Kategori: Inlägg av privat natur

Porrindustrin: härlig eller motbjudande?

(Det här är min sträcka i Bloggstafetten. Ämnet och pinnen kommer från thmz.se)

Först: Porrbranschen. Inte industrin. Industri som efterled används ofta för att demonisera företeelser. Av någon anledning har vi (svenskar? människor?) ett ambivalent förhållande till ”industrin” trots att vi har den att tacka för vårt välstånd.

Mitt förhållande till porrbranschen skiljer sig från många andras. I egenskap av homosexuell man är min porrkonsumtion ett slags limbo i porrdebatten, eftersom huvudargumentet mot porrbranschen är ”porr är kvinnoförnedrande”. Det är framför allt ett feministiskt perspektiv – vilket inte säger någonting, eftersom det finns så många olika former av feminism med så skilda åsikter och argument att det nästan är löjligt, till exempel särartsfeminism och likhetsfeminism. Jag vill också påpeka att jag ofta håller med liberala feministiska inriktningar – där (hetero-)porren ses som ett uttryck för patriarkala strukturer: porr är gjord av (heterosexuella) män, för (heterosexuella) män med kvinnor som enbart objekt. Den analysen kan också appliceras på (viss) lesbisk porr, eftersom den kan anses vara till för (heterosexuella) manliga betraktare – alltså även här producerad av (heterosexuella) män för (heterosexuella) män.

Bögporr innehåller per definition inga kvinnor, och ställer därför till det för den här argumentationen. Personer som verkar vara hur insatta som helst i (hetero-)porrbranschen blir lite tafatta när bögporr kommer på tapeten, och det är här deras empatiska argument avslöjas som moralism: varför skulle kvinnor vara offer i porrbranschen, men inga män? Varför blir kvinnor automatiskt objekt, medan män som objektifieras inte blir det?

Jag har läst Skärseld, Linda Lovelaces självbiografi, och det är vidrig läsning. Jag var sexton år gammal och kände mig smutsig varje gång jag kom ut från personalrummet på Din Sko, där jag suttit och läst boken på rasten. Samtidigt har jag läst ”Barskrapad” av Barbara Ehrenreich och ”Snabbmatslandet” av Eric Schlosser, och de innehåller bägge två vidriga exempel på individer som råkat illa ut i andra, mer vardagliga branscher, branscher som de flesta av oss använder oss av och väldigt få protesterar mot. Jag tror absolut att kvinnor individer far illa i porrbranschen, men jag tror att fler far illa i köttbranschen i USA. Jag slutar dock inte äta hamburgare för det. Jag ser bara till att köpa mina hamburgare på ställen som har drägligare förhållanden.

Jag tror att de som demoniserar porrbranschen gör dem som far illa en otjänst. Genom att demonisera en hel bransch gör man det svårt för seriösa aktörer att etablera sig, och skapar utrymmer för mindre nogräknade porrfilmstillverkare att arbeta. Alla porrbranschmotståndare utgår från att ingen någonsin skulle vilja vika ut sig, och de få porrskådisar som kliver fram och säger ”jag vill faktiskt det” räknas antingen som undantag, eller än värre, otillräkneliga.

Jag tycker att det är skönt att min porrkonsumtion befinner sig i porrdebattens limbo, eftesom det låter mig titta i fred. Jag har såklart sett en hel del heteroporr, och jag tycker inte att det jag sett skiljer sig nämnvärt från mycket av bögporren. Förutom att en kvinna som blir påsatt av tre killar blir ”förnedrad” medan en som blir dito får njuta utan stämplar.

Jag tycker att valet mellan ”härlig” och ”motbjudande” är enkelt. Framför allt när aktörerna verkligen ser ut att njuta av hela akten, som i Shaïs interaktiva reklamfilmer.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Bantartant. �mnet lyder: Små och stora ögonblick som förändrade mitt liv.

Andra bloggar om: , , , ,

Våga vägra mobilfria zoner

Jag har skrivit om det förut, men här är en påminnelse: imorgon (måndag 21 augusti) börjar det galna och ogrundande beslutet att ha ”mobilfria zoner” i kollektivtrafiken att gälla. Det blir förbjudet att tala i telefon i samma avdelningar som har pälsdjursförbud. Dock finns det ingen straffpåföljd för att bryta mot förbudet.

Beslutet inte är byggt på något som helst underlag, förutom vissa politikers trasiga fingertoppskänsla. Elallergi (en av orsakerna) har till exempel aldrig kunnat bevisas vara en fysisk sjukdom, och är man elallergiker och åker tunnelbana så är man uppenbarligen simulant med tanke på de starka fält som omger strömskenan. Det finns inte heller några undersökningar på hur många som ”stör sig på mobiltelefoner i kollektivtrafiken” (den andra orsaken till beslutet). Det finns inga planer på hur man ska hantera situationer där tunnelbanor, bussar och pendeltåg är knökfulla och folk inte stänger av mobilen. Det är skillnad på en resa till Göteborg med SJ, där man bokar platser och planerar resan i förväg, och en knökfull tunnelbana på gröna linjen klockan 08:26 en måndagmorgon.

Bussarna har försetts med skyltar, liksom tunnebanorna med klistermärken. Uppenbarligen är stödet för en bojkott stort; Jag åkte en hundfri vagn på linje 14 idag och det här var den mest hela klisterlapp som satt uppe i hela vagnen. På de andra fanns inget kvar av mobilförbudssymbolen.
Mobilfri zon i tunnelbanan
Jag kommer få en hög mobilräkning nästa månad. Jag kommer använda mobiltelefon varje gång jag åker kollektivtrafik den närmaste veckan, om jag så måste ringa och prata med Fröken Ur.

Andra bloggar om: , , , ,

Jag, en fjortonårig flicka

Jag är en fjortonårig flicka fångad i en vuxens mans kropp. I alla fall när det gäller filmsmak. Jag har just varit på bio och sett ”She’s the man”, och jag älskade den. Jag har skrattat, fnissat, suckat, himlat med ögonen och suttit på stolskanten till en film som egentligen inte har några som helst kvaliteer förutom snygga twinks med bar överkropp och en bra historiaWilliam Shakespeares ”Trettondagsafton” som förlaga. Det var jag, min dejt, några par och massor med fjortisar och jag var den som var mest engagerad i filmen av dem alla. Jag blev skitlack på fjortisbrudarna bakom mig som började snacka framåt slutet.

Hur gör man det här med värdighet? Finns det några stödgrupper? Kön till Ung08-festivalens disco var alldeles för lång för att jag skulle orka vänta där, och de verkade så mogna allihop.

Förresten så var stan riktigt levande ikväll. Kulturhuvudstadsåret sponsrade en scen på Hötorget där Arash showade. Ung08-festivalen bredde ut sig över Sergels Torg och Kungsträdgården och Midnattsloppet gick av stapeln. Det kändes nästan som om Stockholm var en äkta storstad.

Förresten, varför heter det Midnattsloppet om de redan sprungit klart långt innan midnatt? Och hur gick det för Akut Insikt som skulle springa?

Andra bloggar om: , , ,

Läskigt bra röst

Amy Diamond, cry your heart out. Bianca Ryan är 11 år och har en röst som är sanslös. Fast jag tycker det är något läskigt över 11-åringar som sjunger vuxenlåtar med vuxenröster. De är läskiga på samma sätt som clowner och Chucky. (Cred till Claes Leo för länktipset)

Andra bloggar om: , ,

Grooming. Inte gromning.

När jag började skriva det här kom jag på att jag trots allt är rätt tacksam att DN uppfann termen ”gromning”, hur krystad den än är. För nu kan jag skriva om grooming utan att känna att Mats Andersson moralpolisen tittar över min axel.

När jag för ett halvår sedan bytte jobbet som träningsansvarig på ett gym mot projektledning på IBM bytte jag också träningskläder mot jeans och skjorta. Vissa dagar har jag till och med kavaj. Jag investerade i ett par nya finbyxor, eftersom mina gamla numera satt så tajt att de inte bara såg ut som långkalsonger, man kunde dessutom definitivt avgöra att jag inte var av judisk börd. Jag köpte finskor, eftersom mina gamla var slitna, och jag köpte en rakapparat.

Jag har aldrig någonsin ägt en rakapparat. Min skäggstubb är hård och breder ut sig åt alla håll, och jag måste duscha varje morgon för att kunna hyvelraka mig utan att det känns som om jag rakat mig med grovt sandpapper. Det gör jag inte, jag duschar på kvällen eftersom jag tränar fem-sex dagar i veckan. Alla rakapparater jag dittills testat var i stort sett menlösa. De rakade inte speciellt bra, jag hade det engelsmännen kallar ”five o’clock shadow” redan klockan åtta på morgonen, och de gjorde huden röd och irriterad.

Men så läste jag en hyfsat positiv recension av Braun 360 complete

Brauns 8000-serie hos Manolo, och tänkte ”shopping är ju trots allt det närmaste jag kommer en religion”. Jag slog på stort: en Braun 8995 (aka ”360 complete”). Jag blev 2500 spänn fattigare och besviken som tusan. För det var ungefär samma sak med den här rakapparaten som med de andra; Det var som att klä en vibrator med sandpapper och trycka den mot halsen.

Det stod förvisso att det skulle ta ett par, tre veckor innan huden vant sig. Jag hoppades på det bästa och bet ihop. Tre veckor senare tyckte jag inte att det hade blivit nämnvärt bättre.

Historien kunde fått ett olyckligt slut, men i morse kom jag på att jag är, om inte bästis, så i alla fall bra bekant med min rakapparat. Nånstans började det funka. Förmodligen när jag insåg att jag inte behöver försöka trycka rakapparaten genom käkbenet varje gång jag rakar mig. Jag har fortfarande en five o’clock shadow klockan åtta på morgonen, men jag är inte orakad. Jag slipper duscha en extra gång på morgonen för att jag måste raka mig, och min hud mår bra. Men det bästa med min rakapparat är självrengöringen – att bara kunna stoppa ner den i (den klumpiga) laddningsmodulen efter användning är en lyx. Rengöringsvätskan håller rätt länge, och rakapparaten är ren och fräsch varje gång. Den luktar förvisso citron à la pissoarkulor, men det är sånt man får ta när man är lat.

Jag har fortfarande rakhyvel hemma, men den används bara vid högtidliga tillfällen.

Topp 10 groomingattiraljer i mitt badrumsskåp, utan inbördes ordning:
1. Rakapparat
2. Eltandborste (det blir renare än för hand)
3. Eye-whitener (aldrig mer rödsprängda ögon)
4. Skäggtrimmer (fixar polisonger och buskiga ögonbryn)
5. Biotherm Homme Hydra Detox-Yeux (det låter som ”jox”, men det är för påsar under ögonen vad eye-whitener är för rödsprängda ögon)
6. Näshårstrimmer (näshår är som hår på ryggen: inget jag vill se)
7. Alunstift (för de gånger jag använder rakhyvel och misslyckas med att inte skära mig)
8. Försvarets hudsalva (funkar både på hud och läppar)
9. Engångsrakhyvlar (eftersom brasiliansk vaxning är så jävla smärtsamt)
10. Ormsalva (okej, kanske inte riktigt grooming, men den är fantastisk: ökar blodgenomströmning och kortar läktid utan att värma, kladda eller lukta som tigerbalsam)

Andra bloggar om: , , ,

Nekrofilfråga #2

Jag ser mig själv som ateist och pragmatiker när det gäller livet – eller rättare sagt bristen därpå – efter döden. Jag tror inte på någon gud, och jag tror att vi när vi dör obönhörligen upphör att existera för alltid.

När jag först började tänka kring det här med att donera kroppen till nekrofiler var det mest av nyfikenhet över hur lagen var konstruerad. Jag är med i donatatorsregistret och har valt att donera både organ till eventuella behövande, och kroppen till forskning och det är ju uppenbarligen tillåtet.

Det blev sedan till någon tanke om att man egentligen borde kunna ha det som affärsidé: en kroppsförmedling som betalar personer för att få använda deras kroppar efter döden. Säg att du fick 10 000 kronor idag för att din kropp, vid din död, skulle få användas av nekrofiler (nu bortser vi från bitar som är svåra att avtala om, till exempel när man dör i en våldsam olycka som sliter sönder kroppen) – skulle du göra det?

Jag tycker inte att tanken är speciellt bekväm. Jag lutar åt ett ja, men det är inte så självklart jag trodde det skulle vara. Jag försöker tänka mig in i hur jag skulle reagera om min lillasyster hade gjort samma grej, om jag skulle lutat åt ett ”ja” då med. Jag vet inte varför det känns så tveksamt att donera kroppen till nekrofiler men inte till forskning. När jag är död så bryr jag mig inte (enligt mitt sätt att se det). Min kropp är inte jag längre. Och för mina närstående är det ju ingen skillnad på om min kropp först används som sexleksak eller som forskningsobjekt innan den bränns upp i en ugn eller frystorkas eller vad man nu kommer göra med kroppar när jag dör.

Det är också en filosofisk fråga kring äganderätt. Vem äger min kropp när jag dör? Är det bröstarvingarna? Dödsboet? Jag har rätt att bestämma vad som ska hända med mina ägodelar när jag dör, och är i princip fri att göra som jag vill, men jag är inte fri att bestämma vad jag vill göra med min kropp. Det finns visserligen uppenbara hygieniska orsaker, men även om dessa tas med i beräkningen verkar jag inte vara fri att välja vad som ska hända med min kropp efter döden.

Sånt kan jag gå runt och fundera på ibland. Under tiden kan du ställa dig samma fråga: kan du tänka dig att donera organ eller kropp? Till vilka ändamål?

[poll id=”3″]

Andra bloggar om: , , , ,

Nekrofilsvar

Som man frågar får man svar.

Karolina Lassbo: Reglerna för donation har jag inte koll på alls, men du får testamentera precis hur du vill ( ja under förutsättning att bröstarvingar får sin del de har rätt till) men en advokat skulle knappast vilja upprätta ett sådant testamente eftersom det är brottligt med nekrofili. Visst kan du skriva ett testamente själv som bevittnas, men frågan är om den meningen med att donera till nekrofiler verkligen skulle bli giltigförklarad vid bodelningen? Om nekrofilerna hävdade sin rätt med hänvisning till testamentet så är det nog möjligt att de blir nedröstade i domstol. Och om de vann och fick kroppen så skulle de sen garanterat snabbt bli gripna! =) Men vad vet jag? Det finns nog inte praxis på det. Prova! ;)

Jag kollade upp det närmare. Det enda stället i lagen där hantering av lik nämns är brottsbalken, paragraf 10:

Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar
lik (…)

Det står alltså ingenting om nekrofili, sex med lik eller liknande; Allt sånt faller under att ”skymfligen behandla lik”. Så är det med det.

Andra bloggar om: , ,

Dagens citat

Apropå ”Fuck yourself. Or don’t” ger Henrik Tornberg (Bland annat grundare till sajten Sylvester och den (nedlagda och saknade) tidningen med samma namn) oss det bästa citatet på länge:

”Där två unga, vältränade strejta killar ser en rival i den andre, ser två likadana bögar en potentiell sexpartner. Make love, not war.”

Det gavs visserligen i en helt annan diskussion i ett helt annat forum, men det är så klarsynt. Och vackert!

Fuck yourself. Or don’t.

Bruno Gmünder, cry your heart out. Det räckte med att se formatet på paketet för att jag skulle bli påmind om att den hemlighetsfulla avin gällde 2006 års upplaga av det franska rugbylaget Stades kalender. Min vägg hade sedan 2004 prytts av kalendern med det ödmjuka namnet Dieux du Stade (Dieux du Stade blir på svenska ”Gudarna av stadion” eller ”Gudarna av arenan”), och jag kände att det var dags för en uppdatering. Inte för datumens skull, det har jag min fickkalender till. Det är bilderna jag vill åt.

Dieux du Stade 2004 är en flirt med gaypubliken. Homoerotiken är Bild ur Dieux du Stade 2004
grymt läcker, som i min favoritbild här till höger. När jag visade upp kalendern för en bekant sa han ”Jag skulle aldrig kunna ha den här hängande på väggen. Det är så förvirrande. Vill jag vara dem? Vill jag ha sex med dem?”

Jag säger ”varför välja?” Det är en av fördelarna med att vara bög, man slipper.

Uppdrag: Räkna hur många bögpar du känner som består av killar som skiljer sig åt markant i stil och sätt (en butch muskelpugga med en smal fjolla, ung skateboardbög med äldre operadito, catwalksmal fashionista med björn av grövre slaget). Räkna sen hur många bögpar du känner som består av två liknande snubbar (boy next door^2). Jag gissar minst två tredjedelars övervikt åt den senare typen.

Andra bloggar om: , ,