Hallmarkindex: ett mått på hur känslosam du är just för ögonblicket. Mäts antal minuter du klarar av att titta på en film på Hallmark utan att få tårar i ögonen. Mått på ditt mentala tillstånd – ju kortare tid tar det innan tårarna kommer, desto mer instabil är du. Börjar du gråta redan vid förtexterna är du antingen gravid, deprimerad eller sönderstressad på randen till utbrändhet. Har du inte Hallmark fungerar Djurakuten som alternativ.
Kategori: Inlägg av privat natur
Jag och Jake Gyllenhaal via Casanova och Italien
Jag är släkt med Casanova. Inte nödvändigvis Giacomo Casanova, men väl italienare med namnet Casanova, som flyttade till norra Europa av skatteskäl. Skattesmitare, alltså, och fyllon med tanke på hur välutvecklade alkoholistgener som gått i arv till dagens ättlingar. Om det finns något som helst släktskap med Giacomo så har jag bara ärvt faiblessen för snygga killar, Giacomo var nämligen inte helt främmande för sex män emellan. Jag ärvde definitivt inte det spännande kärlekslivet: där är jag för Giacomo Casanova vad Satan är för Jesus i amerikansk terminologi. Och det, mina vänner, leder oss in på det starkaste argumentet mot eventuellt släktskap: Giacomo ligger inte och roterar i sin grav. Vilket han skulle gjort om någon av hans ättlingar haft ett kärleksliv lika tragiskt som Kevin Federlines låtskrivartalang.
Casanova var enligt historieskrivningen rätt lång och stilig, det senare påpekades ju även av Fredrik den Store. Det är kanske därför det sägs att italienare är så jäkla snygga, vilket är anledningen till att jag inför min Milanoresa hyste stora förhoppningar om de italienska bögarna; ”Bögar är så snygga” + ”italienare är så snygga” = supersnygga italienska bögar. Det visade sig att den snyggaste killen var en (straight) norsk turist. De italienska bögarna var högst ordinära, och rätt stela. När man dansar i Italien rör man endast fötterna lite sida till sida, med armarna fixerade vid överkroppen och ringmuskeln tajt som hade man ett plockepinnspel i ändtarmen. Nä, faktum är att snyggon per minut-faktorn är betydligt högre på Kungsgatan i Stockholm än på Via Monte Napoleone i Milano. Förmodligen är det kulturellt betingat. Så då skulle min besatthet av mitt intresse för Jake Gyllenhaal vara delvis kulturellt betingat: Jake har nämligen svenskt påbrå.
Undrar om det går att hävda som förmildrande omständighet vid stalker-rättegångar?
En annan Johan
Jag gick igenom hela högstadiet och väntade på att Biologiboken skulle få rätt; Att det här jag kände för killar skulle visa sig vara en fas. En fas som en dag skulle gå över. Det vände på gymnasiet, när jag träffade Johan. Jag var fortfarande rädd för att jag var bög, men jag väntade inte längre på att det skulle gå över. Jag sökte nu efter ett sätt att vara den jag var.
Johan var min första kärlek. Hemlig, såklart, för ingen visste att jag var bög. Vi blev kompisar, och den bitterljuva känslan av att få vara nära men aldrig någonsin få gensvar på samma plan var ibland outhärdlig. Jag har bara skrivit en enda dikt i mitt liv, och den var så klart till honom. Han fick aldrig läsa den.
Han åkte till USA och jag trodde mina känslor skulle svalna, men vi brevväxlade och pratade i telefon och känslorna bestod. Vi pratade om att jag borde komma och hälsa på honom. Jag trodde han menade allvar, för honom var det mest snack. Jag var 16 år och flög till USA. Jag kunde inte avgöra vilket som var större: äventyret i att ensam åka till USA, eller glädjen över att snart få se honom igen. Han var 16 år och krossade mig totalt när han förklarade att han inte hade tid att umgås när jag väl var där. Jag var tillitetgjord och ensam i en liten håla vid namn Youngstown, Ohio. Jag bokade om min biljett hem, och hittade på en ursäkt å hans vägnar. Inte så mycket för att skydda mig från hans svek, för jag var inte dum. Ursäkten var för omvärlden, för jag stod inte ut med skammen att ha varit så kär och dum.
Jag har idag, tolv år senare, fortfarande aldrig riktigt pratat med någon om det här. Sextonåringen sitter fortfarande kvar på motellrummet och tittar på repriser av Pantertanter, medan hans väsen är en herre-på-täppan-lek mellan skammen och känslan av att vara tillintetgjord. Han får fortfande mig att rodna varje gång jag tänker på honom. Jag har aldrig varit speciellt bra på att prata om mina egna intima känslor. Känslor är svaghet. Det är så mycket lättare att raljera och vara elak. Cool. Oberörd.
Någon gång under de här tre åren hittade jag en text på nätet som berörde mig – och fortfarande berör mig – något enormt. Men bra texter är som glädje: de blir bättre när man delar med sig, så, hatten av för den anonyma person som skrev och publicerade detta:
Suck. Jag är så innerligt trött på att vara olyckligt kär för jämnan. Jag bor i en studentkorridor och det har hänt flera ggr nu att jag har kärat ner mig i någon grabb på korridoren. Varför kan jag, mitt förbannade pucko, inte lära mig? Varför kommer jag inte ut och börjar träffa bögar istället?
Det gör verkligen så ont. Allt detta stjälande av de små ögonblicken: att se sin älskade djupt in i hans ögon och aldrig släppa dem med blicken under samtalet, att förlora sig i deras varma färg och känna leendet leka på ens läppar när lyckan sprider sig i kroppen,
att med yttersta svårighet lyckas förstå samtalet; att godmodigt och med kärlek reta honom och sedan, när han låtsas bli arg få njuta av fysisk närhet genom att boxas eller brottas lite; att ge honom ett kilowatt-leende och värmas inombords av hans leende tillbaka; att titta på honom när han inte ser, beundra hans kropp och längta efter en öm kyss av hans fräckt leende läppar. Om inte en kyss, så åtminstone en kram av hans starka armar. Om inte det så åtminstone få krama honom – jag behöver inget gensvar…och det räcker om jag bara får krama honom lite, kanske bara hans ena ben? Men kan jag inte i alla fall få lägga mig runt hans fötter och värma dem åt honom när han behöver? Snälla? Gud?
Det är också jobbigt med den ständiga påminnelsen; att se honom komma ut i korridorsköket varje morgon med ett härligt sömndruckna ögon och rufsigt hår. Se honom gäspa och sträcka på sig som ett behagfullt djur. Eller se honom skratta och vara glad, se hans leende stråla värme. Se honom festa och ha kul. Charmas av hans skämt och fräcka upptåg, förföras av hans pojkaktiga lekfullhet. Eller bara se honom i vardagliga situationer; studera honom när han diskar, älska honom för hans sätt att gå…
Och så skammen, skammen över att utnyttja honom, att utge mig för att vara vän, men i själva verket vilja ha honom på ett sätt han inte har godkänt eller samtyckt till. Att göra honom försvarslös genom att inte berätta. Att utnyttja hans vilja att vara en god vän. ”Kan en man inte vara vän med en bög?”.
ICE i mobilen är En Bra Sak(tm)
Gör så här: ta fram din mobil.
Lägg till en ny kontakt.
Döp den till ICE.
Programmera in numret till den person du vill ska veta om något händer dig (såklart i internationellt format).
ICE står för In Case of Emergency, och det är tydligen inte helt ovanligt att räddningspersonal kollar telefonboken efter en sån post. Det är till och med så att SOS Alarm tycker att det är en bra id�.
Frågan är bara, vem ska man välja här? Vem är din ICE? Min ICE är fortfarande, vid 28 års ålder, min mamma. Jag måste ju få utlopp för mina italienska gener på något sätt.
Doften av närhet
Det är lustigt hur starkt doftminnet är. Personen som hade använt toaletten innan mig använde samma parfym som Johan hade. Trots att det är mer än sex år sedan, och trots att parfymen inte är helt sällsynt framkallar den fortfarande starka minnen.
Johan var killen jag träffade för ett one night stand som övergick i dejtande. Johan var killen som hade flickvän, men alltid varit intresserad av killar och nu börjat våga leva ut det. Johan var killen som jag upplevde en närhet med, en närhet som jag inte upplevt varken före eller efter den där sista hösten på nittonhundratalet.
Varje gång någon bär den där parfymen, som jag aldrig kommer ihåg namnet på hur många gånger jag än hör det, får jag flashbacks av hur vi ligger på min säng och bara… är. Jag minns hur bruna hans ögon var och hur fascinerad han var av mina. Vi kunde ligga sådär länge, och titta varandra djupt i ögonen, hålla om varandra och le. Jag minns den där fantastiska känslan av närhet och att bara finnas just där och just då.
Jag gjorde slut en kall höstvintermorgon, efter ett långt samtal på ett fik i Vasastan. Jag insåg att han inte var redo att lämna sin tjej och jag höll på att falla för honom.
Det var då han berättade att hans tjej var höggravid.
Bögbyn i Underworld
Innan inledningsscenen till Underworld Evolution rullas en text upp, i vilken man får bakgrunden till historiern: Hur bröderna William och Marcus blir bitna av en varg respektive fladdermus och således blir varulv respektive vampyr. Vilken tur att ingen av dem blev biten av, säg, ett mufflonfår. Eller en hamster.
I inledningsscenen till Underworld Evolution får man se något slags medeltida by, där varulven William gått bärsärkagång. Vampyrerna är där för att ta hand om William, som är the mother of all varulvar. Som tur är för filmens splatter- och actionkvot börjar Williams offer vakna och förvandlas, vilket resulterar i en blodig strid. Det är här det blir uppenbart: Det finns uppenbarligen en och annan kvinnlig vampyr, men det verkar bara finnas bara manliga varulvar.
Nu kan ju William ha gett sig på en bögby, typ Underworlds medeltida motsvarighet till San Fransisco, fast under resten av filmen finns inte heller någon skymt av kvinnliga varulvar.
När jag tänker tillbaka på ettan kan jag inte minnas en enda kvinnlig varulv där heller. Däremot en hel del kvinnliga vampyrer. Snacka om undergroundlansering av varulvar som gay. Eller så kanske det bara var stötande att göra varulvar med håriga tuttar. Vad vet jag.
Hur som helst, uppföljaren till Underworld är okej. Inte lika bra som ettan, men definitivt okej. Kate Beckinsale är snygg i ett fodral som är så tajt att det skulle kunnat vara en kroppsmålning, och Scott Speedman är ännu snyggare i många scener med bar, fläckvis blåmålad, överkropp. Jake Gyllenhaal är snyggast, fast inte i cyklistoutfit.
Förlåt, jag slant. Åter till Underworld Evolution. Förutom avsaknaden av kvinnliga varulvar så levererar den ungefär vad man kan förvänta sig av en sån här rulle. Jag tycker att slutet kunde ha varit betydligt mörkare, det hade höjt betyget i min bok. Gillar du gothmiljöer och vampyr/varulvsfiction så ska du såklart se den, men du kan gott vänta till hyrversionen kommer ut.
För övrigt …
… har Svenska Dagbladet idag en notis om skottlossning i Malmö:
En man i 20-årsåldern sköts i benet och en jämngammal man misstänks ha vådaskjutit sig själv i ryggen på lördagskvällen. ”Ingen av dem vill prata särskilt mycket om händelsen”, säger Ewa-Gun Westford, informatör vid Skånepolisen till TT.
Hur vådaskjuter man sig i ryggen? Jag skulle också varit rätt pratsnål om händelsen, folks fantasi kommer på bättre förklaringar än man själv kan ge i ett sånt här läge.
Vem vill uppnå vad?
Polisen satsar mot ungdomsfylleriet och
Sverigedemokraterna satsar mot Riksdagen.
Vem vill uppnå vad?
Tjuvlyssnare får syn på rättvisa
Tunnelbanans gröna linje, en solig majdag för några årsedan. Tre tjejer i 16-17-års åldern kliver på vid t-centralen och sätter sig på de tre lediga sätena intill mitt. De är mitt uppe i en konversation:
Tjej 1: Har hon stor mage?
Tjej 2: Sådär, typ
Tjej 1: Men asså, vet hon om det blir typ kille eller tjej?
Tjej 2: Nä, hon vet inte
Tjej 3: Jag tycker hon har valt fel pappa till sina barn
Tjej 1: Hon borde inte skaffa barn nu, hon har ju taskig ekonomi. Tänk att inte kunna köpa det barnen vill ha, tänk vad hemskt.
Tjej 2: (Mumlar instämmande)
Tjej 1: Mina ungar ska såklart ha Nikedojjor
Min blick föll av en händelse på reklamaffischen lite längre bort i tunnelbanevagnen. ”Rättvisemärkning” stod det på den. Jag tror inte någon av tjejerna hade sett den.
Presentationsteknik del 3: bögraljans
Under en period var jag rätt aktiv på dejtingfronten. Jag var inte helt främmande för att ta en fika med killar jag träffat över nätet. Fika i ordets rätta bemärkelse, jag kallar gärna sex eller one night stands för vad de är. Hur som helst, många gånger kändes det som om det fanns en viss diskrepans mellan personernas presentationer och personerna själva. Jag kanske var naiv, men jag fattade inte riktigt det kodspråk som dejtingdjungeln innebar.
När jag väl sett ett mönster, så skrev jag ner vad personer på bögcommunities skriver på sina sidor, och vad de egentligen menar. Väldigt raljant, but hey, that’s DebraMicke!
På sidan: Bild på en modell och texten ”Det är inte jag på bilden, men visst är han snygg?”
Betyder: ”… jag önskar jag vore det också.”
På sidan: Bild på modell och texten ”Det är inte jag på bilden, men han är lik mig”
Betyder: ”… på långt avstånd en stormig vinternatt. Speciellt om man kisar och lutar huvudet åt sidan.”
På sidan: Bild på (lättklädd) modellsnygg, rätt tränad kille och ingen text om bilden för att antyda att det är bild på en själv.
Betyder: ”Jag botar sexmissbrukare. Kroniskt stånd? Hah! Min riktiga bild är får till och med rigor mortis i ett veckogammalt lik att släppa.”
På sidan: ”Jag ser bra ut enligt andra”
Betyder: ”Mina kompisar är synskadade. Min mamma ljuger för mig. Jag är inte speciellt smart. Kan du hjälpa mig att stava till ’sjlävdistasn’ förresten?”
På sidan: ”Jag är straightacting” (Inte sällan kombinerat med medlemskap i klubben ”Grabbiga straightacting vältränade sportkillar”)
Betyder: ”Jag är stel och svårpratad. Folk tror att jag har ett komplett strandset uppfällt i rektum. Jag blandar ihop manlighet och dominans. Jag tror att ’kyssa’ är detsamma som att helikopterslicka min partners halsmandlar. Jag njuter i hemlighet av att suga kuk, men man är väl ändå inte bög bara för att man suger av en kompis, hoppas jag?”
På sidan: ”Fjollor göre sig icke besvär.” (Kombineras gärna med medlemskap i klubben ”vi grabbiga straightacting som gillar killar som är killar för annars skulle vi gilla tjejer och vara straighta”)
Betyder: ”Jag är straightacting och tänder bara på folk med samma diagnos. Jag lider av lätt personlighetsklyvning: är jag man eller är jag bög?”
På sidan: ”Utseendet spelar ingen roll, det är insidan som räknas”
Betyder: ”Jag är ful och desperat. Jag tar vad som helst som har en kuk och går hyfsat upprätt. Att försöka supa mig snygg leder till grav alkoholförgiftning. Jag skulle bli dissad av en sexmissbrukare som svalt en burk Viagra, om jag så vore den sista kroppsvarma varelsen på jorden.”
På sidan: ”Jag svarar inte på mess från pervogubbar över 30”
Betyder: ”Min främsta tillgång är min ungdom. Jag får aldrig stånd, mitt könsorgan blir bara tidvis paralyserat av ångest vid tanken på att jag snart är närmare (pervogubbåldern) 30 än 20.”
På sidan: ”Jag 29 år gammal, mellan XXX och XXX centimeter lång […] Jag söker killar MAX 25 år gamla”
Betyder: ”Jag svarar inte på mess från pervogubbar över 30. Jag har varit 29 i sju år nu, och om jag lyckas få en 23-åring i säng i år igen betyder det att jag kan passera som 29 nästa år också.”
På sidan: ”Jag är sportig” (Gärna kombinerat med medlemskap i klubbarna ”sportkillar”, ”sportiga killar”, ”vältränade”, ”vi som sportar”, ”vi som gillar sport”, ”sport is the shit”, ”elitidrottare”)
Betyder: ”Jag har keps och sneakers. Jag har en tajt tanktop från Abercrombie. Jag har fillingar från Aussiebum. Jag har ett kort på S.A.T.S. som jag använt tre gånger det senaste halvåret. Jag känner igen David Beckhams överkropp, och jag ser fram mot det där Fotbolls-OS som går i sommar. Byter de fortfarande tröjor efter matchen, hoppas jag?”
På sidan: ”Jag är en helt vanlig grabb”
Betyder: ”Intresselös, tråkig, grå, trist, torr, enformig, ointressant och glädjelös. Jag har en snopp.”
På sidan: ”Oseriösa människor som söker sex kan göra det någon annanstans” (gärna kombinerat med en ”Söker inte 6”-logga)
Betyder: ”Jag är en madonna. Om någon har sex med mig så är han en hora, slampa, slyna och billigt sprutluder som utnyttjar och förnedrar oskuldsfulla lilla mig. Varje gång jag har sex är jag ett offer. Jag har skuldkänslor när jag onanerar, så jag kan bara runka med ljuset släckt.”
På sidan: ”Ålder spelar ingen roll”
Betyder: ”Jag är 31 och mycket liberal när det gäller ålder. Mina sexpartners får gärna vara upp till 33, är de riktigt fräscha och vältränade så funkar nog 35 också.”
På sidan: ”Söker oerfaren kille”
Betyder ”Jag tillfredsställer dig ungefär lika bra som en gastroskopi via ändtarmen, men är du oerfaren har du inget att jämföra med.”
För övrigt …
… så kanske det blev en höna av en fjäder när det gäller Fredrik Ljungberg och moralpaniken hos Stockholms Stad?
Motorvägsmassakern K-Fed
Någon sa till mig en gång att det som skiljer människorna från djuren är att inga djur skulle stanna och titta på en bilolycka. Morbid nyfikenhet är en egenskap som drar en skarp gräns mellan människor och andra djur.
Jag har aldrig sett en bilolycka IRL, men jag minns fortfarande bilderna som skickades runt på nätet nån gång 1999-2000 på en röd bil sportbil som kraschat på någon motorväg, och där det låg saker som kunde vara kroppsdelar typ överallt. Jag öppnade mailet och tittade försiktigt på bilderna genom fingrarna, beredd att blunda vid minsta äckel. Så småningom blev jag modigare och kunde titta på hela bilden, även om jag fick kväljningar av de oidentifierbara inälvorna som låg här och där. Ungefär samma känsla har jag när jag ser Kevin Federline som sittdansar i takt till sin sång Popozao. Det är vedervärdigt och jag känner mig sjukt pervers, men jag kan inte sluta titta. Nu har jag sett den fyra gånger och det är lika hemskt varje gång.
Jag vet inte vilket som är värre, att han faktiskt gjort den där låten, eller att han sittdansar så kackigt. Hur som helst så borde den här videon inte finnas på YouTube – den borde finnas under Bizarre på Ogrish.com. Tack för det, Superficial!