Inlägg av privat natur – Sida 10 – Being Micke Kazarnowicz

Youtube-tips #3

Imorgon kommer jag publicera ett inlägg om reklam som skildrar homosexuella, apropå IKEAs gaypar på IKEA FAMILY-reklamen i Italien.

Men tills dess vill jag dela med mig av några guldkorn jag hittat på Youtube. Alla dessa är hittade via mitt nätverk på Facebook och Twitter, och jag önskar att jag kom ihåg vem som tipsat om vad så jag kunde ge cred till dig. Tyvärr är mitt minne inte så bra än.

Det här gitarrstycket är helt fantastiskt. Jag älskar låten, och fingerföringen är grym. Jag hör likheterna med Bucketheads ”Big Sur Moon” men den här versionen är betydligt bättre. Artisten, Ewan Dobson, finns på Spotify. Det här är dock hans i särklass bästa låt, resten är som mest ”okej”. Tipstack till Andreas

Steve Kardynal, mannen bakom den briljanta ”Lady Gaga’s Telephone on Chatroulette”-videon tar med sig en shakeweight till gymmet. Mycket roligt, och nästan lika kul som South Parks parodi på originalreklamen.

Kommer du ihåg filmen jag tipsade om i förra Youtube-tipsen? Killen som hittade en filmrulle och började leta efter ägarna? Det finns en uppföljare nu. Och en tredje del som avslutar det hela. Det här är en liten feelgoodhistoria från verkligheten som visar några av de bästa egenskaperna hos människor. Värd att ses den dagen du undrar om det inte vore bäst om vi avskaffade mänskligheten.

Sist men inte minst, Bechdel-testet. Det ger ett intressant perspektiv på hur kvinnor framställs i de flesta (Hollywood-)filmer. Hur många filmer kommer du på som uppfyller kraven?

Sjukdomsrelativism

Jag har just genomgått en så intensiv influensa att jag lugnt kan säga att mitt allmäntillstånd bara varit sämre vid ett tillfälle. Den gången var det blodvite, en andra gradens hjärnskakning och sex stygn i pannan, alla orsakade av en sportincident som inte ligger långt bort från Fredriks permobilorienteringshistoria. Om man nu kan kalla ”curling” för ”sport”.

Den här influensan kom och gick så plötsligt att jag lätt kunnat misstänka voodoo om jag varit vidskeplig. Den dök upp mitt under första passet förra söndagen och tvingade mig att ställa in Bodypump-passet eftersom jag knappt orkade ta mig till omklädningsrummet, än mindre ens sitta i salen en timme och prata gruppen igenom passet.

Sen spenderade jag tre dygn i ett feberlimbo, någonstans mellan vakenhet och sömn. Två Alvedon som jag tog nån gång under tredje dygnet lyckades inte få bort febern, bara sänka den ner till 37,8 (jag har så låg kroppstemperatur normalt att 37,3 är feber). Den mest ofräscha detaljen var en hostattack som gav mig något slags slempropp i luftvägarna; det gav mig en helt ny respekt för allergiker. Att kämpa för att få ner varje andetag och inte få tillräckligt med syre är vidrigt. Jag fick flashbacks från min drukningsincident när jag tog dykcert 2004.

Det bästa med att vara så sjuk att det tar en halvtimma att gå och handla i matbutiken 200 meter bort är just kontrasten mot att vara frisk. Ibland behöver man köra huvudet i väggen för att uppleva hur skönt det är när det slutar göra ont.

Digital identitet i analoga världen

Deeped, eller the artist formerly known as Niclas, skriver om uppmärksamheten hans namnbyte fått både från Jocke och andra. Jag läste det precis när Deeped la upp det på bloggen och tänkte ”coolt”, ändå är jag lite förvånad över just uppmärksamheten. Det slår mig att jag återigen hamnar i fällan att ”om jag gjort det” eller ”om jag kan det” så kan alla det. Jag måste sluta med det, det leder till enormt många missförstånd.

1995-1997 hängde och jobbade jag på Sveriges första internetcafé, Aswellas. Vi hade en SUN-server där jag lärde mig grunderna i UNIX, en fast lina på 100 kbits (!) och 17 Pentium 75:or med 15-tumsskärmar. Men det som var absolut häftigast var livekameran; en kamera från Axis som tog en bild i minuten och la upp den på webbsajten.

Det, tillsammans med chatten gjorde att det hängde en massa digitala stammisar där. Monkey, Col. Kurtz, Marc var några av dem jag minns mest. En majoritet av dessa bodde i USA, vilket gjorde att sena eftermiddagar/nätter var det full fart på vår chatt.

Jag tenderade att hänga där en massa på nätterna: jag lärde mig HTML och Photoshop, surfade girigt på de senaste sajterna och spelade MUD (för kids som inte vet vad det är: det är precis som WoW men helt i textform). Kameran fångade ofta mig, vilket fick stammisarna på chatten att börja referera till mig som ”that nightcrawler guy”. Det blev också mitt smeknamn på nätet och namnet på min första hemsida:

Min första hemsida — Andra versionen av min första hemsida. Notera att jag var en liten aktivist och att jag redan då skrev ett slags dagbok.

Nightcrawler blev nightc blev nc. Marc, en av stammisarna hade ibland en egenhet att skriva ord fonetiskt och nc blev ”encee”. För mig var det kärlek vid första ögonkastet.

7 mars 2000 blev det också officiellt mitt namn:

Brevet från PRV där mitt namntillägg encee bekräftas

Det enda som stör mig är att jag aldrig stavar det med versal; jag skriver det alltid med gement e.

Keso i mellanmålsförpackning

När det gäller mellanmål finns oftast ett stort problem: protein. Frukt i all ära, men protein mättar bättre. Igår när jag var på språng och behövde något att äta gick jag förbi Pressbyrån och hittade Kesos nya mellanmålsförpackning.

Keso mellanmål med hasselnötter, blåbär och tranbär

Det är alltså 150 gram Keso med en mix av hasselnötter, blåbär och tranbär plus en sked. Jag gillar det, men inte av anledningen att det innehåller ”hasselnötter, blåbär och tranbär” utan på grund av skeden. Att köpa en vanlig Keso-förpackning kräver att man har med sig en sked – här är problemet löst.

Faktum är att jag i valet mellan en vanlig Kesoförpackning och denna skulle ha valt Keso-förpackningen. Den här kostade drygt 25 kronor hos Pressbyrån, och innehåller 125 gram Keso. En vanlig förpackning Keso kostar 13-17 kronor och innehåller 250 gram. Lägger man till ett äpple eller en banan så har man ett större och mer mättande mellanmål till halva priset.

Näringsvärdet i Keso mellanmål — Vad gör solrosoljan i blåbären?

Is it just me?

Jag har gjort en gayfilmsräd på Amazon och införskaffat lite nya releaser av filmer med gaytema. Jag skulle kunnat låna dem på internet, men med tanke på hur smal den filmgenren är och hur lite pengar som görs så är i min värld snudd på homoförräderi att inte betala de småslantar filmerna kostar.

Först ut är ”Is it just me?”.

Storyn är, som synes i trailern, enkel. Guy next door (kolumnist) delar lägenhet med muskelpugga (skådis som tjänar pengar på att dansa på gayklubbar) träffar en guy next door (musiker från södra USA) på nätet, de blir betagna i varandra men förväxling uppstår när musikern tror att kolumisten ser ut som muskelpuggan.

Att jag faller för den här filmen har egentligen inget att göra med att den är bra. Det är den inte, den är rätt medioker. Den är också förutsägbar; det är som att köpa en princessbakelse i en sån där genomskinlig plastförpackning: du vet redan från början hur den kommer att smaka. Men det är en riktigt färsk princessbakelse gjord med mycket kärlek. Huvudpersonen har en smått straightamerikansk relation till tillfälliga sexkontakter, men moraliserandet går aldrig överstyr eftersom Cameron (muskelpuggan) varken framställs som tragisk eller olycklig.

Det är inte direkt Oscarsklass på skådespelarinsatserna, men det tas igen i charm av såväl Nicholas Downs (kolumnisten) som David Loren (musikern). Jag gillar karaktärerna och blir glad över att upptäcka att romantikern i mig inte alls mördats av cynikern, istället sitter han och hejar på att allt ska lösa sig till slut. Jag gillar också att filmen helt och hållet utspelar sig i en homokontext utan att försöka förklara eller ursäkta sig; den utgår från att publiken har koll på den amerikanska gayscenen.

Det här är helt enkelt filmen jag som 19-åring velat se på bio en första dejt.

En snabbrecension av Bodycombat 47

Party hard, train harder är dagens motto. Jag och Robin hamnade ute på Garage igår och trots att jag var relativt nykter när jag kom hem vid fyra på morgonen så kändes det sådär att jag skulle upp vid åtta för att äta frukost och ladda inför dagens fyra pass: utbildning i Bodycombat och Bodyjam och sen mitt sedvanliga dubbelpass Bodyjam och Bodypump på Hornsgatan.

När det är självförvållat är det ingen ursäkt, alltså var jag på plats klockan 10 för att träna tillsammans med lejonparten av Stockholms Bodycombatinstruktörer.

Instruktörer väntar på att få ut sina kit av Fredrik — Instruktörer väntar på att få ut sina Bodycombat-kit

Hur som helst är nya Bodycombatreleasen efterlängtad. Den här gången får axlarna jobba hårt från start. I låt åtta kulminerar det och det är snudd på att axlarna hotar att flytta ut efter kombon fyra uppercuts, två jabbar, en cross. Releasen innehåller bara en kata, men två nya rörelser som kommer att bli utmanande både för oss som ska coacha den och för deltagarna son ska utföra den.

Låt sju, muay thai, är giftig med knä-hoppknä-två armbågar. Styrkelåten innehåller återigen armhävningar, men det är inte brösmusklerna som skriker här. Det är magen. Mycket core-träning. Jag och mina deltagare som kör Bodycombat + Bodypump på torsdagskvällarna kommer att ha galet vältränade axlar och coremuskulatur efter det här kvartalet.

När jag var klar med passet stod jag still en stund och kollade meddelanden. Det ser ut som om jag också passade på att kissa på mig, men det är mina kläder som var så mättade på svett att det droppade om mig.

Svettigt golv — Man vet att man kört hårt när det droppar från byxorna. Eller så vet man att man kissat på sig?

Nu är det dags för Bodyjam-kvartal.

PS: det var så värt att parta till fyra trots massa träning idag. Det är alltid värt när man får hångla upp snygga killar som mr Sam.

Män och kvinnor på QX omslag i siffror

Magda Gad har jobbat för QX. Bland annat stod hon, tillsammans med Anders Öhrman, bakom reportaget om vilka heteropar man skulle vilja se gifta sig.

Apropå diskussionen i SVT Debatt om gaygalan skriver hon då följande på Facebook:

Magda Gad går loss på Facebook — Hej QX, jag känner mig kränkt. Jag är en 24,3 årig homosexuell svensk-kines-alban som gillar s/m-sex med bisexuella ftm-transpersoner och ni har aldrig skrivit on någon som mig. Själv ställer jag inte upp då jag fortfarande inte kommit ut inför min hamster. Skärpning!!!!!!!

Att varken Magda eller Anders Öhrman är speciellt queera är ingen hemlighet, till exempel är Anders inte speciellt vidsynt när det gäller kvinnor utanför könsnormerna (eller män som gillar sådana kvinnor). Men att Ronny Larsson gillar det här känns trist. Jag trodde bättre om honom. Det finns två analyser: antingen gillar han det verkligen och skriver samtidigt under på att ”alla som inte är bögar och vill bli inkluderade är jobbiga”. Eller så gillar han det egentligen inte men klickar på gillar för att inte vara utanför. Jag vet inte vilket som är värre, men jag ger gärna Ronny chansen att utveckla sina tankar.

Om vi ska analysera Magda Gads inlägg så handlar det alltså om ett argument mot min kritik i SVT Debatt; att QX är en bögtidning och således inte borde kalla sig för ”HBT-tidning”. Sett till hur ”T:t” i HBT tramsades bort konsekvent på hela Gaygalan (Andreas Lundstedt nämner det en gång – Carina Berg skämtar bort det samtliga gånger).

Uppenbarligen tycker Magda att QX är tillräckligt inkluderande redan. Det intressanta är att Magda är en ostraight kvinna. Om jag för en stund tänker utifrån hennes perspektiv: QX uppfyller kriterierna för inklusion eftersom de inkluderar kvinnor och män på samma villkor. ”Bögar och flator” borde väl vara den lägsta acceptabla formen av inklusion om man hävdar att man är en HBT-tidning.

Okej. Låt oss titta på omslagen från de tre senaste åren. 2008-2010 gav QX ut 36 nummer. Omslaget på ett av dessa nummer är ett collage av andra omslag, så vi har 35 kvar. Så här ser fördelningen män/kvinnor ut på dessa:

Män respektive kvinnor på QX omslag 2008-2010 — 18 omslag med enbart män, 10 omslag med män + kvinnor, 7 omslag med enbart kvinnor

Räknar vi sexuellt laddade bilder på kvinnor och män ser det ut så här (med sexuellt laddad har jag räknat bilder där män har nakna (över-)kroppar eller där två män är i en intim situation, för kvinnor har jag räknat överhuvudtaget något som ser lite porrigt ut – till exempel omslaget för Pridenumret 2008 där en kvinna står utklädd till fransk städhjälp)

QX omslag med sexuellt laddade bilder 2008-2010: 12 på män, 3 på kvinnor

5 av bilderna med män och kvinnor handlar om schlagerstjärnor. 3 handlar om Gaygalan. Till och med när kvinnor är på omslaget, är de där för att tilltala bögar.

QX är en bögtidning och skulle vinna massor på att låtsas vara något annat, oavsett vad ansvarige utgivaren Jon Voss hävdar.

SVT Debatt om Gaygalan och QX gullande med heterosexuella

I torsdags var jag och Alexander Erwik nere i Göteborg och debatterade med Jon Voss och Roger Lundgren i SVT Debatt. Det handlade om Gaygalan, att Victorica och Daniel blev utsedda till ”årets duo” och QX/Gaygalans gullande med heteros i allmänhet. Här är programmet, som inleds med just homodebatten:

(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)

Höjdpunkterna för mig:
Att Jon anklagar SVT Debatt för osynliggörande av homosexuella som vunnit på galan. Han blir till och med irriterad över det. Räknade någon antalet icke-straighta på scen i Gaygalan? Även om man räknar dem som vann priser så var det fler heterosexuella på scen än något annat. ”T:t” i HBT skämtades konsekvent bort av Carina Berg. Ironiskt nog var det förmodligen fler icke-straighta på scenen under Melodifestivalen på SVT1 precis innan Gaygalan sändes.

Jag fick fram att QX behöver fixa sin självbild och komma ut som bögtidning och att Gaygalan måste sluta använda HBT-frågor som alibi. Hade det hetat QX-galan och priserna varit ”QX favorithetero” så hade jag inte haft någon poäng. Som det är idag är Gaygalan en PR-kampanj för QX som inte kostar dem några pengar (jag blir förvånad om Gaygalan kostar QX mer pengar än den drar in) och man rider samtidigt på HBT-rörelsen utan att ge speciellt mycket tillbaka.

Att Jon Voss avslutar med ”whatever” är fint. Det finns inget bättre kvitto på att man har vunnit en debatt.

Programmet fortsätter i ytterligare en kvart, i ”Eftersnack” som sänds på webben. Här är det klippet. Du kan se mig, Jon och Erika 4:17 in i klippet.

(klippet är tillgängligt till och med 18 maj)

Värt att notera är hur Jon Voss säger att QX inte är en bögtidning, och samtidigt så är det så att ”så som gayvärlden idag ser ut så är den mansdominerad och vi återspeglar [det]”. Min replik om att lesbiska inte är kommersiellt gångbara relaterar till en tidigare kommentar som Jon sagt innan kameran hunnit fram till oss; han sade att om omslagen inte innehåller något som appelerar till bögar så är det ingen som tar tidningen. Det i sin tur var svar på min kritik att QX har för många män på omslaget för att vara annat än en bögtidning. För att spä på det ytterligare säger Jon att QX inte har några lesbiska reportrar anställda på en fråga om hur många lesbiska som jobbar för dem. Visserligen är de bara tre anställda, men uppenbarligen är inte kvinnor högprioriterat.

Tråkigt är att Jon Voss tycker att tiden är bortkastad och att debatten inte gav något. Det fanns alltså inget i kritiken han tog åt sig, istället rekommenderar han att man ska strunta i att läsa papperstidningen QX och läsa på webben istället. Min rekommendation till Jon är att ändra namn på någon av produkterna om de nu skiljer sig så mycket. Branding blir mycket problematiskt om två olika produkter heter något snarlikt.

En kommentar som illustrerar min teori om att ~~radhusbögarna~~ folkhemsbögarna vill smälta in och inte stöta sig med heteronormen av rädsla att förlora (den villkorade) acceptansen man hittills vunnit kom på Facebook:

Oavsett om den som skrivit det här är straight eller inte så finns där en extremt otäck homofob ton.

När nihilism möter katolicism

”Absolut Överens” kan vara ett av de bästa sällskapsspelen om man är ett lite större sällskap. Dels är det omspelbart många gånger, eftersom det inte finns rätt och fel svar utan allt istället hänger på lagkonstellationen. Dels för att det onekligen lockar till skratt när folk ska förklara hur de tänker.

I grunden går det ut på att man bildar lag på två-tre personer i tre-fyra lag. Sen får man ett ämne, till exempel ”Saker föräldrar inte vill hitta i sin tonårings garderob” och så har man 30 sekunder på sig att skriva fem saker. Laget får poäng för varje gång alla i laget skrivit samma sak.

Det är här en vän, som skall förbli anonym, förvandlade spelet till ett Rorschach-test. Ämnet var ”Anledningar till att gå ut trots att det regnar och blåser”. De flesta andra skrev saker som ”gå till jobbet”, ”handla mat” eller ”gå ut med hunden”. Vännen i fråga skrev:

Man vill knulla.
Man vill bli ren.
Man vill dö.

Vi gjorde nästan det sista, av skratt.

Storm i ankdammen

EDIT: Jag har pratat med Edward och inser att det här kan läsas som om jag pekar ut honom som något slags gudfader. Det är galet och jag måste rätta: Det jag menar är att man inte vågar stöta sig med de man uppfattar som etablerade, av rädsla att de ska tycka illa om en. Jag avser inte att utmåla Edward som en hämndlysten gudfader i Stockholms gayvärld, jag vill peka på en konflikträdsla som råder i gayvärlden.

Tilläggas ska också, precis som jag skriver i kommentarerna att Edward är duktig på det han gör. Han har en fingertoppskänsla som är svårslagen i sammanhanget folkfest. Att han försvarar ett projekt han varit inblandad i är ett tecken på passion, vilket är en bra sak i min bok.

Alltså: läs nedanstående som min bild av mentaliteten bland bögar i Stockholm, snarare än ett karaktärsmord på en namngiven person.

Hur som helst, nedan är originalinlägget:

Jag insåg ikväll att Edward af Sillén står bakom arrangemanget av Gaygalan. Jag inser också att han tar kritiken personligt (han försvarar Gaygalan och priserna på ett sätt som inte ens Jon Voss gjorde) tycker att det är en kvasidebatt som borde ha hållits utanför teve, eftersom den inte tillförde något.

Ett: min kritik rör inte själva utformningen av Gaygalan. Kalla den QX-galan och sluta representera HBT-samhället i priser (tips: sluta dela ut priset ”årets homo” alternativt kalla det ”årets QX-homo”) så får ni dela ut vilka priser ni vill, till vilka ni vill och jag ska aldrig klaga.

Två: jag inser plötsligt varför vissa är så tysta i kritiken. Det finns en enorm flathet i bögvärlden i Stockholm. Tanken som slår mig nu är att man inte vågar stöta sig med dem som anordnar klubbar eller är ”in the know” på något sätt – vilket man absolut måste säga att Edward, som är inblandad i både Melodifestivalen, Schlagerkvällen på Pride och en del klubbar är. För mig som i princip aldrig går ut är det inget problem, sakdebatten är viktigare än VIP-listan på vilken gayklubb det än gäller.

Den insikten får också Alexander Erwik att växa i mina ögon. Han vågade ta ställning ikväll, och han har förmodligen mer att förlora på det än jag har.

Jag har följt den debatt som följde hos några vänner på Facebook, och fick tydliga exempel på min teori om att ~~homosexuella~~ bögar nu fått alla rättigheter de vill ha och hellre ”sitter lydigt still i båten” än gör något som kan väcka heterosexuella normens vrede. Kanske av rädsla att förlora den acceptans man vunnit. Men låt mig säga en sak: villkorad acceptans är inte acceptans. Det är ett fängelse som normaliserar dig så att du blir acceptabel.