Kategori: Inlägg av privat natur
Var det din värdighet eller bara dina byxor?
Scenario: Du är projektledare på ett projekt med en strategiskt viktig kund. Ni har precis haft ett uppstartsmöte och är ute på aktiviteter för att alla i projektgruppen ska lära känna varandra. Ni har just kört golfsimulator, fotbollssimulator och hagelskotts-simulator och nu är ni vid bowlingen, strax innan middagen.
Fråga: Vilket är det sista ljud du vill höra när du bowlar iväg klotet?
Svar: RRRRRITSCH.
Det är tur att jag inte har någon värdighet, för det är svårt att åka tunnelbana med både blottat skrev och värdighet. Påminn mig att någon dag berätta om ett annat riktigt förödmjukande töntsportrelaterat ögonblick i mitt liv: första och sista gången jag spelade curling. Jag ska sluta med töntsporter.
Andra bloggar om: pinsamma ögonblick, förödmjukelse, bowling
Vi kan väl bara vara vänner?
I lördags på Lino var jag Goose till min kompis Maverick aka Wille. Vi hade ingått en pakt: ingen fick hångla och lämna den andra i sticket utan ragg. Jag hade en grovflirt med mr P, och när Maverick för sjuttielfte gången kom på en anledning att inte börja prata med sin Charlie föll det på mig som wingman att leka isbrytare. Tänkt och gjort; Jag körde helt sonika en ”Have you met Ted?”
Det fungerande lysande.
När det var dags för mig att snacka med mr P insåg jag att Goose inte var ”wingman”. Han var den som satt i baksätet och läste radarn, medan Maverick flög planet. In the plane without a pilot är en ganska precis beskrivning på min diskussion med mr P. Det var inte mindre stressande att två av mina bekanta visade sig vara vänner med mr P., vänner som fått för sig att jag och mr P. skulle ”prata”. Vi blev presenterade för varandra fyra (4) gånger. Av två personer.
Jag lyckades uppenbarligen göra något slags positivt intryck, eftersom jag fick mr. P:s telefonnummer.
Anyhow, på väg hem ringde Wille och ville älta bögars brist på respekt för kompisrelationer. När Wille frågade en bekant vad bekantingen gjort av sin härliga kompis, hade bekantingen ställt motfrågan ”Vadå, är inte jag lite härlig?”. Jag vet inte om det var ett utslag av bekräftelsetörst, eller en markering att bekantskapen inte är av potentiell-kompis-slag utan potentiell-dejt-slag, men jag fattar problematiken. Det är som om man automatiskt måste passera kompis-eller-knull-rutan innan man kommer till ”kompisrutan” bara för att bägge råkar vara bögar.
Medan vi pratade om det här slog det mig att det kanske är så här straighta killar och tjejer har det? Är det så att man måste passera något slags ambivalent k-eller-kk-fas innan man blir vänner där också? Är det anledningen till att straighta (singel-)tjejer och dito (singel-)killar har så relativt få kompisar av motsatt kön?
In related news: Ett gym i Malmö körde en kampanj där heterosexuella par fick parrabatt, och anledningen till formuleringen var, enligt ägaren
– Ja, men hade vi inte skrivit som vi gjorde kunde två kompisar som inte varit par kommit in och velat ha rabatt.
Uppenbarligen kan en tjej och kille inte vara kompisar på Malmögymmet i alla fall. (Tack Magnus för tipset om nyheten)
Andra bloggar om: kompisrelationer, relationer, flirtar, uteliv
London(l)ista, plats 2: Trash-hångel på Ghetto
Det bästa med storstäder är att det finns befolkningsunderlag för det mesta. Piskor med Swarovski-kristaller i handtaget – check. Gayklubbar som spelar trash, pop och grunge och inte ens skulle spela ”I will survive” som en ironisk gest – check. Nattöppna restauranger med bra kök och dukade bord – check.
Jag och Dexo drog till Trash Palace, drack whiskyshots och öl och dansade. Jag övertalade en britt att jag var där för att bedöma hur bra britter är på att hångla, och han ställde upp som referensperson. Jag ger honom en sjua i tungteknik, åtta i läppteknik och en sjua för känsla. Jag har definitivt hånglat med värre. Vi stängde Trash Palace och drog vidare till Ghetto, där jag återigen träffade mitt Trash-hångel. Utan att hångla, den här gången.
Det som är bra med Ghetto är att baren stänger nån gång innan tre. Men stället är öppet till fem. Gott om tid att dricka vatten och nyktra till, vilket är tur. Hade jag fortsatt dricka så kanske jag hade hamnat i säng med bajsmannen.
Bajsmannen kom fram till mig nån gång runt kvart i fem. Inte helt ful, inte helt nykter och ganska rakt på sak. ”Would you like to take a glass of wine at my place?” är väl kanske inte den mest fyndiga raggningsrepliken, men den funkar. Om man inte luktar bajs ur munnen, vill säga. Vi pratar inte dålig andedräkt folks. Vi pratar nyskitet bajs. Koprofager luktar illa ur munnen rätt länge efter en … session. Jag gissar att det beror på att munnen är varm och fuktig, en miljö som är ungefär som en svit på Grand Hôtel för de bakterier avföring innehåller. Och det är en hel del, typ en tredjedel av bajs är bakterier. It’s just something I know.
Civilisation (subst.) -en -erna: när heterosexualitet går från något som är ”normalt” till att bara vara ”vanligt”. På väg till Trash Palace passerade vi en sexklubb, som hade denna skylt utanför:
Andra bloggar om: london, koprofager, uteliv, hångel
Arbete pågår
Jag håller på och uppdaterar för fullt. Det kommer bli lite förändringar. Men nu ska jag ut och dricka lite drinkar. Förhoppningsvis hamnar jag inte på Lino och blir apfull, eftersom jag ska upp och träna Bodyjam imorrn inför releasen på måndag.
Förresten, det finns vissa ord som är bannlysta i registreringsskyltar. ”KUK” till exempel, och ”DUM”. Däremot går ”KNU” och ”LLA” bra:
London(l)ista, plats 3: Balans
Civilisation (subst.) -en -erna: att kunna gå in på en restaurang och äta en vällagad måltid vid ett dukat bord halv sex en söndagmorgon efter en hel natts klubbande.
I Stockholm finns typ pizzerian på Kungsgatan och McDonald’s. I London finns Balans. Jag vet, det är inte rättvist att jämföra en stad med sju gånger så många invånare, men … det är så civiliserat. Vi pratar inte ”cheeseburger and fries”, vi pratar ett cross-over kök som lätt leker i den övre halvan av Stockholms restaurangvärld. Det är inte bara öppet dygnet runt, förutom någon timma på morgonen då de stänger för att städa, det ligger dessutom i Soho och när vi inledde klubbkvällen där omkring 23.30 var klientelet till 95% bögar.
”Stockholms gayliv” förhåller sig till ”civiliserat” som ”Tom Cruise” förhåller sig till ”straight”. Men hey, det kommer en ljuspunkt: nästa onsdag kan du gå på Bögjävlar-fest på Marie Laveau. För 60 spänn får du inträde plus boken Bögjävlar.
Andra bloggar om: gayliv, balans, london, civilisation
London(l)ista, plats 4: How I met Ugly Betty
4. How I met Ugly Betty
Hur fördriver man en regnig eftermiddag i London, mellan en ab fab shoppinglunch och en trashig klubbnatt? Man uppdaterar sig på popkulturella företeelser man missat. Dexo presenterade mig för Ugly Betty. Vi hoppade in någonstans mitt i säsongen, precis efter att Daniel blivit dumpad i national tv av Sophia. Kärlek vid första ögonkastet. Scenen där Justin spelar upp Hair Spray för sin pappa på tunnelbanan är förmodligen den bästa homopolitiska scenen i en teveserie hittills.
I gengäld presenterade jag Dexo för ”Heroes” och ”How I met your mother”. Den sistnämnda hade jag aldrig heller sett, men jag visste att Oswald rekommenderar den. Det var inte lika snabb förälskelse som ”Ugly Betty”, men humorn är smart, rapp och jag förstår varför den kallas 00-talets ”Vänner”.
Nä, nu är det dags att plugga in nya Bodypump-releasen i solen.
Andra bloggar om: ugly betty, how I met your mother
Terroristpedofilerna anfaller
Journalister i Sverige varkar vara lika alerta som mufflonfår på Prozac. DN skriver om pedofil.se som om yttrandefriheten i det här fallet är att beklaga, och TT plockar upp tonen i sitt telegram, som i sin tur återges både i SvD och i Aftonbladet. Jag kan förstå dem som tycker att ämnet är icky och behöver eftertanke och diskussion – men en journalist som utan vidare analys skriver i beklagande ton om yttrandefriheten behöver en uppfriskande praktik på en tidning på Kuba eller i Kina. Den här debatten är redan igång i bloggosfären, vill du läsa mer om den här aspekten gör du det förslagsvis hos Blogge eller hos Alter Ego.
[Efternotering:] Artikeln ligger under DN Kultur (såklart) och delar således Mustafa Cans plats i Maria Schottenius moraliska hjärta.
Ett annat, relaterat problem som definitivt behöver uppmärksammas är hur ”barnporr” och ”pedofili” i Sverige används som mubräcka. På samma sätt som ”terrorism” i USA används som murbräcka för att få igenom lagar och inskränkningar i individers frihet, lagar som i allra högsta grad påverkat andra länder, används ”pedofili” och ”barnporr” i Sverige. Det var bara ett par veckor sedan som vår justitieminister, Beatrice Ask, i en intervju hotade att ta till lagstiftning om inte internetoperatörerna tog sitt ansvar [och fick bort bland annat ”barnporr”]. Det är ungefär som att kräva att Vägverket tar sitt ansvar och får bort bankrånarna från vägarna. Eller som att Posten tar sitt ansvar och tar hand om alla olaga hot som skickas per brev. Från Bodström till Ask kommer att bli en ny metafor för ”Ur askan i elden” om fru Ask fortsätter på det inslagna spåret.
Man kan sätta ”pedofili” som argument för vad som helst när det används som murbräcka. Håller du inte med om det riskerar du att pekas ut som pedofil, något som de flesta av oss tycker är ganska obekvämt. Testa följande:
”Vi behöver höja skatterna, så atrt polisen får mer resurser till att bekämpa pedofili”
”Vi behöver införa ett allmänt DNA-register över samtliga medborgare, så att vi snabbt kan spåra personer som begår sexuella övergrepp på barn”
Det är en farlig väg att börja vanda på.
—
Förresten, är det någon som uppmärksammat ironin för Aftonbladets del i den här debatten?
Hela pedofildebatten börjar på Aftonbladet Blogg 28 maj. Expressen skriver om den någon dag senare. DN upptäcker debatten när den börjat ebba ut, och skriver om pedofil.se den 4 juni. TT skickar ut ett telegram som citerar DN natten mot 5 juni. Aftonbladet publicerar TT-telegrammet den 5 juni, mer än en vecka efter att debatten börjat på deras egen bloggportal. Hela historiken finns här för dig som vill läsa mer.
Andra bloggar om: pedofili, barnporr, media, mediekritik, samhälle, yttrandefrihet, journalistik
London(l)ista, plats 5: Mount Gay. Coke Zero. Och facit.
Jag vet att jag utvisade Coke Zero, men så kom Dexo med en ännu bättre idé: reclaim the coke. Istället för att hata Coke Zero för att den är allt det dåliga med ”straight”, så gör vi den gay. Första steget togs i London, då en ny drink föddes. Vi satt på Montgomery Place när jag fick smaka på något som slår min favoritwhisky med hästlängder: rom. Inte rom som i ”bacardi razz och sprite” utan rom som i ”neat” eller, på sin höjd ”on the rocks”.
En klar bonus var att rommen vi drack är betydligt roligare att beställa in än en ”blowjob”: Mount Gay.
Så, numera är det inte rom och cola som gäller, utan ”Mount Gay och Coke Zero”. Namnet på drinken är ännu obestämt. Det tänkte jag du som bloggläsare ska få hjälpa till med. Här är förslagen. Om den görs på Mount Gay och någon annan cola än Zero byts ”gay” ut till ”fruitfly”, eftersom den bara blir truly gay om man har Cola Zero i.
[poll=6]
Apropå ”Blowjob”, så bjöd jag min (straighta) kompis Niklas på en blowjob (drinken alltså) på TGIF en nång för länge sedan. En Blowjob (drinken alltså) består av Bailey’s och Rose’s Lime serverat i två olika shotsglas, man tar bägge i munnen och gurglar, varpå Bailey’s skär sig och får en tjock, klumpig konsistens. Det var efter att han hade gurglat och hade geggan i munnen som Niklas tittade på mig och höjde ett frågande ögonbryn. Då sa jag bara ”Blowjob!” varpå hans min blev helt obetalbar. Men han svalde till slut.
Anyhow, här är facit på de tre tävlingarna:
Filmquiz:
1. Pulp Fiction. Det är John Travolta och Samuel L Jackson som konverserar i filmen regisserad av Quentin Tarantino.
2. Casablanca. Huvudrollerna innehas av Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Repliken som ingen säger är ”Play it again Sam”.
Teveseriequiz:
1. Airwolf
2. The Benny Hill Show
3. Magnum P.I.
4. The Cosby Show
5. Desperate Housewives
6. Friends
7. Melrose Place
8. The A-Team
9. Fresh Prince in Bel Air
10. ALF
11. MacGyver <- Hockeyfrillan!
12. Seinfeld
Tribond:
Clownen Beppo, Barbie, Michael Jackson = alla tre har plastnäsa
Fjärrkontroll, Levis 501, hiss = alla tre har knappar
Grus, skiva, ensam = alla kallas även ’singel’
Skuldra, fläkt, rakhyvel = alla tre har blad
Myra, hummer, radio = alla tre har antenn
Pedofilparanoida bögar. Och mödrar. Och en ursäkt till Bloggvärldsbloggen.
Den senaste veckans pedofil.se-debatt har varit intressant. Lika mycket som de flesta kommentarer på min fejkintervju med Motherwitch roade mig, har läsningen av inlägg och kommentarer i andra forum gjort mig rädd. På riktigt. Det som skrämmer mig är hastigheten med vilken Motherwitch samlade en virtuell lynchmobb bakom sig, och sättet de uttryckte sig på. Det gör mig livrädd att de anser sig vara goda och ha moralen på sin sida. Under dessa dagar har jag haft scener från filmen Silent Hill i huvudet. Det är inte bara det valda smeknamnet som gjort att Motherwitch har fått anta rollen som prästinnan Christabella i scenerna.
En sak som slagit mig när jag surfat runt och läst blogginlägg och kommentarer kring det hela är: Majoriteten av dem som vill få bort pedofil.se istället för att ta debatten med dem är mödrar. Den som minns debatten som följde Bobbys död minns att mamman där fick ta enormt mycket stryk i media när det väl kom fram att hon inte blev lurad eller tvingad in i det här. Hon hade inte bara haft ihjäl en unge, hon hade också svikit rollen som Mor, två brott som i dagens Sverige nästan är jämställda. Jag gissar att det är rollen som Mor som triggar den frenesi censurförespråkarna uppvisat i debatten. Att ”pedofil” för dessa Mödrar stavar ”någon som begår sexuella övergrepp på barn” gör frenesin blind. Blind och frenesi gör en livsfarlig cocktail.
Några som också lider av pedofilparanoia är bögar och flator. Jag förstår den reflexen, då homosexuella i allmänhet och bögar i synnerhet ofta pekats ut som pedofiler i syfte att svartmåla och demonisera. Det hela tar sig dels komiska uttryck, med ”Stoppa barnporren på internet!”-texter som läggs ut på presentationssidor på Qruiser och Sylvester. Jag blev förresten nyfiken på hur många på Spray Date som har dessa texter jämför med Qruiser. 707 Qruiser-användare har ordet ”barnporren” på sin sida. På Spray Date är siffran 1023. Skillnaden är att Spray Date i runda slängar har fyra gånger fler medlemmar.
Dels är uttrycken för pedofilparanoian tragiska. Att ens föreslå debattämnet ”Är pedofili en sexuell läggning?” skapar lynchstämning bland homosexuella, eftersom det är oundvikligt att i en sån debatt dra paralleller till när homosexualitet var klassat som en sjukdom. Det häller salt i det öppna, variga sår som ”homosexuella är pedofiler”-argumentet skapat. Men homosexualitet legaliserar inte pedofili, på samma sätt som heterosexualitet inte gör det.
En sista sak som blivit väldigt tydlig här är att det är män som är pedofiler. Jag har ännu inte sett någon kommentar där en kvinna utpekas som möjlig pedofil för att hon inte håller med om att pedofil.se ska stängas, däremot har jag sett många sådana om män. Gruppen som argumenterar för pedofil.se:s rätt till existens har också många gånger refererats till som ”pedofilerna” eller helt enkelt ”de där”.
Det kanske är därför många bögar som jag trodde skulle uttrycka något ställningstagande i debatten valde att hålla tyst istället. Eller så ser de andra prioriteringar. Oh well.
Till sist så har jag efter lite diskussioner och feedback insett att jag uttrycker mig för tvärsäkert och alldeles för hårt gentemot Lotta Holmström och Bloggvärldsbloggen i mitt förra inlägg. Jag hade vunnit mycket på en mer ödmjuk framtoning, och på att bättre förklara varför jag anser att Lotta och Bloggvärldsbloggen har svikit sin roll. Jag ber om ursäkt för ångvältsbloggandet.
Min poäng kvarstår dock, oförändad.
Andra bloggar om: pedofil.se, bloggvärldsbloggen, lotta holmström, pedofilparanoia, samhälle, hbt