hoppas att det är så, för alternativet att de flesta är beredda att offra den personliga integriteten skrämmer mig på riktigt. Scenariot i ”V for Vendetta” känns inte helt overkligt i det ljuset.

Det andra är ett rent experiment från min sida. Ända sen jag såg första säsongen av Big Brother har jag undrat hur jag skulle bete mig under konstant kameraövervakning. Till en början kommer jag att vara medveten om kameran och regissera mitt beteende. Men hur känns det efter två veckor? En månad? Kommer ”hemma” att kännas mindre tryggt? Kommer relationen med mina bloggläsare att bli annorlunda?

Andra bloggares inlägg om , , , , , ,