Coaching/outing

”Ursäkta, men skulle ni frågat huruvida svarta ska få adoptera barn om det funnits en svart person i gruppen?” frågar jag när det är min tur att redogöra för min syn på homosexuellas rätt till adoption. Coachen som leder övningen förstår inte riktigt vad jag är ute efter. Hon ser lite förvirrad ut och svarar tveksamt ”ja, det skulle jag”.

Men låt mig börja från början i den här historien om hur jag i fredags halvt kom ut, halvt outades av två (så kallade) coacher.

För att bli ett bättre team projektledare på jobbet kom idén om coaching upp. Jag var positiv, så klart, eftersom jag gillar tanken. En coach är ett bollplank som inte behöver kunna ett skvatt om det du gör, och inte sitter inne på några som helst svar heller. Hen har istället en hel arsenal frågor och infallsvinklar som gör att den som bli coachad hittar svaren själv. Och vad är bättre än svar man själv kommer på? (Vad kallar man förresten en klient till en coach? En coach-bottom? Coachee? Coach-klient?)

Första delen av projektet gick ut på en heldag gemensam coaching. Därför samlades vi i fredags morse i en utbildningslokal ett stenkast från Norra Bantorget. Att gå igenom individernas förväntningar på dagen är smart oavsett vad dagen handlar om, och speciellt när det är något som folk vet så lite om som coaching. Flera visste inte alls vad de skulle förvänta sig, och jag kan förstå att coachingbegreppet är luddigt innan man fätt grepp om det. En av förutsättningarna när man blir coachad i grupp är att åsikter är personliga och att man inte kan tycka fel. Ingen ska alltså bli ställd mot väggen av de andra bara för att hen uttrycker en känsla eller en åsikt som ingen annan delar. För att illustrera detta skulle vi göra en klassisk värderingsövning med etiska ställningstaganden.

Vi fick ställa oss i mitten av rummet. De fyra hörnen fick symbolisera ”ja”, ”nej”, ”ibland” och ”vet inte”. Vi skulle utan att prata ta ställning till ett påstående genom att gå till det hörn som motsvarar våra åsikter. Inga konstigheter, det är värderingsövning 101. Första frågan:

”Jag är för eller emot dödsstraff”

Alla utom två personer, varav ena är jag, går iväg till sina hörn. Jag undrar om det är en kuggfråga eftersom den inte är formulerad som en ja-eller-nej-fråga. Men det är det inte, den är bara lite ogenomtänkt. Alla får kort redogöra för sin ståndpunkt, och även om folk står lite olika är det ingen som säger emot trots att de inte håller med. So far so good. Andra frågan:

”Jag tycker att homosexuella ska få adoptera barn”

Eh? Jag hajar till lite. Det är tidigt på morgonen, jag har bara fått en latte och det tar tid för min härna att berarbeta informationen. De flesta hinner börja röra sig mot sina hörn (”ja” respektive ”vet inte”) innan jag kopplar och lommar fövirrad bort till ja-hörnan, samtidigt som min hjärna försöker greppa det här. Det är 2006, de ska vara coacher med över tio års erfarenhet mellan sig, och de ställer på allvar den här frågan i ett professionellt sammanhang?

När de som står i ”vet inte” fått redogöra för sin syn på huruvida jag ska få bli prövad som adoptivförälder eller inte kommer turen till oss. Jag väntar tills de kommer till mig innan jag slår till. Vid det här laget har jag svårt att hålla ilskan borta från rösten.

Det är alltså här vi befinner oss när en av coacherna svarar ”ja” på frågan huruvida de skulle haft samma påstående med svarta om de haft en svart med i gruppen.

Mitt svar var ”Det tror jag inte på. Jag tycker att det är fullständigt oprofessionellt av två personer som kallar sig coacher att utsätta en grupp kolleger för en sån här situation. Jag är homosexuell, och det här tvingar mina arbetskamrater att ta ställning i en fråga som inte har med något att göra.”

Vid det här laget är det knäpptyst i rummet. Jag förstår vid det här laget inte att jag just kommit ut för flertalet av dem som är med. Trots att jag alltid använt rätt pronomen när jag pratar om dejter på luncherna, trots att två av mina arbetskamrater defintivt vet att det är killar som gäller för min del, trots att jag så sent som ett par veckor tidigare suttit och berättat om vilka manliga skådisar jag tycker är snyggast så har det alltså undgått resten av gruppen att jag inte är straight. Hade jag vetat det så hade jag nog blivit så förvånad att jag glömt bort att vara arg. Men som sagt, just där och då var jag inte medveten om det.

Coachen försöker svara något, men är rätt handfallen. Två av arbetskamraterna i vet inte-hörnet undrar varför man inte kan diskutera det här.

”Homosexuellas rätt till barn är inte en etisk fråga. Vi är inte infertila, vi bara gör ett mycket mer medvetet val än de flesta andra när det gäller att skaffa barn. Att dessutom tvinga en grupp där ni inte har någon som helst aning om personernas sexuella läggning att ta ställning till det här under professionella sammanhang är inte coaching. Det är ett skämt. Den här situationen gör mig skitförbannad.”

Nu ingrep även den andra coachen. De tackade mig för min reaktion, och lovade att ta med sig det här, fundera på det och återkomma till mig.

Det jag var mest förbannad på var att det här var första gången jag känt mig diskriminerad som person. Någonsin. De inte bara gjorde mig osynlig, de ifrågasatte dessutom min lämplighet som förälder. Allt under professionella sammanhang.

De återkom aldrig. De berörde inte ämnet. Det, tillsammans med att ideligen ställa frågan ”hur känns det?” så fort någon sa något, gör att jag inte kan gå vidare till steget individuell coaching. Att jag under hela dagen inte fick en enda insikt jag inte redan medvetet haft med mig hjälper inte upp betyget. Jag sätter mig hellre på ett dagis och pratar en stund med femåringarna, de ger en betydligt bättre insikter än dessa två coacher någonsin skulle klara av.

Det enda jag lärde mig under dagen är att det går att bli sjukt förbannad i professionella sammanhang och skälla ut folk efter noter utan att behöva be om ursäkt för det efteråt – så länge man inte går till personangrepp.

Borat, Viktor och Rolf

Jag måste i säng, men först måste jag dela med mig:

Borat är årets roligaste film. Scenerna som bygger på manus och skådespelare är precis lika tråkiga som det låter, men det finns en del guldkorn med äkta, ovetande amerikaner och en Sasha Baron Cohen som är lysande. På ett ställe skrattade jag så mycket att jag missade halva scenen.

När Lagerfeld-kollektionen släpptes på H&M var det krig i butikerna inne i stan. Medan folk slet kläder från händerna på varandra och använde barnvagnar som tillhyggen var det rätt lugnt i förorterna – där fanns till och med kläder kvar i slutet av dagen. Idag var det tvärt om. H&M i Kista förvandlades till Battleground Fashionista. En av dörrarna gick sönder när folk slogs om att vara först in och hyllorna var renplockade redan efter någon timme, medan både H&M Hamngatan och Gallerian hade en hel del kläder kvar strax innan stängning. Så vill du ha en smoking (storlek 54) eller en bröllopsklänning signerad Viktor och Rolf finns alltså chansen imorrn förmiddag när de öppnar. Hittar du en smoking i storlek 52 eller 50, säg till. Jag vill ha en.

När jag ändp är inne på shopping: Sony Ericssons och Fossils klockor finns nu i butik. Säljaren i Phone House-butiken deklararede stolt att de är de enda som för den svarta klockan i Sverige. Synd för dem att den svarta är blank och inte alls så snygg som jag trodde. Hade den varit matt så hade jag köpt en på studs, nu lutar jag åt att skaffa en silverfärgad istället. Problemet är att jag också vill ha en Viktor & Rolf-smoking och en Nintendo Wii. Och Jake Gyllenhaal som pojkvän. Tomten?

Förresten, jag läste om att en till skådis kommit ut ur garderoben. Någon som alla förknippar med Doogie Howser, M.D. Jag tänkte ”vem fan är Doogie Howser?” och blev tvungen att bota min dåliga koll med hjälp av Google. Wikipedia har en sjukt konstig bild på honom där han inte alls är sig lik, och det var först när jag kollade upp honom på IMDB som jag kom på att det ju är den coolaste killen i Starship Troopers. Han är dessutom snygg, men hans pojkvän är ännu snyggare.

Okej, nu får jag sova. Påminn mig om att berätta om när jag blev av med min värdighet på Venhälsan.

Dödsstraff

Saddam Husseins dödsstraff har stötts och blötts i medierna tillräckligt. Till och med t-shirt hell har kommenterat det hela på sitt eget sätt.

Men det är en sak jag inte fattar: Hur kan alla anhöriga till Saddams offer tycka att det känns skönt att han blivit dömd till dödsstraff? Uppenbarligen är det något slags hämdbegär, vilket jag kan förstå. När någon närstående blir mördad är det klart man blir en blodtörstig jävel som skriker efter hämnd. Men dödsstraff är ju lindrigare än livstids fängelse.

Visst, har Saddam lika mycket ångest över att inte existera som jag har, så kommer tiden fram till själva dödsogonblicket att vara en orgie i ångest. Men när han väl är död så existerar han inte längre. Det är game over på riktigt. Man kan inte lida när man är död. Kanske tycker folk att det är hämnd nog. Jag håller inte med. Om man bortser från sättet att dö på, så kan man orsaka betydligt större lidande för en person än att avrätta henom.

Kanske skulle Saddam ta sitt eget liv om man satte honom på livstids fängelse utan chans till benådning. Då skulle man få kvitto på att man hämnats, eftersom han väljer att fly in i den frihet döden innebär framför livets lidande.

Faktum är att just det här är min största invändning mot dödsstraffet. Filosofin bakom dödsstraff är att man ska hämnas, men döden är ju inte en hämnd eftesom det inte finns något helvete där vederbörande kan brinna i all evighet. (Därmed inte sagt att jag ställer upp på filosofin att straff ska vara en hämnd från samhällets sida)

Andra bloggar om: , ,

Not dead yet

Jag är inte död. Än.

Jag har inte ens bloggtorka.

Jag har bara haft massor med saker att fylla min tid med. Jag har till exempel gått Bodyjam-utbildningen. Jag har shoppat en stor fin teve, ett surroundsystem i en enda högtalare och kan numera spela Dead Rising i HDTV-läge.

Om du gillar filmer som Land of the Dead, 28 dagar senare och Braindead så är Dead Rising ett spel som lär falla dig i smaken. Det finns en viss terapeutisk effekt i att gå loss på en klunga zombies med en gräsklippare. Jag har inte haft så roligt med ett tevespel sedan God of War.

Jag har dejtat en amerikan, sett massor med filmer, varit på Venhälsan och testat mig och blivit barnsligt glad åt snön som fallit. Jag har läst ut ”Jaktsäsong” och skulle egentligen kunna skriva en massa om mina blandade känslor för den boken, men eftersom jag är på väg ut genom dörren för att spendera en helg i Dalarna hinner jag bara skriva att det är Brad Pitt och inte Johnny Knoxville som sa att han var ”hung like a hamster”. Och är verkligen en av karaktärerna en bögversion av Patrick Bateman?

”Hung like a hamster” är däremot inte min pojkvän Jake Gyllenhaal.

Jag har utvecklat lindriga shop-o-holic-symptom, jag har upptäckt att min favoritöl är Innis & Gunn och jag har saknat er allihop. Hur har ni haft det?

Homosexuell historierevision II

(Fortsättning från förra inlägget)

Jag minns min tid på mellanstadiet som trygg och idyllisk. Storholmsskolan i Vårberg var en låg- och mellanstadieskola med tvåvåningshus i rött tegel. Jag har starka minnen av hur vi sitter i vårt klassrum och tecknar medan vår klassföreståndare läser högt ur ”Bilbo” eller ”Tio små negerpojkar”. Den största orsaken till tryggheten i minnena från mellanstadietiden är just min dåvarande klassföreståndare. Hon hette Barbro Lundqvist och var lång och ganska gänglig med blont, krulligt hår som sällan var längre än till axlarna. Barbro var en fantastisk lärare. Hon var snäll utan att vara mesig när hon behöve sätta ner foten, hon tog oss ungar på allvar och hon gjorde lärandet roligt.

Barbro var den första vuxna människan jag stötte på som berörde ämnet homosexualitet på ett positivt sätt. Hon var inte bara först, hon var också ensam. Ingen annan av mina lärare genom grund- och gymnasieskolan pratade om homosexualitet på ett positivt sätt. Jag förstod det inte då, men idag inser jag hur öppensinnad hon var som för en sjätteklass i slutet av 80-talet berättade att killar kan bli kära i killar, och tjejer bli kära i tjejer, och att det då kallas för homosexualitet. Hon tipsade oss om boken ”Pojkar ska inte gråta”, som skulle beröra just det ämnet.

Jag hade fortfarande ingen aning om huruvida jag befann mig i garderoben eller om det bara var en kuliss när Barbro pekade åt vilket håll dörren fanns, men jag rörde mig nyfiket åt det håll hon hade pekat. Jag lånade boken på Skärholmens bibliotek och läste snabbt ut den. Jag minns fortfarande hur besviken jag var över att den var tillräckligt kysk för att högläsas under midnattsmässan i Sankt Peterskyrkan, men ändå gav den mig något.

Jag berättade för Barbro att jag läst boken och att jag gillat den. Det är först nu jag inser att jag, på ett sätt, kom ut för Barbro där när jag var 12 år. Jag måste ha insett hur det låg till med mig, och jag var förstod uppenbarligen att det inte ansågs helt okej att vara homo eftersom jag inte berättade om det för någon. Förutom Barbro, som uppenbarligen förvaltade förtroendet väldigt väl. Samtidigt kan jag inte heller komma ihåg att jag var orolig för det. Oron, tvivlet och självföraktet skulle komma, men det var ett år kvar till högstadiet och tonårslivet. Ett år är en evighet i en tolvårings liv.

Senare samma år började mitt sexuella uppvaknande på allvar under en jultidningsrunda i Vårby Gård och Masmo. Det var på Vårby Gårds station jag såg honom, killen som agerade väckarklocka för min sexualitet. Han gick lite bakom mig när jag var på väg upp på perrongen. Han var äldre än mig, kanske femton eller sexton. Jag klev på tunnelbanan mot Norsborg, och han klev på samma vagn. Jag tänkte inte på att vi var ensamma i tunnelbanevagnen förrän han började prata med mig. Jag stod vid stången som fanns mitt emellan dörrparen i de gamla gröna vagnarna, han satt på kanten av ett säte i närheten.

”Hur gammal är du?” frågade han.

Jag blev förvånad över att han tilltalade mig. Varför snackade en stor kille, som såg ut att gå i åttan eller nian, med mig?

”Fjorton” svarade jag. Jag var egentligen tolv, men jag var långt inne i puberteten och jag visste att folk uppfattade mig som äldre. Jag hade kunnat passera som fjorton. Kanske femton också. Jag ljög om min ålder eftersom jag, med en tolvårings logik, tänkte att han inte skulle prata med mig om jag var en småunge. Nu var jag i alla fall en tonåring.

Jag minns inte hela samtalet, jag minns bara fragment. Som när han helt plötsligt frågade
”Har du runkat nån gång?”

Det hade jag inte. Jag visste att det hade något att göra med kuken, men exakt vad och hur hade jag bara en vag aning om. Mitt hjärta skenade, jag minns att jag svalde hårt och tittade ut i den mörka tunnel vi passerade, försökte spela cool och oberörd.

”Ja”

Samtalet fortsatte på det spåret.

”Har du fått sarre?”

Jag var tillräckligt bevandrad i terminologin för att förstå att han pratade om utlösning.

”Nä”

Jag klev inte av på min station, och till slut hamnade vi i Norsborg. Vid det här laget var jag feberhet med lust. Jag visste fortfarande inte mer om vad runka var, men jag visste att jag ville göra det. Vi klev av på stationen och gick mot utgången.

”Skulle du …” jag minns hur han blev lite tveksam här, han liksom tog sats mitt i meningen ”… vilja runka med mig nån gång?”

Mitt hjärta accelererade igen, noll till hundra på ingen tid alls. Det bultade i öronen. Jag var plötsligt helt torr i munnen. Det var klart jag ville, men jag visste ju inte hur. Tänk om jag blev avslöjad, att jag egentligen inte alls var fjorton och cool? Det kan inte ha dröjt mer än någon sekund, men ögonblicket kändes som en timma.

”Okej …”

Vi gick ner till spärren, där han frågade om papper och penna. På pappret skrev han ner sitt namn, som jag minns än idag, och sitt telefonnummer. Han gav lappen till mig och sa ”Ring mig när du vill göra det”

Vi satte oss återigen på tunnelbanan. Samtalet fortsatte beröra onani och kukar. Hela vagnen borde ha brunnit med den lust jag, och förmodligen han, kände just då. Han klev av i Hallunda och jag fortsatte hemåt. Lappen med hans namn och telefonnummer brände i min ficka, och hettan speglades i hela min kropp. Jag kände inte till hur man släckte elden, och dagarna var rastlösa och fulla med planering på hur jag skulle kunna ringa honom och vad jag skulle säga.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , , ,

Homosexuell historierevision

Frågan ”När kom du ut?” är rätt lustig. Den förutsätter att komma ut är en given tidpunkt, ungefär som en födelsedag. En bögfödelsedag. Jag gillar tanken på en bögfödelsedag, men att fastställa tidpunkten för ”att komma ut” är som att fastställa den exakta gränsen för när en stump blir ett snöre.

Det värsta med att åka runt i skolor och berätta om hur det är att vara ung och bög är historierevisionen. Jag har berättat min komma ut-historia så många gånger, ur så många olika perspektiv att jag ibland har svårt att skilja de äkta detaljerna från dramatiseringen. Jag har svårt att minnas vilka delar jag förstorat upp och vilka jag tonat ner. Det är dags att följa det där rådet jag fick om att skriva ner min komma ut-historia så jag kunde skilja fakta från fiktion.

Ett av de första minnena jag har av att se någon annan naken är när jag är fem, sex år gammal och leker ”om jag får se din så får du se min” med min jämnåriga kamrat. Det är omöjligt att gå tillbaka så långt och beskriva saker jag gjorde eller kände utan att mitt vuxenjag filtrerar och tolkar minnena. Jag kommer ihåg att vi bägge hade stånd när vi stod där i mitt vardagsrum med byxorna vid fotknölarna, men jag kan omöjligt säga om jag vid den tidpunkten var homosexuell. Egentligen spelar det heller ingen roll. Anledningen till att jag börjar med det här minnet är för att jag har en känsla av att majoriteten av alla vuxna svenskar är tveksamma till om barn kan vara homosexuella. De som är någorlunda stringenta i sina ställningstaganden ifrågasätter om barn är heterosexuella. Men väldigt få ifrågasätter att vi i våra ord och handlingar pekar ut småbarn som aktörer i något slags real life-variant av ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hjälpt till i barnpassningen på min förra arbetsplats (jag kanske inte vill ha egna barn, men jag är en jäkel på att umgås med, och trösta, andras) och hört en variant av ”Åh vad sött, hon blir så lugn när du är här. Flirtar du med farbror Micke?”. Heterosexualiteten är en sådan norm att den normaliserar ett inbillat gerontofilbeteende hos ettåriga flickebarn. De gånger mamman i fråga hade lämnat in en son också fick jag bita mig i tungan för att inte svara ”Nä, inte hon, men din son däremot …”

Snabbspola fram till 1987. Jag är tio år gammal och ligger i Dux-sängen på mitt pojkrum. Det är kväll och sovdags, men istället för att sova fantiserade jag om min bästa kompis pappa. Naken. I mitt huvud låg vi tätt omslingrade. Jag minns att jag fantiserade om hans kuk, men den var inte erigerad; Jag hade ännu ingen aning om vad sex var, även om fantasin allra högsta grad var sexuell. Om någon där och då hade frågat mig om jag var ”homosexuell” så hade jag inte vetat vad de pratade om. Ordet fanns inte i min vokabulär, på 80-talet pratade man inte om sånt, framförallt inte med barn. Hade denna någon frågat om jag var ”bög” så hade jag blivit arg. ”Bög” var något som de större barnen sa istället för vårt ”CP”. Hade personen däremot frågat om jag gillade tanken på att vara naken och tätt omslingrad med Igors pappa eller någon av mina kompisars storebröder däremot så hade svaret varit ”mer än lördagsgodis”.

Det var först vid tolv års ålder som jag skulle upptäcka att det fanns så mycket roligare grejer att göra än att ligga naken bredvid varandra. Vägen dit gick via en otroligt vågad uppraggning på tunnelbanan, nånstans mellan Vårby Gård och Norsborg.

(forts. följer)

Andra bloggar om: , ,

Maskrosungen

Jag har just slagit igen Maskrosungen av Sandra. Eller egentligen Sandra Gustafsson, men det känns konstigt att hänvisa till Sandra med efternamn, på samma sätt som jag inte refererar till mina andra kompisar med efernamn. Jag har aldrig träffat Sandra, men efter kommunikationen i blogginlägg, kommentarer och efter att ha läst boken så känner jag Sandra bättre än många ytligt bekanta.

Jag är ingen bra recensent. Jag får en helhetskänsla som ligger nånstans mellan toppbetyg och bottennapp, och jag har svårt att sätta fingret på enstaka saker som gör skillnaden. När jag har sett en film tillsammans med kompisar är det enklare, för då kan jag prata mina tankar i ordning, men när man läser en bok är man rätt ensam.

En av de första sakerna som slog mig med ”Maskrosungen” är hur svårt det är att läsa när ögonen tåras. Första kapitlet, när Sandra berättar om när hennes man får diagnosen MS var jobbigt att läsa, och jag tänkte att om resten blir lika jobbigt så kan jag inte läsa det här på tunnelbanan. Jag gråter inte när andra kan se.

När historien övergick till Sandras barndom och hennes föräldrar ändras också något annat. Det märks att Sandra har bearbetat och skapat distans mellan sig själv och sin uppväxt. Boken är ingalunda fri från känslor, men den är skriven på ett neutralt och skildrande sätt befriat från bitterhet och syndabockar. Varje gång jag stängde igen boken för att jag skulle av tunnelbanan eller bussen tänkte jag hur enkelt det hade varit att ta på sig en offerkofta och bara skylla allt på sin uppväxt och barndom i Sandras fall. Och hur skönt det är att Sandra inte gjorde det. Historien har ett bra flyt, och det är en lättläst bok. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag sjönk in i historien och glömde bort att det var en en verklig historia som upplevts av en verklig människa, för att sedan plötsligt slås av just den tanken. Jag har läst självbiografiska böcker tidigare, men när man har en relation till författaren blir verkligheten så mycket mer påtaglig.

”Maskrosungen” är också berättelse om hur medberoende fungerar och en bra skildring av hur det går till när någon blir hemlös. Det är skillnad på att förstå det på ett teoretiskt plan, och på att få en verklig historia återberättad för sig. Återigen är just avsaknaden av pekpinnar och syndabockar något som gör historien lätt att ta till sig.

Jag är glad att jag läste boken. Sandra, du är fantastisk. Och alla gånger du skickat en virtuell kram betyder ännu mer nu när jag läst ”Maskrosungen”.

Andra bloggar om: , ,

ÄrBajs.nu

Tid: En ospecificerad höstdag 2005
Plats: Vasagatan 8, Moblisiering mot Narkotikas huvudkvarter
Medverkande: Fyra av landets skarpaste hjärnor i drogförebyggande frågor.

Skarp ledarhjärna (hurtigt): ”Nu brinner det i knutarna! Vi har pengar till en antidrogkampanj, och vi har MTV med oss, men vi behöver ta fram förslag. Vi får ta en kvart nu när vi sitter och spånar fram något.”
Skarp copyhjärna (klämkäckt): ”Kan vi inte kalla den för Coola killar knarkar knappast? Det är en catchig alliteration.”
Skarp ledarhjärna (uppspelt): ”Bra, bra, det är precis såna här förslag vi behöver! Fler?”
Skarp PK-hjärna (politiskt korrekt): ”Men vänta ett tag, nu är du patriarkal i ditt tänkande. Tjejer knarkar ju faktiskt också”
Skarp copyhjärna (förorättat): ”Men lägg av då! Kom på nåt bättre själv då, om du kan!”
Skarp ledarhjärna (tafatt): ”Hörni slu…”
Skarp PK-hjärna (avbryter triumferande): ”Coola kids knarkar knappast, det är könsneutralt och bra”
Skarp copyhjärna (muttrar invektiv tyst för sig själv)
Skarp ledarhjärna (återhämtad och hurtig): ”Okej, fantastiskt! Bra! Ska vi sikta på övre tonåren med kampanjen? Det låter ju lite snärtigt att kalla dem för kids”
Skarp copyhjärna (jag-har-en-snilleblixt-exalterad): ”Ja, ungdomar mellan 16 och 18. Och så stavar vi kidz med zäta så det blir lite häftigt. Jag har sett att de gör det på Lunarstorm.”
Skarp ledarhjärna (nöjt) ”Jaha, men då spik…”
Skarpaste hjärnan som hittills suttit tyst, avbryter buttert: ”Jag tycker att knark är bajs”
Övriga: ”…” (kissar på sig av upphetsning och spelar upp scenen där matadorerna upptäcker Ferdinand)

”BRAVO”
”BRAVISSIMO”
”DEN SKA VI HA”

Det måste vara ungefär så det gick till när kampanjen knarkärbajs.nu föddes. Det finns ingen annan vettig förklaring till varför vuxna människor tar fram en kampanj som ska förebygga droganvändanden bland 16-18-åringar och kallar den för knark är BAJS. Fast å andra sidan så har den Svenska förhållningen till narkotika ibland inte gått att skilja från propaganda i mindre demokratiska öststater.

Det är lite humor att större delen av målgruppen inte alls uppskattar kampanjen, här är en screenshot från knarkärbajs.nu:s omröstning om hur bra deras program är:
Programmet är uppenbarligen knark

Hur som helst, det roligaste är att de inte registrerat ”ÄrBajs.nu”. Det har jag gjort. Så nu kommer jag peka ”ärbajs.nu” mot sajter och ställen som förtjänar det. Först ut är såklart upphovskampanjen. Testa: http://ärbajs.nu

Permalänk till det här inlägget är såklart http://knarkärbajs.ärbajs.nu

Andra bloggar om: , ,

Intoleranta bögar

Jag tycker det är modigt när någon ställer sig upp och säger något som inte är helt bekvämt att säga. Det värsta i såna fall är när folk runt omkring sitter still och tittar ner i golvet, för även om de håller med så är det för jobbigt att erkänna.

Därför ställer jag mig också upp. Jag tycker att Aqurette har helt rätt i sitt inlägg om intoleranta bögar. Jag tycker visserligen att man inte kan ha många uns självaktning om man är homosexuell och kristdemokrat, men man är inte kristdemokrat för att man röstar på Alliansen. Man måste absolut framföra kritik om man tror att någon är ett minoritetsalibi, men man får inte använda sin minoritet som martyrskap för att få gehör för sina politiska åsikter.

Det intressanta i det här fallet är väl att Walentine inte skrev ett knyst om att Göran Persson är en av de mest homofoba partiledarna sett till vad han uttalat. Inte ett ord om att Göran Persson var den enda partiledaren som undvek partiledardebatten på Pride. Så fort Alliansregeringen gör något som stavas H-B-T så är det inte för att de bryr sig – det är för att de vill vinna politiska poänger.

Man måste helt enkelt bestämma sig för om man vill granska politikers inställning till homosexualitet (eller annan valfri utsatt minoritet) eller om man vill marknadsföra sina politiska åsikter. Det går inte att göra både och.

När jag ändå är inne på politik, sexuell läggning och att våga ställa sig upp och hålla med kan jag dra en anekdot från min tid som sekreterare i RFSL Stockholm:

När vi skulle utse vem som skulle få Rosa Tisteln (en utmärkelse till någon som gjort dåligt ifrån sig när det gäller HBT-gruppen) fanns två förslag: Thomas Bodström, som förhöll sig väldigt passiv när det gällde att utreda lesbiskas rätt till insemination varför beslutet drog ut väldigt länge på tiden, och Morgan Johansson för förslaget till ny smittskyddslag. Socialdemokraterna i styrelsen (varav mins en siktade på politisk karriär) befann sig här i ett dilemma – tisteln skulle delas ut till en socialdemokrat oavsett vad de gjorde. Här gällde det att vara strateg. Smittskyddslagen berör delvis homo- och bisexuella, men indirekt. Lesbiskas insemination är en fråga som direkt berör homosexuella kvinnor, och dessutom i en tid när RFSL Stockholm skulle satsa på att öka sitt förtroende hos just hbt-kvinnor. Valet torde vara enkelt. Och det var det. Det hade varit ett rejält gupp på den politiska karriärbanan att ge Rosa Tisteln till guldkalven Bodström. Alltså fick Morgan Johansson utmärkelsen. Om jag inte minns fel var det ordförandens utslagsröst som avgjorde (han är fortfarande idag aktivt involverad i Socialdemokraterna).

Jag avgick med buller och bång från den styrelsen ett par månader senare. Ordföranden var totalt inkompetent. Konflikträdd, oinsatt i frågorna och ostrukturerad. Dessutom omöjliggjorde han mitt jobb som sekreterare genom att inte skicka underlag och kallelser i tid. Jag avgick under ett möte för att få med min kritik mot ordföranden i protokollet. Stärkt av diskussioner med flera av styrelsemedlemmarna, som var av exakt samma åsikt som jag när det gällde ordföranden, berättade jag exakt varför personen i fråga var inkompetent och borde ta sitt ansvar och avgå. När jag var klar var det tyst. Alla som jag pratat med tittade bort och ner. Det roligaste i det hela var att styrelsen på nästa möte valde att stryka min kritik ur förra protokollet eftersom den ansågs ”irrelevant”. Sånt älskar revisorer, har jag hört. Hur som helst, det var ett sidospår.

Jag ska tillägga att mina egna politiska sympatier vid den tiden låg på den röda sidan.

Andra bloggar om: , , , ,

Micke Mnemonic, hjärtfobi och veckans fråga

Hjärnprotes och xenotransplantation. Smaka på de orden. Känner du smaken av 2000-talet? 80-talsfilmerna hade rätt, vi lever i sci fi-åldern.

Igår fick jag nya numret av Forskning & Framsteg (som är the real populärvetenskapligt magasin, Illustrerad Vetenskap är kvällstidningsjournalistik i populärvetenskaplig skrud). I det nya numret finns en artikelserie som berör ett av mina favoritämnen: transhumanism. Egentligen handlade det om reservdelar för människokroppar, till exempel syntetiska hjärnproteser och hjärtan från grisar, men man snuddar vid transhumanistiska frågeställningar.

Redan idag har man lyckats koppla ihop en människas hjärna med en dator. Med tankens kraft kan Matt Nagle, som är förlamad, styra en muspekare på en skärm och därmed interagera med omgivningen. Det talas om proteser som ersätter skadade centra i hjärnan, och det är spännande – kan man skapa proteser så borde man också kunna använda dem för att förstärka hjärnan och inte bara laga det som är trasigt. Jag tänker WiFi-chip i hjärnan som eliminerar behovet av tangentbord, möss och andra ”human interface devices” för datorn. Varför skriva det när du kan tänka det? Nästa steg är att koppla WiFi-chipen mot varandra och vi har ordlös kommunikation. Jag ser chip som förstärker minnet: fotografiskt minne till alla. Det är sjukt mäktigt. (Och sjukt långt borta)

Transhumanism är en filosofi som säger att man kan och bör använda medicin, teknik, biologi och annan vetenskap för att överkomma de gränser som naturen omgett oss med. Vare sig det gäller att hoppa högst, tänka snabbast eller minnas mest. Om någon hade ett hyfsat färdigt hjärnimplantat som på något sätt förstärkte min intelligens, min reaktionsförmåga eller mitt minne så skulle jag allvarligt överväga att ställa upp som försöksperson. Micke Mnemonic, liksom.

I en annan artikel i samma serie skriver man om xenotransplantationer. Transplantationer av organ mellan olika arter, till exempel från gris till människa. Hittills har man bara lyckats någotsånär med insulinceller, men det finns planer på en hjärttransplantation. Från en gris. Till en människa. Jag fixar inte den tanken. Inte för att det är ett grishjärta, det är ganska coolt, utan på grund av tanken på att någon faktiskt skulle röra vid mitt hjärta. Jag kan inte ens höra hjärtslag på film utan att känna ett tryck över bröstkorgen, så det här var en speciell upplevelse. Låt oss bara säga att jag har större chans att bli gaypåve än att bli hjärtläkare.

I samband med artiklarna ställer Forskning och Framsteg en fråga: vilka reservdelar skulle du acceptera? Och jag frågar detsamma:

[poll id=”5″]

(Johnny Mnemonic är en novell av William Gibson, en rätt medioker film med Keanu Reeves och ett mycket bra flipperspel. Grundstoryn är en framtid där information är hårdvaluta och det enda säkra sättet att bära data är via kurirer med hjärnimplantat som utökar personens förmåga att lagra information i hjärnan.)

Andra bloggar om: , , ,