Kategori: Inlägg av privat natur

Normalstörd?

Rachel: Hey Chandler. Monica just broke my seashell lamp.

Chandler: Neat. I’m gonna die alone.

Rachel: Ok, you win.

Monica: Chandler, you’re not gonna die alone.

Chandler: Janice was my safety net, okay? And now I have to get a snake.

Phoebe: Uh-huh. Why is that?

Chandler: If I’m gonna be an old, lonely man, I’m gonna need a thing, you know, a hook, like that guy on the subway who eats his own face. So I figure I’ll be Crazy Man with a Snake, y’know. Crazy Snake Man. And I’ll get more snakes, call them my babies! Kids won’t walk past my place, they will run. ”Run away from Crazy Snake Man,” they’ll shout!

– Friends, S02E03, ”The One Where Heckler Dies”

Ett av mina favoritord är ”normalstörd”. Det används för att beteckna alla som inte har en annan typ av störning i hjärnan eller utvecklingen. Jag gillar det för att det är som en stor, blinkande neonskylt som pekar på en norm.

Ibland undrar jag om jag är normalstörd, som vanligtvis antar. När jag var yngre var jag snudd på övertygad om att det gick att få en typ av omen från universum, eller om det var ödet. Eller gud. Något slags högre makt i varje fall. Det gick till så att när jag verkligen ville att något skulle inträffa kunde jag satsa just den händelsen i ett vad; ”Om jag hinner till den där skylten innan nästa bil passerar …” eller ”Om jag kan ta mig hela vägen över torget utan att trampa på en enda skarv …”. Om jag vann, så skulle händelsen inträffa. Förlorade jag gick möjligheten att händelsen någonsin skulle inträffa, förlorad för all framtid. Det var den grejen och A-brunnarna.

Det där med A-brunnarna var nog ganska vanligt för många i min generation. Man fick aldrig gå på en A-brunn, för det innebar riktig jävla otur. Ibland hörde jag att det skulle ge tur att gå på K-brunnar, men det trodde jag bara på när jag hade trampat på en A-brun. Då kunde jag leta efter en K-brunn i förhoppningen att den skulle ta ut A-brunnen. Sådär höll vi på i Vårberg på nittiotalet. Very Fucking Åmål.

Det som inte är så Fucking Åmål är att jag fortfarande vid 30 års ålder blir lite orolig varje gång jag kliver på ett brunnslock med ett ”A” på. Det är inte som när jag var tonåring och knuffade till mina kompisar som höll på att trampa på en A-brunn, men när jag går ensam undviker jag A-brunnar utan att tänka på det. När jag blir medveten om det trampar jag bestämt på A-brunnen och tänker ”Äh, vidskepelse”, men någonstans innerst inne känner jag ett styng av oro. Tänk om …?

Igår satt jag på tunnelbanan på väg hem och bläddrade lite håglöst i Svenska Dagbladet. Min blick fastnade på ”Nian”, längst bak i kulturdelen. Ur nio, till synes slumpmässigt utvalda, bokstäver ska man skapa så många ord man kan. Minst fyra bokstäver i varje ord, bara fetstilsord ur SAOL, en given bokstav måste ingå i varje ord. Hur många ord man ska hitta för att få godkänt brukar ange svårighetsgraden. Igår räckte det med sju ord för ett G. Svårt, med andra ord. Jag började leta ord i de nio bokstäverna PEK SMS DIP.

smisk
smed
smide
smek
miss
kemi

Det gick snabbt att hitta de sex första. ”Det här var ju lätt”, tänkte jag medan automatrösten i tunnelbanan sa ”Nästa Universitetet”. Två stationer kvar. Ett ord. Helt plötsligt var jag tretton igen hade slagit vad med universum. Jag måste hitta minst ett ord till innan jag kliver av vid Danderyds Sjukhus.

”Smik, mipp, demp, spim”. Nope. Tunnelbanan svarade med ”Nästa Bergshamra” Shit shit shit. Nästan hemma.

”Kemp, sems, skem”. Tunnelbanan är på väg över bron. 45 sekunder kvar, max.

”Skepp”. Nope, ordet måste innehålla ett M. Linda Nilssons röst säger ”Nästa Danderyds Sjukhus”. 20 sekunder.

”Smidskepp”. Nope, det är inget ord.

”MIDSKEPPS!” Det är fetstilat. Väl? Dörrarna öppnas, jag kliver av, lite orolig över att ha förlorat vadet.

Det sjukaste är inte att jag genomgick det här. Det sjukaste är att jag blev glad när i morse såg att ”MIDSKEPPS” mycket riktigt var det långa ordet i gårdagens Nian och att jag därmed vunnit.

Jag ser Future Micke för mitt inre öga i rollen som galna rollator-mannen. Han får galna utbrott varje gång han med rollatorn kör över ett A-brunnslock och stapplar fram skrikandes ”K, K, jag behöver ett K, var är ett K? K? K?”.

Andra bloggar om: ,

Morgonprocedur för blandhy (och svinto-stubb)

Jag har tidigare skrivit om min kvällsrutin. Här är morgonproceduren:

Jag duschar sällan på morgonen. Jag gissar att det är relativt ovanligt, men som gruppträningsinstruktör kör jag pass fem dagar i veckan och då hamnar duschandet oftast på kvällar. Det innebär att jag måste vara extra noga med att fukta skäggstubben på morgonen för att slippa rakbränna. Fyra-fem minuter med hett vatten, följt av Clean Up från Decléor fungerar fint. Två gånger i veckan använder jag peeling istället för vanlig rengöring, och ZIRH Scrub har fått foten till förmån för Jeu de Billes (också Decléor). Egentligen hade jag ingen anledning att ogilla ZIRH Scrub, annat än att de har samma koncepttänkande som NK hade när de döpte sin groomingavdelning till Manlig Depå. ”Män kanske handlar nattkräm och smink, men de gör det i något som nästan är ett garage i alla fall.”

När jag tvättat ansiktet och skäggstubben är lagom mjuk av vatten (och behandlingen med Clarins Skin Difference kvällen innan) torkar jag mig och har i ett par droppar Aromessence Homme (Decléor) i skäggstubben. Det här har snabbt blivit en av mina absoluta favoritprodukter. Doftar milt och vuxet, får rakhyveln att glida bättre och lugnar huden både före och efter rakning. Nackdelen med denna är att den är dyr. 500 kronor för en flaska på 15 milliliter känns dyrt trots att den är hyfsat dryg. Den är dock svårdoserad eftersom det är en pumpflaska. Jag hade tidigare ZIRH Prepare, som fungerar utmärkt som ett alternativ innan rakning (dock inte efter).

Efter oljan, direkt på med vatten och rakskum Rasage Tendresse (gissa märket?). Precis som alla andra Decléor-produkter doftar den milt, är skonsam mot huden och lugnar huden under själva rakningen. Jag har tidigare varit skeptisk till rakskum, eftersom det känns som om de tar slut direkt, men jag upptäckte att jag tog ungefär fem gånger mer än jag behövde. Och det är inte ens en överdrift.

Rakningen görs såklart med Gillettes Fusion Power. De billigaste originalbladen jag kunnat hitta finns för övrigt hos Clas Ohlson, 159:- för ett fyrpack. Rakbladen ger mig en fem, sex rakningar, vilket gör att varje rakning kostar omkring 7 kronor i enbart rakblad. Jag har funderat på att gå till en äldre rakhyvel som använder riktiga rakblad, men frågan är om det är värt besväret. Det är säkert ingen skillnad på rakbladen för Gillettes Fusion Power (den batteridrivna) och Gillettes Fusion (utan vibrationer), annat än 30 spänn på priset, men som den sucker jag är köper jag the real thing.

Hur som helst, efter rakningen sköljer jag bort rakskumsresterna med vatten, torkar ansiktet och har på ansiktsvatten (Shiseidos Hydrating Lotion). Ett par droppar Aromessence Homme för att lugna huden där jag har rakat, följt av en droppe Keep Comfort. Den senare känns mest som livrem till hängslena, men jag får sällan rakbränna ens när jag missat att fukta skäggstubben ordentligt och då känns det okej. Keep Comfort doftar svagt av oparfymerad blocktvål. Jag har ännu inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt.

Som avslutning har jag i Keep Control (från samma firma som för tillfället dominerar mitt badrumsskåp). Keep Control mattar av huden, vilket är bra eftersom jag har lätt att få glansig hud. Effekten håller i sig hela dagen, och Keep Control fungerar betydligt bättre än Clarins hudkräm som ska lösa samma problem.

Jag vill återigen påpeka att jag inte är sponsrad av Grooming.se, de är bara den bästa svenska nätshoppen just nu. Jag vill också säga att jag inte är sponsrad av Decléor, trots att mitt badrumsskåp till största del består av deras grejer. Decléors produkter är helt enkelt sjukt grymma. Snygga förpackningar, vuxna och subtila dofter som ligger långt bort från den generiska Dubbeldusch-fast-för-ansiktet-lukt som omger många andra produkter och fungerar alldeles … alldeles underbart på min hud.

Andra bloggar om: , , ,

I pwnz ya! (Människohandel på Facebook)

Human pets är en av de bästa sociala slash flirtapplikationerna hittills. Och inte bara på Facebook. I Human Pets kan du köpa och sälja alla i ditt nätverk eller har applikationen installerad. Du kan ge dem i din ägo smeknamn, ge bort dem och köpa attiraljer till dem. Piska, handklovar, koppel och elschockshalsband ligger högt på min önskelista, eftersom vissa delar i min stock behöver tuktas.

Human Pets

Men Human Pets är inte enbart människohandel. Det är koppleri också. Om du vill kan du auktionera ut dig själv, eller rättare sagt en tjänst utförd av dig, som vinnaren av auktionen får ta del av. För varje gång någon köper dig till ett visst pris sätts ditt värde på det priset, och nästa köpare måste öka priset med minst 10 procent för att få dig. Vill du inte ägas av en viss person kan du köpa loss dig själv, eller försöka rymma.

Just nu äger jag i princip alla i mitt nätverk. Bobby, Dexo (och parasitbloggaren), Mickey J Barczyk, Oswald och Popkultursjunkien är bara några av stoltheterna i mitt stall.

Ah, det är alltså så här en försmak av totalt världsherravälde känns? Sweet!

Andra bloggar om: , , ,

Kvällsgrooming för blandhy

Nu är det groomingblogg igen.

Jag har rätt fet hy med vissa partier som ibland kan bli torra (framför allt vintertid). Jag har skäggstubb som ligger nånstans kring 11 på Mohs hårdhetsskala. Jag har tidigare skrivit om ett gäng produkter jag gillade, men jag har gjort slut med många av dem. Här är mitt nya recept på en tiominuters kvällsritual som ger enklare rakning, bättre hy och mindre porer:

Först ut rengöring med Clean Up från Decléor. ZIRH Clean åkte ut för att den löddrade för mycket, och var svår att skölja bort ordentligt. Dessutom känns ZIRH väldigt … straightacting. Hur som helst, Clean Up rengör bra, är lätt att skölja bort och är dryg.

Efter ansiktstvätt borstar jag tänderna (och tandtrådar!) för att låta huden torka ordentligt innan jag lägger på Shiseidos Hydrating Lotion. Jag har alltid tänkt ”ansiktsvatten? bah!” men bästaste Wille övertalade mig att testa. Nu är jag är helsåld på skiten. Ansiktsvatten är fantastiskt, dels fuktar det huden och dels drygar det ut de andra hudvårdsprodukterna.

Direkt efter ansiktsvattnet lägger jag på en annan produkt jag var skeptisk till från början: Clarins Skin Difference. Säljaren som rekommenderade den lovade guld och gröna skogar. Eller i alla fall att Skin Difference skulle göra skäggstubben lättare att raka på morgonen om jag applicerade produkten kvällen innan. Dessutom skulle produkten på sikt göra hårväxten glesare. ”Oh, really?” tänkte jag. Det blev inte guld, men väl gröna skogar. Jag får fortfarande skäggstubb framåt eftermiddagen, och den är lika tät, men den är definitivt mer lättrakad på morgonen. Flaskan består av två behållare med vätskor. Ena är oljebaserad och andra är vattenbaserad, och det gäller att hålla flaskan rakt när man doserar annars får man för mycket av den ena. Hyfsat dryg, och bara användbar för oss med pansarstubb. Men då väldigt användbar. Skin difference lägger jag så klart bara på där jag har skäggväxt, och jag fokuserar framför allt på halsen där jag har rätt känslig hud.

Som kronan på verket använder jag min favoritprodukt: Decléor Aromessence Baum Homme. Tidigare var Dr Brandts Pore Effect favoriten när det gäller nattkräm, och den är fortfarande bra. Aromessence Baum är bara bättre. Svag doft som påminner aningens om tigerbalsam (men på ett bra sätt), extremt dryg (vilket är tur, då en förpackning för dryga 340 kronor bara innehåller 15 ml) och är ännu mer välgörande för mina porer än Pore Effect. Aromessence Baum appliceras med en liten spatel som följer med förpackningen, eftersom produkten är ganska hård i konsistensen. Bonuspoäng för mycket snygg förpacking!

En gång i veckan använder jag Grapeseed Clay Facial Mask från California North mellan tandborstningen och ansiktsvattnet. Rengör djupt utan att torka ut, enkel att applicera. Doften är lite vass, och det känns definitivt mysko att ha en lermask som sakta stelnar i ansiktet, men allt som allt är det en bra produkt att ha i badrumsskåpet.

(Jag vill här påpeka att jag inte är sponsrad av Grooming.se, som de flesta av länkarna leder till. När de gäller svenska nätbutiker med hudvårdsprodukter för män som är värda att nämna, finns typ Grooming.se och Gents.se. Den senare känns lite för mycket som käcka mobilabonnemangskrängare gone grooming. Jag menar, tandblekning hemma? Är de en filial till teveshop? Deras utbud känns väldigt mycket Konsum. Grooming.se håller en lägre profil, har inga metrosexualitetskomplex á la ledarkrönikan i första numret av King Magazine och har ett bättre utbud. Men de har inte Shiseido.)

Imorgon: morgonritualen som gör att min hud känns fräsch hela dagen.

Andra bloggar om: , , , , ,

Bekräftelse 1: Strandbergs Syndrom

Roger: Now, now, now, what’s wrong, come on?

Phoebe: OK. It’s, I mean, it’s nothing, I’m fine. It’s just, er, it’s my friends. They, they have a liking problem with you. In that, er, they don’t.

Roger: Oh. They don’t.
[…]
Roger: Well, I’m not, I’m not at all surprised they feel that way.

Phoebe: You’re not? See, that’s why you’re so great!

Roger: Actually, it’s, it’s quite, you know, typical behaviour when you have this kind of dysfunctional group dynamic. You know, this kind of, co-dependent, emotionally stunted, sitting in your stupid coffee house, with your stupid big cups, which I’m sorry, might as well have nipples on them, and you’re all, like, ”Oh, define me! Define me! Love me! I need love!”

– Friends, S01E13, ”The one with the boobies”

Jag döper det härmed till Strandbergs Syndrom, tillståndet när självkänslan är som solsvedd hud, och all kritik är örfilar. När varje diss eller kritisk kommentar är en blydank i vågskålen, och de positiva kommentarerna väger kolibridun i motvikt. När det inte spelar någon roll hur högt hyllningskören sjunger, för de giftiga viskningarna är det man hör.

Så fort en Strandbergsdrabbad hamnar i en situation där prestationen bedöms, där det inte finns något facit som kan användas för att sätta prydliga bockar eller kryss i kanten, sätter symptomen in. Kreativa yrken eller hobbies är för svårt Strandbergsdrabbade ungefär vad ”solbada” är för albinos. Att dejta (”Hej, kan du bedöma mig som potentiellt pojkvänsmaterial, tack?”) är som att smörja in sig med saltsyra inför solbadet.

Andra symtom på Strandbergs Syndrom: over-achiever, lätt för verklighetsflykt (tevespel, någon?), prestationsångest, kill your darlings stavat ”genocide”.

Som vän eller anhörig till en person med Strandbergs är det lätt att alltid bejaka och berömma den drabbade för att undvika att utlösa symtomen. Det är ett grymt beteende, i längden leder det bara till att syndromet förvärras.

Min Strandbergs gör mig lätt bipolär. Min logiska sida inser exakt hur intetsägande jag måste vara för att bli älskad av alla, medan den andra kräks på kritiken och äter sen upp den bara för att återigen kräkas upp den i en oändlig slinga. I praktiken kan det se ut så här: för fem år sen lärde jag mig ordet ”pekoral” när jag fick det som kommentar på en grej jag skrivit. Där fanns fjorton andra positiva kommentarer, och överlag fick grejen betyg över medel, men den enda kommentar jag minns ordagrant är den med pekoralet.

Det har hänt mycket på de fem åren. Sakta men säkert blir min Strandbergs bättre. Idag måste jag få hård (eller elak) kritik på något som är viktigt för mig för att symtomen ska utlösas. Jag hade aldrig kunnat göra de här framstegen på egen hand. Jag vill tacka mina vänner för att de är ärliga och inte bara bejakande, min mamma för min uppväxt som gjort mig till en reflekterande person och Gud för att hen inte finns.

(Det här har legat som ett utkast ända sedan Mats Strandberg, som också fått låna ut sitt namn till syndromet, släppte sin första bok och sedan nojade över varje kritiker som var minsta negativ i sin recension. Att jag irriterade mig så mycket över den sidan hos honom säger mer om mig än om Mats.)

Andra bloggar om: , , ,

Let’s waste time chasing cars around our heads

Det är fint när man säger saker utan att prata så mycket. Som när P bjöd med mig på middag hos två av hans vänner och efter middagen la sig nära mig i soffan så jag kunde smeka honom över halsen och bröstet. Eller när vi var på utomhusbio i Drakenbergsparken med några av hans kompisar och han låg med huvudet i mitt knä och somnade.

Jag sa det med Bodypump.

P hängde på när jag körde mitt pass igår. Jag hade så här framåt slutet på kvartalet plockat ihop ett best of-program. Jag hade valt ut mina favoritlåtar och inför varje låt berättade jag för deltagarna varför just den låten kommit med:

Rise med Safri Duo för att trummor är ett av mina favoritinstrument. Stomp! för att den samplar en slinga som visslas i Breakfast Club, en av mina favoritfilmer. California för att den är ledmotiv till O.C., som är en av mina favoritserier. Chasing Cars för att en av mina favoritkillar är med som gäst på passet.

Jag är inte såld än, men auktionsförrättaren är inne på ”…tredje…”

Andra bloggar om: ,

Demondvärgar, dödsostar och runkfoder för scooternördar

När min kollega började prata om demondvärgar och dödsostar trodde jag han börjat lajva och ätit fel svampar, men han hade bara läst Aftonbladet (demondvärgen och dödsosten). Vore inte ”Demondvärgen och Dödsosten” ett fantastiskt namn på en fantasyserie förresten? ”Sagan om Ringen” framstår som värsta vaniljpekoralet i jämförelse.

Anyhow, ”Two Stroke Rider” (no pun intended, dessvärre) har en tävling, ”Pink Rider”. Det låter som något taget ur Prideparaden, men tydligen görs tidningen på 80-talet och avser därför ”pink” som i ”tjej”. Det är enkelt att tävla: ladda upp en bild på dig och samla röster bland sajtens medlemmar. Det är också enkelt att vinna: ladda upp en bild som osar av TKHS (tutt-knull, hak-sprut) och läsarna kommer i ett simultant kåtslag som ger utslag på richterskalan att rösta fram dig till ”Queen of the road”. Det spelar dock ingen roll hur stora man-boobs du har om du är kille, det är bara Tjejer (det versala T:t skrämmer mig) som får delta:

Endast Tjejer i åldern 0-99 kan vara med (Ja vi kommer att kontrollera så att du är tjej)

Hur kontrollen kommer gå till är inte fastställt, men jag gissar att ”visa pattarna” ligger högt på önskelistan hos tidningens målgrupp. Priset är ”den mest rosa och mest retro scootern på marknaden”. Förhoppningsvis blir det Wilma Flinta som vinner – kan det bli mer retro än stenhjul och fotdrift?

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Vill du vara en homosexuell tevespelshjälte?

Dexo skriver om gayming, vilket påminner mig om att jag länge tänkt berätta om Makoto, som är näst gaymest of them all. Men först, en crash course i tevespel för er som inte fattar grejen. Dessutom ett jättegrattis till QX, som i sitt augustinummer lyckas nå nya bottennivåer genom att ge just detta (intressanta) ämne två sidor utan att säga någonting intressant. Men de har ju färgranna bilder i alla fall.

Det är grejen med tevespel
För er som inte alls fattar grejen med tevespelsvärlden: tevespel är antingen som Sudoku eller korsord, något som aktiveterar hjärnan och sysselsätter en en stund. Eller så är de som böcker eller film. De berättar en historia, skillnaden är att man blir en aktiv del i historien som berättas för en, och inte bara en passiv mottagare. Precis som i filmer och böcker har spel kategorier. Action, skräck, drama, komedi. Ibland är det som Ugly Betty eller Desperate Housewives, en skön blandning av flera genrer.

I vissa spel kan man påverka historien och upplösningen genom sitt agerande, i andra är historien linjär och slutet statiskt. I många ingår längre eller kortare filmsekvenser som idag är välgjorda på gränsen till verkliga.

Save the cheerleader, save the world
Den vanligaste intrigen i spel handlar om att rädda någon eller något. Sig själv, sin ras, jorden, allt liv, universum, sin älskade. Räddaren i nöden är i nio fall av tio en Man. Jag blir förvånad om någon på rak arm kan räkna upp fler än tio spel med endast kvinnliga huvudpersoner, än mer om den kvinnliga huvudpersonen i dessa spel ska rädda en man. För att inte tala om spel där en kvinna ska ligga med så många män som möjligt – Leisure Suit Larry någon? Homosexuella karaktärer förekommer i princip inte alls, med några få (ibland lysande) undantag. Som Makoto.

Makoto är en karaktär i Enchanted Arms (Xbox 360 och PS3), ett spel som är en rätt medioker kopia av ett av de bästa spelen genom tiderna: Final Fantasy X.

Redan i början av spelet är det tydligt att Makoto är bög. Inte för att han är fjollig (vilket han är), utan för att han har en rejäl crush på en annan av de manliga karaktärerna. En kul grej är att det inte är ”the high school jock” han har en crush på, utan ”the high school braniac”.

Här är ett gäng ihopklippta scener med Makoto ur den engelska versionen av Enchanted Arms:

Here be spoilers
Om du har tänkt spela igenom Enchanted Arms så vill du inte läsa det kommande avsnittet, eftersom det avslöjar en hel del av både handling och slut.

I den ganska långa introduktionen får vi se hur trion Atsuma (”the high school jock” och den historien i spelet kretsar runt), Toya (”the high school braniac”, Atsumas mentor och föremålet för Makotos kärlek) och Makoto (”the high school queen”) av misstag släpper loss en iskvinna, mer känd som en ”Devil Golem”. Denna Devil Golem kan förgöra hela världen och well, ”Save the cheerleader, save the world” är ett faktum. Självklart försöker trion stoppa henne. Självklart misslyckas de. Toya får ett gäng is-spjut genom sig, varpå Makoto slänger sig in för att hämnas med både vapen och bitchiga kommentarer. Iskvinnan vräker ner ett stort isblock över Makoto. Inte för att han anfaller henne, utan för att han fäller bitchiga kommentarer om hennes utseende. Så, Atsuma är ensam och råkar dessutom ut för minnesförlust.

Atsuma råkar ut för en del äventyr i sin jakt på svar om vad som hänt, och en bit in i äventyret stöter Atsuma på ”A mystery man”. The Mystery Man är en machotyp som har lösningen till alla problem Atsuma & Co stöter på. Han slaktar fiender i parti och minut och är allmänt Hjälteaktig, Mystisk och Manlig. Han bär solglasögon, men det är uppenbart att det är Makoto (för alla utom huvudpersonen Atsuma, som har karies ända upp i fontanellen). Det var här jag var fast. Jag spenderade en sommarvecka på att spela igenom spelet bara för att få veta om de gått i fällan att göra fjollan till en Man.

Jag kunde dra en lättnadens suck framåt slutet. The Mystery Man avslöjar sin identitet och blir återigen härliga, fjolliga Makoto, med en kommentar i stil med ”A lady wouldn’t do the things I had to so I had to change”.

Spelet ger fler vinkar till homosexuella. Bland annat träffar man under sina äventyr på ett lesbiskt par, och huvudpersonerna pratar om att det inte är fel när två killar älskar varandra. Självklart är huvudpersonen dock straight, och den obligatoriska kärlekshistorien mellan honom och en prinsessa (gäsp) är lika överraskande som Carola-imitationer på Wig Stockholm. En annan sak som tar ner betyget är att förhållandet mellan Makoto och Toya hela vägen fram till slutet är odefinierat – kanske är de tillsammans, kanske inte. Det raseras på två ögonblick, när Makoto i slutscenen kysser Toya, som i sin tur … kräks. Det är ungefär speltillverkarna tappar större delen av cred som de byggt upp.

En bonusvideo: man kan välja att få samtliga röster på japanska, med engelska undertexter. I den japanska versionen låter Makoto inte lika mycket som en tecknad figur:

Gayest of them all: Vad både QX och GayGamers missat
QX lista är ju i princip en rip-off på GayGamers ”Top 20 Gayest Video Characters”. Och GayGamers har missat den hjälte som är mest gaymest of them all: den manlige huvudkaraktären i spelet Fable. I Fable kan du (som den manlige huvudkaraktären) såväl gifta dig, som ligga med både killar och tjejer. Säga vad man vill, men Fable är mig veterligen det första mainstreamspelet som innehåller homosexuellt sex.

I uppföljaren, Fable 2, kommer du dessutom kunna välja att spela manlig eller kvinnlig huvudkaraktär, och såklart kommer du att få välja din sexualitet fritt efter ditt eget huvud. Gay, ne?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

With greed

Igår uppträdde Cirkus Cirkör på Sergels Torg, som en del av Stockholms Kulturfestival. Showen bjöd på såväl dramatik som motorsågsjonglering och akrobatik. Det hela var som ett mindre avancerat men mer själfullt Cirque du Soleil.

Under avslutningen sjöng en live-kör medan ett regn av ballonger föll från Kulturhusets tak.

Ballongregn

Ballongerna hade texten ”With Love, Cirkus Cirkör” på sig, och en lyckokaka var fäst vid varje ballong.

With Love

Det är i just såna här lägen som vi människor visar att vi är djur, varken mer eller mindre. Istället för att ta en ballong och nöja sig, samlade folk på sig så många de kunde. Kärleksbudskap my ass.
With greed

Trängseln som uppstod under ballongregnet hade lika gärna kunnat vara ett gäng hungriga mufflonfår vid utfodringen på zoo.

(Fler foton från Cirkus Cirkörs föreställning finns på min Flickr-sida)

Andra bloggar om: , ,

Ordlego i T9

Jag har en ny Jeopardy-kategori: ordlego med T9. Att sitta och skriva mail, Facebook-meddelanden och blogginlägg på mobilen har gjort att jag skriver snabbare på mobilen än jag gör med penna. Framför allt har jag blivit duktig på att skriva ord som inte finns i T9:an. Utan att bokstavera orden bokstav för bokstav. Istället bygger jag de ord jag saknar med ordlego, genom att använda delar av ord jag vet finns. ”Skarva” finns till exempel inte i T9, däremot finns ”skar” och ”va”. Eller ”lussekatt”, som skrivs ”lus”, ”se”, ”katt”. Det behöver inte alltid vara hela ord, det kan vara början på ord jag vet finns. ”Gyllenhaal” blir ”gyll”, ”en”, ”ha”, ”al”. Såklart lägger jag fortfarande in ord jag använder frekvent i ordlistan som i skrivande stund innehåller 110 ord. Däribland ”zombie”, ”platonisk”, ”tatuering” och ”schottenius”.

Och när vi är inne på den egna ordlistan i mobilen, ”Den skvallrande mobilen” är en mycket rolig fyllelek.

Andra bloggar om: , , , ,