Neger. Bög. Different, but same, same.

Offerkoftan är Sveriges nya nationaldräkt, ett faktum jag blev påmind om när jag för någon tid sedan fick jag en inbjudan till Facebook-gruppen ”Ursäkta, sa du NEGER?”.

Ursäkta, sa du NEGER?
Jag gick inte med.

Ur gruppens beskrivning:

Vi tolererar inte att ordet neger används. Anledning: det är kränkande då ordet hänvisar till människor med ursprung i Afrika som anses vara lägre stående människor.

[…]

Vi vill härmed klargöra vårt mål: eliminera ordet neger då vita använder det om svarta. Och MINST LIKA VIKTIGT när svarta använder det sinsemellan.

Metod: sluta använda det och reagera när andra gör det.

Jag gick inte med för att jag ser två problem med den här gruppen:
1) Den gör alla negrer en otjänst
2) Personerna bakom gruppen gör sig till representanter med tolkningsföreträde för alla negrer

Ordet ”bög” var på 80-talet minst lika negativt laddat som ordet neger kan anses vara idag. ”Bög” användes (och används än idag) som ett skällsord av vissa personer. Hade bögarna valt samma strategi så är jag övertygad om att det bara hade ökat stigmatiseringen; De som använder ett ord i nedsättande syfte får mycket vatten på sin kvarn när bögar eller negrer blir kränkta av att bli kallade just ”bög” eller ”neger”. Sticks and stones …

I min värld är det ett uttryck för den kränkthetskultur, som vi som bor i Sverige är världsbäst på (med USA som god tvåa), och som Sakine så briljant pekar ut i en ledare i Expressen. Jag blir inte kränkt av att någon använder ordet bög, så länge man inte sätter ”jävla” framför. Jag blir kränkt förbannad när någon utgår från att jag automatiskt ljuger för att jag är bög. Eller när en politiker drar likhetstecken mellan bögar och folk som begår sexuella övergrepp. Det ena konstaterar ett faktum (”Micke är bög”), medan det andra drar en nedsättande slutsats om mig som person utifrån min sexuella läggning (”Micke är mer benägen att ljuga och/eller begå sexuella övergrepp för att han är bög”).

Jag har tidigare skrivit om hur normen gömmer sig genom att inte ha ett namn. I fallet hudfärg gömmer sig normen bakom det neutrala ”vit” (”vanlig”) – som dessutom är något av en förfalskning. Vita är inte vita, vi är också färgade: beiga, skära eller svagt rosa. Normer kommer alltid att peka det som är som avvikande, och det bästa man kan göra för att avväpna det utpekandet är att omfamna det. Precis som bögarna gjort med sin avvikelse-etikett.

Sen har vi representationstanken. För att citera Hannah, den ger mig klåda i hjärnan. Jag förväntas inte kunna svara för andra skära människor bara för att jag själv är lite beige i hudtonen. Jag kan inte svara för alla killar för att jag är kille. Så fort det kommer till homosexuella så förväntas jag att kunna göra det. Samma tanke finns oavsett minoritet, tillhör du gruppen förväntas du på automatiskt veta vad alla andra individer i samma grupp tänker och känner.

De som grundat gruppen ”Ursäkta, sa du NEGER?” har tagit representantskapet ett steg längr, de har också gett sig själva tolkningsföreträde. Enligt dem blir alla svarta kränkta när någon använder ordet neger – även de som själva använder det. Varför gå ensam i din offerkofta, när du kan iklä alla andra en också?

Andras blogginlägg om , , , , , , ,

Gayledare och heteromjölk

Journalistkåren är väldigt kreativ när det gäller att uppfinna nya ord. Bäst är de såklart på Aftonpressen, med ord som ”penisdrama”, ”böghåna” och ”revanschhår”. Ett område där alla journalister tenderar att använda tveksamma sammansättningar är områden som rör gruppen formerly known as HBT genom att sätta ”homo” som förled vare sig det passar eller inte.

Homoadoptioner. Homoäktenskap. Homodjur.

Det är såklart intressant, eftersom normen inte låter sig namnges. Den definieras istället genom att allt som avviker får ett namn (och straffas, men det är en annan historia). Heterodjur? Heteroadoptioner? Där har olika psykiska tillstånd och sjukdomar ett namn för normen: normalstörd.

Ibland används ”gay-” som förled istället när man vill vara lite familjär och hipp. Som i dagens Metro, som serverar en TT-nyhet om världens första gayledare. När vi får besök av lesbiska, trippelbröstade horor från Eroticon 6 som säger ”Take us to your leader” är det alltså Island och inte Vita Huset som gäller:
Gayledare

Några som däremot är lite skönt reaktionärt hetero är Arla, som på sin senaste mjölkbaksida riktad till barn- och ungdomar har en miniintervju med Fredrik ”Benke” Rydman från Bounce. Det krävs inte mycket fantasi för att ändra copyn i den här texten så att den inte exkluderar alla homo- och bisexuella barn och ungdomar, men jag gissar att ”fantasifull reaktionär-hetero” är en oxymoron av det värre slaget. Jag har, som den aktivist jag (också) ibland är, mailat Arla för att kolla hur de tänkte och vad de har för inställing i frågan.
Hetero-mjölk?

Andra bloggares inlägg om , , , , , ,

Apropå (den heterotrista) Guldbaggegalan

Hur vaniljtråkigt är inte ”bästa manliga huvudroll” och ”bästa kvinnliga huvudroll”? Hur gör man i fall där huvudrollen spelas av ett barn, som i ”Låt den rätte komma in”? Eller i fall som ”Transamerica” där en kvinna spelar en man som blir en kvinna?

Det är svårare att jämföra insatser mellan genrer, som drama och komedi, än insatser av män och kvinnor. Jag skulle hellre se ”bästa huvudroll i drama”, ”bästa huvudroll i komedi” och så vidare. MTV Movie Awards har i alla fall ”Best villain” och ”Best comedic performance” som inte är knutna till kön.

När jag ändå håller på och kräks över heteronormativitet i prisutdelningar kan musikbranschen också får sig en släng: P3 Guld har fattat grejen. Årets upplaga skippar indelningen ”manlig” och ”kvinnlig” när det gäller artister. Rockbjörnen har det inte.

Andras blogginlägg om , , , , ,

Libresse för homosexuella och killar med mens

Ibland känns det som om hela den så kallade HBTQ-communityn går omkring med offerkoftan i ständig beredskap. Vi har ritat en linje i sanden, en linje baserad på kunskap och upplysning, och så fort någon träder över den linjen åker koftan på och storsläggan fram. När man tillhör en minoritet – framför allt i Sverige – är man UPPLYST och FÖRDOMSFRI och kräver att alla andra ska vara detsamma, i alla fall när det gäller ens egen minoritet.

Vi tar sällan hänsyn till att många fel som begås handlar om okunskap och inte illvilja. Om man skulle applicera samma form av pedagogik på elever så skulle man skälla ut dem varje gång de svarar fel, och dumförklara dem för att de tror att de har rätt kunskap. Till slut skulle få våga svara.


Jag tänker på RFSL Ungdoms pressrelease kring Libresses utbildningsmaterial i sex och samlevnad. Maria Ferm tycker att RFSL Ungdom är helt rätt ute, liksom Trollhare.

Att Maria Ferm bara applåderar att någon pekar ut sakfelen utan att överhuvudtaget reflektera kring att det uppenbarligen finns ett tomrum i undervisningsmaterial i skolan, ett tomrum som nu fylls av kommersiella aktörer med en agenda som inte alltid är densamma som utbildningsväsendets, är i sig ett jätteproblem.

Jag skummar igenom utbildningsmaterialet och letar efter den heteronormativitet som ska genomsyra det. Materialet är huvudsakligen skrivet så att det tilltalar både killar och tjejer, vilket gör det lite svårare att vara heteronormativ. Men jämfört med det material som fortfarande används i skolorna är det en klar förbättring. Inte ”bra”, men ”bättre”. Är kritiken hårdare för att det är en kommersiell aktör som står bakom?

En annan sak jag funderar över är inkluderandet som krävs efterfrågas, speciellt från det som RFSL kallar för ”transpersoner”. Jag har arbetat som skolinformatör och pratat om homo- bi- och heterosexualitet med allt från sjätteklassare till gymnasieelever. Jag har också under sex års tid föreläst på lärarprogrammet vid Karlstads Universitet om hur man som pedagog kan arbeta med inklusion av homo- och bisexuella elever oavsett om man ska bli biologi- eller idrottslärare. Min erfarenhet är att man med ungdomar, framför allt under gymnasieåldern, behöver vara betydligt mer svart-vit, konkret och enkel i informationsförmedlingen. Mitt intryck är att man vid samtal med ungdomar inte ska blanda blanda in ”T” när man pratar ”HB” mer än nödvändigt. Begreppet ”transpersoner” är brett, och diskussionen om kön mår bäst av att få ett eget forum snarare än bli ihopklämd med frågor som rör homo- och bisexualitet. Vi kan tycka att vi har kommit långt i Sverige när det gäller tolerans gentemot homo- och bisexuella, men den som har träffat en åttondeklass och pratat om dessa frågor vet att verkligheten i en högstadieskola skiljer sig från vuxenlivet i en storstad. Frågan är fortfarande laddad, och man kan inte bara säga ”men skärp er, var inte så politiskt inkorrekta” och tro att frågan löser sig. Det sopar bara den under mattan.

För att återkomma till Libresse-materialet så finns där en hel del misstag. Trots försök att göra hela texten inkluderande har man förpassat homosexualitet till ett eget kapitel. Det är också det enda kapitlet som har en bild som är anonym, som om det skulle vara skamligt att visa ansiktet om man går hand i hand med nån av samma kön. Det är dåligt researchat, siffran 10% används för att svara på frågan ”hur många är homosexuella” trots att det inte finns något som helst vetenskapligt underlag på det. I återstående delar av texten skiner det heteronormativa greppet igenom i formuleringar som

om man är kille så kan man smeka tjejen runt slidan och klitoris tills hon får orgasm

det är inte alla tjejer som får orgasm varje gång de är med sin pojkvän

ta inte av kondomen förrän din penis har dragits ut ur din partners slida

I en formulering har könsrollsnormativitet råkat bli lite queer:

många (särskilt killar) kan också känna lust bara genom att se en attraktiv tjej på gatan eller i en tidning

Libresse har inte haft ett ont uppsåt när de har gjort det här. Det är ett halvfärdigt material som borde kollats av med någon som har koll, som Joakim Rindå (medförfattare till ”Någonstans går gränsen”) eller Maria Ahlsdotter (min kollega under Karlstad-turerna och en mycket erfaren föreläsare i ämnet homo- bi- hetero-sexualitet och ungdomar). Med tanke på RFSL Ungdoms agerande i den här frågan så förstår jag att man inte går till dem, på samma sätt som elever hellre går till den lärare som förklarar varför svaret är fel, snarare än till den som blir förbannad.

Det som är mest beklämmande med den här frågan är den som Maria Ferm missar: att ingen uppmärksammar att den svenska skolan har så dåligt material i sexualundervisning att det ens finns en marknad för ett företag som säljer mensskydd att ge ut sponsrat gratismaterial till skolor.

Förresten, en annan sak som står i materialet är: ”mängden sperma vid en utlösning är ungefär en tesked”. Min fråga utifrån mina erfarenheter är: hur jävla stora teskedar använder de som gjorde den researchen?

Andras blogginlägg om , , , , , ,

Med feminismen som sköld

Gårdagskvällens surrealistiska incident i tunnelbanan: Jag står och snackar med några bekanta när en tjej med tänd cigarett går förbi. Rökning i tunnelbanan är en arrogant grej jag inte kan hålla käft om, så jag går fram och ber henne vänligt men bestämt att släcka.

”Varför då?”
”För att det finns folk som får andningsproblem av rökning”
”Får du det eller?”
”Nej”
”Men då får väl de säga åt mig då”

Ungefär så här håller vi på i tre varv, sen tar mitt tålamod slut med den något berusade kvinnan. Jag tar tag i hennes handled, tar cigarretten med andra handen och fimpar den.

Skogstokig.

Det enda ord jag kommer på för att beskriva hennes beteende härifrån och framåt. Den första mening hon får fram innehåller något i stil med ”du har ingen rätt att komma här och våldta mig”.

Jag går tillbaka till mitt sällskap, ms Swedish Psycho följer efter och skriker invektiv. Jag vänder mig om och håller med om att jag är alla de där invektiven och ber henne gå. När jag vänder mig tillbaka till mitt sällskap drämmer hon till mig i bakhuvudet, och när jag vänder mig om får jag en örfil. Min reaktion var att ge henne en örfil tillbaka.

Ungefär här började hon skrika om att ”man inte får misshandla tjejer”.

Mitt svar var: ”Jag är jämlik. Jag låter inte könet avgöra när någon förtjänar en örfil.”

Andra bloggares inlägg om , ,

Män är från Mars, Snickers likaså (en urvattning av begreppet ”homofobi”)

Reklamfeber gjorde mig uppmärksam på att Mars, som äger varumärket Snickers, återigen hamnat i blåsväder för homofobi. Förra gången var det reklamfilmen med bilmekaniker.

Den här gången handlar det om två reklamfilmer med Mr. T (känd från The A-Team):

Filmen med bilmekanikerna driver med homofoba män, inte med homosexuella. Om man ska hitta en förnedring i filmerna med Mr. T så handlar det snarare om en förnedring av kvinnor och män. Det är samma slags förnedring som idrottsrörelsen i Sverige använder sig av än idag; ”Sluta fjolla er”, ”Ni spelar som kärringar”, ”Ni beter er som en flock gamla tanter” är alla varianter på samma tema. Den här typen av jargong är trist för alla män och alla kvinnor. För alla män eftersom deras roller då definieras av vad de inte är (kvinnor). För alla kvinnor för att deras roller befästs som ”nästan, men inte helt och hållet lika bra som män”.

Personligen gillar jag Snickers-reklamen med vakten som ska stoppa streakare på fotbollsplanen.


På ett mer personligt plan: Ponte gjorde mig uppmärksam på att Aaron Israelsson citerar ur ”Öppet brev till alla heterosexuella” på Expressens ledarsida i pappersupplagan igår. Artikeln finns nu också online. Det känns jäkligt häftigt!

Andra bloggares inlägg om , , , , , , , ,

Öppet brev till alla heterosexuella

Kära heterosexuella person,

Jag vet att heteronormen ligger som en blöt filt över de flesta av dina sinnen. Jag vet att du inte ser att Bitten, när hon nämner sin man i sin presentation, samtidigt kommer ut som heterosexuell.

Jag vet att du inte tänker på att varje gång reklamfilmen för MER visas på bio, så är det samtidigt en reklampelare för heterosexualitet, eller att filmer som Romeo & Julia och Casablanca är filmer med heterotema.

Jag vet att du inte en enda gång behövt fundera på om du kommer att bli nedslagen när du håller din respektive i handen en sommarnatt i Malmö, eller att du behövt känna frustrationen när folk runt dig hör HETEROSEXUELL när du bara försöker berätta att du tillsammans med din partner var och seglade i helgen.

Jag vet att du inte har den blekaste aning om hur det är att som fjortonåring inte kunna prata med kompisarna om vem som egentligen är snyggast i skolan av rädsla att bli stämplad som EN JÄVLA ÄCKLIG BREEDER.

Jag vet att du aldrig behövt sucka uppgivet för att du på grund av din sexualitet pekas ut som incestuös pedofil av svenska riksdagsledamöter, och att du aldrig behövt förklara för dina bekanta om vissa heterosexuella företeelser (som varför det nästan bara är heterosexuella som begår våldtäkter).

Straight

Jag vet att du aldrig behövt få din kompetens eller lämplighet som yrkesperson ifrågasatt bara för att du råkar ligga med eller bli kär i personer av motsatt kön. Jag vet att du inte behövt fundera på om du kommer att bli utfrusen ur hockeylaget ifall det skulle komma fram att du dras till folk med en annan uppsättning könskromosomer.

Jag vet att heteronormen i din värld är lika osynlig som en kamouflerad superstealth-ninja, och att du istället för att se ninjan ser allt som inte är ninjan.

Men det finns en sak jag vill att alla ni heterosexuella ska veta:
Pride är inte till för er. Det är inte en tillställning under vilken vi visar upp oss för er. Det är inte ett tillfälle för er att tycka till om oss och undra varför vi inte kan vara lite mer som ni är. Det är inte en möjlighet för er att nådigt deklarera att ni minsann accepterar oss.

Pride är till för oss som varje annan dag på året, på gott och ont, befinner oss utanför heteronormen. Det är några dagar när vi får prova på den frihet att ”vara normen” kan innebära. En vecka när den svårbesvarade standardfrågan ”har du flickvän?” blir till befriande ”har du pojkvän?”. Att ni sen inser att det finns många av oss, och att vi kommer i alla färger, former och yrken och att vi kan göra allt ni kan (men på många fronter mycket bättre) är en bonus. Men det är inte huvudsyftet.

Kom ihåg det nästa gång du känner för att berätta vad du tycker om Pride.

Mina bästa,
Micke Kazarnowicz

PS. det blir inte bättre, men mycket mer sorgligt, om du använder homosexuella vänner eller en straight dotter som alibi, men om du menar allvar med din stolthet över att vara heterosexuell kan du köpa t-shirten med straight pride motivet ovan hos t-shirthell.com.

Andras blogginlägg om , , , ,

Heterosexuella har vaniljhjärnor

Vad skönt att veta att det är homosexuellas hjärnor som är annorlunda. Vem vill ha en normal vaniljhjärna?

(Jag orkar inte med hela FRA-grejen längre. Hur bygger man in ”integritetsskydd” i en lag som tvingar alla internetoperatörer att avleda delar av sin trafik till en regeringskontrollerad myndighet? Federley och Johansson har gått från ryggradsdjur till amöbor till flercelliga organismer. Dock fortfarande utan ryggrad.)

Andras blogginlägg om , ,

Jag vägrar att vara homosexuell

Jag har länge funderat på det absurda i att klassa sig som homosexuell. Inte för att det är mindre absurt att klassa sig som heterosexuell. Snarare tvärt om. Det är är absurt för att man lider av något slags översexuell/överemotionell störning om man verkligen ser potentiella partners i samtliga individer av ett visst kön. Sett i det här ljuset skulle bisexuella bara vara snäppet över ”jag tar vad som helst bara det har två ben, någorlunda kroppsvarmt och inte alltför drabbat av rigor mortis”.

I förrigår gick jag runt och räknade alla killar jag såg under en timma, och hur många av dessa som hade potential att bli engångsligg, pojkvänner eller någonstans däremellan. Genereröst räknat är det ungefär 15 av 100 som funkade. Nu kanske du tänker ”han är extremkräsen” eller ”alla snygga killar har såklart flytt Karlskrona och bara lämnat kvar de fula”. Jag tror att både min kräsenhet och Karlskronas fuckable vs two bags fugly-ratio är rätt genomsnittliga.

Att peka ut halva befolkningen som potentiella ragg, när majoriteten av dessa är lika ointressanta som vore de tjejer, är … trubbigt. Det är som att använda en slägga för att slå i småspik. Det är en grov lupp för att titta på något finmaskigt och intrikat, ett fack där man kan stoppa folk för att bringa en droppe ordning till det hav av kaos som livet är.

Bara så att det är tydligt: Jag har inte blivit straight. Jag har ännu inte varit i närheten av en fitta (jag har inte ens haft den runt halsen, då jag är kejsarsnittad) och som jag känner för tillfället så kan jag leva i trehundra år utan fittkontakt och dö sjukt onyfiken. Jag tänker inte klassa mig som icke-heterosexuell eller unstraight (även om jag gillar det sistnämnda ordet av andra anledningar). Jag skulle kanske kunna klassa mig som ”sexuellt annorlunda” om jag inte vore ganska vanilla i mitt sexuella utövande.

Ah. Såklart. Nu slog det mig. Jag är Jake-sexuell.

Andras blogginlägg om , , , ,

I’m not blond, but my sister is

Ja, majoriteten av våra människor vet verkligen ingenting. De vet inte ens vad de inte vet. De har ingen förmåga att uppskatta argument eller en givande diskussion. De är totalt meningslösa och jag tycker inte att de behöver finnas. Jag tycker att de ska ge plats för människor som faktiskt tillför någonting, människor som kan stava sitt namn och som vet när det är läge yttra sig eller låta bli.

Det finns faktiskt dumma människor som är smartare än ovan nämnda. De som accepterat sin brist och därmed väljer att hålla käften när andra, mer berikade människor talar. De som låter bli att ge sig in i en diskussion som de inte kan hantera, de som väljer att göra det bästa av det lilla de har. Hemskt mycket respekt till er.

Borta i bloggosfären pågår en diskussion om huruvida det är okej att skylta med sitt bimboskap eller inte. Jag tycker att debatten i sig är väldigt intressant, det är nämligen ett fenomen som jag själv reagerat väldigt starkt på det senaste året. Helt plötsligt finns det ingenting som är mer häftigt eller mer inne än att vara rakt igenom jättebimbo, är du inte blond så bör du i alla fall känna någon som är det och även om du egentligen inte känner personen alls så måste du låtsas som att det är din bästa vän. Då ser folk upp till dig, då tycker de att du är häftig och inne. Först då har du verkligen uppnått någonting här i livet.

Min kompis är blond.
Hennes syster är blond.
De är två av de mest underbara människor jag känner, men de hade de varit oavsett sin blondhet. Jag har inte och har aldrig haft några som helst fördommar mot bimbos. Jag är uppfostrad av den minst främmandefientliga familj du kan hitta och blivit präglad av allas likas värde så långt tillbaka jag kan minnas. Nu när ni vet detta, är det då okej att jag yttrar mig? Känns det acceptabelt att jag uttalar en negativ åsikt om det uppenbarligen-mer-känsliga-än-vi-låtsasom-ämnet? Jag tycker inte att det är okej att driva en blogg som helt och hållet bygger på hur blond skribenten är och hur många bimbosaker hon har gjort. Hur många bimbogrejer hon tycker om och hur många blonda åsikter hon har. Jag tycker att det är pinsamt och framför allt är det enormt påfrestande. Varför? Därför att hon påverkar alla sina 14,15,16 och 17-åriga läsare. Hon målar upp en bild av att alla blonda människor förväntas vara på ett visst sätt, att de är ytliga, pratar konstigt, gillar rosa och tycker att Paris Hilton bara är så hiimla cool. Jag kräks på fucking yllet. Jag tar fram rakbladen. Upp och hoppa, ut och upplev! Öppna ögonen och skaffa er för i helvete egna åsikter. Gör inte bimboskapet till en modefluga, förlöjliga inte ett fenomen som för många är väldigt viktigt och minst sagt seriöst.
Väx upp och kamma till er.

Äh, skoja bara. Jag älskar att vi har white trash i Sverige. Älska Yllets formulering:

Min morbror är gay.
Hans pojkvän är gay.

Remember kids: Det är inte våldtäkt om bägge är gay. Det enda jag älskar mer än white trash är straight white trash, och det finns det tack och lov gott om: macho-wannaben och hans vapendragare till exempel, påhejade av 17-årig (hoppas jag!) bög

White trash är det nya lolcatz. CAN I HAZ SENS SLAPD IN2 MEE?

Andra bloggares inlägg om , , ,