I morse testade jag Weekendfrukost, en av de smartaste idéerna sedan brunchen. Istället för att dra ut och äta brunch beställer du frukost eller brunch och får den hemlevererad på lördagen
Brunch från Weekendfrukost
145 spänn per person kostar brunchen inklusive leverans till dörren. Då får man
– bröd med pålägg till (bonus för att tomaterna, gurkan, och paprikan redan är uppskurna och fint förpackade i smörgåspapper)
– kokta ägg med kaviar
– norsk fjordlax med gravlaxsås
– färskpressad apelsinjuice
– müsli med yoghurt
– senapssill, julskinka och rödbetssallad (julspecial)
– caesarsallad
– ingredienser till äggröra med knaperstekt bacon (fyra råa ägg, mjölk, bacon).
Det känns riktigt lyxigt att kunna gå upp, sätta på sig morgonrocken och käka en färsk hotellfrukost (som dessutom slår hotellfrukosten på Hotel Aveny i Umeå med hästlängder) utan att behöva dra ut, framför allt när det snöar ute.
Jag var tvungen att smälta frukosten i tre timmar innan jag drog och tränade.
Weekendfrukost hittade jag tack vare iPhone-appen Saverly som jag varit med och betatestat. Saverly levererar varje dag ett nytt erbjudande. Tyvärr levererar inte Weekendfrukost inom mitt postnummerområde (126 28) än, men de härliga människorna på Saverly och Weekendfrukost såg till att jag fick testa ändå. Tack, det uppskattas enormt!
Det är bara fjorton dagar kvar tills många ger löftet att komma i form inför Beach 2011. Gymmen kommer att fyllas till brädden under januari och februari och Arla kommer sälja Keso som aldrig förr (januari är tydligen den månad som Arla säljer mest Keso, som är en fettsnål proteinkälla).
Jag tänkte dela med mig av mina reflektioner och de fallgropar jag (fortfarande) faller i, de jag undvikit och hur jag gör det.
En av fallgroparna föll jag nästan i i torsdags kväll och blev påmind om en regel jag följer: att införa samma policy för mig själv som stater har mot terrorister: förhandla aldrig. Har jag lovat mig själv att träna så gör jag det, punkt.
Jag hade varit iväg i Toronto och inte tränat på över en vecka. Torsdagskvällar har jag normalt dubbelpass, Bodycombat följt av Bodypump men den här veckan börjar julschemat vilket innebär bara Bodypump på torsdagar. Jag hade bestämt mig för att stanna och köra Bodycombat själv för att inte tappa konditionen. Att köra dubbelpass är vidrigt de första gångerna, men när jag väl vant kroppen vid det funkar det utmärkt. Det accelererar träningen, blir mer effektivt eftersom jag ändå är på gymmet och som en bonus känns entimmespassen korta. Jag i gruppträningssalen på World Class Hornsgatan innan ett Bodyjam-pass
Som alltid när jag varit borta en vecka från träningen – framför allt när jag varit hyfsat inaktiv – så kändes första passet tungt. Benen skakade redan i rygglåten på Bodypumpen, och i slutet på axellåten skakade armarna helt okontrollerat. Efter passet stod jag helt slutkörd med Bodycombat-skivan i handen och tänkte ”shit vad trött jag är. Jag körde jävligt hårt under Bodypump-passet, och det var ju första passet på en vecka. Det borde räcka … och armarna känns som bly, det kommer ändå inte bli lika effektivt.”
Den fällan kan jag bara undvika när jag är medveten om att den finns där. Så fort jag kände igen förhandlingstanken så fanns bara en sak att göra: stoppa in skivan och börja, hur tungt det än kändes. Och det gick. Halvvägs in i andra låten hade jag glömt att det var jobbigt, och framåt låt 5 var jag taggad. Det som hade kunnat bli lite skamsen besvikelse över att jag lät mig själv förhandla bort ett träningspass blev istället tillfredsställelse över att jag orkat och gjort det jag föresatt mig.
Regel: jag förhandlar aldrig med mig själv om träning samma dag. Det är ett löfte som jag gett mig själv. Ett knep när förhandlingstankarna kommer är att tänka: hade jag förhandlat bort det om jag lovat min bästa kompis att träna med henom?
Första intrycket av Toronto var den rena, välfungerande flygplatsen med gratis wifi. Andra var den häftiga skyline som staden bjöd på när man kom in med taxi från flygplatsen. Skylinen ger löften om en storstadsupplevelse, och Toronto levererar. Torontos skyline, foto av MSVG på Flickr
Kanada är intressant. På många sätt är det en mix av Europa och USA, inte minst på grund av språket. Franska och engelska är bägge officiella språk, och alla förpackningar och skyltar finns på bägge språken. Måttenheterna är för det mesta metriska, men man märker att rötterna finns i det imperiella systemet som USA fortfarande klamrar sig fast vid. Till exempel är informationen i taxibilarna angiven i kilometer, men när de anger sträckor görs det i tiondelar av en engelsk mil = 0.143 kilometer. På samma sätt är Cola-flaskorna 20 oz, men måttet anges i milliliter = 591 milliliter.
Vi bodde på ett helt nybyggt hotell, Le Germain Maple Leaf Square, som rekommenderas varmt. Bra frukost, schyst service och mycket fina rum med genomtänkt funktion. I samma byggnad finns Longos, en matbutik som har riktigt schyst frukost- och lunchbuffé i lösvikt. Allt från varma rätter till kalla sallader och fruktmix.
'The Damage' står det på kuvertet som notan levereras i
Här finns också E11even, en ny restaurang som gör bra dirty vodka martinis och har schyst käk. Kycklingen, som är deras specialitet, var mycket bra och priset (25 dollar) helt överkomligt. Liksom Le Germain har E11even tänkt till lite kring detaljerna. Till exempel är drinkmenyn gjord på iPad (minus för utförandet dock, det går inte att beställa från den, och den visar verkligen bara menyn utan att dra fördel av den interaktiva plattform en iPad är).
Drinkmeny på iPad på E11even
Både Le Germain Maple Leaf Square och E11even ligger i Maple Leaf Square vid Air Canada Centre.
En häftig detalj, framför allt om man åker till Toronto på vintern, är att det under staden finns mer än 27 kilometer med tunnlar och gallerior kallat för ”PATH”. Butiker, caféer, restauranger och service som banker, kemtvätt och tandläkare. Egentligen är det en massa gallerior av olika storlekar som har gångar mellan sig. När jag på lördagen behövde ta mig till Apple Store i ett köpcentrum 1,6 kilometer bort från hotellet kunde jag gå inomhus hela vägen.
I Toronto finns det gott om gratis trådlösa nätverk. Flygplatsen, hotellet, köpcentrumet vid hotellet och många gallerior skröt med gratis wifi. Det fungerar utmärkt, och är en skön räddning framför allt om man har iPhone och kör appar som ”Whats app” (gratis textmeddelanden) och ”Viber” (som Skype, fast med telefongränssnitt).
En sak man definitivt ska göra när man är i Toronto är att passa på att se en hockeymatch. Arenan, Air Canada Centre, rymmer 18 000 fans, och det är en gemytlig och häftig stämning. Kan man inte se matchen live kan man gå på Sports Bar som ligger i Maple Leaf Centre och som har blivit korat till Nordamerikas bästa sportbar. Där inne finns det så många och så stora teveskärmar, att det nästan ser mer ut som ett kontrollcenter hos NASA än en sportbar.
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre
Fler upplevelser bjuds det på på Guu, en japansk restaurang som får dig pepp på nolltid. Du kan inte boka bord, utan går dit och sätter upp dig på listan. Ett gott tecken är att många japaner går dit och äter. Faktum är att alla i personalen är japaner. När någon går står hela personalen och vinkar adjö och skriker hejdå på japanska.
Meny och sake-flaska på Guu
Beställningar skriks och när någon fyller år sjunger hela personalen och klappar i händerna. Många av gästerna sjunger med. Det är stimmigt och stojigt och hemtrevligt. Maten är japansk och mycket god. Misosoppan som jag testade var mörkare och mustigare än den som traditionellt serveras i Stockholm. Vi åt också friterad brie med mango- och blåbärssås, sashimi på pilgrimsmussla och cheesecake gjord på röda bönor. Och en japansk pannkaka som serverades med en dekoration som fick den att se levande ut. Lite freakish att se hur dekorationen rörde sig:
Guu ligger på 398 Church St, och loggan utanför ser snarare ut som om det står ”CTull”. Väl värt väntan. Om du ska vänta länge finns det en del gaybarer längre upp på Church Street, som också verkar vara hjärtat i Torontos gaydistrikt.
Shopingmässigt kan man hitta high street-shopping på Yonge Street. Det tråkiga är att butikerna där är desamma som överallt annars. Apple Store, Abercrombie & Fitch, H&M, Hollister … går man utomhus och inte via underjordiska PATH-systemet så passerar man ibland lite mindre high street ställen, som till exempel det här stället med ”Totally nude interactive dancing”. Jag har ingen aning vad ”interactive” innebär. Helnaken interaktiv dans - det låter som en upplevelse
Vill man hitta lite mer alternativ shopping rekommenderas Queen Street West, som sträcker sig från centrum och en bit västerut. Ju längre du kommer, desto mindre blir butikerna och galleriorna, och desto större fynd kan du göra. Jag var riktigt nära att gå in och kolla på prislappen på denna läderoutfit, men jag insåg snabbt att de aldrig skulle ha byxor som rymmer mina lår. Det skulle se ut som om jag hade långkalsonger i skinn. Jag gjorde dock en hel del andra fynd som kommer i en senare bloggpost. Läderoutfit
Jag ska definitivt tillbaka dit. Kanada är verkligen som en skön mix mellan USA och Sverige.
Det här är stort. Man har för första gången lyckats bota HIV hos en smittad patient. Timothy Ray Brown var HIV-smittad och drabbades av leukemi. Han gick igenom en aggressiv behandling med cellgiftsbehandling följd av strålbehandling och sedan en benmärgstransplantation. Det senare var det som också botade hans HIV.
Läkarna hittade en donator som tillhör den lilla procent av befolkningen som har en stark resistens mot HIV, och efter benmärgstransplantationen slutade Timothy ta bromsmediciner. Hans blod visar inga spår av HIV.
Det är inte troligt att det här blir botemedlet för alla. Dels för att benmärgsdonatorer är svåra att hitta. Det måste stämma överens med blodtyper förutom själva HIV-resistensen. Däremot visar det att HIV kan botas, och att genterapi och stamceller är en framkomlig väg.
Uppdatering: det är alltid bra med läkare i ens nätverk. En av stammisarna här, @quelconque på Twitter, lägger till följande för fallet
Angående denna metod att bota HIV. Den är ohyggligt dyr, komplicerad och resurskrävande. Att hitta en HLA-matchande donator med en CCR5delta32-mutation är det astronomiska odds för i det individuella fallet. Metoden är livsfarlig i sig med tunga cytostatika och fullkroppsbestrålning med biverkningar som får en att bli mörkrädd (mannen i fråga har fått problem med minne, kognition och koncentration, och möjligen också graft-vs-host disease). Så, även vid en eventuell genterapi där man skulle kunna tänka sig en manipulation där man introducerar mutationen i en donators märg (eller egna friska stamceller om såna skulle råka finnas) så innebär utplånandet av det sjuka immunsystemet i sig en stor risk med flera sequalae om man lyckas överleva. Så, långt ifrån vad man önskar sig att ett botemedel skulle vara.
Jag kan inte påstå att jag är något stort hockeyfan. Den enda referenser till hockey jag kan komma ihåg är:
1) Avsnittet i ”Vänner” där Ross får en puck i ansiktet.
2) Avsnittet i ”South Park”, ”Stanley’s Cup” där Stan ska coacha ett knattelag i hockey.
Utsikt från loge 511 i Air Canada Centre
Baserat på det var mina fördomar om ishockey följande:
Hockey är ungefär som schackboxning – två helt olika tävlingsgrenar som förenas till publikens förtjusning.
Knatteligor åker runt i en klunga efter pucken och det är mer sött än actionspäckat.
En hockeymatch innebär massor med öl, varmkorv och stora skumhandskar med pekfingret utsträckt.
Amerikanare friar på storbildsskärm under hockeymatcher.
Igår var jag på mitt livs första hockeymatch för att undersöka mina fördomar. Det gick inte att tacka nej när vi fick erbjudandet. Jag såg det lite som en antropologisk utflykt för att förstå lokalbefolkningen. Ungefär som när vi besökte en gudstjänst i Harlem när vi var i New York. Till skillnad från gudstjänsten, som lämnade mig lika mycket ateist som innan, slutade hockeymatchen med att jag helhjärtat hejade på hemmalaget och hurrade när de gjorde mål. Det var helt enkelt en mäktig upplevelse. Den började samma sekund vi kom in i logen med utsikt över både planen och arenan. Vi var lite sena och hade på turistvis frågat oss fram till en försening, och missade första målet i matchen. Att se en match från en loge är väldigt lyxigt, inte minst med en värdinna som ser till att man har öl att dricka och mat att äta.
Öl, pizza, ribs och kycklingvingar på en hockeymatch är som sill och nubbe på midsommar. Och ja, jag såg massor med stora skumhandskar i publiken.
Paus under hockeymatch på Air Canada Centre i Toronto
Fight? Check. Handskarna åkte av, hjälmarna slängdes på isen och det blev ett rejält slagsmål efter att en spelare blivit inknuffad i sargen. Bägge spelarna åkte på en fyraminuters utvisning. I övrigt var hockey precis så rufft som jag föreställt mig. Folk åkte in i sargen, åkte ut för höga klubbor och körde med fysiska psykningar. Amerikansk fotbollshockeyboxning.
Knatteliga som jagade pucken i klunga? Japp. Väldigt söta (kolla videon).
Tyvärr var det ingen som friade på storbildsskärm, men vi fick se kundvagnscurling i pausen.
Det som gjorde mig mest glad var att det inte fanns sektioner. Fansen satt blandade, och även om det fanns en besvikelse hos Canadiens-fansen efter matchen (hemmalaget Toronto Maple Leafs vann med 3-1) gick de ut tillsammans. Inga slagsmål, ingen hotfull stämning. Om något så sökte Canadiens-fansen tröst hos varandra och accepterade godmodigt det högst vänskapliga retandet från Toronto Maple Leafs-fansen. Någon hade en teori om att varje lag spelar 40 matcher per år, och istället för att slåss efter varje match ser man fram mot nästa.
En kär kollega ska sluta och vi har diskuterat avskedspresenter på en mailinglista (där kollegan i fråga är med). Första förslaget var den fulaste brosch (eller om det är ett hänge) som någonsin gjorts: Twin Peaks-hänge
Nästa förslag blev köttstolen. Jag hävdar fortfarande att det här kanske är den äckligaste bild jag sett som inte är ren snuff. Köttstol
Någon föreslog ”strippa”, vilket fick någon annan att spinna vidare från muskler till kött och baddräkt: Arnold Schwarzenegger i baddräkt
Vi kan inte bestämma oss, så det blir Arnold Schwarzenegger i baddräkt, bärandes det fula hänget som utför en lapdance i köttstolen. Samtidigt som en dvärg står och pratar baklänges bredvid. Ledmotiv: ”Night life in Twin Peaks” av Angelo Badalamenti. Om det inte är en traumatiserande upplevelse så vet jag inte vad som är det.
Jag gillar The RSAnimate, det är ett mycket behagligt sätt att ta till sig information med sin kombination av lyssa – se – läs. Den här gången handlar det om empati, och är en intressant titt på hur vi historiskt ändrat de vi ser som våra allierade baserat på olika förutsättningar. Det jag framför allt är fascinerad av är spegelneuronerna, som ser till att vi kan identifiera oss med andra individer.
Här är lite material om du vill testa spegelneuroner. Är du trött och/eller bakfull, bered dig på Gråtfest 2010.
Emma får en hundvalp: ren och skär glädje
Wear your seatbelt. Det är så här man ska göra reklam och opinionsbilda för saker. Med positiva exempel och inte med skrämselpropaganda.
Soldater överraskar nära och kära. Den är lite cheesy ibland, men jag fixade inte att kolla igenom den här utan att börja gråta.
För att sätta förväntningarna på rätt nivå: det handlar alltså inte om porr på hotellrummet, utan om snygga hotellrum.
Jag är i Toronto i ett par dagar för att hjälpa till med en Master Class för Hyper Island. Just nu är klockan snart halv elva lokal tid (halv fem på morgonen svensk tid) och jag har käkat en suverän middag på nyöppnade e11even. Bra ölsortiment (de hade Innis & Gunn!), bra dirty vodka martinis och bra service. Det senare kan också sägas om Air Canada. Servicen på flyget Köpenhamn-Toronto var genuint trevlig, inte i form av extra förmåner, utan i form av vänlighet och närvaro. Det var länge sen jag upplevde det på flyget.
Hotellrummet är det snyggaste jag sovit i. Jag älskar att dekorationen ovanför sängen är en hockeyspelare. Hockeyspelare ovanför sängen
Interiören är enkel och ren utan att bli minimalistiskt kall. Jag känner att jag saknar ord och önskar att jag hade Sara Trus här som kunde beskriva hur hotellrum blivit ett sätt att leva.
Duschen är den detalj som gjorde mig mest förstjust: den har utsikt om man vill ha det (jag står alltså med ryggen mot fönstret när jag tar detta foto). Dusch med utsikt på Le Germain
Jag är så förtjust i det här rummet att jag var tvungen att filma en kort videosnutt från det. Den håller på att ladda upp, men kommer inte att vara klar innan jag somnat så jag får återkomma med länken. Nu är klockan 22:50 lokal tid och jag borde ha varit vaken länge nog för att inte vara så jäkla jetlaggad imorrn. Jag fattar inte hur folk kan bli jetlaggade på resor österut – det är västerut som är en pina.
Jag har nu bott i min lägenhet i ett år. Jag har betalat avgift och räntor och amorterat på mitt lån. Inte för att det märks speciellt mycket att man amorterar 1500 i månaden när lånet är på 1,7 miljoner, men det är en form av sparande.
Den stora förändringen är att jag nu har ett hem till skillnad från förut då jag hade ett ställe att sova på. Nu har jag en fristad där jag verkligen trivs och känner mig trygg. Då sket jag i vilka möbler jag hade, nu går jag och letar efter precis rätt tavla att sätta upp på väggen. Jag kan fortfarande komma innanför dörren och undra när någon ska komma på mig, när ska de hoppa fram och skratta ”haha! trodde du verkligen att det var din lägenhet på riktigt? idiot!”. Det är svårt att fatta att det är mitt eget.
Bland det bästa som finns så här i december lördag eftermiddagar, en sen eftermiddag när solen gått ner. Jag tänder bokhyllan och ljusen, slår mig ner i min favoritfåtölj med en Balvenie (galet bra fynd på Heathrow: två enlitersflaskor för 50 pund!) och lyssna på en bra jullåt. Det enda som saknas är Jake som sitter i soffan, också han med en whisky. Vi är helt tysta, och lyssnar.
… eller på Peter Autys ”Walking in the air”. Den är mättad med en sagostämning som andas Trolltider och Harry Potter och Bröderna Lejonhjärta. Jag älskar artikulationen.
… eller på ”Pie Jesu” (här med Moto Boy – hur otippat är inte det?)
Den här julen kommer att bli mycket fin. Jag hoppas att den blir det för dig också.
Helgen i Umeå var givande. Flygplatsen hade fortfarande en svinfluensa-varning, vilket kändes mest som en sarkastisk kommentar över den flopp som influensan blev: Varning för svininfluensan på Umeås flygplats
Umeå Sport & Motion, där vi höll klasser är ett trevligt och familjärt ställe med härliga salar. De har en fin lösning vid Bodypump-pass, där man rullar fram en scen så att jag som instruktör kan ha bättre översikt över klassen.
Att köra Bodypump 09.25 en morgon är inte min favorit. Framför allt inte när man har hotellfrukost. Först och främst måste jag äta två timmar innan passet, och jag fixar inte att käka något annat än fiberrika flingor, juice ett ägg och kaffe om jag inte ska kräkas ungefär framåt rygglåten. Passet gick bra, både jag och deltagarna var starka.
Efter Bodypumpen hade jag en lucka på tre timmar innan jag skulle köra Bodycombat 46 (helt awesome release för övrigt – framför allt låtarna 6, 7 och 8 som tillsammans gör underverk för axlar, rumpa och kondition). Jag passade på att ta en powernap på hotellet och fylla på energi: Sallad, Gainomax och två kexchoklad: energipåfyllning of champions
Bodycombat-passet var nästan fullt och deltagarna var sjukt taggade. När jag får blodsmak i munnen framåt låt 7 vet jag att passet har varit grymt bra. Resten av dagen spenderades med häng på hotellrummen. Hotel Aveny i Umeå är snyggt, jag gillar lösningen med tvättstället ute i hallen: Tvättställ i hallen är en annorlunda lösning
En annan intressant detalj var att hotellet vid sängen hade två uppsättningar hantlar och en tränings-DVD. En schyst lösning, även om jag utgår från att hotellet har avtal med något av gymmen i Umeå. Det är en riktigt bra träningsstad. Hantlar på hotellrummet
När det gäller sängkamraten så var det jag som åsyftades. Egentligen skulle jag ha delat rum med en av kollegerna jag flög upp med, Oscar. Bea, som var den sista i vår trio som flög upp, skulle dela rum med Jonas – som körde upp tillsammans med de två sista kollegerna Jessica och Jaime. De som körde skulle vara uppe framåt 02.00, och Bea a) är lättväckt och b) behövde sin sömn, så vi bytte. När vi väl kom till hotellrummet insåg vi att vi fått rum med dubbelsängar. Jonas fick ett sms från mig: ”Hey Jonas! Det är du och jag som delar rum. Bea ville ha sin skönhetssömn och slippa bli störd. Rum 505. Ring när ni är här. Jag har mobilen på. /Micke PS. Det är dubbelsängar i bägge rummen. Men vi har två täcken.”
Det sämsta under hela resan var Hotel Avenys ”hotellfrukost”. Jag kunde inte njuta av den på lördagen, och tänkte gå loss på allt på söndagen. Tyvärr var deras våfflor något slags industritillverkat skräp som inte smakade något alls. De hade sidfläsk istället för bacon till sin pulveräggröra, och brödet var av typen industrifrallor. Jag önskade lite grann att jag var på surdegssöder istället för i Umeå just då.
Avslutningsvis: USM som vi körde på är ett stort gym, men långt ifrån Umeås största. IKSU där uppe har till exempel 47 gruppträningspass på tisdagar. Det är ungefär lika många som ett medelstort gym i Stockholm har på en vecka. De tar in 150 personer på ett Bodypump-pass. En dag ska jag upp dit och gästa dem också.
