Jag fick min iPhone 4S igår. Trots att min iPhone 4 är i gott skick valde jag att uppgradera för att jag var nyfiken på Siri och den bättre kameran. Jag insåg snabbt att 4S också är rätt mycket snabbare än sin föregångare.
Här är en jämförelse mellan foton tagna med iPhone 4 och iPhone 4S
Utan HDR
[wpw_ba_viewer width=”auto” disable_intro=”false” alternate_skin=”true”]
[wpw_ba_img src=”http://arkiv.kazarnowicz.se/wp-content/uploads/2011/10/1024-iphone-4s-mika-no-hdr-635×476.jpg” alt=”http://arkiv.kazarnowicz.se/wp-content/uploads/2011/10/1024-iphone-4-mika-no-hdr-635×474.jpg” title=”Utan HDR, iPhone 4S till höger”]
[/wpw_ba_viewer]
Skillnaden i hastighet är rätt märkbar. Här är en video som visar skillnaden mellan iPhone 4 och iPhone 4S:
Totalt sett: Jag är inte säker att uppgraderingen verkligen är värd pengarna, framför allt inte om du är obekväm att prata högt på engelska. Siri pratar endast engelska, franska och tyska. Utan Siri är det här en trevlig uppgradering, men inget måste. Har du en 4 du är nöjd med kan det vara värt att vänta i ett år på nästa modell.
Min iPhone 4S är köpt från Apple Store i UK, som säljer olåsta iPhones. Borderlinx agerade mellanhand med adress i UK och vidarebefordran av paketet till Sverige för ca 300 kronor.
Wrapp är ett mycket fyndigt namn på en app som låter dig ge presenter (i form av presentkort) till personer som fyller år, eller som du av någon annan anledning vill fira. Du kan skramla till presenter tillsammans med andra vänner till personen. Den kräver att både du1 och mottgararen har en iPhone eller Android-telefon, och att ni är vänner på Facebook. Jag gillar idén att enkelt kunna ge saker till vänner som jag kanske inte träffar så ofta. Den är simpel att använda, och om du vill köpa något betalar du med ditt kreditkort direkt i appen.
Så här funkar den:
När du startat appen och kopplat den mot Facebook visar den en lista över vänner som har födelsedag idag och framåt. Du kan också välja vänner ur en alfabetisk lista.Du väljer vilken vän du vill fira. Jag valde Jocke, eftersom jag gillar det han gör och tycker att han är värd att fira. Dessutom vet jag att han inte har något emot att vara testpilot.
Jag får under personen upp en lista över presentkort som är tillgängliga. Under lanseringsperioden går det att ge bort gratis presentkort till vänner, som synes ovan (det verkar dock inte gå att ge till alla vänner, och jag hittade ingen gemensam nämnare för dem det inte gick att ge gratis presentkort tilll). Det går även att köpa presentkort. Eller lägga till existerande presentkort som initierats av någon annan. Eftersom man kan ge bort presentkort i framtiden kan en insamling pågå under ett tag. På det sättet kan många ge en liten slant och personen få ett stort presentkort.I det här fallet valde jag att ge Jocke ett av dem som var gratis. När jag väljer ett presentkort får jag bekräfta ...... och sedan får jag skriva in en hälsning som levereras på personens Facebook-vägg. Den levereras den dagen som jag valt att fira personen. Det är också här jag kan välja att fira personen på ett annat datum, om jag har valt henom från vänlistan. Hade jag valt att fira Jocke om en vecka, hade meddelandet levererats först då. Hade jag valt ett presentkort som kostar hade jag härefter fått upp ett val om att betala med Visa eller Mastercard, och sedan mata in mina uppgifter. Smart nog använder de det numeriska tangentbordet vid kortinmatning, vilket gör det smidigt.När jag fyllt i meddelandet och klickat på klar får jag en bekräftelse. Eftersom jag valt att fira Jocke idag har jag möjligheten att även skicka meddelandet via SMS. Hade jag valt att fira Jocke i framtiden hade jag inte haft det alternativet.På Wrapps webbsajt kan jag se hela presentkortet och meddelandet. Andra kan också välja att fylla på presenkortet med mer pengar (jag gissar att det går att fylla på ända tills Jocke väljer att lösa in det)På Facebook postas mitt meddelande på Jockes vägg, tillsammans med mitt meddelande. Jocke behöver ladda hem Wrapp för att kunna lösa in presentkortet.
1 Du behöver bara ha appen på din iPhone eller Android-telefon om du vill initiera en insamling. För att vara med på en insamling krävs bara Facebook och en dator.
Vad? Guidad visning av Armémuseum ur ett ostraight perspektiv Var? Armémuseum, Riddargatan. Ett stenkast från Östermalmstorgs tunnelbanestation. När? 13.00 tisdag, onsdag, torsdag och fredag under Prideveckan
Snabbrecension: Armémuseum är väl värt ett besök av flera anledningar, även om du kan skippa den guidade turen. Besöker du museet för första gången blir upplevelsen bäst om du har runt två timmar på dig.
Ingången till Armémuseum flankeras av regnbågsflaggor
Lång recension: Min spontana tanke efter att ha gått den guidade turen var att guiden egentligen inte fyllde någon funktion. Jag tror att jag hade fått ut mer av att gå runt själv och läsa om de olika delarna, vilket går utmärkt. Den guidade turen tar oss igenom valda delar av basutställningen (”Vem äger bilden av historien?”) och Elisabeth Olsson Wallins utställning ”King, Queen & Queer”.
Karl XII av Elisabeth Olsson Wallin.
Just guiden blir det märkligaste inslaget. Han berättar att han egentligen inte jobbar som guide utan som grafisk formgivare på Armémuseum, men att han projektlett utställningen och därmed också kör den guidade turen. Jag börjar genast fundera på om han blev projektledare för en hbt-utställning för att han själv inte är straight, vilket i sig skulle vara märkligt.
Han berättar egentligen det som står i informationsmaterialet, men lyckas aldrig förmedla känslan ”jag vet vad jag pratar om” – vilket inte är så konstigt då varken ”anordna utställningar” eller ”hålla guidade turer” ingår i det han egentligen är anställd att göra. Kanske växer han in i rollen framåt slutet på veckan, men spontant skulle jag säga att du lika gärna kan gå runt med en kompis och få ut mer av att tillsammans läsa och reflektera över materialet.
Om du väljer att gå runt själv och se "Vem äger bilden av historien?" är det små regnbågsflaggor som markerar de delar av utställningen som beskrivs ur ett hbtq-perspektiv
Med det sagt så tycker jag att Armémuseum absolut är värt ett besök: Dels för ”Vem äger bilden av historien?”, dels för hela basutställningen, och dels för uställningen ”Body Armour”. Basutställningen ger kanske den enskilt bästa och mest kompletta bilden av Sveriges historia. Regenterna sätts i något slags kontext, krig påverkar och påverkas av politiska och samhälleliga tendenser. Det handlar kort sagt inte enbart om vapen och soldater utan om samhället i stort. ”Body Armour” visar en en serie biomekaniska varelser födda ur ett fritt fantiserande kring krig, sexualitet, drifter och kroppsligt förfall. Tänkvärt, störande och intressant på många plan.
Du får höra "Rifleman's Creed" när du går in till utställningen "Body Armour". Det är en del av doktrinen för amerikanska soldater. Krig, dödande och soldater beskrivs alla med manliga pronomen och ord (he, brother) vilket är intressant.Att höra soldater mässa "Rifleman's Creed" där geväret utmålas som en vital del av dem själva, samtidigt som man ser installationer som denna ger en annan, fläckvis morbid, dimension till ramsan.En annan installation som tillsammans med "Rifleman's creed" och de andra soldatramsorna som kommer ur högtalarna, lämnar en smått surrealistisk känsla.Den här installationen i "Body Armour" är fantastisk. Den är stötande, störande, surrealistisk, äcklig och samtidigt en perfekt skildring av krig.
Alla bilder finns upplagda på mitt Flickr-konto, och får användas fritt så länge du anger mig som fotograf och länkar till min blogg.
Skor är kanske den enskilt viktigaste saken när det gäller träning. Fel kläder kan på sin höjd vara obekväma, lämna märken och få en att svettas mer än man borde, medan fel skor kan göra att man drar på sig skador. Jag har tidigare skrivit om vad man ska tänka på när man väljer ett par träningsskor. En skotyp som brukar uppfylla de flesta krav för vardagsmotionärer som tränar inomhus, oavsett gruppträningsform, är basketskor. De är oftast bra dämpade (basketspelare hoppar mycket) och stabila i sidled (basketspelare springer korta sträckor och byter ofta riktning plötsligt). Tyvärr är majoriteten av basketsko-modeller höga, vilket inte funkar för alla.
Just basketskor som kategori är större i USA än i Sverige, och där finns också ett större utbud av låga basketskor. En stor bonus är att skorna oftast är billigare där (det gäller för övrigt även träningskläder). En USA-resa är alltså ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya träningsskor och -kläder. Jag fick till exempel tag i nya träningsshorts, träningskallingar, linne och 12-pack träningsstrumpor för 95 dollar.
Mitt senaste skofynd är Nike Air Max 360, som jag hittade på Macy’s i New York:
Svarta Nike Air Max 360. Låg basketsko med bra dämpning under hela foten.
De är utmärkta för personer som, liksom jag, har breda fötter. De har dämpning längs med hela sulan och en rundad sula vid hälen. Faktum är att de här är snäppet skönare än Reebok-skorna jag tipsade om i förra inlägget. De här är dock inga lättviktsskor, de tillhör de tyngre skorna jag har. Storleksmässigt är de något större än Nikes skor brukar vara.
Lite rundad sula vid hälen. Stabila i sidled, bred läst, dämpning längs med hela foten.
Jag gav drygt 125 dollar för mina på Macy’s, men ser nu att Footlocker har dem för 100 dollar , dessutom i många fler färger. De rödvita verkar riktigt snygga. Footlocker skickar även till Sverige, och när jag räknar på pris inklusive frakt, moms och tull (högsta tullsatsen) landar de på 950 kronor med dagens dollarkurs. Jag gissar att den här modellen ligger på >1200 i Sverige om den finns att få tag i.
Jag har lekt runt lite med min iZettle och jag gillar upplevelsen. Med den förvandlas min iPhone till ett kassasystem med kvittohantering. Att som privatperson sälja saker på Blocket eller en loppmarknad och kunna acceptera kort är fantastiskt. Jag lade ut pengar för biobiljetter för mina vänner, och kunde via iZettle få pengar från dem utan att de behövde gå på bankomaten. Det går betydligt snabbare att betala med iZettle över 3G-nätet, än med många kortterminaler.
Med det sagt så skulle jag inte säga att iZettle är till för vem som helst, i alla fall inte dongeln. Som privatperson kommer man förmodligen inte bära runt på dongeln hela tiden, så när kompisarna ska betala tillbaka 140:- som jag lagt ut för biobiljetter så kommer jag förmodligen köra med enbart appen och mata in kortnummret. Till skillnad från amerikanska Square är iZettles avgift densamma såväl med som utan kortläsare. Jag gissar att många, till skillnad från mig, inte kommer att tycka att det är värt 1:50 + 2,75% att få in pengarna på kontot istället för att få dem som kontanter. I fallet 140:- hade det alltså kostat mig 5:35 kronor.
Det är främst när jag som privatperson säljer saker till främlingar, till exempel på loppmarknader eller på Blocket som dongeln kommer väl till pass. För småföretagare har iZettle en självklar nytta, framför allt om man till exempel bara bedriver verksamhet vissa tider på året eller bara under helger och hanterar mindre summor.
Här kommer en genomgång av ett köp i form av screenshots:
Så fort jag startar appen på min iPhone är det denna skärm som visas. Jag gillar verkligen pedagogiken i att en bild på säljaren visas. Bilden kommer från Facebook då jag kopplade mitt iZettlekonto med mitt Facebook-dito, men jag kan byta ut den mot vilken bild jag vill på iZettles sajt. Till exempel till en logotyp om jag är hade registrerat mitt företag. Har jag inte i iZettle-enheten kan jag välja att fylla i kortnummer manuellt.Jag fyller i summan som ska betalas och skriver en beskrivning av det som säljs. Jag kan också välja att ta ett foto på varan, som i så fall bifogas i kvittot. Köparen kan sen själv stoppa in sitt kort och trycka på "Pay" uppe i hörnet. iZettle känner automatiskt igen kortet (kort som fungerar just nu är Visa, Mastercard och Maestro)När köparen klickat på "Pay" kopplar appen upp sig, verifierar och slutför köpet.Efter en liten stund kommer "purchase approved" upp (om köpet blev godkänt). Köparen uppmanas att ta ut sitt kort ur läsaren.När köparen tagit ut sitt kort växlar appen automatiskt till signatur. Köpet signeras med ett finger på skärmen. iZettle använder signatur eftersom kod inte tillåts av branschen på enheter som iPhone och iPad.Sista steget är att köparen kan välja att få ett kvitto mailat till sig, och fyller i så fall i sin e-postadress.Så här ser mailet med kvittot ut. Det har en länk så jag kan få upp ett kvitto med ännu mer informationFöljer jag länken i det mailade kvittot får jag ett mer detaljerat kvitto än jag någonsin tidigare fått. Utöver det uppenbara, belopp och textbeskrivning av vad jag köpt får jag också foto på varan, signaturen på köpet, säljarens bild och en karta över var köpet skedde.
En titt bakom kulisserna, några screenshots från iZettles webbplats när man är inloggad som användare:
På webben kan jag se alla transaktioner, när nästa utbetalning till mitt konto kommer ske och hur mycket jag får efter iZettles avgifter. (Under testfasen utgår inga avgifter, därför är summan jag får ut samma som summan som betalats in.)Jag kan klicka mig in på saker jag sålt och få upp kvittot. Intressant är att köparens adress är hemlig för mig (vilket är bra ur integritetssynpunkt, köparen lämnar sin adress för att få ett kvitto, inte för att jag ska kunna skicka nyhetsbrev till henom). Jag har dock valet att skicka om kvittot till köparen, vilket är utmärkt. Här kan jag också se att det är förberett för moms, ifall jag skulle sälja som företagare.Jag kan också se historik över mottagna betalningar direkt i appen (uppenbarligen köpte en av mina kompisar "bajs" av mig)
Jag gillar att betalningsprocessen är designad så att jag som säljare först fyller i belopp, beskrivning av vad betalningen avser och eventuellt lägger till foto innan köparen tar över och slutför processen. På det sättet behöver jag som säljare aldrig röra kortet, köparen stoppar själv in det och drar ut det.
Alla som testat den blev dock lite förvånade över att det inte kom något slags verifikationstillfälle från det att man stoppat in kortet och klickat på ”pay” tills dess att köpet var klart. Jag tror att en summeringsskärm, med en tydlig ”godkänn”-knapp skulle göra det hela tydligare för köparen. En annan sak som vore intressant är en indikator på hur många steg processen har. ”Purchase approved”-skärmen kan ses som avslut på köpet, men det finns egentligen två steg till. ”Step x of y” med en fin indikator vore trevligt.
En sak jag direkt tänkte på var vilken skön storytelling kvittot kunde bjuda på: att få foto och namn på personen som betjänade mig, till exempel. Det förutsätter dock att iZettle har stöd för olika profiler i samma företagskonto, vilket jag hoppas att de gör. Om jag som restaurangägare normalt har fyra servitörer skulle jag kunna skippa kassadisk och ha sittplatser där istället, och låta varje servitör ha en iPod Touch med en iZettle: effektivisering av både tid och yta. Lägg till ett ordersystem i iPoden, så att ordern åker direkt in i köket så har man effektiviserat bort ytterligare dyr utrustning.
Som det är nu kommer iZettle ge ut dongeln gratis. Baserat på min erfarenhet med appen så skulle jag inte göra så om jag vore dem, då dongeln kommer att vara oanvänd i många fall när det gäller privatpersoner. Istället skulle jag sälja den för en summa, säg 250:-, som användaren sen fick räkna av från avgifterna första året. På det sättet kan de som vill ha en dongel, men inte använder den, få en men stå för kostnaden själva. De som använder den får den gratis i slutändan.
Något att se fram emot är också att iZettle kommer att släppa API, som gör att andra kommer att kunna utveckla applikationer som bygger på iZettle-data. En konkret sådan vore till exempel automatisk export av verifikationer från iZettle in i ekonomiprogram. Till en början kommer man kunna exportera data i Excel och CSV-format för att underlätta för bokföring och annan administration.
EDIT: Jesper Mårtenson kom med en relevant kommentar, att det borde följa med en stylus-penna som man kan signera med på skärmen, eftersom det är väldigt otympligt att signera med pekfingret (dessutom blir signaturen en helt annan med finger än med penna). En annan fråga som ställdes är: vad händer om köparen betalar med ett stulet/upphittat kort? Jag har ställt den till iZettle och återkommer med svaret.
Lars Thomsen föreslår att man ska kunna lägga till flera rader beskrivning ifall man säljer flera saker, typ ”Vara X 100 kr, Vara Y 50 kr”, vilket jag helt håller med om.
Igår fick jag mitt testexemplar av iZettle. iZettle är ett tillbehör och en app för iPhone som gör att jag som privatperson kan ta betal- och kreditkort från vem som helst. Jag har tyckt att idén att förvandla en iPhone till en komplett kassaapparat är fantastisk ända sedan jag såg Square. Problemet med Square är att den endast kör på magnetremsa, något som den europeiska marknaden snabbt håller på att överge. iZettle använder chipet på kortet.
Det ska bli jäkligt kul att utvärdera den. Det jag hittills sett av både app och paketering (bilden ovan till exempel) är övervägande positivt.
Jag gillar att förstå hur min kropp funkar. Det är därför jag har varit försöksperson i medicinska studier, det är därför jag försöker hitta de bästa sätten att mäta allt jag kan. När jag fick chansen att kartlägga mitt DNA var valet enkelt.
Nu är labbtesterna klara. Det var med skräckblandad förtjusning jag klickade mig in på resultaten för min nedärvda risk för hudcancer, Alzheimers, Parkinsons och dr Houses favoritsjukdom: sarkoidos. Under den här processen har jag vid många tillfällen tänkt på filmen ”Gattaca”
Ethan Hawke i Gattaca
Gattaca är en framtidsvision inbäddad i sextiotalsminimalistisk science fiction-estetik. Dess namn kommer från ett anagram av de fyra bokstäverna GATC (en av fyra baser i levande organismers DNA, alla våra gener består av två av dessa bokstäver). I Gattaca finns två varianter av människor: de som fötts som det slumpmässiga resultatet av ett samlag och de som designats genetiskt att få de bästa möjliga egenskaperna.
Du kan redan idag gå till fertilitetskliniker som låter dig välja barnets kön. Minst en har öppet deklarerat att man även arbetar fram metoder för att låta föräldrar välja utifrån gener som påverkar ögonfärg, hårfärg och andra faktorer. Det, tillsammans med faktumet att man redan idag känner till kopplingar mellan specifika gener och icke-verbal IQ (vilket är snarlikt Mensas definition på intelligens) gör det lätt att se en värld som i Gattaca:
23andme refererar till våra 23 kromosompar och är namnet på en tjänst som kartlägger ditt DNA. För 207 dollar plus frakt1 får du ett testkit med bud, som du sedan budar tillbaka med DHL. Testkitet består i princip av returförpackning, ett provrör och instruktioner. Du fyller provröret med saliv, och när du stänger det blandas det med ett ämne som hjälper till att bevara provet.
Provrör från 23andme
Det mest dramatiska är faktiskt påsen som provet först läggs i, innan det läggs i DHL-kuvertet. Den internationella symbolen för smittämnen ser jag mest annars i filmer och på sjukhus.
Testkit från 23andme, redo att stoppas i DHL-kuvert och skickas tillbaka
Sex veckor efter att du budat över provet har du ditt DNA kartlagt och pedagogiskt upplagt i 23andme:s webbtjänst. Det är nu det spännande börjar.
Testet redovisar resultat i två huvudområden:
hälsa
disease risk (vilka sjukdomar du genetiskt löper högre eller lägre risk att utveckla)
carrier status (huruvida du är bärare av genetiska markörer för ärftliga sjukdomar com t ex cystisk fibros)
drug response (hur din kropp klarar och hanterar olika typer av mediciner)
egenskaper (t ex ögonfärg, hårtyp, chans att bli 100 år gammal)
health labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
släkt/arv
maternal line (vilken Haplogrupp din biologiska moders gener tillhör)
paternal line (samma som ovan fast för den biologiska fadern)
relative finder (hitta andra medlemmar som kartlagt sitt DNA och som du är släkt med)
ancestry painting (hur stora delar av dina kromosomer som kommer från olika geografiska regioner)
global similarity (hur lik du är genomsnittliga personer från olika världsdelar)
ancestry labs (olika uträkningar baserat på ditt DNA och undersökningar bland 23andme:s medlemmar)
Jag gillar transparens och har berättat det mesta om mig själv. Att dela med mig av mina DNA-sekvenser känns fullt logiskt. Jag är medveten att det i vissa fall, till exempel av försäkringsbolag, skulle kunna användas mot mig. Jag ser fram mot att i så fall ta det till en rättslig instans, eftersom jag tror att en publik debatt kring DNA och vad som är tillåtet och inte behövs.
Släkt/arv Om vi börjar med släkt/arv så är det mest kuriosa. Inget av det här var läskigt att få reda på, och mycket är överkurs. Visst är det kul att veta att min mammas gener kommer från haplogrupp J1c som är 38 000 år gammal, medan min pappas kommer från en betydligt yngre grupp, R1a1a, som ”bara” är 12 000 år gammal. Men vad ska jag göra med denna kunskap?
Min mammas haplogrupp, J1c, är 38 000 år gammal
Likaså är det med de övriga delarna under släkt/arv. Det är nog bara Sverigedemokraterna och deras gelikar som gläds åt att jag är 100% europé (eller kanske inte, med tanke på att jag inte är straight). Den här kunskapen är dock lite relevant eftersom jämförelserna när det gäller hälsa ofta handlar om statistiska undersökningar på större eller mindre befolkningsgrupper.
Ancestry painting från 23andme. Jag är tydligen 100% europé.
”Relative finder” var den enda som kanske var relevant här. Enligt den har jag 22 fyrmänningar (kusiner i tredje led) som finns på 23andme. Här finns också en möjlighet att se genetiska släktingar som är närmare än tremänning. Det är dock något du aktivt måste välja, eftersom det finns en risk att släktingar du inte visste att du hade kan avslöjas (tänk otrohetsaffärer hos föräldrar/farföräldrar t ex).
Hälsa Om släkt/arv mest var kuriosa var det här desto mer intressant och läskigt. Jag hade redan från början bestämt mig för att jag ville veta allt. Är jag genetiskt predisponerad för en hög cancerrisk kan jag välja att göra mer frekventa kontroller relaterade till just den cancertypen. Löper jag hög risk att få Parkinsons är det bättre att jag vet det nu. Pensionssparande känns inte speciellt prioriterat om jag löper risk att dö ung. Oavsett vad förändras inte faktumet att jag har predisposition för vissa saker av att jag vet det. Jag har full respekt för att många väljer att inte veta, och det har även 23andme. Viss information, framför allt de som även påverkar andra, är dold och kräver ett aktivt val från dig för att avslöjas. Det gäller till exempel risken för Alzheimers, Parkinsons och huruvida man har varianter av den aggressiva cancer-gen som markant ökar risken för bröstcancer hos kvinnor och prostatacancer hos män. Jag valde att klicka fram dem, och just de klicken var de läskigaste av dem alla.
”Disease risk” listar huruvida du löper högre, mindre eller genomsnittlig risk att drabbas av vissa sjukdomar. Det är baserat på mängdstudier och statistik, och lägre risk innebär inte att man är immun liksom högre risk inte automatiskt innebär att man får sjukdomen ifråga. Det jag egentligen ser är hur säker forskningen på området är, genomsnittlig risk att drabbas och min risk. Till exempel löper en genomsnittlig europé 27,2% risk att få förmaksflimmer, medan min risk är 41,6%.
Mina resultat ger mig uppenbarligen ökad risk för förmaksflimmer, psoriasis, reumatoid artit, Crohns och strup- och magcancer. Psoriasis debuterar oftast innan man fyllt 30, vilket egentligen bara lämnar förmaksflimmer och artrit. Nåt att hålla koll på, uppenbarligen.
Listning över vilka sjukdomar jag genetiskt löper högre risk för.
Tittar man på listan över sjukdomar jag löper lägre risk än genomsnittet att få känns det som ett rättvist byte; Alzheimers, diabetes, malignt melanom och kronisk njursvikt. De här är listade på samma sätt, den genomsnittliga risken för en europé och min risk.
Sjukdomar jag löper lägre risk än en genomsnittsperson att få
Klickar jag in mig på ett resultat får jag djupare information kring sjukdomen i fråga: förklaringar på vad sjukdomen innebär, hur den utvecklas, hur jag eventuellt kan förebygga den, hur min risk är uträknad och vilka gener som berörs och vilka studier som ligger bakom. Så här ser det ut när jag klickar in mig på Alzheimers:
Djupare information kring Alzheimers på 23andme
Ungefär likadant ser det ut när jag kollar min ”carrier status”, alltså huruvida jag är bärare av gener för ärftliga sjukdomar man kan spåra. Skillnaden är att det här redovisas huruvida jag bär på genmutationen i fråga eller inte. Det här kan också visa att jag bär på en ärftlig sjukdom som kan debutera senare i livet (till exempel prostata- eller bröstcancer).
"Carrier status", vilka gener för ärftliga sjukdomar jag bär på
Ett klick på någon av sjukdomarna ger även här djupare information kring sjukdomen, men istället för att visualisera risken redogörs min bärarstatus:
Min bärarstatus för Gauchers sjukdom
”Drug response” är ganska användbar ifall jag skulle bli sjuk och behöva någon av medicinerna som listas där. Till exempel kan jag se att jag inte är överkänslig mot Abacavir (en bromsmedicin mot HIV) , att jag inte tillhör dem som har förbättrade chanser att svara bra på antidepressiva medel och att jag bryter ner koffein snabbt.
23andme:s listning över hur jag svarar på vissa mediciner
Just informationen om koffeinet är det enda som är aktuellt för mig just nu. Förmodligen är det också anledningen till att jag kan dricka en stor latte vid niotiden på kvällen och ändå somna som en stock. Koffein ökar inte risken för hjärtattack för personer med mina gener. Så här ser det ut när jag klickar mig in på koffein-metabolisering:
Det här kan man utläsa ur mitt DNA om koffeinmetabolisering
För mig som gillar kuriosa och förstå hur min kropp funkar var sista delen, ”Traits”, den med mest godis. Jag har alltid trott att jag är immun mot ”vinterkräksjukan” då jag aldrig haft den, men det är jag inte. Jag är inte heller resistent mot HIV, däremot är risken lägre att jag blir smittad med lepra. Min genetik gör att jag bättre lämpar mig som sprinter än maratonlöpare (vilket väl stämmer med min fysik). Episodiskt minne, icke-verbal IQ, läsförmåga, inlärningsförmåga och huruvida man nyser av starkt ljus (fotisk reflex) är andra saker som 23andme kan läsa ut ur generna.
Egenskaper utlästa ur mitt DNA
Den jag dock blev gladast för var ”longevity”, möjligheten att leva tills man blir 100. Jag har ökad chans tack vare mina gener. Så här ser det ut när man klickar in sig på en specifik rapport i listan över egenskaper
23andme om mina chanser att bli 100 år utifrån mitt DNA
Avslutningsvis kan man säga att det var läskigare än jag trodde att sitta framför rapporten och läsa ut den. Samtidigt tror jag att det här är nödvändigt, och kommer att bli allt vanligare i framtiden. Genom att vara medvetna om vilka risker våra gener ökar och minskar kan vi göra mer informerade val kring vår livsstil. Och till sist är det vad som spelar roll: vad vi gör med den lott vi dragit i det genetiska lotteriet. Det finns få garantier och det mesta kan påverkas i hög grad av miljön och hur vi lever. Medicinen kan ännu inte förklara varför placebo-effekten fungerar: viljan är ibland mäktigare än pillret.
199 dollar för test-kit + 108 dollar (9 dollar i månaden) för webbtjänsten. Frakten är drygt 72 dollar för första kitet och 45 dollar för ytterligare kit. Går man ihop fem personer får man frakt för dryg 50 dollar per person. Fraktkostnaden inkluderar både frakt av testkit till dig, och frakt från dig till labbet med DHL. Full disclosure: jag hann beställa under en drive där 23andme gav testkit gratis mot att man tecknade sig för ett årsabonnemang.
David’s Birthday är ett italienskt drama om två familjer som hyr ett hus vid havet och spenderar sin semester tillsammans där. Nyckelorden är relationer, elefanter i rummet, förnekande och åtrå. Matteo, en framgångsrik psykolog och hans fru Francesca har på ytan ett lyckligt äktenskap medan deras vänner Diego och Shary mest verkar hålla ihop av vana. När Diegos och Sharys 18-årige son Matteo kommer på besök från New York sätter det igång en rad händelser som påverkar alla relationerna.
Spontant är det här en trea. Den är väldigt välspelad, framför allt Massimo Poggio (Matteo) är riktigt trovärdig i sin roll. Däremot är manuset spretigt, det görs försök att teckna något djup i karaktärerna som blir historieberättandets motsvarighet till att åka bil med någon som inte kan köra med manuell växellåda. Manusförfattaren lyckas inte riktigt knyta ihop säcken kring allt. Några karaktärer tillför inget alls och många scener hade kunnat klippas bort helt och hållet då de knappast bidrog till historien. Vissa saker är fåniga och tar bort från trovärdigheten, som när David och hans mamma ska prata engelska. Någon som bott tio år i New York borde kunna prata bättre än den kraftiga italienska brytning som de bägge har.
Replikerna i filmen levereras väldigt fort och det gäller att sno sig med att läsa undertexterna. ”David’s Birthday” lämpar sig utmärkt för en slö regnig söndag när du är sugen på homoerotik och drama. Den lämpar sig inte när du sitter med bakfylleångest och vill se en feelgoodfilm.
Vad: Ben the Bodyguard, iPhone-app
Binärrecension: 0
Splash-screen från Ben the Bodyguard
När jag för länge sen såg sajten som annonserade att Ben the Bodyguard skulle komma som app blev jag kär. Sajten är briljant, den integrerar design, storytelling och interaktionsdesign på ett sätt som jag bara kan lyfta på hatten för. Jag hoppades att det fanns lika mycket substans i appen som i tänket kring sajten.
Mina förväntningar kom kraftigt på skam.
Faktum är att jag aldrig ångrat ett köp på iTunes lika mycket som just den här appen. 38 kronor kostar den, men till och med 7 hade känts som en besvikelse med tanke på hur sällan jag kommer att använda den. Kanske säger det mer om mina förväntningar på vilka problem Ben the Bodyguard skulle lösa, men för mig är appen mest ett exempel på när man lägger för mycket tid på design och för lite på genomtänkta funktioner.
Screenshot från Ben the Bodyguard
Första problemet med Ben the Bodyguard är att det är en egen app med mycket lite integration i telefonen. Det är en överdesignad app där du kan lagra lösenord, foton, anteckningar och kontakter. Den häftigaste funktionen är att du kan importera och exportera foton från ditt vanliga fotoalbum. I övrigt är den mest irriterande, det första man måste göra är stänga av ljudet från den trötta deckarröst som stup i kvarten pratar ur appen.
Det stora problemet med iPhone smarttelefoner och surfplattor är att man är inloggad i en massa appar. Facebook-appen, Twitter-appen, Foursquare-appen, Instagram-appen och så vidare. Jag hade hoppats att Ben the Bodyguard gjorde något åt just det problemet, inte försåg mig med ett serietecknat valv där jag kan lagra kontakter till älskare/älskarinnor och nakenfoton på dem.
Till och med om man har behov av att lagra vissa foton krypterat så tror jag att det finns bättre appar än Ben the Bodyguard för det.
