Homosexuell historierevision II

(Fortsättning från förra inlägget)

Jag minns min tid på mellanstadiet som trygg och idyllisk. Storholmsskolan i Vårberg var en låg- och mellanstadieskola med tvåvåningshus i rött tegel. Jag har starka minnen av hur vi sitter i vårt klassrum och tecknar medan vår klassföreståndare läser högt ur ”Bilbo” eller ”Tio små negerpojkar”. Den största orsaken till tryggheten i minnena från mellanstadietiden är just min dåvarande klassföreståndare. Hon hette Barbro Lundqvist och var lång och ganska gänglig med blont, krulligt hår som sällan var längre än till axlarna. Barbro var en fantastisk lärare. Hon var snäll utan att vara mesig när hon behöve sätta ner foten, hon tog oss ungar på allvar och hon gjorde lärandet roligt.

Barbro var den första vuxna människan jag stötte på som berörde ämnet homosexualitet på ett positivt sätt. Hon var inte bara först, hon var också ensam. Ingen annan av mina lärare genom grund- och gymnasieskolan pratade om homosexualitet på ett positivt sätt. Jag förstod det inte då, men idag inser jag hur öppensinnad hon var som för en sjätteklass i slutet av 80-talet berättade att killar kan bli kära i killar, och tjejer bli kära i tjejer, och att det då kallas för homosexualitet. Hon tipsade oss om boken ”Pojkar ska inte gråta”, som skulle beröra just det ämnet.

Jag hade fortfarande ingen aning om huruvida jag befann mig i garderoben eller om det bara var en kuliss när Barbro pekade åt vilket håll dörren fanns, men jag rörde mig nyfiket åt det håll hon hade pekat. Jag lånade boken på Skärholmens bibliotek och läste snabbt ut den. Jag minns fortfarande hur besviken jag var över att den var tillräckligt kysk för att högläsas under midnattsmässan i Sankt Peterskyrkan, men ändå gav den mig något.

Jag berättade för Barbro att jag läst boken och att jag gillat den. Det är först nu jag inser att jag, på ett sätt, kom ut för Barbro där när jag var 12 år. Jag måste ha insett hur det låg till med mig, och jag var förstod uppenbarligen att det inte ansågs helt okej att vara homo eftersom jag inte berättade om det för någon. Förutom Barbro, som uppenbarligen förvaltade förtroendet väldigt väl. Samtidigt kan jag inte heller komma ihåg att jag var orolig för det. Oron, tvivlet och självföraktet skulle komma, men det var ett år kvar till högstadiet och tonårslivet. Ett år är en evighet i en tolvårings liv.

Senare samma år började mitt sexuella uppvaknande på allvar under en jultidningsrunda i Vårby Gård och Masmo. Det var på Vårby Gårds station jag såg honom, killen som agerade väckarklocka för min sexualitet. Han gick lite bakom mig när jag var på väg upp på perrongen. Han var äldre än mig, kanske femton eller sexton. Jag klev på tunnelbanan mot Norsborg, och han klev på samma vagn. Jag tänkte inte på att vi var ensamma i tunnelbanevagnen förrän han började prata med mig. Jag stod vid stången som fanns mitt emellan dörrparen i de gamla gröna vagnarna, han satt på kanten av ett säte i närheten.

”Hur gammal är du?” frågade han.

Jag blev förvånad över att han tilltalade mig. Varför snackade en stor kille, som såg ut att gå i åttan eller nian, med mig?

”Fjorton” svarade jag. Jag var egentligen tolv, men jag var långt inne i puberteten och jag visste att folk uppfattade mig som äldre. Jag hade kunnat passera som fjorton. Kanske femton också. Jag ljög om min ålder eftersom jag, med en tolvårings logik, tänkte att han inte skulle prata med mig om jag var en småunge. Nu var jag i alla fall en tonåring.

Jag minns inte hela samtalet, jag minns bara fragment. Som när han helt plötsligt frågade
”Har du runkat nån gång?”

Det hade jag inte. Jag visste att det hade något att göra med kuken, men exakt vad och hur hade jag bara en vag aning om. Mitt hjärta skenade, jag minns att jag svalde hårt och tittade ut i den mörka tunnel vi passerade, försökte spela cool och oberörd.

”Ja”

Samtalet fortsatte på det spåret.

”Har du fått sarre?”

Jag var tillräckligt bevandrad i terminologin för att förstå att han pratade om utlösning.

”Nä”

Jag klev inte av på min station, och till slut hamnade vi i Norsborg. Vid det här laget var jag feberhet med lust. Jag visste fortfarande inte mer om vad runka var, men jag visste att jag ville göra det. Vi klev av på stationen och gick mot utgången.

”Skulle du …” jag minns hur han blev lite tveksam här, han liksom tog sats mitt i meningen ”… vilja runka med mig nån gång?”

Mitt hjärta accelererade igen, noll till hundra på ingen tid alls. Det bultade i öronen. Jag var plötsligt helt torr i munnen. Det var klart jag ville, men jag visste ju inte hur. Tänk om jag blev avslöjad, att jag egentligen inte alls var fjorton och cool? Det kan inte ha dröjt mer än någon sekund, men ögonblicket kändes som en timma.

”Okej …”

Vi gick ner till spärren, där han frågade om papper och penna. På pappret skrev han ner sitt namn, som jag minns än idag, och sitt telefonnummer. Han gav lappen till mig och sa ”Ring mig när du vill göra det”

Vi satte oss återigen på tunnelbanan. Samtalet fortsatte beröra onani och kukar. Hela vagnen borde ha brunnit med den lust jag, och förmodligen han, kände just då. Han klev av i Hallunda och jag fortsatte hemåt. Lappen med hans namn och telefonnummer brände i min ficka, och hettan speglades i hela min kropp. Jag kände inte till hur man släckte elden, och dagarna var rastlösa och fulla med planering på hur jag skulle kunna ringa honom och vad jag skulle säga.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , , ,

Homosexuell historierevision

Frågan ”När kom du ut?” är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag. En bögfödelsedag. Jag gillar tanken på en bögfödelsedag, men att fastställa tidpunkten för ”att komma ut” är som att fastställa den exakta gränsen för när en stump blir ett snöre.

Det värsta med att åka runt i skolor och berätta om hur det är att vara ung och bög är historierevisionen. Jag har berättat min komma ut-historia så många gånger, ur så många olika perspektiv att jag ibland har svårt att skilja de äkta detaljerna från dramatiseringen. Jag har svårt att minnas vilka delar jag förstorat upp och vilka jag tonat ner. Det är dags att följa det där rådet jag fick om att skriva ner min komma ut-historia så jag kunde skilja fakta från fiktion.

Ett av de första minnena jag har av att se någon annan naken är när jag är fem, sex år gammal och leker ”om jag får se din så får du se min” med min jämnåriga kamrat. Det är omöjligt att gå tillbaka så långt och beskriva saker jag gjorde eller kände utan att mitt vuxenjag filtrerar och tolkar minnena. Jag kommer ihåg att vi bägge hade stånd när vi stod där i mitt vardagsrum med byxorna vid fotknölarna, men jag kan omöjligt säga om jag vid den tidpunkten var homosexuell. Egentligen spelar det heller ingen roll. Anledningen till att jag börjar med det här minnet är för att jag har en känsla av att majoriteten av alla vuxna svenskar är tveksamma till om barn kan vara homosexuella. De som är någorlunda stringenta i sina ställningstaganden ifrågasätter om barn är heterosexuella. Men väldigt få ifrågasätter att vi i våra ord och handlingar pekar ut småbarn som aktörer i något slags real life-variant av ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hjälpt till i barnpassningen på min förra arbetsplats (jag kanske inte vill ha egna barn, men jag är en jäkel på att umgås med, och trösta, andras) och hört en variant av ”Åh vad sött, hon blir så lugn när du är här. Flirtar du med farbror Micke?”. Heterosexualiteten är en sådan norm att den normaliserar ett inbillat gerontofilbeteende hos ettåriga flickebarn. De gånger mamman i fråga hade lämnat in en son också fick jag bita mig i tungan för att inte svara ”Nä, inte hon, men din son däremot …”

Snabbspola fram till 1987. Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum. Det är kväll och sovdags, men istället för att sova fantiserade jag om min bästa kompis pappa. Naken. I mitt huvud låg vi tätt omslingrade. Jag minns att jag fantiserade om hans kuk, men den var inte erigerad; Jag hade ännu ingen aning om vad sex var, även om fantasin allra högsta grad var sexuell. Om någon där och då hade frågat mig om jag var ”homosexuell” så hade jag inte vetat vad de pratade om. Ordet fanns inte i min vokabulär, på 80-talet pratade man inte om sånt, framförallt inte med barn. Hade denna någon frågat om jag var ”bög” så hade jag blivit arg. ”Bög” var något som de större barnen sa istället för vårt ”CP”. Hade personen däremot frågat om jag gillade tanken på att vara naken och tätt omslingrad med Igors pappa eller någon av mina kompisars storebröder däremot så hade svaret varit ”mer än lördagsgodis”.

Det var först vid tolv års ålder som jag skulle upptäcka att det fanns så mycket roligare grejer att göra än att ligga naken bredvid varandra. Vägen dit gick via en otroligt vågad uppraggning på tunnelbanan, nånstans mellan Vårby Gård och Norsborg.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , ,

Maskrosungen

Jag har just slagit igen Maskrosungen av Sandra. Eller egentligen Sandra Gustafsson, men det känns konstigt att hänvisa till Sandra med efternamn, på samma sätt som jag inte refererar till mina andra kompisar med efernamn. Jag har aldrig träffat Sandra, men efter kommunikationen i blogginlägg, kommentarer och efter att ha läst boken så känner jag Sandra bättre än många ytligt bekanta.

Jag är ingen bra recensent. Jag får en helhetskänsla som ligger nånstans mellan toppbetyg och bottennapp, och jag har svårt att sätta fingret på enstaka saker som gör skillnaden. När jag har sett en film tillsammans med kompisar är det enklare, för då kan jag prata mina tankar i ordning, men när man läser en bok är man rätt ensam.

En av de första sakerna som slog mig med ”Maskrosungen” är hur svårt det är att läsa när ögonen tåras. Första kapitlet, när Sandra berättar om när hennes man får diagnosen MS var jobbigt att läsa, och jag tänkte att om resten blir lika jobbigt så kan jag inte läsa det här på tunnelbanan. Jag gråter inte när andra kan se.

När historien övergick till Sandras barndom och hennes föräldrar ändras också något annat. Det märks att Sandra har bearbetat och skapat distans mellan sig själv och sin uppväxt. Boken är ingalunda fri från känslor, men den är skriven på ett neutralt och skildrande sätt befriat från bitterhet och syndabockar. Varje gång jag stängde igen boken för att jag skulle av tunnelbanan eller bussen tänkte jag hur enkelt det hade varit att ta på sig en offerkofta och bara skylla allt på sin uppväxt och barndom i Sandras fall. Och hur skönt det är att Sandra inte gjorde det. Historien har ett bra flyt, och det är en lättläst bok. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sjönk in i historien och glömde bort att det var en en verklig historia som upplevts av en verklig människa, för att sedan plötsligt slås av just den tanken. Jag har läst självbiografiska böcker tidigare, men när man har en relation till författaren blir verkligheten så mycket mer påtaglig.

”Maskrosungen” är också berättelse om hur medberoende fungerar och en bra skildring av hur det går till när någon blir hemlös. Det är skillnad på att förstå det på ett teoretiskt plan, och på att få en verklig historia återberättad för sig. Återigen är just avsaknaden av pekpinnar och syndabockar något som gör historien lätt att ta till sig.

Jag är glad att jag läste boken. Sandra, du är fantastisk. Och alla gånger du skickat en virtuell kram betyder ännu mer nu när jag läst ”Maskrosungen”.

Andra bloggar om: , ,

ÄrBajs.nu

Tid: En ospecificerad höstdag 2005
Plats: Vasagatan 8, Moblisiering mot Narkotikas huvudkvarter
Medverkande: Fyra av landets skarpaste hjärnor i drogförebyggande frågor.

Skarp ledarhjärna (hurtigt): ”Nu brinner det i knutarna! Vi har pengar till en antidrogkampanj, och vi har MTV med oss, men vi behöver ta fram förslag. Vi får ta en kvart nu när vi sitter och spånar fram något.”
Skarp copyhjärna (klämkäckt): ”Kan vi inte kalla den för Coola killar knarkar knappast? Det är en catchig alliteration.”
Skarp ledarhjärna (uppspelt): ”Bra, bra, det är precis såna här förslag vi behöver! Fler?”
Skarp PK-hjärna (politiskt korrekt): ”Men vänta ett tag, nu är du patriarkal i ditt tänkande. Tjejer knarkar ju faktiskt också”
Skarp copyhjärna (förorättat): ”Men lägg av då! Kom på nåt bättre själv då, om du kan!”
Skarp ledarhjärna (tafatt): ”Hörni slu…”
Skarp PK-hjärna (avbryter triumferande): ”Coola kids knarkar knappast, det är könsneutralt och bra”
Skarp copyhjärna (muttrar invektiv tyst för sig själv)
Skarp ledarhjärna (återhämtad och hurtig): ”Okej, fantastiskt! Bra! Ska vi sikta på övre tonåren med kampanjen? Det låter ju lite snärtigt att kalla dem för kids”
Skarp copyhjärna (jag-har-en-snilleblixt-exalterad): ”Ja, ungdomar mellan 16 och 18. Och så stavar vi kidz med zäta så det blir lite häftigt. Jag har sett att de gör det på Lunarstorm.”
Skarp ledarhjärna (nöjt) ”Jaha, men då spik…”
Skarpaste hjärnan som hittills suttit tyst, avbryter buttert: ”Jag tycker att knark är bajs”
Övriga: ”…” (kissar på sig av upphetsning och spelar upp scenen där matadorerna upptäcker Ferdinand)

”BRAVO”
”BRAVISSIMO”
”DEN SKA VI HA”

Det måste vara ungefär så det gick till när kampanjen knarkärbajs.nu föddes. Det finns ingen annan vettig förklaring till varför vuxna människor tar fram en kampanj som ska förebygga droganvändanden bland 16-18-åringar och kallar den för knark är BAJS. Fast å andra sidan så har den Svenska förhållningen till narkotika ibland inte gått att skilja från propaganda i mindre demokratiska öststater.

Det är lite humor att större delen av målgruppen inte alls uppskattar kampanjen, här är en screenshot från knarkärbajs.nu:s omröstning om hur bra deras program är:
Programmet är uppenbarligen knark

Hur som helst, det roligaste är att de inte registrerat ”ÄrBajs.nu”. Det har jag gjort. Så nu kommer jag peka ”ärbajs.nu” mot sajter och ställen som förtjänar det. Först ut är såklart upphovskampanjen. Testa: http://ärbajs.nu

Permalänk till det här inlägget är såklart http://knarkärbajs.ärbajs.nu

Andra bloggar om: , ,

Intoleranta bögar

Jag tycker det är modigt när någon ställer sig upp och säger något som inte är helt bekvämt att säga. Det värsta i såna fall är när folk runt omkring sitter still och tittar ner i golvet, för även om de håller med så är det för jobbigt att erkänna.

Därför ställer jag mig också upp. Jag tycker att Aqurette har helt rätt i sitt inlägg om intoleranta bögar. Jag tycker visserligen att man inte kan ha många uns självaktning om man är homosexuell och kristdemokrat, men man är inte kristdemokrat för att man röstar på Alliansen. Man måste absolut framföra kritik om man tror att någon är ett minoritetsalibi, men man får inte använda sin minoritet som martyrskap för att få gehör för sina politiska åsikter.

Det intressanta i det här fallet är väl att Walentine inte skrev ett knyst om att Göran Persson är en av de mest homofoba partiledarna sett till vad han uttalat. Inte ett ord om att Göran Persson var den enda partiledaren som undvek partiledardebatten på Pride. Så fort Alliansregeringen gör något som stavas H-B-T så är det inte för att de bryr sig – det är för att de vill vinna politiska poänger.

Man måste helt enkelt bestämma sig för om man vill granska politikers inställning till homosexualitet (eller annan valfri utsatt minoritet) eller om man vill marknadsföra sina politiska åsikter. Det går inte att göra både och.

När jag ändå är inne på politik, sexuell läggning och att våga ställa sig upp och hålla med kan jag dra en anekdot från min tid som sekreterare i RFSL Stockholm:

När vi skulle utse vem som skulle få Rosa Tisteln (en utmärkelse till någon som gjort dåligt ifrån sig när det gäller HBT-gruppen) fanns två förslag: Thomas Bodström, som förhöll sig väldigt passiv när det gällde att utreda lesbiskas rätt till insemination varför beslutet drog ut väldigt länge på tiden, och Morgan Johansson för förslaget till ny smittskyddslag. Socialdemokraterna i styrelsen (varav mins en siktade på politisk karriär) befann sig här i ett dilemma – tisteln skulle delas ut till en socialdemokrat oavsett vad de gjorde. Här gällde det att vara strateg. Smittskyddslagen berör delvis homo- och bisexuella, men indirekt. Lesbiskas insemination är en fråga som direkt berör homosexuella kvinnor, och dessutom i en tid när RFSL Stockholm skulle satsa på att öka sitt förtroende hos just hbt-kvinnor. Valet torde vara enkelt. Och det var det. Det hade varit ett rejält gupp på den politiska karriärbanan att ge Rosa Tisteln till guldkalven Bodström. Alltså fick Morgan Johansson utmärkelsen. Om jag inte minns fel var det ordförandens utslagsröst som avgjorde (han är fortfarande idag aktivt involverad i Socialdemokraterna).

Jag avgick med buller och bång från den styrelsen ett par månader senare. Ordföranden var totalt inkompetent. Konflikträdd, oinsatt i frågorna och ostrukturerad. Dessutom omöjliggjorde han mitt jobb som sekreterare genom att inte skicka underlag och kallelser i tid. Jag avgick under ett möte för att få med min kritik mot ordföranden i protokollet. Stärkt av diskussioner med flera av styrelsemedlemmarna, som var av exakt samma åsikt som jag när det gällde ordföranden, berättade jag exakt varför personen i fråga var inkompetent och borde ta sitt ansvar och avgå. När jag var klar var det tyst. Alla som jag pratat med tittade bort och ner. Det roligaste i det hela var att styrelsen på nästa möte valde att stryka min kritik ur förra protokollet eftersom den ansågs ”irrelevant”. Sånt älskar revisorer, har jag hört. Hur som helst, det var ett sidospår.

Jag ska tillägga att mina egna politiska sympatier vid den tiden låg på den röda sidan.

Andra bloggar om: , , , ,

Micke Mnemonic, hjärtfobi och veckans fråga

Hjärnprotes och xenotransplantation. Smaka på de orden. Känner du smaken av 2000-talet? 80-talsfilmerna hade rätt, vi lever i sci fi-åldern.

Igår fick jag nya numret av Forskning & Framsteg (som är the real populärvetenskapligt magasin, Illustrerad Vetenskap är kvällstidningsjournalistik i populärvetenskaplig skrud). I det nya numret finns en artikelserie som berör ett av mina favoritämnen: transhumanism. Egentligen handlade det om reservdelar för människokroppar, till exempel syntetiska hjärnproteser och hjärtan från grisar, men man snuddar vid transhumanistiska frågeställningar.

Redan idag har man lyckats koppla ihop en människas hjärna med en dator. Med tankens kraft kan Matt Nagle, som är förlamad, styra en muspekare på en skärm och därmed interagera med omgivningen. Det talas om proteser som ersätter skadade centra i hjärnan, och det är spännande – kan man skapa proteser så borde man också kunna använda dem för att förstärka hjärnan och inte bara laga det som är trasigt. Jag tänker WiFi-chip i hjärnan som eliminerar behovet av tangentbord, möss och andra ”human interface devices” för datorn. Varför skriva det när du kan tänka det? Nästa steg är att koppla WiFi-chipen mot varandra och vi har ordlös kommunikation. Jag ser chip som förstärker minnet: fotografiskt minne till alla. Det är sjukt mäktigt. (Och sjukt långt borta)

Transhumanism är en filosofi som säger att man kan och bör använda medicin, teknik, biologi och annan vetenskap för att överkomma de gränser som naturen omgett oss med. Vare sig det gäller att hoppa högst, tänka snabbast eller minnas mest. Om någon hade ett hyfsat färdigt hjärnimplantat som på något sätt förstärkte min intelligens, min reaktionsförmåga eller mitt minne så skulle jag allvarligt överväga att ställa upp som försöksperson. Micke Mnemonic, liksom.

I en annan artikel i samma serie skriver man om xenotransplantationer. Transplantationer av organ mellan olika arter, till exempel från gris till människa. Hittills har man bara lyckats någotsånär med insulinceller, men det finns planer på en hjärttransplantation. Från en gris. Till en människa. Jag fixar inte den tanken. Inte för att det är ett grishjärta, det är ganska coolt, utan på grund av tanken på att någon faktiskt skulle röra vid mitt hjärta. Jag kan inte ens höra hjärtslag på film utan att känna ett tryck över bröstkorgen, så det här var en speciell upplevelse. Låt oss bara säga att jag har större chans att bli gaypåve än att bli hjärtläkare.

I samband med artiklarna ställer Forskning och Framsteg en fråga: vilka reservdelar skulle du acceptera? Och jag frågar detsamma:

[poll id=”5″]

(Johnny Mnemonic är en novell av William Gibson, en rätt medioker film med Keanu Reeves och ett mycket bra flipperspel. Grundstoryn är en framtid där information är hårdvaluta och det enda säkra sättet att bära data är via kurirer med hjärnimplantat som utökar personens förmåga att lagra information i hjärnan.)

Andra bloggar om: , , ,

Kullad

Jag önskar också att rubriken innehöll ett ”n”, men det handlar alltså om en utmaning från Pojkfröken. Därmed är första frågan besvarad. Andra är

Vad lyssnar du på för sorts musik?

Jag vet inte om det är många som är funtade som jag, men jag lyssnar på musik med humöret. Alla låtar jag lyssnar på blir till bilder, och om bilden stämmer överens med mitt humör så gillar jag den. Jag gillar hip-hop och rap, men föredrar laid back rap med attityd och självdistans framför gangstarap. Mer Missy Elliott, Snook och Bubba Sparxxx än Half a dollar och P-diddy, alltså. Jag lyssnar gärna på vocal house, electro, mainstreampop, eurodance, grunge och light postgrunge-rock (Linkin Park, till exempel). På jobbet alternerar jag mellan min Pandora-kanal baserad på ”Rapture” med IIO och SR:s webbradiokanal ”Mozart”. Till och med E-Type har en plats, i alla fall om man är Bodypumpinstruktör som jag.

Förresten är ”Jag är allätare när det gäller musik” en av de värsta klyschorna jag vet. Jag har ännu inte träffat någon som säger det och som spontant lyssnar på både opera, happy hardcore, acid trance, modern klassisk musik och barbershop.

Vad heter favoritartisten/artisterna

Jag har aldrig suttit som på nålar när någon ska släppa en ny singel eller nytt material. Det kommer när det kommer, och är det bra lyssnar jag på det. Tills dess finns det hur mycket musik som helst som jag inte hört och som kan underhålla mig. Nä, jag har ingen favoritartist.

Låtar som gör dig glad

Glad:
Snook, svett & tårar – Snook
Ja, de e lika bra å streaka – Viba Femba
Samb adagio – Safri Duo
Outrun – Instant Remedy

Feeling på dansgolvet:
And then we kiss (Junkie XL Remix) – Britney Spears
Sorry (Man with guitar mix) – Madonna (PSB Remix funkar också bra)
Insomnia (valfri dansmix) – Faithless

Träningsglädje:
Wasabi – Lee Harding
Vogue – Paffendorf
Valfri låt – E-type

Bästa låten:

Bästa låten till vad? Allvarligt, såna här frågor gör mig alltid lika uppgiven. Det är som att tvingas välja vad man ska äta till middag idag om ett år. Fan vet vad jag kommer vara sugen på då.

Sämsta låten:

Pass. Eller nej, förresten. Det är dags för mig att komma ut nu. Jag hatar Per Gessle. Allt solomaterial han gjort är smörja. Ulf Lundell goes kärlekskrank, filosofisk fjortis. Och jag gillar inte Ulf Lundell heller (nej, inte ens Öppna Landskap).

Bästa partyhiten:

Vad fan. Se ”Låtar som gör mig glad”. Men bög som jag är så funkar hela disco-genren utmärkt på mig.

I min mp3:

En shuffle i min iPod ger de här tio artisterna:
K.D. Lang
Madonna
Placebo
Shirley Bassey
George Michael
Technotronic
Red Hot Chili Peppers
The Lively Ones (Pulp Fiction)
Linkin Park
Margaret Cho (inte musik, men den dök upp, och den är ”i min mp3” så rent tekniskt är det rätt svar)

Andra bloggar om: , , ,

Uppdraget Singel: Kontaktannonsen

Vi kan ju konstatera att mitt dejtande är varierat. I alla fall i graderna av misslyckande. Men eftersom bitterhet är lika attraktivt som spetälska, och då offerkoftan är mer eller mindre bitterhetens uniform så känner jag att det inte är rätt väg att gå. ”The Game” i all ära, men ”Uppdraget Singel” verkar roligare. Dessutom finns ju framgången inbyggd i undertiteln: ”Boken som förändrar ditt singelliv”.

På första sidan med innehåll står det

Här ska du fylla i siffror som du får genom diverse uppdrag. Siffrorna bildar ditt kärlekstelefonnummer. När detta är komplett skall du ringa personen med detta nr. Sedan skall ni gifta er.

Right. Första uppdraget:

Svara på en kontaktannons.

Ahem. Vad? 2006? KONTAKTANNONS? Nästa uppdrag kommer säkert vara att ringa heta linjen. Eller att gå ut på stan endast iklädd benvärmare, midjekort jeansjacka med axelvaddar och pudelfrilla.

Det är något suspekt med människor under 40 som skriver kontaktannonser. Antingen är de fullblodspsykon, jag tänker mig en korsning mellan the Cable Guy och Hannibal Lecter, eller så är de amish. Ingendera av dessa står på topp 10-listan över önskade egenskaper hos en eventuell pojkvän. Samtidigt ska jag ju vara öppen för nya intryck, så jag läser snällt kontaktannonserna i Stockholm City.

”Ung passiv kille söker svensk, rik, generös man för mysiga träffar. Jag är 160 svart hår bruna ögon mullig. Jag väntar på ditt svar. Puss” (Tre äpplen hög köttbulle som ligger och stirrar i taket medan du kliver på, och sen äter upp din lever medan du sover.)

”Dominant maskulin kille söger ug killar i alla åldrar f häftiga möten o ev relation”
(Binder fast dig, dominerar dig och äter sen upp din lever medan du ser på.)

”Snygg fräsch grabb söker hantverkare grovjobbare byggnarb f diskr träffar”
(Patrick Bateman-lookalike med försmak på lever från grovjobbare.)

”Söt o busig kille söker polis väktare el brandman som vet var skåpet ska stå”
(Trettiofemåring som tror han är tretton och vill att du äter upp hans lever medan han ser på.)

Nä. Jag kan inte läsa kontaktannonser utan att på höra Hannibal Lecters smackande. Räknas Qruiser-sidor som kontaktannonser? Isåfall är uppdraget tråkigt, enkelt och slutfört.

Tur att nästa uppdrag är betydligt mer spännande.

Andra bloggar om: ,

Sony Ericsson blir urmakare

MBW-100 från Sony Ericsson
Tanten i mig må vara tillfredsställd ett tag med sin avocadoskärare, men prylbögens begär är som en löpande katthonas när det gäller Sony Ericssons kommande klocka. I samarbete med Fossil kommer de lansera en klocka, som via bluetooth kommer interagera med mobiltelefonen. Klockan vibrerar när telefonen ringer, piper när man kommer för långt från mobilen, visar nummer på den som ringer och kan styra mp3-spelaren mobilen. Frågan är om mobilen kan vara uppkopplad mot flera bluetooth-enheter samtidigt, för tillsammans med bluetooth-handsfree (till exempel dessa lurar från Motorola) kan vi nästan börja prata om buzzordet ”PAN” (Personal Area Network). Jag har länge känt mig blåst över att bilarna inte flyger nu när vi är på 2000-talet, men det här skulle kunna skänka ett visst mått av science fiction-flair till min vardag.

Så, snälla tomten, julen är här om tre månader.

Min K800i önskar sig:
MWB-100 (såklart i svart)
HT820

Jag önskar mig:
En egen krönika i en bra tidning
Obscent mycket pengar
Jake Gyllenhaal

Andra bloggar om: , , , ,

… från Göteborg

När mitt alter ego ändå sitter i biktstolen och har kommit ut som Geektant Prylbög (det är ett namn) så kan jag lika gärna berätta att Geektant Prylbög är från Göteborg. I alla fall när det gäller humor. Jag vet inte vad som gör mig lyckligare: fiffiga prylar, McSteamy’s käklinje och sängkammarblick eller ordvitsar. Notera dock att dessa inte nödvändigtvis är kompatibla. Tanken på sex med McSteamy medan han – eller någon annan – drar ordvitsar är som tanken på att äta Ben & Jerry’s Cookie Dough med laxnigiri i. Var för sig är det underbart, tillsammans ett libidots/smaklökarnas Hiroshima.

En gång i månaden har vår reklambyrå pubkväll för att smörja umgås med sina kunder. Varje kväll genomsyras av ett tema. Igår kväll var temat ”Tomater”, vilket innebar Bloody Marys i baren, tomater på borden, ”Attack of the Killer Tomatoes” på bioduken och tomatposters med tomatskämt på väggarna. Jag gick runt och skrattade förtjust åt den ena ordvitsen efter den andra. De tre bästa:

Q: Why did the tomato turn red?
A: Because it saw the salad dressing

Q:What goes up a fruid and comes down a vegetable?
A: The tomato. Throw it up and it comes down with a squash.

Q: A faucet, lettuce and a tomato were in a race. What happened?
A: The faucet was running, the lettuce was ahead, and the tomato was trying to ketchup.

Jag måste komma ihåg att berätta för dem om avocadoskäraren ifall de skulle ha avocadotema nån gång. Fast drinkar med avocado låter … kinky.

Hur som helst, rätt svar på frågan är alltså avocadoskärare. Direkt in på topp tre-listan över grejer man älskar att ha men aldrig använder. Jag är impad av Peter och Magnus som kunde svaret.
Avocadoskärare

Andra bloggar om: , ,