Homosexuell historierevision III

Vårbergsskolan var en renodlad högstadieskola och den skräck-kantade vilsenheten drabbade varenda sjundeklassare utan undantag. Från en bekant miljö där man var ädst, och därmed i de övre delarna av näringskedjan, slungades man ut i en främmande miljö där toppen av näringskedjan utgjordes av hormonellt labila personer i ett limbo mellan barndom och vuxenskap. Därtill kom den osäkerhet som utgjordes av tonår, pubertet och problematiken att vilja uppfattas som vuxen trots att man är barn.

Jag kan inte minnas exakt när övergången skedde. Det finns inget exakt ögonblick när jag började hata mig själv för att jag var kåt på killar, eller när jag började leva ett dubbelliv. Jag har fragmentariska minnen, som till exempel när jag som trettonåring slår upp biologiboken för att läsa vad den skriver om homosexualitet.

Jag satt längst ut på första eller andra raden, på en av de höga stolar som hörde till de smala, bardiskliknande bänkarna i biologisalen. Läroboken i biologi var svart med lite gröna rutor på och hade det fantasieggande namnet ”Biologiboken”. När vi hade tid att bläddra i den slog jag upp sex. Jag minns att jag blev väldigt hoppfull av avsnittet i boken, för kontentan var ”Homosexualitet är en fas som många går igenom i tonåren, men som går över.”

Jag längade redan.

Utdrag ur ”Biologiboken”:

Både män och kvinnor kan ”tända” på människor av samma kön. Detta kallas homosexualitet. Det förekommer att driften är riktad både på det egna och på det motsatta könet. Detta kallas bisexualitet.

Man vet inte så mycket om orsakerna till homosexualitet. Den sexuella utvecklingen under barnaåren kan ha blivit störd. Några fysiska orsaker har man inte funnit.

I puberteten är det ganska vanligt att ungdomar av samma kön umgås sexuellt. Detta kan bero på att driften ännu inte blivit stabil och det betraktas inte som homosexualitet i vanlig mening.

Vuxna homosexuella söker ofta en partner bland ungdomar av samma kön. Ett sådant förhållande kan bli ett stort problem fär en ung människa. Det kan leda till framtida störningar i den egna sexualiteten. Men man blir inte homosexuell av sådana upplevelser.

Jag väntade, och medan jag väntade levde jag ett dubbelliv. De flesta kände mig som killen som var skötsam och duktig i skolan, lite mesig men tillräckligt udda för att hänga med i periferin av den coola kretsen. Det var ingen som kände till den andra sidan, som lusläste kontaktannonserna i Gula Tidningen, som ringde till heta linjen och som hade sex med killar. Inte ens jag ville kännas vid den sidan.

Jag svarade på några av kontaktannonserna i Gula Tidningen. Självklart kunde jag inte riskera att avslöja mig genom att uppge namn och adress, istället föreslog jag en träff ett visst datum, ett visst klockslag, på ett visst ställe. Oftast var det en bit hemifrån så jag inte riskerade att träffa någon jag kände. Ofta var det tunnelbaneperronger, ställen som var tillräckligt publika för att kännas säkra och samtidigt ställen där man inte behövde någon speciell anledning att hänga.

Första gången jag träffade någon på det här sättet var på stationen i Vårby Gård. Jag var tretton, på väg att bli fjorton och jag hade lagt målbrottet bakom mig. Bortom mig av nervositet måste jag ha sett rätt lustig ut när jag försökte se ut som om jag bara strosade lite planlöst, medan jag närmade mig änden av perrongen där det stod en kille och väntade. Efter ett tag tog jag mod till mig och gick fram. Jag minns inte hur vi bröt isen, eller vad vi pratade om, men jag minns att vi hamnade på en grässlänt i närheten av stationen där vi satt och pratade. Egentligen var det fånigt, fär vi ihade ingenting att prata om. Han var nånstans mellan tjugo och trettio år gammal; i alla fall enligt sin annonstext. Jag minns inte hur han såg ut, och det spelade ändå ingen roll – jag satt bredvid en annan kille som hade en kuk och det var allt jag var intresserad av. Sex i min värld var detsamma som att runka, och min hjärna jobbade i hyperfart på hur jag skulle få till det. Vi pratade och pratade om ingenting och skildes till slut med just det resultatet: ingenting.

Jag kan inte minnas att det fanns några som helst homosexuella förebilder när jag gick på högstadiet. Jag kan inte minnas att jag var medveten om någon annan som var homosexuell, i alla fall inte i det universum jag rörde mig i. Ändå hade jag en bild av bögar, och jag var så klart inte en av Dem. Bög var vad man var, inte vad man gjorde. Jag var inte kär i killar, jag bara ville ha sex med dem.

Min sextonårsdag och gymnasiestarten inföll med några veckors mellanrum. Jag lämnade förorten och begav mig till Söder, beredd på ny miljö, nya människor och ett nytt liv på gymnasiet. Vad jag inte var beredd på var att träffa mitt livs första förälskelse, i form av en tystlåten yngling som kallades Johan.

Andra bloggar om: , , ,

Homosexuell historierevision II

(Fortsättning från förra inlägget)

Jag minns min tid på mellanstadiet som trygg och idyllisk. Storholmsskolan i Vårberg var en låg- och mellanstadieskola med tvåvåningshus i rött tegel. Jag har starka minnen av hur vi sitter i vårt klassrum och tecknar medan vår klassföreståndare läser högt ur ”Bilbo” eller ”Tio små negerpojkar”. Den största orsaken till tryggheten i minnena från mellanstadietiden är just min dåvarande klassföreståndare. Hon hette Barbro Lundqvist och var lång och ganska gänglig med blont, krulligt hår som sällan var längre än till axlarna. Barbro var en fantastisk lärare. Hon var snäll utan att vara mesig när hon behöve sätta ner foten, hon tog oss ungar på allvar och hon gjorde lärandet roligt.

Barbro var den första vuxna människan jag stötte på som berörde ämnet homosexualitet på ett positivt sätt. Hon var inte bara först, hon var också ensam. Ingen annan av mina lärare genom grund- och gymnasieskolan pratade om homosexualitet på ett positivt sätt. Jag förstod det inte då, men idag inser jag hur öppensinnad hon var som för en sjätteklass i slutet av 80-talet berättade att killar kan bli kära i killar, och tjejer bli kära i tjejer, och att det då kallas för homosexualitet. Hon tipsade oss om boken ”Pojkar ska inte gråta”, som skulle beröra just det ämnet.

Jag hade fortfarande ingen aning om huruvida jag befann mig i garderoben eller om det bara var en kuliss när Barbro pekade åt vilket håll dörren fanns, men jag rörde mig nyfiket åt det håll hon hade pekat. Jag lånade boken på Skärholmens bibliotek och läste snabbt ut den. Jag minns fortfarande hur besviken jag var över att den var tillräckligt kysk för att högläsas under midnattsmässan i Sankt Peterskyrkan, men ändå gav den mig något.

Jag berättade för Barbro att jag läst boken och att jag gillat den. Det är först nu jag inser att jag, på ett sätt, kom ut för Barbro där när jag var 12 år. Jag måste ha insett hur det låg till med mig, och jag var förstod uppenbarligen att det inte ansågs helt okej att vara homo eftersom jag inte berättade om det för någon. Förutom Barbro, som uppenbarligen förvaltade förtroendet väldigt väl. Samtidigt kan jag inte heller komma ihåg att jag var orolig för det. Oron, tvivlet och självföraktet skulle komma, men det var ett år kvar till högstadiet och tonårslivet. Ett år är en evighet i en tolvårings liv.

Senare samma år började mitt sexuella uppvaknande på allvar under en jultidningsrunda i Vårby Gård och Masmo. Det var på Vårby Gårds station jag såg honom, killen som agerade väckarklocka för min sexualitet. Han gick lite bakom mig när jag var på väg upp på perrongen. Han var äldre än mig, kanske femton eller sexton. Jag klev på tunnelbanan mot Norsborg, och han klev på samma vagn. Jag tänkte inte på att vi var ensamma i tunnelbanevagnen förrän han började prata med mig. Jag stod vid stången som fanns mitt emellan dörrparen i de gamla gröna vagnarna, han satt på kanten av ett säte i närheten.

”Hur gammal är du?” frågade han.

Jag blev förvånad över att han tilltalade mig. Varför snackade en stor kille, som såg ut att gå i åttan eller nian, med mig?

”Fjorton” svarade jag. Jag var egentligen tolv, men jag var långt inne i puberteten och jag visste att folk uppfattade mig som äldre. Jag hade kunnat passera som fjorton. Kanske femton också. Jag ljög om min ålder eftersom jag, med en tolvårings logik, tänkte att han inte skulle prata med mig om jag var en småunge. Nu var jag i alla fall en tonåring.

Jag minns inte hela samtalet, jag minns bara fragment. Som när han helt plötsligt frågade
”Har du runkat nån gång?”

Det hade jag inte. Jag visste att det hade något att göra med kuken, men exakt vad och hur hade jag bara en vag aning om. Mitt hjärta skenade, jag minns att jag svalde hårt och tittade ut i den mörka tunnel vi passerade, försökte spela cool och oberörd.

”Ja”

Samtalet fortsatte på det spåret.

”Har du fått sarre?”

Jag var tillräckligt bevandrad i terminologin för att förstå att han pratade om utlösning.

”Nä”

Jag klev inte av på min station, och till slut hamnade vi i Norsborg. Vid det här laget var jag feberhet med lust. Jag visste fortfarande inte mer om vad runka var, men jag visste att jag ville göra det. Vi klev av på stationen och gick mot utgången.

”Skulle du …” jag minns hur han blev lite tveksam här, han liksom tog sats mitt i meningen ”… vilja runka med mig nån gång?”

Mitt hjärta accelererade igen, noll till hundra på ingen tid alls. Det bultade i öronen. Jag var plötsligt helt torr i munnen. Det var klart jag ville, men jag visste ju inte hur. Tänk om jag blev avslöjad, att jag egentligen inte alls var fjorton och cool? Det kan inte ha dröjt mer än någon sekund, men ögonblicket kändes som en timma.

”Okej …”

Vi gick ner till spärren, där han frågade om papper och penna. På pappret skrev han ner sitt namn, som jag minns än idag, och sitt telefonnummer. Han gav lappen till mig och sa ”Ring mig när du vill göra det”

Vi satte oss återigen på tunnelbanan. Samtalet fortsatte beröra onani och kukar. Hela vagnen borde ha brunnit med den lust jag, och förmodligen han, kände just då. Han klev av i Hallunda och jag fortsatte hemåt. Lappen med hans namn och telefonnummer brände i min ficka, och hettan speglades i hela min kropp. Jag kände inte till hur man släckte elden, och dagarna var rastlösa och fulla med planering på hur jag skulle kunna ringa honom och vad jag skulle säga.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , , ,

Homosexuell historierevision

Frågan ”När kom du ut?” är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag. En bögfödelsedag. Jag gillar tanken på en bögfödelsedag, men att fastställa tidpunkten för ”att komma ut” är som att fastställa den exakta gränsen för när en stump blir ett snöre.

Det värsta med att åka runt i skolor och berätta om hur det är att vara ung och bög är historierevisionen. Jag har berättat min komma ut-historia så många gånger, ur så många olika perspektiv att jag ibland har svårt att skilja de äkta detaljerna från dramatiseringen. Jag har svårt att minnas vilka delar jag förstorat upp och vilka jag tonat ner. Det är dags att följa det där rådet jag fick om att skriva ner min komma ut-historia så jag kunde skilja fakta från fiktion.

Ett av de första minnena jag har av att se någon annan naken är när jag är fem, sex år gammal och leker ”om jag får se din så får du se min” med min jämnåriga kamrat. Det är omöjligt att gå tillbaka så långt och beskriva saker jag gjorde eller kände utan att mitt vuxenjag filtrerar och tolkar minnena. Jag kommer ihåg att vi bägge hade stånd när vi stod där i mitt vardagsrum med byxorna vid fotknölarna, men jag kan omöjligt säga om jag vid den tidpunkten var homosexuell. Egentligen spelar det heller ingen roll. Anledningen till att jag börjar med det här minnet är för att jag har en känsla av att majoriteten av alla vuxna svenskar är tveksamma till om barn kan vara homosexuella. De som är någorlunda stringenta i sina ställningstaganden ifrågasätter om barn är heterosexuella. Men väldigt få ifrågasätter att vi i våra ord och handlingar pekar ut småbarn som aktörer i något slags real life-variant av ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hjälpt till i barnpassningen på min förra arbetsplats (jag kanske inte vill ha egna barn, men jag är en jäkel på att umgås med, och trösta, andras) och hört en variant av ”Åh vad sött, hon blir så lugn när du är här. Flirtar du med farbror Micke?”. Heterosexualiteten är en sådan norm att den normaliserar ett inbillat gerontofilbeteende hos ettåriga flickebarn. De gånger mamman i fråga hade lämnat in en son också fick jag bita mig i tungan för att inte svara ”Nä, inte hon, men din son däremot …”

Snabbspola fram till 1987. Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum. Det är kväll och sovdags, men istället för att sova fantiserade jag om min bästa kompis pappa. Naken. I mitt huvud låg vi tätt omslingrade. Jag minns att jag fantiserade om hans kuk, men den var inte erigerad; Jag hade ännu ingen aning om vad sex var, även om fantasin allra högsta grad var sexuell. Om någon där och då hade frågat mig om jag var ”homosexuell” så hade jag inte vetat vad de pratade om. Ordet fanns inte i min vokabulär, på 80-talet pratade man inte om sånt, framförallt inte med barn. Hade denna någon frågat om jag var ”bög” så hade jag blivit arg. ”Bög” var något som de större barnen sa istället för vårt ”CP”. Hade personen däremot frågat om jag gillade tanken på att vara naken och tätt omslingrad med Igors pappa eller någon av mina kompisars storebröder däremot så hade svaret varit ”mer än lördagsgodis”.

Det var först vid tolv års ålder som jag skulle upptäcka att det fanns så mycket roligare grejer att göra än att ligga naken bredvid varandra. Vägen dit gick via en otroligt vågad uppraggning på tunnelbanan, nånstans mellan Vårby Gård och Norsborg.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , ,

En oangenäm tidsresa

Jag hittade min gamla nätdagbok från 1998 och upptäckte att den, likt kärnavfall från samma år, borde grävas ner och märkas med ”Do not open until year 101 998”. Jag vet inte om jag var som folk är mest när de är 21, eller om jag var speciell. Och med ”speciell” menar jag ”labil drama-queen med fläckvis borderlinesymtom”.

Jag vet inte om det kanske är kontrasten mellan det eutanasi-trista i en vanlig dagbok:

Både måndag och tisdag var trötta dagar. Just nu känner jag mig helt slut och klockan är bara 19.45

och de häftiga känslostormarna hos någon som mest är kär i tanken på ett förhållande:

Marcus. Marcus, killen med de otroliga ögonen. Marcus, killen som fick mig att känna mig som ett barn med vissa saker han sa [Ursäkta, men vad ville jag säga med det här? Att han har pedofila tendenser eller att jag har infantila diton?]. Marcus, killen som var rolig, smart, trevlig och snygg. Marcus, killen som jag hade en date med igår. 6 timmar. Entrec�te, en flaska vin, samtal, bio, promenad och ännu mer samtal. Ögonen, de otroliga ögonen. Wow.

”Men det där är ju inte så farligt”, tänker du kanske. Jag vet inte, jag kan inte se objektivt på saken. Jag träffar killen i mitten av juli, förklarar min förälskelse efter en dejt, hamnar sedan i säng med honom två veckor senare, och ondgör mig till sist över att han är ett svin som inte ringer. Allt inom loppet av fyra veckor.

Jag skulle inte heller ha ringt mig. Jag skulle ha begärt besöksförbud.

Jag var inte bara tråkig och pinsam om vartannat, jag var bakfull också:

Det var ungefär som om tusen småjävlar satt i skallen och spelade Beethovens 5:a i otakt på bongotrummor. Som om inte det vore illa nog så försökte min spritförvirrade mage att dansa macarena till det hela, med resultatet att det hela kändes mycket otrevligt. Jag försökte koncentrera mig en stund på att dö, men då det inte fungerade så bestämde jag mig för att somna om. Jag har aldrig haft en värre baksmälla i hela mitt liv.

När jag läser resten är det uppenbart på ett rätt pinsamt och ganska smärtfyllt sätt att jag trodde att jag gillade vem jag var, när jag i själv verket ogillade mig själv. Idag skulle jag kunna tycka om den 21-åriga Micke, om det inte vore för min fullständiga skräck för att jag fortfarande är exakt samma person. Ungdom är en ursäkt för dumhet, men vad skyller man på när ungdomen gått över?

Jag känner att jag kommer få anledning att komma tillbaka till det här.

Andra bloggar om: , , ,