Jag har läst många av berättelserna i #prataomdet under de senaste dagarna. Jag har inte känt igen mig i någon, och först tänkte jag att det berodde på att det mest var tjejer som skrev om heterosexuella erfarenheter. Sen började killar skriva, som Erik Wiklund och Simon. Jag kände fortfarande inte igen mig.
Jag har funderat på vad det beror på, och ser tre fyra anledningar.
1. Jag är homosexuell
Homosexualiteten är indirekt en räddning. Om jag ska generalisera har bögar en annan inställning till sex än heterosexuella. Bland annat i det att bögar har en cruisingkultur. När jag gjorde min sexualdebut vid tretton års ålder var min arena för cruising Gula Sidornas kontaktannonser, tunnelbanan och heta linjen. Sedan flyttades den successivt ut på internet. Fördelen med den typen av tillfälliga sexkontakter är att alla inblandade parter är kåta och vill ha sex. Det största övergrepp jag varit med om när det gäller sex är lustigt nog helt osexuellt. Den dröjde till någon gång i sena tjugoårsåldern innan jag helt tagit livet av den katolikinducerade skammen över sexualakten – oavsett om det var med någon annan eller med mig själv. Det var långt efter att jag insett att det inte finns någon gud.
Bögars cruisingkultur är också relaterad till att bögar i högre utsträckning än straighta skiljer på sex och kärlek (vilket inte innebär att alla bögar gör det, eller att inga straighta gör det). Jag har helt enkelt haft lättare att lära mig att skilja på sex och kärlek, vilket är en annan anledning till att jag varit skonad från kränkningar. Något som händer med en kk eller under ett one night stand och inte upplevs som en kränkning hade förmodligen kunnat upplevas som det i en traditionell monogam relation där kärlek, trygghet och tillit är inblandade i högre utsträckning. Jag vet inte, jag har aldrig varit i en klassisk parrelation.
Jag minns att jag lyssnade på RFSU i början av 2000-talet, när de berättade om slutsatserna från attityder hos ungdomar. Killar såg sex som ett medel för att komma varandra närmare, tjejer som det som ett tecken på att man var nära. Jag tror att vi någonstans här, i den kulturella1 präglingen att killen som ligger runt är en viril bock, hittar svaret på varför bögar har en cruisingkultur. Jag är dock inte lika säker på huruvida det är cruisingkulturen som ger upphov till att bögar i allmänhet lättare skiljer på sex och kärlek, eller om det är den kulturella präglingen som tränar killar att göra skillnad på sex och kärlek och därmed ger upphov till en cruisingkultur bland bögar (där bägge parterna per definition är killar).
Hur som helst: jag tror att en stor del av frånvaron av kränkningar eller övergrepp ligger i frivilligheten som omgärdar mina one night stands och kk-relationer.
2. Jag är upplevelsedriven
Jag har haft många fler partners än genomsnittspersonen (sexualvaneundersökningen 1996 visar att kvinnor i snitt haft 4,6 sexpartners och män 7,1 dito). Statistiskt sett borde jag ha råkat ut för, alternativt begått fler övergrepp än genomsnittspersonen. Och visst har jag haft dåligt sex. Eller sympatisex, där jag ställde upp för att jag tyckte synd om killen. Visst har jag när jag var mer oerfaren gjort saker som jag upptäckt inte var min grej, dels för att jag ville testa och utforska, dels på grund av att jag inte sa nej på grund av bristande självkänsla. Ingetdera är i min värld en kräkning. En kränkning för mig är om någon skulle gjort något mot min vilja, till exempel börjat ha sex med mig när jag sover fast jag gjort klart att jag inte ville i vaket tillstånd, eller vägrat sluta om jag sagt nej. Att jag ställt upp på saker jag kanske inte velat göra har varit en del av mitt utforskande av livet i allmänhet och sex i synnerhet, och jag ser det inte som värre än att jag ibland ätit saker jag inte gillat eller umgåtts med människor jag hellre sluppit. Kanske har jag gjort saker som andra upplevt som kränkande? I så fall har de en annan definition av kränkning än den jag har, och har aldrig berättat för mig att jag gått över deras gräns.
3. Jag ser mig inte som ett offer. Vore jag straight skulle jag förmodligen vara objektet i #prataomdet
Min syn på manlighet är ett lapptäcke som jag format själv från det jag plockat upp i popkultur och i min omgivning. Jag har aldrig haft någon fadersfigur att mäta mig mot, tävla med eller plocka ner från en piedestal. Jag ser att min manlighet delvis bygger på stolthet: om jag aldrig ser mig själv som ett offer, kan jag heller aldrig vara ett. Jag vet att jag har blivit utsatt för övergrepp, till exempel när min mammas ex-man vid upprepade tillfällen misshandlade mig, men min syn på manlighet gör att det känslomässigt tar emot att ens definiera det som ett övergrepp. Jag är en man, och män blir inte utsatta för övergrepp. Män är inte offer.
Jag tror inte att synen på huruvida man kan vara ett offer eller inte är något man medvetet väljer själv, eller lätt kan rucka på i vuxen ålder. Jag tror att det är resultatet av den programmering som omgivningen gör med oss alla från det ögonblick vi föds. Jag tror också att tjejer i allmänhet är lite annorlunda programmerade; inte i det att de är offer, men att de är potentiella offer. Offerbilden är för mig intimt förknippad med rollen som subjekt och objekt. Killar är subjekt, de är jägarna som tar initiativet och jagar objekten, tjejerna. Ett subjekt tar initativet, ett objekt väntar (sen kan objektet välja mellan flera subjekt, men först efter att de tagit initativet). Ett subjekt kan inte vara offer, men ett objekt kan vara det.
Jag tror att det här, i krocken mellan subjekt och objekt, som upplevelsen av kränkning och övergrepp föds. Subjektets initiativ kränker objektet.
Nu har det här blivit jättelångt, och är delvis en stream of consciousness. Jag hoppas att det bidragit till din tankeprocess.
EDIT: Det blir längre.
4: Jag går inte igång på okåta
Jag insåg att det finns en annan, och kanske än viktigare anledning när jag läste Oscar Sundells redogörelse hur han som homosexuell ser att han hamnat i gråzonen. Jag känner igen mig i delar av historien. Fyllesex. Been there, done that, never doing it again. Jag ser dock inte dåligt fyllesex där jag vaknar och ångrar såväl sex som partnerval som en kränkning eller ett övergrepp åt ena eller andra hållet. Eftersom jag sällan haft bra sex på fyllan slutade jag med det nån gång i slutet av tjugoårsåldern. Jag vet att jag varit med om bägge sidor i fyllesex, där ena parten inte kunnat få upp den/komma. I de flesta fall avslutades det med att vi såg till att få det överstökat för den som kunde få upp den/komma så att det kunde ta slut. Dåligt val att inte säga nej avsluta det, visst, men jag har alltid blivit full av egen vilja och tar därför konsekvenserna av de valen. För egen del ser jag det inte som en kränkning eller ett övergrepp på vilken sida jag än befunnit mig. Jag känner inte igen mig i en annan aspekt: att tjata om sex (vilket jag ser som en potentiell kränkning) Det finns få saker som gör mig så avtänd som att någon inte är kåt och inte vill ha sex. Jag kan inte ens tända på porrfilm där gay for pay-skådisar har sex och fejkar njutningen (tänk ”Broke Straight Boys”). En busslast viagra döljer inte de små nyanserna i ansiktsuttryck och kroppspråk.
1 Jag i allra högsta grad övertygad om att det finns en biologisk prägling om man tittar på den stora massan ”män” vs ”kvinnor”. Men eftersom vi aldrig kommer att kunna separera dem, och därmed ta reda på hur mycket, så är det irrelevant ur alla praktiska perspektiv. Det biologiska kommer alltid att finnas där oavsett, och det vi kan göra är att hålla den kulturella präglingen så neutral som möjligt för att alla ska kunna få välja vem de vill vara.
