Igår satt jag på Saltsjöbanan och läste Svenska Dagbladet. På Brännpunkt debatterades kanske det största hotet mot demokratin i Sverige just nu: Bodström inskränkningarna i den personliga integriteten som en majoritet av Riksdagen, med Bodström i spetsen, vill få igenom. Att inte fler har reagerat är galet, men jag tror att folk inte förstår vidden. Om Bodström skulle få som han vill så skulle polisen få avlyssna telefoner och rum, och övervaka internettrafik utan annat än vaga misstankar, eller att den avlyssnade har fel umgängeskrets. Kartläggningen av individer i Sverige ska också tas till ny nivå när tele- och internetoperatörer måste lagra i princip all data om vem som kontaktar vem vid vilken tidpunkt, också det utan misstanke om brott. Det mest ironiska är att kostnaden för denna myndighetsutövning läggs på operatörerna, så i slutändan kommer vi alltså få betala för att bli övervakade.
Anyhow, det var inte debattartikeln som gav mig en klump i halsen. Klumpen kom från att VD:n för Timbro och ordföranden för Ordfront skrev debattartikeln ihop. Att en sak kan vara så viktig och stor att den överbryggar den idéklyfta som finns mellan dessa två tankesmedjor är vackert. Och det, om något, borde vara en väckarklocka för alla.
Att få bort Bodström från makten var en nog så viktig anledning när jag röstade på Centern i riksdagsvalet (det, och Centerns ungdomsförbund, vars liberala inställning borde få LUF att rodna hela vägen ner till ryggslutet), men jag måste erkänna att Beatrice Ask är som att hamna ur askan, i elden. En justitieminister som inte ser problemet i att hemligstämpla en bunt material för att man inte orkar gå igenom och klassificera delarna hör hemma på en bananrepublik (utan KRAV-märkta bananer).
Andra bloggar om: timbro, ordfront, bodström, beatrice ask, integritet, samhälle