Jag har gjort en gayfilmsräd på Amazon och införskaffat lite nya releaser av filmer med gaytema. Jag skulle kunnat låna dem på internet, men med tanke på hur smal den filmgenren är och hur lite pengar som görs så är i min värld snudd på homoförräderi att inte betala de småslantar filmerna kostar.
Först ut är ”Is it just me?”.
Storyn är, som synes i trailern, enkel. Guy next door (kolumnist) delar lägenhet med muskelpugga (skådis som tjänar pengar på att dansa på gayklubbar) träffar en guy next door (musiker från södra USA) på nätet, de blir betagna i varandra men förväxling uppstår när musikern tror att kolumisten ser ut som muskelpuggan.
Att jag faller för den här filmen har egentligen inget att göra med att den är bra. Det är den inte, den är rätt medioker. Den är också förutsägbar; det är som att köpa en princessbakelse i en sån där genomskinlig plastförpackning: du vet redan från början hur den kommer att smaka. Men det är en riktigt färsk princessbakelse gjord med mycket kärlek. Huvudpersonen har en smått straightamerikansk relation till tillfälliga sexkontakter, men moraliserandet går aldrig överstyr eftersom Cameron (muskelpuggan) varken framställs som tragisk eller olycklig.
Det är inte direkt Oscarsklass på skådespelarinsatserna, men det tas igen i charm av såväl Nicholas Downs (kolumnisten) som David Loren (musikern). Jag gillar karaktärerna och blir glad över att upptäcka att romantikern i mig inte alls mördats av cynikern, istället sitter han och hejar på att allt ska lösa sig till slut. Jag gillar också att filmen helt och hållet utspelar sig i en homokontext utan att försöka förklara eller ursäkta sig; den utgår från att publiken har koll på den amerikanska gayscenen.
Det här är helt enkelt filmen jag som 19-åring velat se på bio en första dejt.
Apropå diskussionen i SVT Debatt om gaygalan skriver hon då följande på Facebook:
Hej QX, jag känner mig kränkt. Jag är en 24,3 årig homosexuell svensk-kines-alban som gillar s/m-sex med bisexuella ftm-transpersoner och ni har aldrig skrivit on någon som mig. Själv ställer jag inte upp då jag fortfarande inte kommit ut inför min hamster. Skärpning!!!!!!!
Att varken Magda eller Anders Öhrman är speciellt queera är ingen hemlighet, till exempel är Anders inte speciellt vidsynt när det gäller kvinnor utanför könsnormerna (eller män som gillar sådana kvinnor). Men att Ronny Larsson gillar det här känns trist. Jag trodde bättre om honom. Det finns två analyser: antingen gillar han det verkligen och skriver samtidigt under på att ”alla som inte är bögar och vill bli inkluderade är jobbiga”. Eller så gillar han det egentligen inte men klickar på gillar för att inte vara utanför. Jag vet inte vilket som är värre, men jag ger gärna Ronny chansen att utveckla sina tankar.
Om vi ska analysera Magda Gads inlägg så handlar det alltså om ett argument mot min kritik i SVT Debatt; att QX är en bögtidning och således inte borde kalla sig för ”HBT-tidning”. Sett till hur ”T:t” i HBT tramsades bort konsekvent på hela Gaygalan (Andreas Lundstedt nämner det en gång – Carina Berg skämtar bort det samtliga gånger).
Uppenbarligen tycker Magda att QX är tillräckligt inkluderande redan. Det intressanta är att Magda är en ostraight kvinna. Om jag för en stund tänker utifrån hennes perspektiv: QX uppfyller kriterierna för inklusion eftersom de inkluderar kvinnor och män på samma villkor. ”Bögar och flator” borde väl vara den lägsta acceptabla formen av inklusion om man hävdar att man är en HBT-tidning.
Okej. Låt oss titta på omslagen från de tre senaste åren. 2008-2010 gav QX ut 36 nummer. Omslaget på ett av dessa nummer är ett collage av andra omslag, så vi har 35 kvar. Så här ser fördelningen män/kvinnor ut på dessa:
18 omslag med enbart män, 10 omslag med män + kvinnor, 7 omslag med enbart kvinnor
Räknar vi sexuellt laddade bilder på kvinnor och män ser det ut så här (med sexuellt laddad har jag räknat bilder där män har nakna (över-)kroppar eller där två män är i en intim situation, för kvinnor har jag räknat överhuvudtaget något som ser lite porrigt ut – till exempel omslaget för Pridenumret 2008 där en kvinna står utklädd till fransk städhjälp)
QX omslag med sexuellt laddade bilder 2008-2010: 12 på män, 3 på kvinnor
5 av bilderna med män och kvinnor handlar om schlagerstjärnor. 3 handlar om Gaygalan. Till och med när kvinnor är på omslaget, är de där för att tilltala bögar.
QX är en bögtidning och skulle vinna massor på att låtsas vara något annat, oavsett vad ansvarige utgivaren Jon Voss hävdar.
I torsdags var jag och Alexander Erwik nere i Göteborg och debatterade med Jon Voss och Roger Lundgren i SVT Debatt. Det handlade om Gaygalan, att Victorica och Daniel blev utsedda till ”årets duo” och QX/Gaygalans gullande med heteros i allmänhet. Här är programmet, som inleds med just homodebatten:
(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)
Höjdpunkterna för mig:
Att Jon anklagar SVT Debatt för osynliggörande av homosexuella som vunnit på galan. Han blir till och med irriterad över det. Räknade någon antalet icke-straighta på scen i Gaygalan? Även om man räknar dem som vann priser så var det fler heterosexuella på scen än något annat. ”T:t” i HBT skämtades konsekvent bort av Carina Berg. Ironiskt nog var det förmodligen fler icke-straighta på scenen under Melodifestivalen på SVT1 precis innan Gaygalan sändes.
Jag fick fram att QX behöver fixa sin självbild och komma ut som bögtidning och att Gaygalan måste sluta använda HBT-frågor som alibi. Hade det hetat QX-galan och priserna varit ”QX favorithetero” så hade jag inte haft någon poäng. Som det är idag är Gaygalan en PR-kampanj för QX som inte kostar dem några pengar (jag blir förvånad om Gaygalan kostar QX mer pengar än den drar in) och man rider samtidigt på HBT-rörelsen utan att ge speciellt mycket tillbaka.
Att Jon Voss avslutar med ”whatever” är fint. Det finns inget bättre kvitto på att man har vunnit en debatt.
Programmet fortsätter i ytterligare en kvart, i ”Eftersnack” som sänds på webben. Här är det klippet. Du kan se mig, Jon och Erika 4:17 in i klippet.
(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)
Värt att notera är hur Jon Voss säger att QX inte är en bögtidning, och samtidigt så är det så att ”så som gayvärlden idag ser ut så är den mansdominerad och vi återspeglar [det]”. Min replik om att lesbiska inte är kommersiellt gångbara relaterar till en tidigare kommentar som Jon sagt innan kameran hunnit fram till oss; han sade att om omslagen inte innehåller något som appelerar till bögar så är det ingen som tar tidningen. Det i sin tur var svar på min kritik att QX har för många män på omslaget för att vara annat än en bögtidning. För att spä på det ytterligare säger Jon att QX inte har några lesbiska reportrar anställda på en fråga om hur många lesbiska som jobbar för dem. Visserligen är de bara tre anställda, men uppenbarligen är inte kvinnor högprioriterat.
Tråkigt är att Jon Voss tycker att tiden är bortkastad och att debatten inte gav något. Det fanns alltså inget i kritiken han tog åt sig, istället rekommenderar han att man ska strunta i att läsa papperstidningen QX och läsa på webben istället. Min rekommendation till Jon är att ändra namn på någon av produkterna om de nu skiljer sig så mycket. Branding blir mycket problematiskt om två olika produkter heter något snarlikt.
En kommentar som illustrerar min teori om att radhusbögarna folkhemsbögarna vill smälta in och inte stöta sig med heteronormen av rädsla att förlora (den villkorade) acceptansen man hittills vunnit kom på Facebook:
Oavsett om den som skrivit det här är straight eller inte så finns där en extremt otäck homofob ton.
EDIT: Jag har pratat med Edward och inser att det här kan läsas som om jag pekar ut honom som något slags gudfader. Det är galet och jag måste rätta: Det jag menar är att man inte vågar stöta sig med de man uppfattar som etablerade, av rädsla att de ska tycka illa om en. Jag avser inte att utmåla Edward som en hämndlysten gudfader i Stockholms gayvärld, jag vill peka på en konflikträdsla som råder i gayvärlden.
Tilläggas ska också, precis som jag skriver i kommentarerna att Edward är duktig på det han gör. Han har en fingertoppskänsla som är svårslagen i sammanhanget folkfest. Att han försvarar ett projekt han varit inblandad i är ett tecken på passion, vilket är en bra sak i min bok.
Alltså: läs nedanstående som min bild av mentaliteten bland bögar i Stockholm, snarare än ett karaktärsmord på en namngiven person.
Hur som helst, nedan är originalinlägget:
Jag insåg ikväll att Edward af Sillén står bakom arrangemanget av Gaygalan. Jag inser också att han tar kritiken personligt (han försvarar Gaygalan och priserna på ett sätt som inte ens Jon Voss gjorde) tycker att det är en kvasidebatt som borde ha hållits utanför teve, eftersom den inte tillförde något.
Ett: min kritik rör inte själva utformningen av Gaygalan. Kalla den QX-galan och sluta representera HBT-samhället i priser (tips: sluta dela ut priset ”årets homo” alternativt kalla det ”årets QX-homo”) så får ni dela ut vilka priser ni vill, till vilka ni vill och jag ska aldrig klaga.
Två: jag inser plötsligt varför vissa är så tysta i kritiken. Det finns en enorm flathet i bögvärlden i Stockholm. Tanken som slår mig nu är att man inte vågar stöta sig med dem som anordnar klubbar eller är ”in the know” på något sätt – vilket man absolut måste säga att Edward, som är inblandad i både Melodifestivalen, Schlagerkvällen på Pride och en del klubbar är. För mig som i princip aldrig går ut är det inget problem, sakdebatten är viktigare än VIP-listan på vilken gayklubb det än gäller.
Den insikten får också Alexander Erwik att växa i mina ögon. Han vågade ta ställning ikväll, och han har förmodligen mer att förlora på det än jag har.
Jag har följt den debatt som följde hos några vänner på Facebook, och fick tydliga exempel på min teori om att homosexuella bögar nu fått alla rättigheter de vill ha och hellre ”sitter lydigt still i båten” än gör något som kan väcka heterosexuella normens vrede. Kanske av rädsla att förlora den acceptans man vunnit. Men låt mig säga en sak: villkorad acceptans är inte acceptans. Det är ett fängelse som normaliserar dig så att du blir acceptabel.
Min största insikt 2010 handlade om relationer. Jag har lovat att skriva om det och jag tänkte börja 2004. Då skrev jag nämligen en text om relationshierarkier för RFSL:s tidning ”Kom Ut”. Vissa saker har ändrats till idag, till exempel ser jag att öppna förhållanden är mer accepterade i HBT-samhället. Jag vill dock mena att det mesta häri stämmer även idag, sex år senare.
—
När jag är ute och surfar runt på HBT-communities ser jag snabbt en tydlig struktur som återspeglar samhällets moralsyn på relationer. Högst upp, såväl för homosexuella som för heterosexuella, återfinns det tvåsamma förhållandet baserat på kärlek som inbegriper ett sexliv
Frågan ”Är ni kompisar?” besvaras aldrig med ”Nej, vi är bara tillsammans”. Däremot är det inte ovanligt att den omvända frågan, ”Är ni tillsammans?”, besvaras med ”Nej, vi är bara kompisar”. ”Bara” kompisar, eftersom vänskap som relation inte är lika värdefull som Förhållandet, en relation mellan två personer baserad på kärlek. Som i sin tur leder till sex.
Det finns en tydlig maktstruktur när det gäller relationer mellan människor i vårt samhälle. Förhållanden värderas olika. Ju mer moralisk och önskvärd en relation är i samhällets ögon, desto mera status och makt ger den. Detsamma gäller åt andra hållet; ju lägre förhållandet befinner sig på stegen, desto mera status och makt förlorar man om det uppdagas. För oftast är det så, att man sällan är öppen med förhållanden som befinner sig långt ned i hierarkin.
Relationshierarkin är underförstådd och framskymtar mellan raderna. Det mest uppenbara exemplet på HBT-communities är användandet av ordet ”seriös”. Seriös betyder ”allvarlig; på allvar intresserad; allvarligt menad” men har på nätet kommit att betyda ”söker inte tillfälliga sexkontakter”. Formuleringar som ”Är du bara ute efter sex eller är oseriös på annat sätt” och ”Det finns så många oseriösa som bara har sex i huvudet” markerar att innehavaren inte är intresserad av tillfälliga sexkontakter. Tillfälliga sexkontakter värderas här som något omoraliskt och icke önskvärt. Samma fenomen återkommer på Sylvester, Sylvia och Qruiser. En skillnad mellan Sylvia, där det mest finns tjejer, och Sylvester och Qruiser, där det till större eller största delen finns killar som gillar killar, är att ordet ”seriös” i nicket på Sylvester och Qruiser nästan uteslutande betyder att man är ute efter ett förhållande. På Sylvia däremot används det oftast av personer som söker sexkontakter.
Karta över icke monogama relationer
Även personer som är ute efter tillfälliga sexkontakter använder sig av ordet ”oseriös” i betydelsen ”tillfälligt sex är oseriöst”. Här finner man inte helt sällan beskrivningar som ”Jag är inte så desperat och oseriös som sidan kan ge intryck av.” eller ”Är intresserad av en seriös ’oseriös’ relation …”. Beskrivningar som ska ursäkta innehavaren av sidan. Samtidigt framställer dessa beskrivningar dem som är ute efter ett förhållande, eller i varje fall inte söker tillfälliga sexkontakter, som mer seriösa. Det hela förstärks ytterligare genom fenomenet att ha två eller fler olika presentationssidor beroende på vad man för tillfället söker. En sida där man söker ”vänner, chattkompisar eller ett förhållande” och en annan där man är ute efter ”en sexträff”.
Tillfälliga sexkontakter står alltså lågt i relationshierarkin, någonstans under förhållande, vänskap och KK-förhållande. Relationer som börjar med kärlek och sedan leder till sex är något högre värderade än relationer som börjar med sex och sedan leder till något annat. De sistnämnda relationerna står i sin tur högre än relationer som enbart går ut på sex. Ju högre den relation man eftersträvar eller har värderas, desto mer öppen är man med sin relation, eller sökandet efter denna. Även här blir det tydligt att förhållande och vänskap rankas högre än den sexuella relationen.
Det är vanligt att presentationssidor på nätcommunities har bilder på innehavaren av sidan. Oavsett om innehavaren söker förhållande eller en sexuell relation. Faktum är att man kan diskutera om det inte är så att det är vanligare att ha en bild på sig själv om man söker en sexuell kontakt än om man söker annat. Dock är bilderna här i de flesta fall anonyma. De visar kroppar och mer eller mindre hud. Huvudet är bortklippt eller ansiktet utsuddat eller dolt under en mask av oskärpa. På sidor där innehavaren är ute efter ett förhållande är det istället vanligare med semesterbilder, porträtt tagna i studio eller andra typer av bilder där innehavaren är klart identifierbar.
Hierarkin mellan olika förhållanden fastslår inte bara hur mycket makt och status som följer med en viss typ av relation. Den avgör också hur starkt fördömande en relation utlöser. De faktorer som är mest avgörande för värderingen av en relation är om den innehåller sex och om den är monogam. Monogamiregeln handlar om att normen i vårt samhälle är tvåsamhet. Denna norm präntas in i oss ända från vaggan: prinsen räddar prinsessan, Barbapappa och Barbamamma, Barbie och Ken. Synen på sex är ett arv från kristendomen, där grundinställningen till sex är att det inte bör utövas. Denna regel kan man bryta mot i olika grader. Den bästa ursäkten är äktenskapet. Förhållandet anses i dagens samhälle också vara en fullgod ursäkt för sex. Även vänskap kan vara en förmildrande omständighet för sex (KK-förhållande) även om det inte är lika bra ursäkt som Kärlek. Längre ner på skalan finner man relationer som varken är monogama eller inte innehåller sex. Polyamorösa förhållanden (relationer mellan tre eller fler individer baserade på kärlek, där sex också kan ingå) och ”öppna förhållanden” hamnar bägge två långt ned på stegen.
Få ämnen väcker så starka känslor som relationer mellan vuxna, samtyckande människor. På nätet kan personer som på sin sida skriver att ”Jag har ett förhållande, men söker ändå sexträffar” få finna sig i att få meddelanden från främmande personer som har synpunkter på deras sätt att hantera sina relationer. Begreppet ”oseriös” appliceras tiofalt på ”öppna förhållanden” jämfört med tillfälliga sexkontakter.
Givet är att det finns ett maktförhållande i en relation också, och att det maktförhållandet är ömtåligare ju fler som är inblandade. Till exempel kan ett öppet förhållande kännas påtvingat för den ena parten om denne egentligen inte är intresserad av sex med andra personer. På samma sätt kan en polyamorös relation vara mer påtvingad på en part, som på grund av sina känslor för en person tvingas acceptera en tredje person.
Samtidigt tillåts relationer högt upp i hierarkin att uppvisa betydligt fler moraliska dimensioner. Ett äktenskap kan vara kärleksfullt, affärsmässigt, ömsint eller romantiskt – en tillfällig sexkontakt via Sylvester är däremot på sin höjd ”tillfredsställande”. Det finns många faktorer som kan påverka maktförhållandet i relation långt upp i hierarkin, men eftersom relationen just står högt i hierarkin tillåts den också ha positiva sidor som uppväger de negativa. En relation som står långt ned i hierarkin får finna sig i att fokus ligger enbart på negativa och nyanslösa dimensioner.
Homo- och bisexuella använder sig till stor del av samma värderingsystem för relationer som heterosexuella för att uppnå acceptans. Genom att ta över hierarkin och använda ord som ”oseriös” om relationer som inte grundar sig på kärlek offrar man många skepnader som mänskliga relationer kan ta sig.
—
Jag återkommer om min insikt i relationer i ett inlägg längre fram.
Man skulle kunna tro att det här är reklam för att Rafael är den nya (bottom-)stjärnan i Bel Amis stall av lite övergroomade östeuropeiska gay-for-pay-pojkar. Men det är en av bilderna i Emporio Armanis nya kampanj feat. Rafael Nadal och Megan Fox. Det biter inte på mig. Då är Dolce & Gabbanas kampanj mycket snyggare.
Jag har läst många av berättelserna i #prataomdet under de senaste dagarna. Jag har inte känt igen mig i någon, och först tänkte jag att det berodde på att det mest var tjejer som skrev om heterosexuella erfarenheter. Sen började killar skriva, som Erik Wiklund och Simon. Jag kände fortfarande inte igen mig.
Jag har funderat på vad det beror på, och ser tre fyra anledningar.
1. Jag är homosexuell
Homosexualiteten är indirekt en räddning. Om jag ska generalisera har bögar en annan inställning till sex än heterosexuella. Bland annat i det att bögar har en cruisingkultur. När jag gjorde min sexualdebut vid tretton års ålder var min arena för cruising Gula Sidornas kontaktannonser, tunnelbanan och heta linjen. Sedan flyttades den successivt ut på internet. Fördelen med den typen av tillfälliga sexkontakter är att alla inblandade parter är kåta och vill ha sex. Det största övergrepp jag varit med om när det gäller sex är lustigt nog helt osexuellt. Den dröjde till någon gång i sena tjugoårsåldern innan jag helt tagit livet av den katolikinducerade skammen över sexualakten – oavsett om det var med någon annan eller med mig själv. Det var långt efter att jag insett att det inte finns någon gud.
Bögars cruisingkultur är också relaterad till att bögar i högre utsträckning än straighta skiljer på sex och kärlek (vilket inte innebär att alla bögar gör det, eller att inga straighta gör det). Jag har helt enkelt haft lättare att lära mig att skilja på sex och kärlek, vilket är en annan anledning till att jag varit skonad från kränkningar. Något som händer med en kk eller under ett one night stand och inte upplevs som en kränkning hade förmodligen kunnat upplevas som det i en traditionell monogam relation där kärlek, trygghet och tillit är inblandade i högre utsträckning. Jag vet inte, jag har aldrig varit i en klassisk parrelation.
Jag minns att jag lyssnade på RFSU i början av 2000-talet, när de berättade om slutsatserna från attityder hos ungdomar. Killar såg sex som ett medel för att komma varandra närmare, tjejer som det som ett tecken på att man var nära. Jag tror att vi någonstans här, i den kulturella1 präglingen att killen som ligger runt är en viril bock, hittar svaret på varför bögar har en cruisingkultur. Jag är dock inte lika säker på huruvida det är cruisingkulturen som ger upphov till att bögar i allmänhet lättare skiljer på sex och kärlek, eller om det är den kulturella präglingen som tränar killar att göra skillnad på sex och kärlek och därmed ger upphov till en cruisingkultur bland bögar (där bägge parterna per definition är killar).
Hur som helst: jag tror att en stor del av frånvaron av kränkningar eller övergrepp ligger i frivilligheten som omgärdar mina one night stands och kk-relationer.
2. Jag är upplevelsedriven
Jag har haft många fler partners än genomsnittspersonen (sexualvaneundersökningen 1996 visar att kvinnor i snitt haft 4,6 sexpartners och män 7,1 dito). Statistiskt sett borde jag ha råkat ut för, alternativt begått fler övergrepp än genomsnittspersonen. Och visst har jag haft dåligt sex. Eller sympatisex, där jag ställde upp för att jag tyckte synd om killen. Visst har jag när jag var mer oerfaren gjort saker som jag upptäckt inte var min grej, dels för att jag ville testa och utforska, dels på grund av att jag inte sa nej på grund av bristande självkänsla. Ingetdera är i min värld en kräkning. En kränkning för mig är om någon skulle gjort något mot min vilja, till exempel börjat ha sex med mig när jag sover fast jag gjort klart att jag inte ville i vaket tillstånd, eller vägrat sluta om jag sagt nej. Att jag ställt upp på saker jag kanske inte velat göra har varit en del av mitt utforskande av livet i allmänhet och sex i synnerhet, och jag ser det inte som värre än att jag ibland ätit saker jag inte gillat eller umgåtts med människor jag hellre sluppit. Kanske har jag gjort saker som andra upplevt som kränkande? I så fall har de en annan definition av kränkning än den jag har, och har aldrig berättat för mig att jag gått över deras gräns.
3. Jag ser mig inte som ett offer. Vore jag straight skulle jag förmodligen vara objektet i #prataomdet
Min syn på manlighet är ett lapptäcke som jag format själv från det jag plockat upp i popkultur och i min omgivning. Jag har aldrig haft någon fadersfigur att mäta mig mot, tävla med eller plocka ner från en piedestal. Jag ser att min manlighet delvis bygger på stolthet: om jag aldrig ser mig själv som ett offer, kan jag heller aldrig vara ett. Jag vet att jag har blivit utsatt för övergrepp, till exempel när min mammas ex-man vid upprepade tillfällen misshandlade mig, men min syn på manlighet gör att det känslomässigt tar emot att ens definiera det som ett övergrepp. Jag är en man, och män blir inte utsatta för övergrepp. Män är inte offer.
Jag tror inte att synen på huruvida man kan vara ett offer eller inte är något man medvetet väljer själv, eller lätt kan rucka på i vuxen ålder. Jag tror att det är resultatet av den programmering som omgivningen gör med oss alla från det ögonblick vi föds. Jag tror också att tjejer i allmänhet är lite annorlunda programmerade; inte i det att de är offer, men att de är potentiella offer. Offerbilden är för mig intimt förknippad med rollen som subjekt och objekt. Killar är subjekt, de är jägarna som tar initiativet och jagar objekten, tjejerna. Ett subjekt tar initativet, ett objekt väntar (sen kan objektet välja mellan flera subjekt, men först efter att de tagit initativet). Ett subjekt kan inte vara offer, men ett objekt kan vara det.
Jag tror att det här, i krocken mellan subjekt och objekt, som upplevelsen av kränkning och övergrepp föds. Subjektets initiativ kränker objektet.
Nu har det här blivit jättelångt, och är delvis en stream of consciousness. Jag hoppas att det bidragit till din tankeprocess.
EDIT: Det blir längre.
4: Jag går inte igång på okåta
Jag insåg att det finns en annan, och kanske än viktigare anledning när jag läste Oscar Sundells redogörelse hur han som homosexuell ser att han hamnat i gråzonen. Jag känner igen mig i delar av historien. Fyllesex. Been there, done that, never doing it again. Jag ser dock inte dåligt fyllesex där jag vaknar och ångrar såväl sex som partnerval som en kränkning eller ett övergrepp åt ena eller andra hållet. Eftersom jag sällan haft bra sex på fyllan slutade jag med det nån gång i slutet av tjugoårsåldern. Jag vet att jag varit med om bägge sidor i fyllesex, där ena parten inte kunnat få upp den/komma. I de flesta fall avslutades det med att vi såg till att få det överstökat för den som kunde få upp den/komma så att det kunde ta slut. Dåligt val att inte säga nej avsluta det, visst, men jag har alltid blivit full av egen vilja och tar därför konsekvenserna av de valen. För egen del ser jag det inte som en kränkning eller ett övergrepp på vilken sida jag än befunnit mig. Jag känner inte igen mig i en annan aspekt: att tjata om sex (vilket jag ser som en potentiell kränkning) Det finns få saker som gör mig så avtänd som att någon inte är kåt och inte vill ha sex. Jag kan inte ens tända på porrfilm där gay for pay-skådisar har sex och fejkar njutningen (tänk ”Broke Straight Boys”). En busslast viagra döljer inte de små nyanserna i ansiktsuttryck och kroppspråk.
1 Jag i allra högsta grad övertygad om att det finns en biologisk prägling om man tittar på den stora massan ”män” vs ”kvinnor”. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna separera dem, och därmed ta reda på hur mycket, så är det irrelevant ur alla praktiska perspektiv. Det biologiska kommer alltid att finnas där oavsett, och det vi kan göra är att hålla den kulturella präglingen så neutral som möjligt för att alla ska kunna få välja vem de vill vara.
När jag jobbade som personlig tränare var en standardfråga:
”hur många gånger i veckan vill du träna?”
Personerna tänkte en stund och svarade sen ett antal. Längre fram under första samtalet brukade jag ställa en annan fråga:
”Hur många gånger i veckan kan du avvara för träning?”
Nästan alltid var dessa två siffror olika. Man skulle sätta igång att träna och var taggad och det var inte ovanligt att personen kunde tänka sig att träna 3-4 gånger i veckan på gymmet, plus lite extra hemma.. Men när vi tittade på den tid som faktiskt fanns för att träna blev svaret oftast 2-3.
Minimera risken för besvikelse genom att sätta lägsta målet
Man kan så klart sätta målet högt och säga ”3 gånger per vecka”. Problemet är att man då riskerar att bli besviken och stressad varje vecka som målet inte uppnås. De gånger man tränar 3 gånger har man uppnått målet och inte så mycket mer. Sätter man istället målet på ”2 gånger per vecka” så är chansen större att man varje vecka uppnår målet, och varje gång man klämmer in den tredje gången blir det en positiv bonus.
Ta varje chans att känna dig duktig. Det minskar tröskeln ytterligare.
För att inte belöningen skulle bli mer godsaker brukade vi också jobba med mål: när man hade tränat ett antal pass fick man en belöning av sig själv. Det kunde vara en helkroppsmassage efter 30 gånger, eller ett par nya skor efter 50. Kunderna fick sätta målen själva, och när det blev så påtagligt var det en belöning i sig att lägga till ett streck och komma närmare belöningen.
John Travolta är på krigsstigen mot Gawker.com, en nyhets/skvallerblogg av det större slaget. Gawker skrev om en bok som beskriver hur Travolta har sex på ”bathhouses”. Nu vill Travoltas advokat att sajten tar bort inlägget och skriver ett ”otvetydigt och eminent tillbakadragande av de falska och nedsättande påståendena”.
Travolta själv kunde inte kommentera för att han var upptagen med att hälsa på sin ”vän”.
Nu är Christoffer lite mer subtil än Grotesco, och säger till Dagens Media att ”Män är lättare tillgängliga”. Alla som någonsin försökt greppa en kvinna i skrevet vet att det Christoffer säger är sant; det är lättare att greppa nåt som sticker ut. Hur greppar man ett hål liksom?
Män som vill ha tillgängliga män är bögar. Ergo: bögarnas fel. Synda-bögen i det här fallet är John Travolta.
Det är bögarnas fel! Erik Wacthmeister är bara ofrivillig statist och har inget att göra med ämnet i övrigt.
