Ibland räcker tusen ord bara så långt innan man behöver ta till en bild. Så här såg det ut när jag, blott 16 år gammal, debuterade som cirkusfreak transa. Jag vet inte vilket som är mer anmärkningsvärt: stil-clashen Vagabondkängor vs vita, mönstrade trumpbyxor, att grenen på strumpbyxorna är så suggestivt synlig (och då är den i fotoögonblicket på kvällens högsta punkt), eller hur klänningen den ärmlösa tröjan accentuerar min frånvaro av såväl bröst som bröstmuskler.
”Eh, menar du att The Host bara går i en salong, på Söder? Trots att det är premiär ikväll?”
Hon ser lite förlägen ut och svarar lite frågande ”Ja?”
”Det är just såna här grejer som gör att vi om tre år kommer klaga över att det bara finns SF-biografer i det här landet.”
Senare samma kväll, i salong 4 på Saga:
”Varför har han både livrem och hängslen på sig?”
När jag lägger märke till såna detaljer har filmen misslyckats. Josh Hartnett må vara en snygg blandning av Tommy Lee Jones och Brad Pitt, men han är bara den nya Keanu Reeves: så talanglös att han har samma ansiktstuttryck vare sig han löser korsord eller får orgasm.
Lördag, 16:16, Foam på Karlbergsvägen:
”Fan, han tinade upp lite trots allt. Det är fint när han ler, jag gillar krökningen på läpparna. Det blir definitivt en dejt till.”
Första gången på Foam, som gick in på topp fem-listan över bra caféer i Stockholm. Kanske lite väl kalt och ishotellsinspirerat, men kräftstjärts- och avocadosalladen med pasta innehåller verkligen kräftstjärtar, avocado och pasta. Och kalamataoliver. Kudos!
Söndag, 15:34, Alfons Café på Scheelegatan:
”Shit, jag måste dra. Passet börjar om en halvtimma.”
När jag och Oswald äntligen får arslet ur vagnen och tar en fika flyger två timmar iväg med blixtens hastighet (Gammalt djungelordspråk).
Söndag, 15:43, 4:ans busshållplats på St Eriksgatan:
”Jag skulle egentligen gett den till Kim igår, men jag glömde bort det. Du får ju med Linda Bengtzing och Marcoolio också, men det får du väl leva med.”
Oswald ger mig en av årets bästa skivor: ”Life in Cartoon Motion” med Mika. (Don’t worry, jag ska köpa den så fort den kommer ut. Klart grabben ska ha pengarna.)
Jag har haft lite problem med bloggen. Sorry, och jättetack till alla som hört av sig och undrat vad som händer.
Problemen är nu eliminerade, men jag har fått återinstallera allt från scratch. Om det är något som inte funkar, eller om det plötsligt dyker upp engelska termer nånstans, låt mig veta!
<mode type=”geek”>Dessutom har jag numera bloggen kodad i UTF-8 istället för ISO-8859-1, så om du nån gång ska porta din WordPress-blogg från den mörka sidan ISO-kodning till Unicode, fråga mig!</mode>
Det var kusligt hur tonerna från högtalarna la sig över livsviljan som en blöt, varm, kvävande filt över en frusen kropp. Det var inte så mycket att jag fysiskt kände för att dansa ner i en älv eller fors, som att min själ sakta fylldes av ett apatiskt, nolltställt lugn och började upplösas. Jag såg avgrunden framför mig, och ändå vandrade jag likgiltigt framåt.
Näcken spelade inte käck dansmusik på fiol. Han spelade Enyatolkningar på panflöjt.
1. När vi fick ny, stor färgteve och kabelkanaler. MTV, TV3 och Kanal 4. Jag kunde äntligen följa Beverly Hills som alla andra pratat om.
2. ”V”. Enda serien jag följde maniskt. Jag visste inte om jag ville vara Mike Donovan, eller ligga med honom. Det kanske är samma sak?
3. ”En röst i natten”. Serien var egentligen mesig, men när man jobbar med närradio (det här är innan reklamradion, kids, och närradio var stort då) och är tolv år gammal är Jack Killian the shit. Jag visste inte om jag ville vara Jack, eller ligga med honom.
4. Fredagskvällen när min moster och hennes man är på besök. Alla vuxna sitter och pratar i soffan, jag bläddrar mellan kanalerna. Helt plötsligt är det ”Fräcka fredag” i rutan, med ett par som har missionärssex i motljus. Min moster utbrister ”Men vad är det du tittar på?”, jag får panik, tappar fjärrkontrollen och önskar intensivt att jag finge dö där och då.
Jag förstår inte riktigt toapappersinköps-fobi, trots Mikebikes och Silverfiskens försök att förklara.
Trots att jag varken förstår det, eller än mindre lider av det, så tycker att det är snudd på barbariskt att använda toalettpapper. Det är en idiotisk idé som en gång fått fotfäste och nu måste vi dras med den vare sig vi vill eller inte. Vad är meningen med toapapper? Att smeta runt skiten så mycket som möjligt? Poängen kan ju knappast vara att bli ren, för det fixar inte torrt papper. Inte ens när man är halvt förstoppad och bajsar ut kompakta kulor som landar med ett ”plums” följt av ett metalliskt ”klonk”.
Det papperslösa samhället är ett feltolkat uttryck. Nog står det för högteknologi och civilisation, men det handlar inte om faxens vara eller icke vara, eller huruvida vi läser papperstidningar eller inte. Det handlar om det toalettpapperslösa samhället. Och det är redan här. Inte ”här” som i ”en prototyp finns och vi räknar med att de första produkterna når konsumentmarknaden om tio år” utan ”här” som på restaurang Yutaka i Stockholm. De har en toalett som inte bara spolar ner skiten, den spolar också rent i ändan. Nu kan du gå på toaletten och uppleva en ”grundlig” eller ”mjukare” tvättning. Självklart finns en hel kontrollpanel med val som ”rörlig – vid tvätt vrider sig strålen” och ”massage – svagt pulserande stråle”. Kombinerat med alternativet ”fram – för kvinnor” föreställer jag mig att ”The Rabbit” får allvarlig konkurrens.
Flygande bilar och bemannade Mars-resor, släng er i väggen. Det är såna här saker som hör högteknologiska, civiliserade (och papperslösa!) samhällen till.
Det finns två typer av grymma spelupplevelser: de som får upplevelsecentrat att bli blixtförälskat genom att göra saker du aldrig tidigare sett, och de som långsamt suger upp dig i brygga genom att göra bra saker du varit med om förut, fast bättre.
Gears of War tillhör de senare. (Och på ett annat spår: att IMDb numera listar spel måste vara det ultimata tecknet på att film och tevespel i slutändan har samma funktion och i framtiden kommer bli ett och samma som i eXistenZ)
jag hade läst recensionerna och insåg att det här var ett spel jag var tvunget måste testa. En nästintill enig kritikerkår gav spelet enormt höga betyg, tänk Half-Life och Halo. Vi kan lugnt konstatera att förväntningarna var höga. Samtidigt är jag pc-gamer i botten och hyser därmed en enorm skepticism inför att spela den här typen av spel med handkontroll à la tevespel. Tangentbord och mus är mer min melodi när det kommer till de flesta typer av shooters.
Höga förväntningar och skepticism mot styrningen av den här tredjepersonsshootern – det går att ha bättre förutsättningar. Jag var inte heller helt imponerad i början. Lite lagom svalt konstaterade jag att visst, det var en snygg grafisk förpackning. Fantastiskt snygg, till och med. Och visst, musiken var skönt suggestiv, lika delar skräckfilm och dystopisk science fiction-rulle. Men det kändes inte riktigt som ett spel som får toppbetyg. Det tog halva första kapitlet innan jag började förstå spelets mekanik på allvar, och det var här jag började gå upp i brygga.
Spelet i sig handlar om en jord-lik värld som anfalls av ”Locust”, ett drottningstyrt svärm-samhälle som omfattar (men inte är begränsad till):
– något som mest liknar gravt anabolastinna dörrvakter med problemhy och stora granatkastare
– den anabolastinna dörrvaktens Hulken-liknande blinda syster (spår av ananabola och problemhy även här)
– en flygande svärm som får Hitchcocks ”Fåglarna” att likna kolibrierna i Kalle Ankas julafton
Som spelare är man en av soldaterna i en enhet som ska genomföra en plan som förhoppnigsvis utrotar större delen av den fientliga rasen.
Vad är det som gör Gears of War så bra?
Kort: Snygg grafisk implementation av shooter-möter-realtidsstrategi utan att vara för enkelt eller komplicerat i överkant.
Gears of War har drag av krigsdokumentär i realtid. Quake hade sin yxa, Half Life hade sin kofot. Gears of War har en … motorsågsbajonett. Varva upp den och du klyver motståndaren på mitten samtidigt som hans blod stänker ner kameran. När du väljer att springa hukandes för att undvika fiendes salvor sjunker kameran och verkar bäras av någon som springer bakom, en teknik som också ibland kallas för ”the CNN run”.
En annan skillnad mellan Gears of War och till exempel Halo är att man inte överlever länge om man inte tar skydd i Gears of War. En dörrpost, en låg mur, eller en kvaddad bil: allt som stoppar motståndarnas kulor kan vara ett skydd. Du kan kasta dig från ett skydd till ett annat, rulla ut actionfilm-style med ditt hagelgevär och ta hjälp av dina soldatpolare som engagerar fienden medan du smyger runt och plockar dem från sidan. (Men tro inte att de bara står och låter dig skjuta, de använder sig av skydden lika effektivt som du)
Sen har vi de små detaljerna som fyller spelupplevelsen med vällust:
Till exempel att man, när man laddar om sitt vapen, kan välja att göra en aktiv omladdning. Tajma knapptryckningen och du halverar omladdningstiden – misslyckas och magasinet hänger sig. Din karaktär svär och slår loss det, men det hjälper inte det faktum att omladdningen nu tar längre tid än om du inte försökt göra något alls.
Berättartekniken när du stöter på något som kan hjälpa dig eller för historien framåt. En ikon indikerar att du ska trycka på Y-knappen, varpå kameran zoomar in på den detalj som är aktuell. Denna berättarteknik är direkt lånad från filmer, och väldigt effektivt implementerad.
Samarbetsläget. Gears of War är roligt att spela själv – men det är ännu roligare att spela med en kompis. Faktum är att jag misstänker att en kompis är ett måste på svårighetsnivån ”insane”, eftersom du då kan köra långt mer avancerade stridsplaner med en människa än med en AI-kontrollerad parhäst. Tänk Counter-Strikes laganda, men med betydligt fler taktiska lösningar.
Lagomheten. Här finns ingen BFG, och de få vapen som finns har alla sina för- och nackdelar. Du kan bära två olika vapen förutom dina fyra granater och din pistol, och det är inte alltid helt lätt att välja: kommer du ha mer nytta av hagelgeväret eller krypskyttsgeväret?
Styrningen visade sig vara mycket enkel. Så genomtänkt och okomplicerad att jag inte ens kan föreställa mig hur det skulle vara att spela det här spelet på PC.
Gears of War har lånat mycket från både filmer och spel, och de ger snygga vinkar tillbaka till dessa. Du som har sett Pitch Black kommer definitivt känna igen en av scenerna. Ljudeffekten varje gång du hittar COG-tags, identifikationsbrickor som tillhört andra soldater, är en tydlig hälsning till Alien-quadrilogin. Soundtracket bär definitivt också spår av Alien och, på ett ställe, Diablo. En av Locust-enheterna är en vink till Quake II, på grund av dess klara likheter med ”Parasite”. Det finns till och med en pastisch på Brokeback Mountain-repliken ”I wish I knew how to quit you” i spelet.
Reklamfilmen för spelet är på sitt sätt också fantastisk:
Det dåliga med spelet är att bakgrundsstoryn är alldeles för kort i spelet. Det är först när jag läser hela bakgrunden på Wikipedia som jag förstår varför världen ser ut som den gör. Jag hade också gärna sett lite mer story i spelet. Det skulle också kunna innehålla lite fler motståndartyper, eller i alla fall utnyttja vissa typer av motståndare mer. Men det är ungefär så mycket jag hittills kan invända mot det här som verkligen är 2006 års bästa spel (i alla fall för spelkonsoller).
Nu saknar jag bara en sak: en kompis som också har Xbox 360 och är lika tokig i det här spelet som jag är. Visste du förresten att det sägs att anledningen till att Xboxen har 512 meg minne istället för 256 är att det var ett krav från EPIC, tillverkarna av Gears of War? Stämmer det så kostade det Microsoft i runda slängar en miljard dollar.
Det är nyårsafton. Om några timmar inträffar kalenderns motsvarighet till avlatsbrev, när en ny vecka, en ny månad och ett nytt år inträffar på samma dag. För alla som ska påbörja sitt nya liv med regelbunden träning och nyttig mat, och alla som ska avsluta sitt gamla liv med rökning eller snusande är såna här dagar nästintill magiska. I alla fall i två veckor framöver, när löftena gradvis överges och man faller tillbaka i de gamla spåren, svärandes över sin egen dåliga karaktär och stärkt av löftet att i alla börja träna framåt våren för att komma i form till beach 2007.
Ikväll ska jag äta middag hos David och Thomas, och till middagen ska vi ha med oss varsin iPod med kvällens spellista, och en sammanfattning av gayåret 2006.
1. Årets (gay) film
Skulle kategorin ha varit ”Årets bästa film” så hade svaret varit ”Brokeback Mountain”. Nu handlar det om vilken film som var mest gay i år, och det är såklart ”Djävulen bär Prada”. Den är gay på nivån ”duett mellan Madonna och George Michael”.
2. Årets (gay) matupplevelse
Det finns bara två kandidater till årets matupplevelse, och det är avsmakningsmenyn på Gondolen i Stockholm, och middagen på Tangerine i San Francisco. Vilken är mer gay?
Servis: i Stockholm en torr snubbe som först inte ens presenterade vinerna, och när han blev ombedd att göra det pratade till den äldsta i sällskapet. I San Francisco en gay servitör som dansade elegant på den rakbladsvassa eggen mellan roligt personlig och jobbigt bekräftelsebehov. Gondolen – Tangerine 0 -1.
Läge: Slussen, Stockholm vs Castro, San Francisco. Gondolen – Tangerine 0 – 2.
Mat & dryck: Gondolen hade suveränt god mat i små portioner med viner som passade maten som Jake Gyllenhaal passar i min säng. Tangerine hade cocktail gjord på champagne, färska hallon och Koreansk vodka. Gondolen – Tangerine 0 – 3, och Tangerine vinner på knock out.
3. Årets (gay) resupplevelse
Jag har bara gjort en enda längre resa i år, men som tur är blev den gay gay gay. Att uppträda på scen i Las Vegas, att flörta med glassförsäljaren på Fisherman’s Wharf i San Francisco och att gå på shoppingstråt på Rodeo Drive och flörta med säljaren i en Gucci-butik är definitionen av gay. Eller borde vara. Således är vinnaren ”Road trip, USA”.
4. Årets (gay) utekväll
Det här är den sorgligaste kategorin. Hade jag inte haft kvällen i London med gay trashklubb på The Ghetto så hade jag blivit tvungen att svara ”förrgår” eftersom jag då i alla fall var ute på två ställen: Torget och Lino. Om jag trodde på nyårslöften så skulle jag lova att gå ut mer nästa år.
5. Årets (gay) viktigaste händelse i Sverige
Valet, eller ”Den rosa alliansen som gjorde Sverige bögblått”. Resebyrån Ving deklarerar att ”Orange is the new pink”. De blå partierna bildar en allians som får färgen orange, och vinner följaktligen valet, precis som Telenor förutsåg i sin kampanj ”Allt rött blir bögblått”. Det hela är orkestrerat av böglobbyn, som sedan också kommer ut i riksteve.
6. Årets (gay) viktigaste händelse utomlands
Amerikansk konservativ, homofördömande pastor avslöjas med snoppen i amfetaminburken handen i kakburken när det visar sig att han regelbundet köpt sex och metaamfetamin av en man. Under sin första tid som pastor brukade han besöka gaybarer för att rädda själarna hos de syndare som frekventerade sådana etablissemang. I ljuset av det här antar jag att hans predikan bestod av praktiska övningar på hur man inte skulle göra om man ville komma till himlen.
8. Årets (gay) viktigaste personliga händelse
När jag antog mitt alter-ego som åsiktstorped den 24 januari.
9. Årets (gay) ”moment”
Okej. Gay ska vara glättigt, men det går inte att sammanfatta 2006 ur ett gayperspektiv och missa det som blev en stor milstolpe i mitt liv som homosexuell. Alltså lämnar jag glättigheten och låter årets (gay) moment vara första gången jag såg en film på riktigt.
Älsklingar, jag hoppas nästa år blir det bästa, mesta och roligaste i våra liv hittills. Och jag hoppas nyårsafton den här gången för med sig mer sex än förra gången, då det ju blev noll sex.
